Christine Liebendörfer funderar i den här artikeln på om föräldramötet verkligen har relevans eller är en förlegad mötesform?

För en tid sedan förfasades vi av humorgruppen Grotescos absurda variant av ett föräldramöte som spårade ur.  I början av filmen finns mycket man kan känna igen, en påminnelse om vilken speciell och konstruerad situation det handlar om, för läraren och föräldrarna. En grupp som möts sällan, som har olika konstellation varje gång, och där man aldrig vet vad som kommer upp.

Det finns idag en debatt om föräldramöten, se längst ner i artikeln för länkar. Inte minst är det lärarnas arbetsbelastning som uppmärksammats. Välkommen med Dina synpunkter i kommentarsfältet!

I ungefär 30 år har jag varit med på föräldramöten i olika waldorfskolor: på mina egna klassers föräldramöten, i kollegors klasser och i våra 4 barns klasser. Ganska många föräldramöten har det blivit.

Jag tänkte nu försöka ge en förklaring till varför jag anser att föräldramöten är förlegade som mötesform och därför, enligt mig, inte längre behövs.

En serie olika bilder ur min historia som föräldramötesdeltagare, både som lärare, kollega och förälder kommer förhoppningsvis belysa motivet till att jag inte längre tror på mötesformen.

Enligt Lgr11 har alla vårdnadshavare rätt till ett utvecklingssamtal per termin. Om ett åtgärdsprogram behöver upprättas tillkommer möten med elevhälsan och rektor. Det står ingenting i Läroplanen eller Skollagen om att föräldramöten måste hållas. Däremot är en god och kontinuerlig kontakt med vårdnadshavarna viktig. Men det finns många sätt att upprätthålla den kontakten på individuell nivå, det behöver inte ske kollektivt.

I min första klass som jag följde i 8 år var föräldramöten aldrig ett problem. Vi sågs flera gånger varje termin och deltagandet var i regel högt. Om det någon enda gång uppstod delade meningar yttrade klassens ständige kassör orden: ”Jag tycker vi gör som fröken säger!” Så var den saken ur världen. Vi gick vidare med nästa punkt och fördjupade oss i olika pedagogisk frågor, allt från kursplanens ämnen till kommande klassresa. Stämningen var varm och humoristisk.

En kollegas klass i en nystartad waldorfskola hade det betydligt tuffare. Hon ställdes mot väggen och försökte förtvivlat förklara varför skolan inte hade yoga i stället för eurytmi. Flera föräldrar fyllde i: ”Varför måste våra barn tvingas till att ha eurytmi – de gillar ju inte det!” Läraren försökte berätta om waldorfskolans kursplan, hur det sociala livet i klassen kunde utvecklas etc. Men föräldrarna vill inte lyssna. Och eurytmin var inte det enda ämnet som diskuterades på föräldramötena. Idag har skolan lagts ned. Det blev helt enkelt väldigt många och långa diskussioner.

I en klass jag känner till fanns en elev med sociala svårigheter och stora problem att fungera i gruppen. Att få vårdnadshavaren att gå med på en utredning var uteslutet. Hen befann sig mitt inne i en vårdnadstvist. Ingenting fick störa hens chanser att vinna. Allra minst en, enligt föräldern, helt onödig utredning. Specialläraren och skolläkaren gjorde bedömningen utifrån klasslärarens berättelser att eleven borde utredas av barnpsykiatrin. Skolan gjorde en anmälan till de sociala myndigheterna. Då bröt helvetet löst och flera föräldrar drogs in i turerna. Föräldramötena urartade, för- och emot grupper bildades. Det tog ett tag innan klassen, både elever och föräldrar, hade hämtat sig och kunde fokusera på skolämnena igen.

En annan förälder bodde på kvinnohus. Hon berättade öppet och i starka ordalag om hennes hat mot män. Eftersom hon var sjukskriven hängde hon med dottern varje dag till skolan och dröjde sig kvar. Pojkarna i klassen fick höra både det ena och andra. Till slut krävde mamman att få vara med dottern i klassrummet för att se till att pojkarna inte gjorde något olämpligt mot dottern. Föräldramötena handlade ytterst lite om klassen. Det var flickföräldrarna mot pojkföräldrarna som tävlade i att skrika genusargument. Allt, förutom genus, var oviktigt.

I en fjärdeklass blev ett par föräldrar upprörda över att deras barn skulle sy korsstygn. ”De tycker det är tråkigt!” ”Kan de inte få göra någonting annat på handarbetslektionerna, som de gillar?” Några andra föräldrar blev upprörda och snart gick diskussionen hög föräldramötet. Klassläraren skulle plötsligt medla i konflikten. Handarbetslektionerna förvandlades från att ha varit lugna till stökiga och bullriga. Eleverna som förut hade sytt sina korsstygn utan knot ville nu inte alls. ”Mina föräldrar säger att det inte är viktigt att lära sig sy!” ”Jag behöver inte sy för min pappa!” Nästa föräldramöte var stämningen tryckt och de flesta gick därifrån med en dålig känsla.

En kollega till mig tog emot en klass där en stor del av eleverna hade särskilda behov. Kollegan fick undervisa med flera assistenter och ytterligare en lärare i klassrummet. Föräldramötena handlade till stor del om barnen med särskilda behov och huruvida de upptog klasslärarens tid för mycket eller fick sina behov av stöd tillfredsställda. Inkludering – är det bra eller dåligt för klassen som helhet? Läraren kunde i princip inte bemöta eller argumentera på något sätt utan att bryta mot tystnadsplikten. Övriga barns intressen kom starkt i bakgrunden.

Som föräldrar har jag varit med om att hamna i diskussioner ”med elefanten i rummet”. Det vill säga, alla vet att det är busiga Bill eller elaka Erika som man talar om, men läraren kan inte bekräfta på grund av tystnadsplikten. Det går inte att bemöta påståenden från föräldrarna och diskussionen blir ensidig och riskerar dessutom att kränka både eleven och föräldrarna. Nya föräldrar kommer på mötena och har ofta mycket att säga, inte minst gäller det pappor som dyker upp först när det är kris, men inte om basaren ska förberedas. Inte sällan kommer de för första gången på flera år.

En annan problematik är att många frågor som kan komma upp egentligen inte tillhör klasslärarens ansvar. Det kan gälla generella frågor om utformningen av stödundervisningen på skolan, elevinflytande eller en facklärares kompetens och undervisning. I det läget är det snarare rektor som bör hålla i mötet. Överhuvudtaget är det vanligt att föräldrarna vill diskutera lärare som inte är på plats, vilket försätter klassläraren i en väldigt svår situation. Det är viktigt att skilja på det som är klassnivå och det som är skolnivå!

Hur gör man då för att träffas? Finns det inte bra exempel? Visst finns det många exempel på lyckade föräldramöten. Klassläraren kan berätta om de olika ämnena. Inte bara om vad man gör utan också hur man gör. Föräldramöten behöver inte alltid vara i klassrummet. Varför inte träffas hemma hos någon av föräldrarna/lärarna och laga mat och äta middag tillsammans en fredagskväll? En mindre konstruerad situation, och ett glas vin kan fungera som social smörjmedel… I klassrummet, som är lärare och elevers hemvist, känner sig många föräldrar obekväma.

Några starka inslag på föräldramöten som gjort djupa intryck på både mig och andra lärare/föräldrar är när en förälder med ett barn med skolsvårigheter berättat om sitt barns historik och utveckling. Då slipper man dessutom problematiken med tystnadsplikten eftersom föräldern själv berättar.

Utvecklingssamtal är något mycket bra! Läraren träffar varje termin vårdnadshavarna och eleven. Ett trepartssamtal där alla kan mötas. Elevens behov står i fokus. Föräldrarna kan ta upp saker utan att andra föräldrar lyssnar. Eleven kan lämna samtalet efter en stund om föräldrarna vill det. Jag tror att utvecklingssamtal verkligen kan hjälpa både eleven och föräldrarna att hitta varandra och att tillsammans med läraren komma fram till konstruktiva lösningar. Egentligen vore det bättre med 3 utvecklingssamtal/elev och läsår än med föräldramöten. Jag tror att det är framtiden. Föräldramöten i traditionell form tillhör det förgångna.

Läs mer:

http://skolvarlden.se/bloggar/sara-bruun/fyller-foraldramoten-ens-nagon-funktion

http://skolvarlden.se/artiklar/stoppa-tidstjuven

http://skolvarlden.se/artiklar/lararen-sa-blir-foraldramotet-viktigt

http://lararnastidning.se/guide-forenklar-foraldramotena/

https://hemochskola.fi/hem/presentation/larare/foraldramoten/

 

 

 

Categories: Allmänt

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

%d bloggers like this: