Vi har tidigare flera gånger skrivit om ADHD här på bloggen. Bland annat här:
http://waldorfbloggen.blogspot.se/2012/06/sanningsord-om-overtro-pa-diagnoser-och.html
http://waldorfbloggen.blogspot.se/2012/05/fel-pa-undervisningen-eller-pa-barnen.html
http://waldorfbloggen.blogspot.se/2012/05/adhd-och-rorelse.html
http://waldorfbloggen.blogspot.se/2012/05/adhd-debatten-gar-vidare.html

De senaste dagarna har problematiken aktualiserats igen, bland annat genom en ledarartikel i Gotlands Tidningar (http://www.helagotland.se/ledare/artikel.aspx?articleid=7943342) som starkt kritiserar den ökade läkemedelsanvändningen vid ADHD.

Artikeln ledde oss vidare till Karolinska Institutets temaartikel om ADHD som delvis tidigare publicerats i tidskriften Medicinsk Vetenskap (http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=38724&a=118407&l=sv).

I artikeln tydliggörs bland annat att gränsen mellan personlighet och neuropsykiatrisk funktionsnedsättning är flytande:


– Det finns ingen klar gräns mellan adhd och normal utveckling, och i vår forskning försöker vi identifiera barn i riskzonen snarare än att nödvändigtvis ställa en formell diagnos. Det viktiga är att hitta sätt att hjälpa det individuella barnet i vardagen, säger Lisa Thorell (docent i psykologi som forskar på barn i förskoleåldern med ADHD).
Kreativitet, oräddhet och handlingskraft är positiva egenskaper som också förknippas med adhd. Lisa Thorell är inriktad på att hitta styrkor att bygga vidare på i stället för att bara fokusera på svagheter.

Forskningen har visat att det ligger biologiska faktorer bakom ADHD problematiken, det är alltså något man föds med, en del av personligheten:



Den höga ärftligheten och neurobiologiska grunden gör att det inte finns några bra sätt att förebygga adhd, funktionsnedsättningen kan betraktas som medfödd och finns troligen kvar hela livet.

Vissa menar att adhd inte är en diagnos som betecknar något sjukligt. Många har ibland svårt att koncentrera sig och agerar ibland utan att tänka efter. Så vad är då skillnaden mellan det som betraktas som normal variation och en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning? Det handlar om gradskillnader, menar Henrik Larsson. Hans forskningsresultat ger stöd för synsättet att det inte finns någon “verklig” gräns mellan personer med diagnoser och dem som anses vara normala.
– Koncentrationsproblematik och hyperaktivitet kan leda till problem oavsett om de är tillräckligt stora för att ligga till grund för en adhd-diagnos. Diagnosen är ett sätt att fånga upp dem har störst problem, säger han.Sven Bölte är inne på samma linje och menar att fokus i forskningen rör sig bort från diagnoser och “antingen-eller-tänkande” till att mer studera betydelsen av gradvisa nedsättningar i olika kognitiva funktioner. Det hindrar dock inte att diagnosen adhd har en viktig funktion.
Att antalet ADHD diagnoser ökar är väl känt. Avslutningen från forskarna är ett litet upprop:
Enligt Susanne Bejerot kan man tala om en explosion, med mycket högt tryck på de vuxenmottagningar som finns. En förklaring är att flera fall upptäcks eftersom medvetenheten kring funktionsnedsättningen har ökat i psykiatrin och samhället i stort, särskilt när det gäller adhd hos vuxna.
– Jag tror också att samhället har blivit mindre tillåtande för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det gör att problem som annars inte skulle märkas blir större, säger hon.
Susanne Bejerot anser att mer forskning behövs kring orsaker, och vilka behandlingsinsatser som fungerar bäst. Men faktum kvarstår, menar hon, att adhd inte kan botas.
– Adhd är något man är, inte något man har. Den enda vägen framåt är att skapa ett samhälle där personer med funktionsnedsättningar får ta plats. Kanske måste varje arbetsplats ha en eller ett par tjänster som är utformade för personer med funktionsnedsättningar. Omgivningen måste ta ett mycket större ansvar, säger hon.
Uppenbart finns det även från ledande forskare många frågetecken kring diagnoshysterin och dess konsekvenser. Och när börjar vi på allvar ställa oss frågan hur skolan och förskolan skall vara utformad för att tillgodose alla personlighetstyper och förmågor?
Om 10% av befolkningen behöver en diagnos för att accepteras som de är kanske det finns skäl att ställa diagnos på det samhälle vi håller på att utveckla. Därtill kommer t.ex. dyslektiker som också anses “onormala” i ett samhälle där vissa färdigheter premieras före andra. Utan dyslektiker skulle troligen mycket entreprenörskraft saknas i samhället och utan ADHD personligheter mycket handlingskraft.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *