Av Christine Liebendörfer

Årsvers kallas den vers som klassläraren ger barnen efter ett läsår, på skolavslutningen. Det är vanligt i många waldorfskolor runt omkring i världen. Tanken är att ge barnen några ord på vägen som inte är dömande utan mer framåtsyftande och uppmuntrande.

En dikt kan vara en metafor och ögonöppnare men också någonting att finna tröst av.

Varje läsår, någon gång i februari-mars börjar jag fundera vilka årsverser jag ska ge eleverna på avslutningen före sommarlovet. Innan jag kommit i gång med skriftliga omdömen och läsårsbrev finns det lite tid att göra sig en bild av varje elev.

För mig handlar det om själsliga kvalitéer, att försöka förstå varje enskild individ. Vad har de för ledmotiv, vart vill de, hur mår de och vad tycker de är viktigt just nu? Att tränga bakom allt kravfyllt skrivande om måluppfyllelse, betygskriterier och bedömningsmatriser.

Vilka är de här barnen egentligen som jag har ansvaret för? Är mitt ansvar någonting mer än att undervisa och skapa arbetsro för lärande?

Jag vill gärna tro det!

Skoldagens bästa stund inträffar efter morgonspråket och vår lilla koncentrationsövning (eurytmirörelserna till I, A, Å – Ljust ska mitt huvud bli. Med fötterna står jag på marken. Glatt blir mitt hjärta då).

Jag sätter mig på stolen längst fram i klassrummet och slår upp sidan med veckodagens namn i boken som alltid ligger på katedern. Ett stearinljus lyser i, inga lampor är tända. De barn som föddes på denna veckodag går sedan fram en och en och säger sin årsvers. Några talar tyst och försiktigt, några klart och tydligt. Klassen lyssnar andäktigt. Dikternas ord klingar ut i rummet och varje dag får vi en konstnärlig och poetisk inledning på skoldagen. En dikt säger mer än 1 000 ord!

Första veckan på läsåret är extra spännande. Nu får klassen höra årets nya dikter som eleverna övat in under sommaren. Uppskattande blickar och applåder. Vilken lång dikt du har! Vilka märkliga ord det var i din dikt! Eleverna kan snart varandras dikter utantill och hörs ibland citera rader ur dem under skoldagarnas virvlar. Snart behöver jag inte sufflera längre – det klarar klassen. Men för säkerhets skull sitter jag på min stol varje morgon som en slags trygghet. Eleven står framför mig – en tydlig bild för att eleven står i centrum. Det är deras tur nu!

Genom åren har jag märkt att många waldorflärare väljer bort årsverserna. Jag har aldrig fått en förklaring som jag förstått. För mig är det här med årsverserna en unik möjlighet som berättar så otroligt mycket om varje barn. Hur kan man missa den chansen? Vad spännande att pratiga Petter knappt kan sin vers utantill – men snabbt lär sig alla andras! Blyga Brita säger sin vers med sådan emfas att varenda stavelse blir tydlig och eleven med svenska som andra språk talar svenska utan brytning.

Under åren har jag samlat på mig en stor mängd verser och dikter från både kända och okända författare, många waldorflärare finns i den senare gruppen. Flera verser och dikter har jag ”återanvänt” i mina klasser men varje år hittar jag nya som jag tycker passar. Jag har varit med om de mest rörande framföranden – elever med stora inlärningssvårigheter och bristande koncentration som på ett strålande sätt berättat sin dikt. Elever tolkar och säger sina dikter på sitt alldeles egna sätt. I stunden är de dikten! Inget är konstlat, bara enkelt, rent och stämningsfullt.

Någon enstaka gång har det hänt att en elev inte velat säga sin årsvers. Det kan finnas olika anledning till det. Jag brukar inte göra så stort väsen av detta. Vi kommer överens om att jag säger dikten tills eleven själv vill göra det. Efter ett par veckor vill eleven ”göra som alla andra” och får en stor ”välkomstapplåd” av klassen. Självkänslan ökar med 100 % Är man uppmärksam då som klasslärare kan man märka att den självkänslan spiller över på en rad områden!

Om något barn är borta på sin versdag, läser jag versen. Ett par veckor in på höstterminen säger klassen versen tillsammans med mig (någonting som verkar helt självklart – jag har aldrig bett dem om det).

Ibland har jag skrivit egna verser med versmått som varit eggande, lugnande eller stringenta. Det är roligt men tar, i alla fall för mig, mycket lång tid. För den som vill göra det kan man lära sig mer om versmåtten först och prova sig fram. Garanterat intressant!

Svenska poeter finns det som tur är många av. Bland mina favoriter finns Karlfeldt, Harry Marinson, Karin Boye, Zackarias Topelius med flera.

Dikter som kräver eftertanke, som har många metaforer av det mer abstrakta slaget kan man vänta med till årskurs 6 – 8. I årskurs 2 – 4 kan det vara bra med rim för att lättare minnas.

Mejla gärna dina favoritdikter till waldorfonline.se – så kan vi byta dikter med varandra!

Nu följer min nuvarande klass årsverser som de fick på avslutningen i årskurs 5 och som de säger varje vecka läsåret ut. Jag hoppas dikterna kan inspirera klasslärare att ge sina egna elever verser.

Lycka till!

 

Jag famnade solen

Jag famnade solen i sommarens tid.

Jag rustade mig för arbet’ och strid.

Nu möter jag modigt den mörknande höst,

Ty värmen och ljuset är kvar i mitt bröst.

Erik Westerberg

 

Ur Eddan

Mod är bättre än bitande vapen

När vrede män går till vig.

Tappre män såg jag trotsigt kämpa

Och segra med slöa svärd.

Mod är bättre än modlöshet

Att hava i Hilds lek.

Bättre är glad än bävande vara

I allt man för händerna har.

 

Himmelens ljus

Dagen kommer, natten går,

Dagen kommer med ljuset,

Ljuset kommer från himlen,

Himlens ljus är i solen,

I månen och i alla stjärnor.

Det är även i människors hjärtan

När de öppnar sig för ljuset.

Rudolf Steiner

 

Det sköna beundra,

Det sanna beskydda,

Det ädla djupt vörda,

Det goda besluta,

Det leder en männska’

I livet till målet,

I dåd till det rätta,

I känslan till friden,

I tanken till ljuset

Och lär henne tillit

Till gudomens rådslag

I allting som är

I världens allt

I själens grund.

Rudolf Steiner

 

Solvers ur Kalevala

Hell dig sol i gyllene nästet,

Hell dig dagens klara öga,

Där du vandrar över nästet

På din stig den ljusa höga.

Som en silversvan du dyker

Fram ur havets blåa vågor,

Som en gyllne sommarfågel

Går du fram ur österns lågor.

Gå var morgon upp till glädje

Över våra fält och skogar,

Giv oss fångst i våra giller,

Gyllne säd i våra logar.

Och då dagens lopp är ändat

Och på fjället natten sitter,

Gå välsignad ned till vila

Under fröjd och fågelkvitter.

 

Människan

Grodden spirar i jordens natt,

Växten lever av luftens kraft,

Frukten mognar i solens glöd.

Så spirar själen i hjärtats djup,

Så lever andens makt i världens ljus,

Så mognar människans kraft i ljuset.

Rudolf Steiner

Förlåt

Var glad som sparven kvittrar

Också en mulen dag,

Ont lynne allt förbittrar,

Men glädjen ger behag.

Var hastig att förlåta

Och sen att felen se,

Och gråt med dem som gråta

och le med dem som le.

Zacharias Topelius

Fyra vindar

Säg mig vind i apellund

Vilka vägar går du?

Kommer du i rättan stund,

Smeker eller slår du?

Östanvind i regnig vår

Går i blomningstiden,

Utan frukter trädet står

När den är förliden.

Nordanvinden vredgad far,

Slår ett träd till marken,

Fastän grönt det trädet var,

Murket under barken.

Västanvinden het och stark,

Går i apelskogen,

Kastar karten ned i mark,

Förrän den är mogen.

Sunnanvinden, sommarblid,

Smekande i rösten,

Gör en lycklig blomningstid,

Mogen frukt om hösten.

a E. Hylander

Adventsljus

Med sträckta händer

Vi mottar ett ljus

Och lågan som tänder

Vi tacksamma sänder

Från hus till hus.

O, vänner låt snarast

Den vidare vandra.

Det ljus brinner klarast

Som brinner för andra.

Till grannen har vi ej många steg,

Genom hjärtana drar vi

En lysande väg

Som förbinder himmel

Och jord med varandra.

Martin Tittmann

Vårvinter

Om vintern djupt i jordens glömska,

Förberedes sommarns’ grönska.

Till de frön som bo i jorden,

Stjärnor viska lösenorden,

Viska stilla växtens namn.

Strax en gnom fröet uppväcker,

Och en annan grodden sträcker,

Men en tredje säger stopp,

Långsamt får du växa opp,

Att du passar tiden noga,

Långsamt får du uppåt knoga,

Tills en vacker dag i vår

Du solens strålar skåda får.

 

Daggmasken

Vem vördar daggmasken,

Odlaren djupt under gräsen i jordens mull.

Han håller jorden i förvandling.

Han arbetar helt fylld av mull,

Stum av mull och blind.

Han är den undre den nedre bonden

Där åkrarna klädas till skörd.

Vem vördar honom

Den djupe, den lugne odlaren,

Den evige grå lille bonden i jordens mull.

Harry Martinson

Blåsten

Jag är blåsten!

Jag gör som jag vill.

Blåser hit eller dit,

Jag är aldrig still.

Det är jag som susar sssss i säden

När jag kommer farande böjer sig träden.

Knakeriknak, jag tar mig ett tak,

Suerisus, jag skakar ditt hus.

Vem kan hindra mig, vem säger till?

Jag som är Blåsten, gör som jag vill!

 

Världen omkring oss

Se solen går upp och solen går ner,

Vi vaknar vi somnar, vad händer det mer?

Vi går våra vägar och ser oss omkring,

Då händer runt om oss mång’ märkliga ting.

I luften finns fåglar, i vatten finns fisk,

Ur berg kommer vatten, en källa så frisk.

Ur jord kommer grönska, från moln kommer snö,

Det åskar, det blixtrar, på frost följer tö.

Ur blomman blir frukt och ur frukt faller frö,

Ett frö har jag varit, en frukt skall jag bli,

En frukt med en kärna, en människa i.

Karin Ruths-Hoffman

Det gudomliga

Ädel vare människan,

Hjälpsam och god.

Ty detta blott skiljer henne

Från alla väsen dem vi känna.

Endast en människa förmå det omöjliga,

Urskilja kan hon,

Välja och döma.

Hon kan ett ögonblickevighet skänka.

J.W. von Goethe

Ängelns syn

Av allt vad du vill i sanning

Och allt som rätt du gör,

En känsla, om än så flyktig,

Som högre din tanke för,

En handling i kärlek alstrad,

Det ord utav tröst du gett,

Allt fäster sitt spår i sanden,

Ett spår som din ängel sett.

H.W. Longfellow

Världens skönhet

Den vida världen är så stor

Men gömt i allt en vishet bor,

Som låter varje minsta strå

I undrets sköna glans framstå.

Och söker jag bland blad och blom

Att finna tingen rikedom,

Så skall inför min själ till slut

En underblommas kalk slå ut.

Holger Modin

Ljusets hjärta

Var inte rädd för mörkret

Ty ljuset vilar där.

Vi ser ju inga stjärnor

Där inget mörker är.

I ljusa irisringen

Du bär en mörk pupill,

Ty mörkt är allt som ljuset

Med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret

Ty ljuset vilar där,

Var inte rädd för mörkret

Som ljusets hjärta bär.

Erik Blomberg

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd,

Men det är vägen som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,

Där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen där man sover blott en gång,

Blir sömnen trygg och drömmen fylld av sång.

Bryt upp! Bryt upp! Den nya dagen gryr,

Oändligt är vårt stora äventyr.

Karin Boye

Vårdag

I soluppgången drager bonden ut

Att plöja utan rast till dagens slut.

I stadig takt går hästen, plogen skär

Och varje fåra lik den gamla är.

Allt högre strålar solen,

Allt börjar om på nytt, på nytt igen

Men dagens gärning är ej färdig än.

Blott sakta verkar plogen, men ändå

Den varken stannar eller skyndar på.

Allt börjas om på nytt, allt går sin gång

Med samma stilla iver dagen lång.

Men solens skimmer djupnar efter hand.

Ragnar Jändel

Myra med barr

Streta, streta, streta,

Stanna, se sig om att veta

Vägen, sträva, tappa. Tag, hugg i,

Släpa, släpa, göra en sväng mät’, bära

Mera nära, släpa bära,

Mera nära, mera nära

Stacken – släppte jag – rappa

Tag, ohi, Streta och föra

Hem’et – nu käckte det – göra

Jämt ihärdigt, Jämt ihärdigt, Jämt ihärdigt,

Rulla ikull, Mun full mull,

Opp mät’, hugg i, nu fart, Streta och föra

Hem’et – nu käckte det – göra

Jämt ihärdigt, Jämt ihärdigt, Jämt ihärdigt,

Huset färdigt, Huset färdigt

Snart.

Gustaf Fröding

 

Sommarskymning

Skira sommarskyar

Solens sken nu skymmer.

Lätta brisar skingra

Sorger och bekymmer.

Silverskimmer vilar

På skeppen bort vid ön.

Snart blodröd solens skiva

Skall sjunka ner i sjön.

Skymningen nu nalkas,

Dagen var så het.

Skön är kvällens svalka,

Att andas evighet.

 

Ur tuvor

I dag kastar lönnen sin brinnande kappa

I stormregn som utsläckte sommarens glöd

Och kallnande stormar på dörrarna klappa,

De ropar att grönskan hos gräset är död.

Med lövmoln i famn far den glada orkanen,

Den skymtar förbi, klädd i flammande blad,

Den fäller på åsen den tungsinta granen,

Det mörkaste tornet i skogarnas stad.

Harry Martinson

Enbusken

Tyst står han vid stenen,

Enig med ljungen.

Bland stickbarren

Sitta bären svärmvis

Som uppfångade hagelskott.

På honom biter ingenting.

Han brukar borsta nordanvinden.

Hans kvistar är sega som senor.

Med det kargaste härdar han ut,

Men doftar ändå, har ändå behag.

Åt gravar och golv gav han ris,

Och ett gott öl bryggde han

Där han stod, stark och vänlig,

Klämd mellan gråa stenar i Thule.

Harry Martinson

Afton

Ängsullen nickar på ensliga tuvor,

Spoven ropar i kvällen sen.

Molnen vila som trötta duvor,

Stilla kring vidden i blekrött sken.

Så kommer sakta den svepande dimman,

Andas kring myren sitt molniga fjun,

Allt blir borta till morgontimman,

Ängsullen sover på dimmans dun.

Jarl Hemmer

Betraktelse

Allt knoppas i min levande vår

Och jublande ur rymden når

En lärkas drill mitt öra.

Helt stilla vill jag höra

Och lära tyst hur varje ljud

Ur skapelsen bär fram sitt bud

Att jag en gång må gripa det

Som är av evighet.

av Holger Modin

 

 

 

 


Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

%d bloggers like this: