Av Christine Liebendörfer

Här beskrivs skillnaderna mellan skriftliga omdömen och läsårsbrev i waldorfskolan och varför båda behövs!  Skriv gärna till Waldorf Online och berätta vad Du tycker i frågan om läsårsbrevens vara eller inte vara!

I och med införandet av Lgr 11 räcker det inte längre med ett läsårsbrev i waldorfskolan. Lärarna behöver också göra ett individuellt, skriftligt omdöme:

”utifrån kursplanernas krav allsidigt utvärdera varje elevs kunskapsutveckling, muntligt
och skriftligt redovisa detta för eleven och hemmen samt informera rektorn.” (Lgr11)

Några waldorfskolor utfärdar skriftliga omdömen varje termin, andra en gång/läsår.

Men det är inte om skriftliga omdömen jag tänkte berätta om nu utan om läsårbreven. Hur man gör med IUP (individuell utvecklingsplan), utvecklingssamtal och skriftliga omdömen kan man få reda på genom skolverkets rekommendationer.

Vad är den huvudsakliga skillnaden mellan skriftliga omdömen och läsårsbrev? Och behövs verkligen läsårsbreven fortfarande?

En av de tydligaste skillnaderna är att skriftliga omdömen är obligatoriska, de ska vara framåtsyftande och vara en del av underlaget när man skriver en IUP vid utvecklingssamtalen.

Läsårsbrev skriver många lärare fortfarande på waldorfskolor utöver de skriftliga omdömena. Precis som namnet berättar är det ett slags ”brev” där läraren försöker karakterisera eleven och beskriver läsårets med- och motgångar i de olika ämnena. Läraren kan beskriva elevens egenskaper och styrkor men också svårigheter rent ämnesmässigt och socialt. Att vara framåtsyftande och beskriva möjliga vägar är viktigt också i ett läsårsbrev.

För att eleven och föräldrarna ska kunna samarbeta med skolan behöver de få en ordentlig beskrivning av skolgången och konstruktiva förslag på hur man kan utveckla och stärka elevens olika förmågor. Om läraren undviker att beskriva svårigheterna blir läsårsbrevet inte helt sanningsenligt. Hur ska eleven då veta vad som behöver göras för att nå framsteg och utvecklas i olika ämnen? Läsa mellan raderna?

Det här är en balansgång naturligtvis med både vad man tar upp och framförallt hur man berättar om det finns till exempel problem i ett ämne.

Jag kan villigt erkänna att jag många gånger stått rådvill hur jag ska uttrycka mig för att dels säga vad jag uppfattar som viktigt och dels hur det kan beskrivas på ett ansvarsfullt och omtänksamt sätt. Det är verkligen inte lätt alla gånger!

Inför arbetet med att skriva läsårsbrev brukar jag därför ha lärarspråket i åtanke. Lärarspråket skrevs av Rudolf Steiner och sägs till exempel när lärarna i sittande kollegium ska ta upp presentationer av olika elever/klasser.

Genomträng dig med skapande fantasi.
Ha mod till sanning.
Skärp din vilja till själsligt ansvar.

 För mig är det värdefullt att beakta de tre enskilda meningarna och försöka sammanfoga dem till en helhet. Då vet jag att jag gjort en beskrivning som är den för tillfället mest riktiga – den beskrivning som jag förmått göra.

För mig är det viktigt att bara ta upp sådant i läsårsbrevet som eleven och föräldrarna kan ha glädje och nytta av. Jag vill kunna motivera varenda stavelse!

Det vill säga det jag inte kan motivera stryks obönhörligt, hur gärna jag än ”skulle vilja säga det”…

En mycket god idé är att låta en kollega kritiskt läsa igenom läsårsbreven och sätta frågetecken vid tveksamma och otydliga formuleringar.

Att verkligen göra en beskrivning av en elev i ett läsårsbrev kräver en hel del tid. En kollega gav mig en gång rådet att iaktta eleven extra noggrant en hel skoldag och sedan skriva ned det jag lagt märke till. Det kan gälla ansvarstagande, nyfikenhet, intresse, engagemang etc.

Detta brukar jag låta inleda läsårsbrevet – en mer allmän beskrivning av eleven. Jag tar särskilt fasta vid positiva egenskaper och nämner endast ganska kort saker som bristande koncentrationsförmåga och bristande uppmärksamhet. Det kan komma något om det längre fram. Jag vill att inledningen av läsårsbrevet ska inbjuda till fortsatt läsning. Den allmänna karakteriseringen av eleven behöver inte bli så lång. Oftast räcker ett par meningar.

Därefter går jag igenom de olika ämnena. Jag brukar börja med svenska eftersom det ämnet genomsyrar de flesta ämnena. Här följer i punktform det jag brukar beskriva. I de lägre årskurserna i ämnet tar jag naturligtvis inte upp allt. Det som följer nedan gäller årskurs 4 -6.

Svenska:

* Läsa – hur läser eleven? Flytande, med intonation, tydligt, snabbt, långsamt?

* Vilka lässtrategier har eleven för att förstå och tolka texter från olika medier samt för att urskilja texters budskap, både de uttalade och sådant som står mellan raderna.

* Vilka strategier för att skriva olika typer av texter med anpassning till deras typiska uppbyggnad och språkliga drag (till exempel de olika texterna i periodhäftena)

Olika sätt att bearbeta egna texter till innehåll och form. Beskrivande, förklarande, instruerande och argumenterande texter Texternas innehåll, uppbyggnad och typiska språkliga drag.

*Handstilen samt att skriva, disponera och layouta texter för hand (och med hjälp av dator).

* Hur använder sig eleven av språkets struktur med meningsbyggnad, huvudsatser, bisatser, stavningsregler, skiljetecken, ords böjningsformer och ordklasser?

* Hur argumenterar eleven i olika samtalssituationer och beslutsprocesser?

* Hur är de muntliga presentationerna och det muntliga berättandet för olika mottagare? Exemplifieras bland annat av årets bokreferat.

* Vilka språkliga strategier har eleven för att minnas och lära. Hur klarar eleven att skriva diktamen?

* Hur uttrycker sig eleven? Ord och begrepp som används för att uttrycka känslor, kunskaper och åsikter. Ords och begrepps nyanser och värdeladdning.

* Hur säker är eleven på skillnader i språkanvändningen beroende på vem man skriver till och med vilket syfte, till exempel skillnaden mellan att skriva ett personligt sms och att skriva en faktatext?

* Årsversen, hur säger eleven sin årsvers? (läs gärna om årsverser här)

Resultatet på de Nationella proven i årskurs 6 redovisas muntligt under ett utvecklingssamtal.

Det var ämnet svenska. (Texten bygger på Lgr 11).

Därefter följer övriga ämnen som man undervisar i som klasslärare. Ämneslärare lämnar sitt bidrag och allt sammanbinds till ett litet häfte som eleven får på skolavslutningen innan sommarlovet. Som en avslutning av läsårsbrevet brukar jag ge några råd inför nästa läsår. Det kan bli ungefär så här:

* Ta tid på dig när du gör illustrationer i periodhäftet – var noggrann med färgläggningen.

* Försök fokusera mer på själva ämnet under lektionerna. Det som inte hör till ämnet kan sparas till rasten!

*Räck upp handen och vänta på att få ordet!

* Respektera dina klasskamraters rätt till arbetsro under lektionerna!

Det man kan undvika att skriva i läsårsbrev:

Jag brukar tänka på att eleverna är växande individer som behöver både beröm och råd för sin fortsatta utveckling. Skarpa formuleringar kan skapa oförstående och till och med irritation, inte minst från föräldrarnas sida. Bättre är då att under utvecklingssamtalen ta upp till lite mer känsliga saker som exempelvis beteenden som stör arbetsron i klassrummet etc.

Långa och utförliga årsberättelser som fyller läsårsbrevet är ju ingenting individuellt – det är samma beskrivning för alla elever i klassen. Det brukar jag lämna utanför läsårsbrevet, som jag anser bara ska innehålla en individuell beskrivning av eleven och endast ytterst kortfattat om vad man gjort i ämnet.

Slutsats:

Och varför då allt detta arbete med att skriva läsårsbrev, är det verkligen nödvändigt nu när alla elever får ett skriftligt omdöme?

Mitt svar på frågan är ett rungande Ja!

Genom att göra sig den mödan att skriva läsårsbrev får inte bara du själv som lärare en heltäckande beskrivning av elevens läsår, också eleven och föräldrarna känner att här lämnas ingenting åt slumpen. Här finns en ordentlig summering av skolåret som hjälper till att lägga grunden till nästa steg i elevens utveckling.

Dessutom tycker jag att läsårsbrev är waldorfskolans riktiga betyg, och varför ska man upphöra med dem bara för att man nu också måste göra skriftliga omdömen? Finns det något annat att skylla på än ren bekvämlighet?

Vad är din åsikt?

Jag skulle gärna vilja att fler delade med sig av sina tankar om läsårsbreven. Inför 100-årsjubileet av waldorfskolans start tror jag att man behöver ”vända på alla stenar” och både gå till roten med pedagogikens kärna och se framåt. På så sätt tror jag att waldorfpedagogiken kan fortsätta att utvecklas och vara ett modernt och relevant alternativ även de närmaste 100 åren!

Några exempel ur minnets arkiv…

Genom åren har jag stött på många olika typer av läsårsbrev.

Här några exempel:

* Oj, jag hann inte bli klar med mina läsårsbrev – jag tänkte skicka dem i sommar. (det kom inte några på sommaren heller…)

* Jag tänkte skriva läsårsbrev vartannat år (vartannat år blev inget år…)

* Nej, jag har varit sjukskriven, så det blir inga läsårsbrev. Ämneslärarna lämnade dock in sina läsårsbrev som lite huller om buller stoppats in i ett kuvert…

* Kortaste omdömet:

Skrivet av en handarbetslärare som tyckte att en elev pratat mer än ägnat sig åt handarbete under lektionerna, det stod helt enkelt bara:

Handarbete? (!)

Detta omdöme tävlar med ett omdöme i ett naturvetenskapligt ämne (klass 9).

Det stod bara: Fint!

* Tristaste läsårsbrevet: En rörig beskrivning av vad klassen gjort under hela läsåret – utan något individuellt omdöme…

* Märkligaste läsårsbrevet: Du har deltagit entusiastiskt! (eleven hade aldrig varit på en enda lektion…)

Som sagt, det finns många olika typer av läsårsbrev!

 

Läs mer om waldorfskolans betyg i boken Waldorfpedagogik (2013, Studentlitteratur).

 


Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *