Av Örjan Liebendörfer

De senaste veckorna har stormen vuxit. Från en stilla bris runt 2010-11 har vinden ökat på. Nu erkänner till och med Skolverket att det är bra att se över kursplanerna, en central del i läroplanen Lgr 11:

http://sverigesradio.se/studioett

Alla läroplaner har begränsad livslängd, det har vi lärt oss av historien. Nya läroplaner har vi i modern tid fått 1962, 1969, 1980, 1994 och 2011. Varje läroplan präglas av just den tidens kunskaps- och lärandesyn och vad som är på modet.Tongivande forskare, politiker och tjänstemän sätter sin prägel. Att Skolverket hade ett avgörande inflytande över utformningen av Lgr 11 är väl dokumenterat, kritiken kom redan i samband med införandet. Författaren och debattören Johan Kant kallade Lgr 11 för “Mission Impossible” redan 2011

Utöver läroplanen kom som lök på laxen de nya betygskriterierna som många inte ens förstod. Än idag jobbar Skolverket på att förtydliga och förklara hur man ska använda och förstå dem.

De senaste veckorna har inte minst Studio1 i Sveriges Radio lyft debatten med otaliga exempel på kursplaneskrivningar och betygskriterier som inte ens professorer kan förstå.

Kärnan i debatten handlar om genomslaget för den sk. konstruktivismen runt 00-talet. Wikipedia sammanfattar den så här:

Konstruktivism är en idag mycket populär skolbildning inom pedagogik som betonar att människor själva skapar och konstruerar kunskap i interaktion med omvärlden, till skillnad från äldre tankar där kunskap betraktas mer som en entitet som kan överföras från exempelvis en lärare eller bok till individen. I studiesituationer är konsekvenser av teorin ett ökat fokuserande på studenten snarare än – som ofta tidigare – lärare och läromedel, och tanken är att undervisningen är till för att stödja och underlätta studentens eget lärande. Som tidig teoretiker nämns ofta Jean Piaget.

Lgr 11 präglades också av en optimistisk tidsanda i förhållande till digitala källor, Internet och man anade lärobokens framtida död. Eleverna skulle kunna surfa runt och bilda sig en uppfattning från olika källor, analysera och strukturera i en egen lärandeprocess. Några år senare har vi även lärt oss Internets baksida, falska nyheter och propaganda, inte sällan statligt sanktionerad. På 00-talet förlorade läraren definitivt sin gamla status som “allvetare” och ämnesproffs. Eleverna började googla på lektionerna och kunskap blev ett högst relativt begrepp. Vad det betydde för lusten att vara lärare vet vi idag, när vi snart har en brist på 170000 lärare. Här har jag inte ens lyft kommunaliseringen, den kanske största katastrofen för läraryrket sedan Hedenhös.

I debatten ställs det konstruktivistiska synsättet ( väldigt förenklat) mot ämneskunskaper/fakta och “katederundervisning”. Just nu, som ett resultat bland annat av sjunkande PISA-resultat slår pendeln tillbaka och en mer traditionell kunskapssyn återkommer, märkligt nog under ledning av samma politiker som var utbildningsminister när den nya läroplanen sjösattes…..Cirkeln sluts. Debatten går även fint hand-i-hand med kravet på arbetsro, ordning och reda, kepsförbud och förstärkt lagstiftning mot stök och ohörsamhet i skolan.

Nya reviderade läroplaner kommer säkert som amen i kyrkan, präglade av 2020-talets tidsanda, teknik och ledande debattörer. På Twitter pågår den dragkampen redan sedan en tid och nu även i radio och tv. De barn som börjar skolan på 2020-talet ska utsättas för nästa experiment och präglas av skolpolitiska nycker från 10-talets bästa tyckare. Som vanligt lär forskning- och beprövad erfarenhet komma i skymundan när det verkligen gäller.

Hur har waldorfskolan förhållit sig till allt detta?

När de första waldorfskolorna i Sverige grundades var de i praktiken privatskolor som led av att inte ha någon finansiering men friheten var omfattande. I takt med friskolereformen kom det mer pengar men även mer krav på anpassning. Från den nya skollagen 2011kan man säga att anpassningen är närmast total. Inom waldorfskolorna var många kritiska till Lgr 11 men såg också en del möjligheter, inte minst pga de fluffiga skrivningarna som ger stort tolkningsutrymme. Efter en hel del intern diskussion och flera versioner kom så den nya “En väg till frihet” i tryckt version 2017. En Lgr 11 anpassad kursplan för svenska waldorfskolor. Nödvändig men knappast älskad, även om nog det bästa gjorts i ett knepigt utgångsläge. Kursplanerna, som blivit en hel bok, innehåller fortfarande mycket waldorfsubstans såväl metodiskt som vad det gäller innehållet. Till skillnad mot den förra “En väg till frihet” som anpassades mot LPO94 finns nu ingen “motsvarighetsbedömning” av någon officiell myndighet, waldorfskolans kursplan är ett rent komplement till Lgr 11 och har ingen juridisk status.

För trots att anpassningar gjorts är det ändå så att en hel del kunnat bibehållas. Det är snarare andra hot som tornar upp sig på waldorfhorisonten. Det mest dramatiska är nog bristen på utbildade waldorflärare som på allvar riskerar att utarma pedagogiken när en hel generation pionjärer går i pension.

Trots allt är ju waldorfskolans koncept inget nytt påfund. Med snart 100 år på nacken och en gedigen global erfarenhet står sig de grundläggande idéerna väldigt väl. Det har lönat sig att klamra sig fast vid en läroplan som fokuserar på barnets utveckling, vad det behöver möta i olika utvecklingsstadier och på läraren som sann auktoritet och förebild. I många delar av världen ses det som extremt modernt och kanske är vi på väg dit också i Sverige.

Så läroplanerna kommer och går, men waldorfskolans består (i stort sett). Förmodligen i 100 år till.

 

 


Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

%d bloggers like this: