Av Christine Liebendörfer

Bilder från elevernas periodhäften.

I klass 7 går man igenom Asien, Afrika och Australien i geografiundervisningen. Kanske har man redan berättat om hela Ryssland i klass 6, då är det en bra övergång och inledning till Asienperioden.

Sammanlagt behövs minst 8 veckor geografi uppdelat på 2 perioder under klass 7.

Som alltid när det gäller geografiämnet finns rika möjligheter till konstnärligt arbete (förutom de självklara målningsuppgifterna, teckningarna och sångerna). Några exempel:

  • afrikanska trummor och dans, bjud in musiker och dansare
  • papier mache karta över Afrika med klimatzonerna målade.
  • japansk teceremoni
  • indisk tempeldans
  • öva bumerangkastning
  • laga asiatisk, afrikansk mat
  • någon asiatisk självförsvarssport
  • skriva haikudikter
  • kinesiska och japanska tecken
  • kinesisk-och japanskinspirerade tuschmålningar/akvarellmålningar
  • afrikanskt batiktryck
  • japansk origami
  • tai chi
  • sidenmåleri

 

I klass 7 är barnen väl förtrogna med geografiämnet och man kan därför gå in lite mer på djupet med till exempel klimatzonerna. Detta lämpar sig särskilt väl under Afrikaperioden, eftersom klimatzonerna ligger så tydligt fördelade på kontinenten. Med fördel kan barnen genom grupparbeten presentera en klimatzon.

Världsdelarna kommer igen i perioden om upptäcktsresorna. Med god planering behöver man inte upprepa sig utan kan visa världsdelarna från en ny synvinkel. Det är en smaksak vilken av perioderna som kommer först. På ett sätt är det bra att barnen kan sin geografi innan historieperioden, på ett annat sätt inte – det kunde ju faktiskt inte upptäckarna!

I klass 7 ska man ha som mål att eleverna i stort sett skriver alla sina texter självständigt. Några gånger under perioden kan man ha diktamen.

Genom att skriva ihop 20 frågor om någon världsdel/land, kan eleverna med hjälp av kartboken svara och på så sätt få ihop till en egen text.

Tidningsartiklar eller utdrag ur böcker kan också vara varianter på att sammanställa egna texter. Huvuddelen av stoffet bör dock berättas av läraren så eleverna får anteckna och formulera egna texter.

För lite anteckningstid i klass 6, 7 och 8 får direkt konsekvenser i efterföljande klasser. Det är en björntjänst att låta eleverna slippa ifrån att anteckna.

I Europaperioden i klass 6 går man ganska detaljerat igenom varje land för sig (i stort sett) Under genomgången av Asien och Afrika märker man att det sättet kanske inte är det mest optimala i klass 7. Nu kan man i stället ta upp olika områden i världsdelen och jämföra dessa med varandra. Barnen har lärt sig att ”jonglera med flera bollar i luften samtidigt”. I klass 6 blir det lätt lite rörigt och otydligt om läraren pratade om flera länder samtidigt. ”Vilket land ska vi egentligen skriva om?” kunde det låta från lätt förvirrade sjätteklassare. Men ett år klokare klarar de uppgiften galant.

Självklart måste man ta upp några länder från varje kontinent lite extra noga, men i det stora hela kan man koncentrera sig på kontinenten som helhet.

Mellanöstern riskerar att bli ett omfattande kapitel. Jag valde att berätta om, vad jag tycker är 2 ytterligheter: Israel och Saudiarabien Samtidigt tog jag upp hur religionen starkt färgar de båda länderna. I Centralasien valde jag Afghanistan eftersom det har talats så mycket om landet under många år.

När vi kom till Indien visade jag en 5-6 korta klipp ur filmen Gandhi och berättade samtidigt om både Gandhi och det moderna Indien.

Den allra första dagen på perioden börjar man med att göra en karta över kontinenten, precis som med Europa i klass 6 och landskapen i klass 5. Med ett rutnät överförs konturerna till periodhäften/stora papper. Låt färgläggningen få ta tid och bemöda er om detaljerna så som snö på varje bergstopp, ritade granar på tajgan och olika bladformer i djungeln osv.

På en annan karta skriver ni upp alla namn på de länder, städer, floder etc. som ni finner viktigast.

I klass 7 kan det vara dags för ”riktiga skrivningar/prov” i slutet av perioderna. Det finns många olika varianter, bland annat kan barnen få använda sig av sina periodhäften – då kanske det inte känns så svårt. Samtidigt märker barnen vikten av att skriva noggranna texter. Man kan också ha ”dagens fråga” på någonting man gått igenom tidigare. Då är kanske inte ett ”stort” prov nödvändigt.

Någon form av kunskapsredovisning borde i klass 7 få avsluta varje period. Men tänk på att variera formen, slentrianmässiga skrivningar med uppradade frågor är inte inspirerande i längden som kunskapskontroll…

I stort sett borde barnen i klass 7 klara av att läraren berättar en hel morgonlektion, om det sker på ett levande sätt och bryts av med några konstnärliga ”pauser”. Den sammanlagda berättartiden kan då bli så lång som upp till drygt en timme. Det gäller att vara förberedd för det, men samtidigt öppen för att korta ner berättartiden om ”det är en sådan dag”… Flexibilitet i undervisningen på samma gång som man tydligt kan följa den röda tråden är en nödvändighet för att eleverna skall kunna behålla entusiasmen, lättare sagt än gjort ibland!

I klass 7 bör barnen i största utsträckning arbeta med sina periodhäften hemma. Renskriva texter och göra illustrationer ska varje dag tillhöra ”periodläxan”. Eventuellt kan man ha en eller ett par ”periodtimmar” på eftermiddagarna någon gång i veckan, kanske passar det när en halva av klassen har till exempel eurytmi.

Försök att ägna lite tid åt att berätta hur barn i 12 -14-årsåldern har det i respektive världsdel/land. Hur ser deras vardag ut, vad gör de i skolan, vad äter de, hur bor de, hur tar de sig till skolan etc. Ofta är vi som lärare så uppfyllda av vår ”bildningsiver” att vi glömmer bort de mer jordnära skildringarna, hur det verkligen är att leva i landet. Kanske kan man bjuda in någon som varit i landet eller från till exempel Röda Korset? Barnen i klass 7 står på tröskeln till den tredje 7-årsperioden: ”Världen är sann.”, därför kan det vara betydelsefullt att få möta någon som ger en ögonblicksskildring.

Undvik alla former av berättande (och texter) om miljöförstöring och stora problem med befolkningsökning och andra tyngande fakta som sjukdomar, svältkatastrofer etc. I klass 10 i naturgeografiperioden och i samhällskunskapen tas dessa frågor upp och kan belysas på ett mer nyanserat sätt än i klass 7.

Självklart ska man inte helt blunda för dessa frågor, men man behöver inte gå in i dem på djupet, utan mer antydningsvis besvara dem. Se geografiperioderna som en orientering i världen, inte som upplysning av allt elände som människan ställt till med…

 Texterna som följer nedan är tänkta som en bas att utgå ifrån. Fakta är till största delen hämtade från Nationalencyklopedin kompletterade med egna anteckningar ur kompendier och geografilitteratur.

Mitt mål har varit att skriva korrekta, moderna och lättfattliga texter som väcker intresse för de olika geografiska miljöerna. Med för mycket fakta tenderar texten att bli för kompakt, å andra sidan blir skönlitterära betraktelser alltför långa. En slags mix i mellan dessa två sätt får stå som idealbild.

Den bästa och mest aktuella informationen om alla länder får man genom Internet. Uppmuntra eleverna att ta reda på och skriva ut bilder från nätet.

 

 

 

 

 

 

 

 

Vecka 1

Dag 1 Diktamen, Inledning

Dag 2 Rita Stora Asienkartan

Dag 3 Anteckna, Asiens natur och landformer

Dag 4 Anteckna, Asiens klimat

Dag 5 Läsa och sammanfatta, Asiens växtliv, Bild: växt-asiatisk lilja

 

 

 

 

 

 

 

 

Vecka 2

Dag 6 Diktamen, Asiens djurliv Bild: djur – tiger eller valfritt djur

Dag 7 Anteckna, Asiens befolkning och ekonomi

Dag 8 Anteckna – Jordbruk och boskapsskötsel

Dag 9 Anteckna – Skogsbruk

Dag 10 Läsa och sammanfatta, Fiske, Mineraler, Energi och Industri

Vecka 3

Dag 11, Diktamen, De första människorna i Asien

Dag 12 Anteckna, Tidiga världsriken, Handelsvägar

Dag 13, Anteckna Mellanöstern

torsdag – 27 Genrep Mikaeli, Ev. tid för att göra färdigt i periodhäftet.

fredag – 28 Mikaeli

Vecka 4

Dag 14 Namngeografiförhör, Diktamen. Indien

Dag 15 Anteckna, Centralasien

Dag 16 Anteckna, Japan

Dag 17 Anteckna Sydostasien

Dag 18 Skrivning med periodhäfte, inlämning av periodhäftet måndag 21/10

 

Om perioden

Eleverna gör periodhäftena på A 4-papper som binds ihop till ett häfte. Texten skrivs för hand (på dator för några elever). Sidorna med text och illustrationer förvaras i pärmen.

Vi tar inte upp Kina som enskilt land i klass 7 eftersom vi hade en lång period med Kinas kulturhistoria i klass 5 då vi också gick igenom Kinas geografi. Kina kommer dock med i den allmänna beskrivningen av Asien som inleder perioden.

Texterna skrivs genom diktamen (måndagarna), antecknas när Christine berättar (3-4 dagar/vecka) eller genom att läsa och sammanfatta texter.

Eleverna kommer inte hinna med att skriva in alla texterna i periodhäftena under schemalagd tid. Det finns en 60-minuters läxtimme varje onsdag.

Eftersom de flesta texterna skrivs från egna anteckningar behövs inga förkortade texter (liknande när eleverna skrev av en text). Alla elever antecknar och skriver rent texter efter förmåga.

Detta dokument kan användas som komplement till de egna anteckningarna.

Morgonlektionerna innehåller även konstnärligt arbete som till exempel teckning med akvarellpennor och poesi. Korta filmklipp från YouTube samt Power Pointbilder och teckningar på svarta tavlan kompletterar undervisningen.

Som vanligt innehåller beskrivningen av geografiperioden texterna i sin helhet. Vi skriver/läser naturligtvis inte alla texter – de utgör underlag för det Christine berättar. För de elever som missar någon dags undervisning är det bra att det finns text att läsa och sammanfatta i sitt periodhäfte.

Vi kommer bara göra en stor Asienkarta – och några få andra kartor.

Eleverna får en karta med alla namn som ska övas till namngeografiförhöret.

På skrivningen får eleverna ha med sig sitt periodhäfte.

 

Dagsrytm:

Årsverser

Högläsning ur boken Mount Everest utan syrgas

Återblick med ett par filmklipp från YouTube (2-4 minuter långa) + Powerpointbilder

Ca kl. 09.00, 5 minuters rast

Berätta dagens stoff

Sista ca 15- 20 minuterna – arbete i periodhäftena

Asien

Dag 1 Inledning

Asien är den största världsdelen och når över halva jorden. Från norr till söder och från öster till väster upptar Asien en tredjedel av jordens yta. Det finns fler människor i Asien än i någon annan världsdel. Där finns världens högsta bergstopp, Mount Everest och världens lägst belägna landområde, vid Döda havet.

I Asien finns några av jordens äldsta och minst kända riken som bergslandet Tibet. Stora områden i det inre av Asien är öknar. Den största är Gobiöknen, där man kan hitta redskap efter förhistoriska människor och ben från utdöda djur.

Det finns täta, fuktigt ångande djungler på Malackahalvön och iskalla, vindpiskade slätter i Sibirien. Vilda bergsland utbreder sig i Indien och Afghanistan och tätbefolkade jordbruksländer i Indien och Kina, där stora floder varje år översvämmar ländernas lägsta delar. Asien är kontrasternas kontinent.

Gränsen mellan Asien och Europa utgörs av Uralbergen, Uralfloden, Kaspiska havet, Kaukasus, Svarta havet, Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna, medan gränsen till Afrika har gått genom Sueznäsets smalaste del (här går nu Suezkanalen). Till Asien hör även hela övärlden i sydöst, mellan asiatiska fastlandet och Australien.

Dag 3 Asiens natur och landformer

Omkring 3/4 av Asiens yta utgörs av berg och platåer. Uralbergen, som når knappt 2 000 m ö.h., bildar Asiens gräns mot Europa.

Från Pamir (“världens tak”), ett högland mer än 7 500 m ö.h., går system av bergskedjor åt väster och sydväst ända till Turkiet, åt nordöst till Tjuktjerhalvön och Kamtjatka, åt öster till Kina och åt sydöst med fortsättning åt söder till Malackahalvön och Indonesien. Flera kedjor är bland världens högsta, t.ex. Tian Shan (över 7 000 m ö.h.), Kunlun Shan, med en medelhöjd på 6 000 m ö.h. utmed hela sträckningen, och Himalaya med Mount Everest (8 848 m ö.h., världens högsta topp).

Stora delar av kedjorna är formade av glaciärer, och många glaciärer finns fortfarande kvar. Mellan kedjorna ligger dels högplatåer som de anatoliska och iranska (ca 1 000 m ö.h.) och Tibet, med slätter på 4 300-6 500 m ö.h., dels bäcken Gobi (ca 1 000 m ö.h.).

I en rift ligger Bajkalsjön, 1 940 m djup och därmed världens djupaste sjö. Centralsibiriska höglandet är ett av floder kraftigt sönderskuret platåområde (ca 1 000 m ö.h.), norr om de stora bergskedjorna.

Söder om de stora kedjorna ligger Deccanplatån, som omfattar större delen av Indien, samt Arabiska halvön. Deccan är högst i väster.

Arabiska halvön når 3 760 m ö.h. i sydväst och sluttar mot nordöst. I nordväst delas halvön av en rift, i vilken Bekadalen, Jordandalen, Döda havet och Röda havet utgör delar. Döda havets yta ligger ca 412 m under havets yta.

Västsibiriska slätten är Asiens största lågland, med ett stort område som är lägre än 120 m ö.h. En stor del av området präglas av morän- och isälvsavlagringar. Sumpmarker är vanliga. Permafrost ger liksom i övriga norra Asien speciella landformer.

Via Kazakstans högland övergår låglandet söderut i Turanslätten med den avloppslösa Aralsjön (ca 55 m ö.h.).

Flertalet av Asiens låglandsslätter är knutna till stora floder. Störst är de av Huang He, Chang Jiang, Ganges-Brahmaputra och Indus bildade flodslätterna, men också de i anslutning till Amur/Heilong Jiang, Mekong, Salween, Irrawaddy samt Eufrat och Tigris är betydande. Deras källor finns uppe i de höga bergsområdena.

Stora delar av Asien är torrområde. Arabiska halvöns öknar Rub al-Khali och Nafud, Karakum och Kyzylkum på Turanslätten samt Takla Makan i Tarimbäckenet är de största sandöknarna. Gobi är, som namnet betyder, en stenöken.

Saltsjöar är vanliga både på högplatåerna, t.ex. Tuz Gölü i Turkiet. Lop Nor, “den vandrande sjön”, nu mest en saltavlagring, ligger ca 800 m ö.h. i Tarimbäckenet.

Till Asien hör också övärlden i öster, från Kurilerna till de fem stora och ca 3 000 små indonesiska öarna. Flertalet öar är bergiga. Lågland och slätter är i allmänhet knutna till floder och kustområden. Aktiva vulkaner är vanliga. Det finns ca 60 i den japanska övärlden (bl.a. Fuji, 3 776 m ö.h.) och 17 enbart på Java. Java räknas för övrigt till världens örikaste land.

På asiatiska fastlandet är endast Damavand (5 671 m ö.h.) i Elburz aktiv, medan Ararat (5 165 m ö.h.) på Armeniska höglandet och flera andra vulkaner i v. Turkiet är vilande eller slocknade.

En jordskalvszon från Turkiet till Kina möter i öster skalvzonen från Kamtjatka till Indonesien.

Till Asien hör vidare Maldiverna, som är låga korallöar, Ceylon (Sri Lanka) och Cypern.

Dag 4 Asiens klimat

Det som bestämmer huvuddragen i Asiens klimatiska förhållanden är kontinentens läge och stora yta. Mest utmärkande för klimatet är dess utpräglade kontinentalitet, som bl.a. innebär stark avkylning på vintern, främst av de nordliga delarna, och kraftig uppvärmning på sommaren. Härigenom bildas ett mäktigt vinterhögtryck söder om Bajkalsjön och ett sommarlågtryck något längre söderut, och dessa ger i sin tur upphov till monsunerna, som är grunden för årstidsindelningen i hela Syd- och Östasien.

Världsdelens topografiska särdrag inverkar också på klimatet, i synnerhet det stora öst-västliga bergskedjekomplexet i det inre, vilket utgör en effektiv spärr mot luftmasserörelser i nord-sydlig riktning.

Nederbörden kan bli så stor som i Cherrapunji i Assam (årsnederbörd på 12 000 mm), medan vidsträckta områden norr om bergen ligger i regnskugga och har en starkt ökenartad prägel. Genom den stora utsträckningen i norr-söder finns de flesta klimattyper representerade i Asien.

De sydligaste delarna, den ostindiska övärlden och de båda stora halvöarna Främre och Bortre Indien, har fuktiga tropiska klimat. Det är dock endast Ostindien, Malackahalvön och Ceylon som har nederbörd under hela året och får tropiskt regnskogsklimat. Medeltemperaturen är 25-27 °C; nederbörden är i genomsnitt 2 500 mm/år men kan på sina ställen nå över 4 000 mm. Tropiska orkaner uppträder ofta (på Filippinerna ett 20-tal gånger per år) och åtföljs ibland av förödande stormvågor.

Större delen av Främre och Bortre Indien har regntid och torrtid, vilket hänger samman med sommarmonsunen från havet i söder resp. vintermonsunen från inlandet, och klimatet kallas därför ofta monsunklimat. Utmed kusterna är nederbörden så stor att regnskog kan växa. I det inre är det savann.

Varmtempererat fuktigt klimat täcker norra delarna av Främre och Bortre Indien samt hela östra Kina, Sydkorea och södra Japan. Nederbörden faller på sommaren som en följd av monsunens fuktiga luftmassor – utom i ett brett område i östra Kina och södra Japan, som får tillräcklig nederbörd hela året. En annan del av Asien har också varmtempererat klimat men med nederbörd på vintern, medelhavsklimat. Det är ett bälte från Turkiet in mot Afghanistan, där bergstopografin dock förändrar temperaturen och nederbörden.

Kalltempererat fuktigt klimat upptar mycket stora arealer mellan 50 och 70° norra breddgraden. Här utmärks vintrarna av lägre temperatur än den för breddgraden normala, särskilt i östra Sibirien, där skillnaden mellan den varmaste och den kallaste månaden på året uppgår till 60 °C, och en minimitemperatur på -69 °C har uppmätts (i Verchojansk).

Tundraklimat – ett polarklimat där sommartemperaturen är lägre än +10 °C och där träd inte växer – finns i en smal zon utmed Norra ishavet. Även de högsta bergsområdena har motsvarande klimat, t.ex. Tibet, Himalaya och Kunlun Shan. Resterande områden i Asien är utpräglat torra och har öken- och stäppklimat. Två stora sådana områden ligger i den tempererade zonen. Det ena innefattar Gobiöknen och Takla Makan, och det andra finns runt Aralsjön. Varma öken- och stäppklimat finns i sydvästra Asien, från Indien till Iran samt på hela Arabiska halvön. Växtligheten på stäppen består av gräs och låga buskar.

Dag 5 Asiens växtliv

Längst i norr härskar arktisk tundra med rishedar och myrar. Något längre söderut finns en mosaik av skogstundra (tajga), som gradvis övergår i barrskogszonen. Skogsgränsen bildas i Västsibirien av en östlig ras av gran, längre österut av sibirisk lärk och dahurisk lärk. I centrala Sibirien, vid floden Chatangas mynning, ligger trädgränsen på 72°37m n.br., den nordligaste i världen.

Barrskogszonen, med granar, tallar, lärkar, ädelgranar samt lövträd som björkar, alar och viden, bildar ett brett bälte, i centrala Sibirien från ca 45 till 70° n.br. Området präglas av mycket kalla vintrar med långvarigt snötäcke och relativt varma men kortvariga somrar.

Vegetationsperioden är 3-5 månader och årsnederbörden 350-700 mm. Podsoljordar

dominerar, och ca 2/3 av zonen ligger inom området för permafrost. Liksom i tundrazonen är stora områden försumpade med myrar. Floran är enhetlig och tämligen artfattig. Barrskog förekommer också på bergskedjor längre söderut, t.ex. i Altaj.

Sommargröna lövskogar förekommer i Västsibirien som en blandning mellan barrskogen i norr och stäppen i söder, men framför allt i de tempererade delarna av Östasien, dvs. i centrala Kina och i större delen av Japan. De är artrikare än lövskogarna i Europa och Nordamerika, men det rör sig ofta om samma släkten som där, bl.a. ekar, kastanjer, almar, askar, valnöt, lönnar och lindar; härtill kommer östasiatiska släkten som korkträd, gudaträd och pagodträd. En del släkten, som hickory, trumpetträd och tulpanträd, förekommer i Östasien men försvann från Europa under istiderna.

Många av våra prydnadsväxter kommer från det östasiatiska lövskogsområdet, t.ex. rosor, körsbär, syrener, forsythior och spireor. Norrut och i bergen finns ett betydande inslag av barrträd, i Japan t.ex. de endemiska arterna kryptomeria och solfjäderstall. Ovanför skogsgränsen i Japan och framför allt i Kina finns artrika fjällängar.

I södra Japan och södra centrala Kina övergår de sommargröna lövskogarna gradvis i ständigt gröna skogar, med många arter ekar och närstående släkten samt representanter för familjerna lagerväxter, teväxter, magnoliaväxter, trollhasselväxter m.fl.

Bland barrträden förekommer märkliga levande fossil som ginkgo och kinesisk sekvoja. Bambuarter spelar stor roll och kan lokalt vara dominerande. Kina antas ha ca 30 000 arter fröväxter, eller nästan tre gånger så många som Europa. I låglandsområdet har den naturliga vegetationen i mycket stor utsträckning ersatts av odlad mark.

Den centralasiatiska regionen omfattar väldiga områden av stäpp, halvöken och öken, från södra Ryssland och länderna öster om Kaspiska havet till Pamir, Tibet och Gobi. I lössjordsområdena i södra Ryssland finns grässtäpper, ofta dominerade av fjädergräs och med rik vårblomning av bl.a. lökväxter.

Iranska höglandet och angränsande områden domineras till stor del av stäpper och halvöknar med taggiga kuddväxter i bl.a. släktena vedlar, Cousinia och tuvrispar. Trots det ökenliknande prägeln är det ett artrikt område (ca 9 000 arter fröväxter finns i Iran).

Högplatåerna Pamir, Tibet och Gobi är också till stor del ökenartade men mycket artfattiga med sparsam vegetation av bl.a. gräs, mållväxter och malörter. Saltpåverkade områden, t.ex. lågländerna n. om Kaspiska havet, präglas av arter som i Europa uppträder endast som strandväxter, t.ex. glasört, sodaört och saltmålla.

I östra Himalaya (Sikkim) på mellan ca 900 och 2 000 m höjd växer tät bergsregnskog med både tropiska element som bambu och skruvpalmer och tempererade släkten som valnöt, Castanopsis och Lithocarpus. Floran är rik på ormbunkar och orkidéer.

Högre upp följer en barrskogszon med bl.a. hemlockarten Tsuga dumosa. I molnzonen (ca 2 600-4 000 m ö.h.) dominerar rododendronarter. Ovanför trädgränsen finns rika fjällängar med bl.a. vivor, spiror och bergvallmor, eller fjällhedar med låga buskar av rododendron, berberis, enar m.m.

högalpin nivå växer kuddbildande arter av bräckor, drabor, esparsetter m.m. Vegetationsgränsen ligger ca 5 700 m ö.h.

I stora delar av Sydöstasien finns regnskogar och monsunskogar, som är bland jordens artrikaste områden. Viktiga familjer är skruvpalmer, ingefärsväxter, mullbärsväxter och dipterocarpusväxter. Också här märks många orkidéer (i Thailand mer än 1 000 arter) samt de insektsfångande kannrankorna. Peppar, kanel, mango, brödfrukt och sagopalm härstammar från området, troligen också sockerrör och kokospalm.

I torrare delar, t.ex. i det inre av Thailand, är skogarna kargare och avlövade under en del av torrtiden; här växer teak. På Filippinerna, Sulawesi (Celebes) och Nya Guinea finns vissa australiska arter som järnträd och eukalyptus, på bergstoppar representanter för nordliga släkten, t.ex. smörblommor och starrar.

Längs Malabarkusten i Främre Indien finns tropisk regnskog med stort inslag av palmer och bambuarter. Stora delar av indiska halvön har savannartad vegetation med bl.a. akacior och andra träd i familjen ärtväxter; här finns en viss släktskap med tropiska växter i Afrika.

I nordväst finns ökenartade områden. Viktigast bland kulturväxterna i tropiska Asien är ris, i torrare områden också hirs och durra.

Dag 6 Asiens djurliv

Minst tre av världens sex djurregioner är representerade i Asien. Himalaya bildar en barriär och gräns mellan den arktiska regionen i norr och den orientaliska regionen söderut.

Få djurgrupper är endemiska för Asien. Hit hör dock gibboner, spökdjur, pälsfladdrare, spetsekorrar, bladfåglar, vinkelsalamandrar, storhuvudsköldpadda, gavialer, sarawaködla och sköldsvansormar.

Längs den näringsrika ishavskusten finner man kolonier av valross, vikare och storsäl. Där fanns också den nu utrotade Stellers sjöko; vidare häckar där spetsbergsgrissla, måsar och tärnor.

Flertalet djur på den trädlösa tundran i norr är endast sommarbesökare, som drar nytta av den snabba men kortvariga förekomsten av insekter, i synnerhet myggor, och växtlighet. Till sommarbesökarna hör många vadare, gäss, lommar, praktejder, ren, sibiriskt snöfår och polarhare. Därmed tvingas också rovdjuren, såsom fjällräv, varg, labbar, fjälluggla och jaktfalk, att flytta vår och höst.

Av däggdjuren är det i stort sett bara de växtätande sorkarna och lämlarna som genom att vara aktiva under snön klarar att övervintra på tundran.

Tajgan, det breda barrskogsbältet, har många djur gemensamt med de nordiska barrskogarna. Här finns t.ex. brunbjörn, varg, lo, räv, älg och bäver, men också flygekorrar, flera arter ekorrar och sobel. Typiska asiatiska tajgafåglar är skogshöns, ugglor, beckasiner, trastfåglar, mesar och fältsparvar.

Bajkalsjön, som är mycket gammal, har utvecklat en säregen fauna, speciellt av kräftdjur och andra ryggradslösa djur. Ca 3/4 av arterna är endemiska för sjön; till de endemiska djuren hör också bajkalsäl och två fiskfamiljer.

De sommargröna skogarna i centrala Kina, i Korea och Japan uppvisar ett blandat djurliv med representanter från olika regioner. Här finns brunbjörn, kronhjort, älg och vildsvin, men också kragbjörn, tiger (den utrotningshotade sibiriska rasen), leopard, myskdjur och goral (en getsläkting). Den japanska makaken är världens nordligast förekommande apa. Mårdhund, sikahjort och davidshjort hör också ursprungligen till området. De sista gruppen av davidshjort utrotades i vilt tillstånd, sannolikt strax efter andra världskriget, men håller nu på att återinföras i Kina från djurparker i Europa.

Silkesmask, en av de få insekter som människan föder upp, är inhemsk i östra Kina.

Asiens stora stäpp- och ökenområden domineras av grävande och torktåliga arter. Stäppjordarnas struktur är påverkad av grävande sislar, murmeldjur och andra gnagare, som blandar om markskikten. Hovdjur förekom ursprungligen rikligt, men flertalet har försvunnit. Världens sista vildhäst, Przjevalskijs häst, dog ut i vilt tillstånd 1968 men håller på att återinföras från djurparker.

Av asiatisk vildåsna och kamel återstår endast små grupper. Saigaantilop har efter fredning åter blivit talrik. Trappar, flyghöns, lärkor, örnvråk, stäpphök, aftonfalk och tatarfalk är typiska fåglar i området.

Ormar och i synnerhet ödlor är talrika. De lever mestadels av gnagare och de vanligaste småkrypen, t.ex. ökengräshoppor, skalbaggar och spindeldjur.

Himalaya, Tian Shan och den tibetanska högplatån är hemvist för jak, chiru (getgasell) och flera arter får- och getdjur, bl.a. himalayatahr, taki (oxgems), blåfår och argalifår. Bland rovdjuren märks brunbjörn, varg och den sällsynta snöleoparden. Hönsfåglar och rosenfinkar är rikligt företrädda.

Bergsområdena påstås också vara tillhåll för yetin eller snömannen, vars existens hittills inte kunnat vetenskapligt bevisas trots flera expeditioners efterforskningar.

Himalayas vegetationsrika syd- och östsluttningar är artrika. Här påträffas bl.a. mindre panda och jättepanda som uteslutande lever av bambuskott.

Faunan i monsunskogsregionerna i Indien och Sydöstasien har minskat efterhand. Här finns flera olika oxdjur: vattenbuffel, banteng, gaur och koupreyoxe. Vidare finner man langurer (hinduernas heliga apor), gibboner, lorier , indisk elefant, vildsvin, myrkottar, muntjak, axishjort och nilgau.

Bland de talrika rovdjuren märks tiger, leopard, asiatisk vildhund, schakal, strimmig hyena, läppbjörn och åtskilliga viverrider. Området är fågelrikt och erbjuder även viktiga övervintringsplatser för nord- och centralasiatiska fåglar. Fasaner, storkar, gamar, biätare, skriktrastar, bulbyler och solfåglar är rikligt företrädda. I indiska floder påträffas krokodiler, gavial och två arter floddelfiner.

Regnskogarna längst i sydöst är, näst efter Amazonas, världens artrikaste platser. En varierad växtlighet ger plats för många djurarter. I trädens kronskikt finner man orangutang, langurer (bladapor) och atletiska gibboner, ekorrar, näshornsfåglar, skäggökar, bladfåglar, drongoer och talrika fjärilar, bl.a. de som kallas fågelvingar. Förvånansvärt många djurformer har utvecklat förmåga till glidflykt mellan träd, t.ex. pälsfladdrare, ekorrar, flera ödlor, ett grod- och ett ormsläkte.

Spökdjuren, som är nattaktiva, jagar småkryp både i träden och på marken. På eller nära marken huserar flera kattdjur (bl.a. trädleopard), schabraktapir, malajbjörn, javanoshörning och sumatranoshörning, skäggsvin, spetsekorrar (tupajor), juveltrastar, fasaner, talrika ormarter (varav få är giftiga), landlevande blodiglar och säregna insekter, såsom vandrande blad och trilobitlarver. I Borneos kustskogar lever den säregna näsapan.

Dag 7 Asiens befolkning och ekonomi

Stora områden av Asien är ytterst glesbefolkade, främst öknarna och stäpperna i sydväst och i Centralasien, tundran i norr samt bergsmassiven och högplatåerna i Asiens inre. En stor del av befolkningen bor utmed kuster och i bördiga floddalar, och i Monsunasien finns världens mest vidsträckta tätbefolkade områden. Hit hör Ganges, Chang Jiangs och Huang Hes nedre floddalar, Java, Taiwan och de tre södra av Japans fyra huvudöar samt floddalarna i Sydöstasien.

Bangladesh (drygt 850 inv. per km2) och Taiwan (600 inv.per km2) är de mest tätbefolkade länderna i världen, bortsett från Singapore och några andra liknande småstater.

Fortfarande bor mellan 2/3 och 4/5 av befolkningen på landsbygden, främst i Kina och de folkrika staterna i Sydöst- och Sydasien. Troligen kommer därför inflyttningen från landsbygden att öka alltmer och medföra än större trångboddhet i storstäderna. I slutet av 1990-talet fanns det redan omkring 125 miljonstäder i Asien, och sannolikt har världsdelen åtminstone sju av världens största sammanhängande stadsområden, t.ex. Tokyo/Yokohama, Seoul, Manila, Shanghai, Bombay och Jakarta, med 12–15 milj. inv. vardera.

Religiöst intar Asien en särställning, eftersom alla de stora världsreligionerna har uppstått där: hinduismen, buddhismen, konfucianismen och daoismen, judendomen, kristendomen och islam. Även olika former av schamanism och fetischism förekommer hos några urfolk.

Asien är näst Afrika jordens fattigaste världsdel. Kontrasterna är dock mycket stora mellan olika stater vad beträffar råvarutillgångar och välstånd. Mest påfallande är fattigdomen i krigshärjade stater, små jordbrukspräglade inlandsstater och ytterst tätbefolkade jordbruksområden.

Bangladesh, Nepal och Vietnam hör till världens femton fattigaste länder. Bland världens sextio fattigaste länder finns vidare stater i södra Asien, Bhutan, Indien, Pakistan och Sri Lanka, till samma grupp hör också Afghanistan, Kambodja, Laos och Mongoliet, samt framför allt Kina.

Bland medelinkomstländerna återfinns de större staterna i Sydöstasien, Indonesien, Filippinerna, Thailand och Malaysia. De har större råvarutillgångar än de fattigare grannstaterna och exporterar såväl jordbruksvaror som mineral och bearbetade produkter.

Medelinkomstländerna på en högre nivå är de oljeproducerande staterna kring Persiska viken.

En snabb ekonomisk utveckling under flera årtionden har lett fram till att de nya industristaterna Sydkorea, Taiwan och Singapore nu hör till världens höginkomstländer, medan Japan sedan länge hör till världens allra rikaste länder.

Under 1990-talet har Singapore, liksom den tidigare brittiska kolonin Hongkong, blivit ett viktigt internationellt centrum för företagsledning samt bank- och finansväsen.

Dag 8 Jordbruk och boskapsskötsel i Asien

Asiens befolkning ökar med ca 55 milj. per år, och behovet av livsmedel växer i takt med befolkningsökningen. En ännu snabbare ökning av jordbruksproduktionen krävs dock för att försörja befolkningen. Jordbruk är fortfarande huvudnäringen i många stater i Asien och sysselsätter mer än hälften av befolkningen i de flesta staterna i Syd- och Sydöstasien samt i Kina.

Däremot svarar jordbruket för en mindre del av sysselsättningen i Japan och i de nya industristaterna, liksom i sydvästra Asien, där endast begränsade områden är lämpade för odling. I alla länder har jordbrukets andel av sysselsättningen minskat under senare år.

Något mer än 16 % av Asien förutom Ryssland, används som åker, medan betesmarken upptar ca 30 %.

Konstbevattning har gjort det möjligt att ta ut två skördar per år i många områden från Mellanöstern till Japan. I en rad länder har man sedan mitten av 1960-talet börjat odla nya, högavkastande varianter av ris och vete. Spannmålsproduktionen har härigenom ökat avsevärt i t.ex. Indien, Pakistan, Taiwan och Kina. De nya varianterna kräver dock mycket mer vatten och näringsämnen, och det är därför främst de mer välbeställda bönderna som kunnat övergå till de nya grödorna.

För landsbygdens fattiga har förhållandena försämrats på många håll i Syd- och Sydöstasien under senare år. Detta har bidragit till en folkvandring in till städerna och till en växande stadsslum.

Självhushåll överväger fortfarande på en del håll, och brukningsmetoderna är ofta ålderdomliga.

Modernt jordbruk finns dels i städernas närhet, dels i områden där man satsar på exportgrödor, främst i Sydöstasien.

Ris är det dominerande sädesslaget i Syd- och Sydöstasiens floddalar och kusttrakter, i södra Kina samt i Japan, i Filippinerna och på Java. I Asien odlas mer än 90 % av allt ris i världen, och Kina svarar för 1/3 därav. Skördarna varierar starkt. Den är i Sydkorea, Kina och Japan mer än tre gånger så stor som i staterna i Centralasien och i inlandsstaterna i Syd- och Sydöstasien.

Vete är det viktigaste sädesslaget i norra och mellersta Kina, i delar av Indien, i floddalarna i sydvästra Asien samt i södra Sibirien. Hirs, majs och korn odlas också i betydande utsträckning.

Asien är världsledande i fråga om en rad viktiga jordbruksprodukter och svarar för ca 95 % av all produktion av naturgummi, jute och siden. I Asien produceras vidare mer än 80 % av världsproduktionen av kopra, te och palmolja, mer än 60 % när det gäller bomull, tobak och dadlar. Vidare odlas mycket jordnötter och rörsocker samt kryddor, främst i den sydöstasiatiska övärlden, och sydfrukter, såväl vid Medelhavskusten som i Centralasien och i södra Japan.

Boskapsskötseln har lång tradition i de torrare områdena från Medelhavskusten till Mongoliet och har bedrivits av framför allt nomader med hjordar av nötkreatur, får, getter och kameler, på Centralasiens högland även jakar.

Störst betydelse har boskapsuppfödningen i Mongoliet, där 1/3 av alla hushåll ägnar sig åt det. I Asiens tätbefolkade delar används åkrarna mycket sällan till foderväxter.

Från får och getter erhålls material till lädervaror och mattor, t.ex. i Pakistan, Iran och staterna i Centralasien.

I Asien finns 1/3 av världens nötkreatur och får och mer än 3/5 av getterna. Vidare har Kina världens största uppfödning av svin och fjäderfä, kinesernas viktigaste husdjur.

Dag 9 Skogsbruk

Skog täcker nära 30 % av Asiens yta, men den avverkas i snabb takt. Fram till omkring 1980 minskade knappast skogsarealen, eftersom stora skogsplanteringsprojekt pågick, bl.a. i Kina. Därefter har situationen blivit allvarligare, och skogsarealen minskar kraftigt i framför allt Syd- och Sydöstasien. På många håll innebär skogsbruk i realiteten ett engångsuttag av skog. Efter avverkningen följer jorderosion och annan markförstöring, som kan göra återväxt omöjlig.

Barrskogsbältet från Uralbergen till Stilla havet är norra halvklotets största sammanhängande skogsområde. Endast långsamt har Ryssland börjat dra nytta av dessa tillgångar, eftersom kostnaderna är enorma när det gäller att bygga avlägsna industrisamhällen och ordna transporter och energiförsörjning över väldiga avstånd. Än så länge ligger skogsindustrin därför framför allt vid Transsibiriska järnvägen. Avverkningen ökade fram till början av 1980-talet, men förefaller sedan ha stannat av.

Asiens andra stora skogsregion omfattar regnskogarna i sydöst, där ädelträ avverkats i allt större omfattning. Omkring 1980 hade timmer blivit en av de viktigaste exportvarorna i Burma (teak), Thailand, Malaysia och Indonesien. Importörer var i första hand Japan, men också industriländer i väst.

För att hejda skogsskövling införde flera stater på 1980-talet hårda restriktioner för avverkning och krav på återplantering, men reglernas efterlevnad har inte kunnat övervakas, och exploateringen har fortsatt.

Timmerexporten har minskat avsevärt, och alltmer av råvaran bearbetas före exporten, t.ex. till plywood. Även låglandsskogarna i Indien har minskat kraftigt, men här fälls träden framför allt för att bli brännved och byggnadsmaterial.

Japan är till 2/3 skogbevuxet, men stora arealer är otillgängliga beroende på landets bergslandskap. Japan är världens största importör av skogsprodukter.

Dag 10 Asiens fiske

I de flesta stater i Öst- och Sydöstasien kommer huvuddelen av proteinet i födan från fisk. Havet utanför Östasien hör till de fiskrikaste i världen, och Asien svarar för närmare hälften av all fiskfångst i världen.

Den största fiskenationen är Kina, som svarar för drygt 12 % av världens fiskfångst. Till världens tio största fiskenationer hör också Japan (på fjärde plats), Indien, Indonesien och Thailand samt Ryssland, som likt Japan fiskar dels i kustnära farvatten, dels med stora fiskeflottor över alla världshav.

Fiskodling har mycket lång tradition i Kina, och i hela Öst- och Sydöstasien bedrivs ett omfattande fiske i dammar och vattendrag. Kina svarar för en femtedel av allt sötvattensfiske i världen.

Dag 10 Asiens mineraler

Sibirien, staterna i Centralasien, Kina samt mellersta Indien, Filippinerna och Koreahalvön är de mineralrikaste områdena i Asien med stora förekomster av en rad metaller. Däremot är mineraltillgångarna begränsade i sydvästra Asien samt i Japan, som är beroende av import av många viktiga råvaror till industrin.

Av störst betydelse är förekomsten av legeringsmetaller, som främst bryts i Kina och Centralasien. Södra Kina har mycket stora reserver av volfram, och landet svarar för 70 % av världsproduktionen.

Kazakstan producerar 1/3 av allt krom i världen. I Sibirien bryts bl.a. volfram och nickel, medan mangan utvinns i Indien och Kina.

Järnmalm förekommer i olika delar av Asien och tillgångarna är väl spridda inom de stora producentländerna. Störst järnmalmsutvinning i världen har Kina, medan Indien ligger på femte plats. Omkring 1995 hade Asien omkring 1/3 av järnmalmsreserverna i världen och svarade för nära 1/3 av järnmalmsproduktionen. Indien är en annan stor järnmalmsexportör, medan Japan, som måste täcka hela sitt behov av järnmalm genom import, är däremot världens största järnmalmsimportör. Dit går mer än 1/4 av all järnmalm på världsmarknaden.

Av metaller finns även stora tillgångar av tenn i ett bälte från s. Kina över Malackahalvön till Indonesien. Härifrån kommer 60 % av världsproduktionen.

En rad länder har också förekomster av kopparmalm, t.ex. Kina, Indonesien, Iran och Filippinerna.

Kazakstan, Koreahalvön och Kina har stora reserver av bly- och zinkmalm, och 1/4 av världens blyutvinning sker i Asien. Här finns också enorma reserver av bauxit, särskilt i Kazakstan, Indien, Kina och Indonesien, men än så länge sker bara 1/9 av världsproduktionen av bauxit i Asien.

Av kvicksilver finns betydande tillgångar i södra centrala Kina och i Sibirien. Guld finns framför allt i östra Sibirien, och nära staden Norilsk i norra Sibirien utvinns 10 % av världens platina.

I Centralasien finns vanadin, beryllium och en rad andra metaller, som är viktiga inom rymdindustri, elektronikindustri och annan högteknologisk industri.

Störst betydelse bland icke-metaller har förekomsten av diamanter i Centralsibiriska höglandet, asbest i Uralbergen och råfosfat i Kina och Jordanien.

I Japan är svavelförekomsten den enda mineraltillgång som täcker den inhemska efterfrågan. Slutligen har Asien stora tillgångar på stensalt, bl.a. i Qaidambäckenet i västra Kina.

Dag 10 Energin i Asien

Asien har enorma energiresurser. Av världens kända tillgångar finns i Asien ca 2/3 av oljan (nära 4/5 om Ryssland inräknas); 4/5 av naturgasen (Ryssland medräknad) och nära hälften av kolet.

Asien svarar för omkring hälften av världens råoljeproduktion och för nära hälften av naturgasproduktionen i världen.

Asiens snabbast växande produktionsområden för olja och naturgas finns i nordvästra Sibirien, varifrån produkterna transporteras i rörledningar västerut.

Olja är den viktigaste energikällan i Sydväst- och Sydöstasien samt i Japan, som självt producerar ytterst litet olja men som är världens näst USA största oljeimportör. Kol är den viktigaste energikällan i Kina och södra Asien, och Kina svarar för drygt 1/4 av världens kolproduktion.

Floderna utgör stora energimöjligheter, framför allt i Ryssland och Kina, men kraftverksutbyggnaden är ännu begränsad. Ojämn vattenföring och ofta stora slammängder försvårar utbyggnaden, liksom de stora avstånden för överföring av el till tätbebyggda områden.

Totalt svarar Asien för mindre än 1/4 av världens vattenenergiproduktion. I Jenisej och dess biflod Angara i Sibirien finns dock flera av världens största vattenkraftverk och världens blivande största kraftverk, San Xia, byggs nu (början av 2000-talet) av Kina i Chang Jiang.

Stora uranreserver finns i bl.a. Centralasien, Kina och Indien, men säkra uppgifter om tillgångarnas storlek saknas.

Kärnenergin har betydelse endast i Japan, Sydkorea och Taiwan.

Dag 10 Industrin i Asien

Japan började industrialiseras under senare delen av 1800-talet, och vid sekelskiftet fanns enstaka större fabriker även i Indien och Kina. Redan före andra världskriget var Japan högt industrialiserat, och en industriutbyggnad hade då också påbörjats i Sovjetunionens asiatiska del utmed Transsibiriska järnvägen. Där inriktades industrin främst på bearbetning av områdets mineral- och timmertillgångar, medan den japanska industrin tillverkade dels textilier och andra konsumtionsvaror, i stor utsträckning för export, dels verkstadsprodukter, t.ex. fartyg och militär utrustning.

I övriga delar av Asien kom industrialiseringen i gång först under 1950- och 1960-talen. Efter 1970 började större skillnader märkas mellan olika områden i fråga om industrins produktionsinriktning och utveckling. Efter en mycket snabb tillväxt inom tung verkstadsindustri, stålindustri och kemisk industri i Japan följde där en ökning i fråga om tillverkning av mikroelektroniska komponenter, andra elektroniska produkter samt transportmedel, och Japan är nu världens ledande producent av t.ex. elektronik och jämte Sydkorea den ledande varvsnationen. Trots den stora bristen på inhemska industriråvaror och bränslen har Japan blivit världens näst USA största industristat.

I Kina och Indien växte framför allt den tunga industrin fram under 1960- och 1970-talen. I Indien skedde detta med tekniskt stöd utifrån.

I de flesta stater i sydvästra Asien har tillverkningsindustrin liten omfattning till följd av brist på kol, vattenenergi, mineral och andra råvaror samt kapital. Industrin är där huvudsakligen inriktad på förädling av jordbruksprodukter samt framställning av textilvaror, byggnadsmaterial och enklare varor för hushållen. Maskiner och fordon måste importeras. Tung verkstadsindustri finns huvudsakligen i Turkiet och Israel, som är regionens högst industrialiserade länder. I Syd- och Sydöstasien har tillverkningsindustrin störst betydelse i Thailand och Malaysia.

Dag 11 De första människorna i Asien

För mer än 10 000 år sedan fanns i Främre Orienten redan byar med runda hyddor och en befolkning som levde av jakt, ibland specialiserad till en bestämd djurart. Man samlade även in växtdelar, som maldes på malstenar, och skäror med flintegg förekom. De tidigast odlade växterna, vete och korn, är belagda ca 9000 f.Kr.

Oxe, får och get m.fl. djur som jagades vid den tiden fanns i tämjda former något senare. Keramik användes från 7000-talet. Byarna utvecklades, och städer uppstod. På 5000-talet fanns centra på mer än tio hektar och med över 1 000 invånare, t.ex. Godin Tepe och Susa i Iran, Ur och Uruk i Irak. Då användes redan koppar och något senare brons.

Redan från ca 6000 f.Kr. finns spår av odling och boskapsskötsel i den nordvästligaste delen av indiska halvön, och från mitten av fjärde årtusendet f.Kr. rådde kopparålder i Pakistan, sannolikt som en följd av förbindelserna med Iran.

Man kunde dreja och måla keramik, tekniker som i likhet med kopparhanteringen spred sig ned över Deccan.

Ur en inhemsk utveckling i Indusområdet uppstod under 2000-talet en rik stadskultur, induskulturen, med städerna Harappa och Mohenjo-Daro, som hade förbindelser med den sumeriska kulturen i Mesopotamien. Induskulturen försvann vid mitten av andra årtusendet f.Kr. Vid samma tid antas indoarierna ha invandrat från nordväst.

Under årtusendet f.Kr. började nya städer växa fram. Det persiska och därefter det grekiska politiska och kulturella inflytandet gjorde sig gällande.

Under århundradena f.Kr. framträdde hunnerna och härskade en tid över ett välde från Kaspiska havet till Xinjiang i västra Kina. I slutet av 200-talet f.Kr. fullbordades den stora muren i norr för att hindra nomadfolken att tränga in i Kina.

Fortfarande lever största delen av Asiens befolkning på landsbygden, och så har det varit sedan människan för ca 10 000 år sedan började överge nomadlivet för en bofast tillvaro som jordbrukare.

Förutsättningen för odlingen är vatten, och som bosättningsområden valdes därför i första hand floddalar och oaser. Befolkningsökningen krävde mer föda, och förutsättningen för detta var större odlad areal eller ökad produktivitet, som i sin tur krävde bevattningsanläggningar, dammar för att tillvarata vattnet under regnperioder, kanaler för att öka den odlade arealen och vallar för att skydda mot flodernas översvämningar. Allt detta förutsatte ett organiserat samhälle.

Med behovet av samordnade resurser uppkom statsbildningar i områdena kring de stora floderna och kring oaserna. Eufrat–Tigris, Indus, Ganges, Mekong och Huang He blev centra för högkulturer och högt utvecklade samhällen.

Fram till den industriella revolutionen i Europa kom flertalet uppfinningar och från Asien: decimalsystemet, pi (p), hjulet, skottkärran, sadeln, stigbygeln, rodret, krutet, den magnetiska kompassen, papperet, skriften, porslinet, boktryckarkonsten m.m.

Dag 12 Tidiga världsriken

I Eufrat–Tigrisdalen avlöste storriken och dynastier varandra vid makten: sumerer, babylonier, assyrier. Handel och kulturutbyte förekom mellan sumererna och Mohenjo-Daro i Indusdalen omkring 2000 f.Kr. Herraväldet över handelsvägarna mellan österland och västerland var basen för det assyriska rikets makt.

Härskaren i Eufrat–Tigrisområdet benämnde sig “konungen över de fyra världsdelarna”. Samma övertygelse om att vara ett världsvälde fanns från ca 1500 f.Kr. i Kina, där kejsaren uppfattades som “Himmelens son”, härskare över “Mittens rike”, bebott av det enda civiliserade folket på jorden.

Århundradena efter 2000 f.Kr. började indoariska stammar från Centralasien tränga in i Västasien och Sydasien, där flera storriken krossades. I Sydasien spreds indoariernas språk, religion och muntliga tradition. Präst- och kungamakt stärktes, kastväsen och ritualer utvecklades. Hinduismen spreds över den indiska kontinenten.

De stora världsreligionerna uppstod i Asien: hinduism och buddhism i Indien, judendom, kristendom, zoroastrism och islam i Västasien, konfucianism och daoism i Kina.

I opposition mot hinduismens prästvälde växte buddhism och jainism fram på 500-talet f.Kr. Indiens första storrike, kejsar Ashokas på 200-talet f.Kr., var buddhistiskt. Från Indien spred sig buddhismen i en nordlig gren genom Centralasien till Kina, Korea och Japan och i en sydlig gren via Ceylon (Sri Lanka) och Burma till Sydöstasien. Längs handelsvägarna byggdes kloster, där köpmän kunde deponera och låna pengar. Klostrens makt och rikedom ökades genom att de tillfördes jord.

Århundradena kring Kr.f. behärskade indiska fartyg Indiska oceanen och seglade såväl till Afrikas östkust som till Sydöstasien. Hinduiska köpmän och präster bosatte sig i Sydöstasien och bidrog till framväxten av handelsstäder samt till uppkomsten av riken som baserade sin ekonomi inte bara på risodling utan i hög grad på handel. Härskarna förklarade sig vara gudakungar, förbundna med gudavärlden, och utövade sin makt med hjälp av hinduisk religion och ritual.

I det persiska världsriket rådde på 500-talet f.Kr. “den persiska freden”. Persiska guldmynt var i omlopp även utanför rikets gränser. Vikter och mått standardiserades. Vägar förband rikets delar med varandra, och ett landsomfattande postväsen inrättades.

På 300-talet f.Kr. besegrade Alexander den store de persiska härarna och gjorde anspråk på att vara “Asiens konung”. Hans segerrika armé nådde österut till Indus bifloder. Med Alexanders härtåg kom det grekiskta kulturinflytande, synligt bl.a. i Gandharakonstens buddhaskulpturer, som förenar grekiska, semitiska och iranska stildrag.

Dag 12 Handelsvägar

Handelskontakterna mellan öst och väst ökade allteftersom under århundradena. Skyterna i Sydryssland förmedlade grekisk kultur österut längs Sidenvägen. Via Västasien drevs betydande handel mellan kontinenterna.

Södra Indien var centrum för den asiatisk-romerska handeln, och sydindiska kungar anställde romerska legoknektar. Under 300–400-talen e.Kr. behärskades övriga Indien av det hinduiska guptariket.

Från 200-talet f.Kr. växte ett iranskt storrike fram. Under niohundra år var riket, först under partherna och därefter under sasaniderna, en mötesplats för handel och kulturer, genomkorsad av handelsvägar, t.ex. Sidenvägen, som sträckte sig från Kina till Medelhavsområdet.

Samtidigt gick en öst-västlig handel också sjöledes via Persiska viken och Röda havet. I det nypersiska riket var zoroastrismen statsreligion. När islam spred sig flydde zoroastrier till Indien.

Sedan karavanhandelsmannen Muhammed framträtt på 600-talet spreds islam utmed handelsvägarna. Till dess snabba spridning bidrog köpmännen i Mekka och Medina och deras handel. Islamiska köpmän kontrollerade ökenvägarna österut mot Kina, Indiska oceanens kuster och inloppen till Röda havet och Persiska viken. Då som nu sammanflätades religion, kultur, politik och handel.

Islams spridning underlättades genom sin tolerans mot judendomen och kristendomen, av skattelättnader för konvertiter samt av de koranskolor som drevs likartat över hela utbredningsområdet.

Den avancerade tekniken och administrationen av vattentillgångarna, kulturen och de vetenskapliga landvinningarna bidrog till islams framgång. Dessutom var flera av tidens storriken försvagade och hade interna problem med befolkningar som under långa perioder levt i förtryck. Muslimer härskade på 700-talet i ett rike, Kalifatet, som sträckte sig från Kina till Spanien.

Asien. Karta viktigare handelsvägar

Dag 13 Mellanöstern – Israel, här möts öst och väst, kristendom, judendom och islam.

Israel ligger i Mellanöstern och har 7,1 milj. inv. (2005). Israel är ett ”gammalt, ungt” land och grundades 1948, i delar av det tidigare brittiska Palestina vid Medelhavets östra kust. Israel gränsar i norr till Libanon, i nordöst till Syrien, i öster till Jordanien, i söder till Aqabaviken och i väster till Egypten samt har i väster kust mot Medelhavet. År 1949 utnämnde Israel Jerusalem till huvudstad, men detta har inte erkänts internationellt. Ända sedan staten Israel grundades har det fått kämpa för sin existens.

Israels flagga är från 1948 då staten grundades. Ursprunget går tillbaka till den flagga som 1891 infördes av den judiska rörelsen (sionisterna). Till färger och mönster bygger den på den judiska bönemanteln (tallit), med den sexuddiga Davidsstjärnan i mitten.

Israels centrala delar är ett kull- och berglandskap som sträcker sig mellan kusten och Jordandalen. De högsta partierna når 800–1 000 m ö.h. Berggrunden utgörs huvudsakligen av krit-kalksten.

Jordandalen bildar en lång, djup och smal sänka som utgör den nordliga delen av Röda havet. Här finns världens lägsta landområde i Döda havet, 412 meter under havets yta. I Döda havet är vattnet så salt att inget liv förekommer där. Det är omöjligt att sjunka i Döda havet!

Israels läge medför ett utpräglat medelhavsklimat med vinterregn och sommartorka. Eftersom nederbörden är ytterst begränsad, måste israelerna hushålla med vattnet.

Landet Israel är en ny stat på gammal grund. Här hade Palestina i sekler haft en liten judisk enklav omgiven av en överväldigande arabisk majoritet.

Detta förändrades under sista hälften av 1800-talet och första hälften av 1900-talet, vilket ledde till en omfattande utvandring till Palestina av judar. Vid sekelskiftet utgjorde judarna 10 % av Palestinas befolkning, och när det britterna lämnade landet var de uppe i 40 %. I maj 1948 hade den nya staten ca 650 000 judiska invånare.

Israel är ett tättbefolkat land och har en genomsnittlig befolkningstäthet av 342 invånare per km2. De flesta bor på kustslätten. År 1997 var 80 % av befolkningen judar.

Från Israels bildande till 1990 har 2 miljoner judar invandrat. De officiella språken i Israel är hebreiska och arabiska.

I Israels självständighetsförklaring från 1948 heter det bl.a. att staten Israel garanterar fullständig social och politisk likställdhet för alla sina medborgare oavsett religion, ras eller kön. Den upprätthåller religionsfrihet och skyddar på sitt område alla religioners heliga platser. Israel är en parlamentarisk demokrati men betecknar sig samtidigt som en “judisk” stat, vilket kommer till uttryck bl.a. genom att den är öppen för invandring av alla judar som så önskar. Landets beslutande politiker finns samlade i knesset.

För judarna är sabbaten, som inleds på fredags kvällen och fortsätter till lördag kväll, den heliga dagen. Det är veckans vilodag och myndigheter och många affärer är stängda då.

Judarnas kyrka kallas för synagoga och prästen för rabbin.

För troende judar är både maten och beredningen av maten viktig. Djuren slaktas enligt kosher och mjölk och kött får aldrig blandas. Rabbiner kontrollerar att restaurangerna följer reglerna.

Vid klagomuren i Jerusalem kan man se de ultraortodoxa judarna, iförda sina traditionella svarta kläder och dredlocks under hattarna. De bugar sig fram och tillbaka när de ber.

Bland den judiska befolkningen finns en tradition att bo tillsammans och hjälpas åt. Detta levnadssätt förekommer vid landets kibbutzer, som är en slags kollektivdrivna jordbruk.

Islam är den största minoritetsreligionen i Israel. Det stora flertalet är sunnimislimer. Muslimernas historia i landet sträcker sig bakåt till 640-talet, då kalifen erövrade landet från bysantinarna. Muslimsk överhöghet rådde i landet ända fram till 1917 – med undantag för korstågstiden på 1100- och 1200-talen. De två stora moskéerna på tempelberget i Jerusalem Omarmoskén/ Klippmosken och al-Aqsa-moskén byggdes kort före och efter år 700. De är sedan dess de främsta muslimska helgedomarna i landet.

För den kristna minoriteten i Israel är bland annat Jesu födelseplats helig mark tillsammans med de många platser ur Gamla Testamentet.

Trots krig samt brist på vatten och naturresurser är Israel Mellanösterns mest industrialiserade land. Dessutom ger jordbruket rika skördar. Utan omfattande militärt och ekonomiskt stöd från framförallt USA vore dock ekonomin betydligt sämre.

Jordbruket sysselsatte 2 % av arbetskraften och svarade 2000 för 4 % av exporten Vattenbristen och de stora ökenområdena gör att bara 1/5 av ytan är uppodlad, varav drygt 3/4 konstbevattnas. De viktigaste odlingsområdena är landets norra delar.

Det högt mekaniserade judiska jordbruket är främst inriktat på spannmål, sockerrör, potatis samt frukt, särskilt citrusfrukter och grönsaker.

Arabiskt jordbruk är mer traditionellt och husbehovsinriktat.

Ca 80 % av Israels jord ägs av staten eller den judiska nationalfonden.

I ockuperade områden är jordägandet omstritt. Judiska kolonister har där skapat olika former av kooperativ och kollektiva jordbruk.

Viktiga varor som produceras i Israel är bl.a. tvål, vegetabilisk olja, konserver och byggnadsmaterial. De många småindustrierna vid kibbutzerna är av stor betydelse.

Trots bristen på inhemska råvaror och bränslen har Israel i dag en allsidig industri, särskilt inom verkstadsindustrin och kemiska industrin. Även elektronisk industrin och vapenindustrin är betydande.

Israel är världsledande inom diamantsliperi; de ca 650 sliperierna tar hand om mer än hälften av världens rådiamanter, vilka importeras från främst Sydafrika. De viktigaste industriområdena ligger i och omkring Tel Aviv och Haifa.

Israels försvar grundas på allmän värnplikt, för judar och druser, med en första tjänstgöring om 36 månader för män och 24 månader för kvinnor.

Vid slutet av 1800-talet växte en judisk nationalism, sionism, fram i Europa som en följd av antisemitism (judehat) – “ett folk, ett land” – blev parollen för världens judar. Sionismens mål var att skapa ett hem för judarna i Palestina, dvs. ett återvändande ur förskingringen till Sion (Jerusalem).

Judisk invandring till Palestina hade i större skala inletts redan 1882, men tog nu fart och ökade än mer med Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933.

Palestina var ett bondesamhälle med starkt feodala drag. Det var svårt härjat av kriget och flöt inte av “mjölk och honung”.

Judarna kom dock inte till ett folktomt land. De möttes av missnöje och motstånd från palestinaaraberna, som kände sig svikna av britternas löften om arabisk frihet efter kriget.

Redan på 1920-talet drabbade judar och araber samman. Araberna vägrade acceptera att judarna skulle få sätta sin prägel på Palestina, än mindre göra Palestina judiskt, som var sionismens tidiga avsikt.

Brittiska politiker var ambivalenta. Den försökte blidka araberna genom att bl.a. begränsa judisk invandring, men utan att lyckas.

I Palestina växte spänningen och våldet mellan judar och britter samt mellan judar och araber.

Hitlers förintelse av sex miljoner judar ökade världens sympati för judarnas krav på ett eget land i Palestina.

Situationen blev alltmer ohållbar för britterna, som 1947 överlämnade avgörandet om Palestinas framtid till FN.

Samma höst föreslog FN:s generalförsamling Palestinas delning i en judisk och en arabisk stat med Jerusalem under FN:s styre. Judarna, som utgjorde ca 1/3 av befolkningen och ägde mindre än 10 % av marken, tilldelades 55 % av landytan. Judarna accepterade, trots att målet och drömmen för de flesta var hela Palestina, inklusive landet öster om Jordan. Araberna sade nej. FN antog delningsplanen.

Den 15 maj 1948 upphörde det brittiska styret. Den 14 maj hade staten Israel utropats av David Ben-Gurion, Israels förste premiärminister. Staten Israel hade fötts eller snarare återfötts.

Det var unikt i världshistorien att drömmen om återvändandet till en egen stat hos en grupp kunnat bli verklighet. Chaim Weizmann utsågs till president.

Israel erkändes genast av USA och Sovjetunionen. År 1949 blev Israel medlem av FN. Rådande krigstillstånd mellan judar och araber förvärrades av fem arabarméers omedelbara angrepp på den nya staten, det första arabisk-israeliska kriget.

I självständighetsförklaringen fastslogs att “staten Israel kommer att vara öppen för judisk immigration och för samlandet av judar i exil”. Som hemland för det judiska folket ser Israel detta som sin historiska uppgift. Varje judes rätt att leva i Israel och automatiskt bli israelisk medborgare bekräftades 1950 i lagen om återvändande. Enligt beslut av Knesset är man jude om man är född av en judisk mor eller har konverterat till judendomen.

Enligt Ben-Gurion var invandring också en fråga om säkerhet i en fientlig omgivning. På bara fyra år mer än fördubblades antalet judar. Överlevande från Europa följdes av hela judiska kolonier från arabvärlden. Först i mitten av 1960-talet mattades invandringen av.

Det var en gigantisk uppgift att integrera alla invandrare och inte utan problem. Den underlättades av ekonomiska bidrag från USA, inklusive judiska organisationer där, och kompensation från Västtyskland (1952) för det lidande och de förluster som nazismen åsamkat judarna.

Integreringen av alla invandrare hade inte heller varit möjlig utan all kvarlämnad arabisk egendom, som judar fick överta enligt lagen om frånvarandes egendom (1950).

Israel präglas starkt av sionismens ideologi och är därför främst en stat för judar. De 160 000 araber som stannade kvar och som 2004 uppgick till över 1,3 miljoner är israeliska medborgare men av arabisk nationalitet. Av säkerhetsskäl gör araberna inte militärtjänst.

Med den stora segern i sexdagarskriget 1967 fick Israel kontroll över hela Palestina samt Sinai och Golan. Det arabiska Jerusalem annekterades omedelbart, och 1980 förklarades Jerusalem vara Israels eviga och odelbara huvudstad.

Att få tillträde till judendomens alla heliga platser var för de flesta judar en oerhörd upplevelse. Snart ställdes krav på att få upprätta judiska bosättningar på ockuperade områden Regeringen var dock inte beredd att acceptera en öppen bosättning utan såg ockupationen som provisorisk i väntan på fredsförhandlingar. Men den hade svårt att motstå det ökande antal judar som ansåg sig ha självklar rätt till “Landet Israel” och tillät i praktiken judisk bebyggelse.

Religiösa bosättare som såg det som en gudomlig mission att kolonisera Västbanken och som talade om en obruten kontinuitet i det judiska folkets historia, drev också på och vann gehör bland stora grupper. De senaste åren har bosättningarna på de ockuperade områdena dragits tillbaka alltmer, med mål att de ska upphöra.

Den nya staten Israel har haft en blodig start och de senaste årens fundamentalistiska, muslimska terrorism har ytterligare spätt på antalet offer. Många människor, både judar och muslimer är trötta på alla oroligheter och önskar fred.

Dag 13 Saudiarabien, oljeshejkernas land

Saudiarabien ligger på Arabiska halvön och har 24,6 milj. invånare (2005). Saudiarabien upptar ca 3/4 av Arabiska halvön och gränsar i norr till Jordanien, Irak och Kuwait, i öster till Qatar och Förenade Arabemiraten, i öster och sydöst till Oman och i söder till Yemen samt har kust mot Persiska viken i öster och Röda havet i väster. Alla gränser är dock inte definitivt fastställda. Huvudstad är Riyadh med 4,2 milj. invånare, (2005).

Saudiarabiens flagga har sitt ursprung från 1750-talet. Den grönfärgade duken har profetens heliga färg. Texten över det liggande svärdet är den islamiska trosformeln: “Ingen Gud utom Gud, och Muhammed är Guds Sändebud”.

Innanför Röda havets smala kustslätt i väster reser sig landet med höga branter och når i norr över 2 500 m ö.h. söder därom närmare 3 000 m ö.h. Platån innanför, vars yta täcks av lava- och grusfält med djupa torrdalar, wadier, sänker sig successivt åt öster och upptas av stora ökenområden, Nafud i norr och Rub al-Khali i söder. De förenas av ad-Dahna i öster, en ca 80 km bred sträng av rödfärgad sand, 1 300 km lång med dyner av 50-150 m höjd. Hårdare skikt träder på sina ställen i dagen som höga, skarpa ryggar, t.ex. Tuwayqbergen.

Kusttrakterna utmed Persiska viken är låga, har djupa vikar, stora saltslätter och rika oljefyndigheter. Vid Röda havskusten finns korallrev.

Läget vid norra vändkretsen och i regnskugga för vindar från havet, ger ett torrt klimat. I öknen Rub al-Khali kan det gå tio år eller mer mellan regnskurarna. I nordväst faller den mesta nederbörden vintertid genom lågtryck från Medelhavsområdet. I söder beror de enstaka regnen på sommarmonsunen från Indiska oceanen. I juli är medeltemperaturen kring 25 °C i större delen av landet, men temperaturer på upp mot 50 °C har uppmätts i öknen. Vintertid kan temperaturen nå långt under nollpunkten, och bergstopparna i sydväst kan då vara snöklädda.

Saudiarabien var ett av jordens fattigaste länder innan man hittade olja. Sedan genomgick landet en genomgripande omvandling. Saudiarabien är ett ganska slutet samhälle och de senaste årtiondenas modernisering har inte rubbat det traditionella stam- och klansamhället som, vid sidan av islam, karakteriserar landet. Det är ett system där grupptillhörighetens normer och värderingar är starka. Förpliktelser mot familj och släkt går före allt annat och gynnande av den egna gruppen ses som naturligt och förväntat beteende.

Samtidigt som man i Saudiarabien har mycket av moderna saker som teknologi och många olika varor m.m. – idealiseras den traditionella och islamiska livsstilen. Man värjer sig mot främmande tankar och normupplösning, t.ex. jämställdhet mellan könen. Utlänningars rörelsefrihet är begränsad och fackföreningar tillåts ej. Oljeintäkterna har medgivit en kraftig utbyggnad av utbildning, hälsovård och sociala välfärdsprogram.

Jordbruket sysselsatte 1994 36 % av arbetskraften. Det hämmas av brist på vatten och begränsas till oaser och konstbevattnade områden, vilka tillsammans upptar endast 2 % av landets yta. Ca 40 % av arealen används för bete, och endast 0,3 % är under permanent odling. Stora satsningar har gjorts för att öka jordbrukets produktion och minska livsmedelsimporten; bl.a. har man byggt avsaltningsanläggningar för havsvatten samt borrat brunnar, vilket har inneburit att avkastningen har ökat kraftigt.

Viktiga grödor är vete, korn, dadlar, meloner och vindruvor. Jordbrukets ökning har medfört kraftigt sjunkande grundvattennivåer och försaltning av odlingsbar jord.

Innan Saudiarabien moderniserades fanns här nomadfolk som beduinerna. De livnärde sig bland annat på att föda upp kameler och transporterade varor genom öknen. Numer är kamelkaravanerna få. Arabiska fullblod däremot, föds upp i stor skala och det förekommer många galopptävlingar.

Utvinningen av olja är grunden för Saudiarabiens ekonomi. Sedan starten 1938 har landet utvecklats till en av världens största oljeproducenter (13,5 % av världsproduktionen 1992). De viktigaste oljefälten ligger i östra Saudiarabien samt i Persiska viken. I landet bryts även kalksten, gips, marmor, salt och guld. Fynd har gjorts av koppar, zink, järn, silver, kol, fosfat och bauxit.

Saudiarabien är en icke-konstitutionell absolut monarki där kungen, som också har titeln “beskyddare av de två heliga moskéerna”, har positionen som premiärminister och i regel överbefälhavare. Kungen leder landet tillsammans med kronprinsen, som är vice regeringschef och biträdande överbefälhavare.

Koranen och islamisk rätt, sharia, ligger som grund för styret. Någon kritik mot islam, kungafamiljen eller regeringen tillåts inte. Radio och TV är huvudsakligen statliga och kontrolleras av regimen.

Saudiarabien har länge setts som en nära allierad till USA, men 11 september-attackerna 2001 i USA kom att komplicera relationerna. Landet har under senare år breddat och fördjupat sitt samarbete med Ryssland, Iran, Indien och Kina.

I Saudiarabien finns många gästarbetare som dock inte tillåtits att bli en del av landet, och sjunkande oljepriser har lett till färre arbetstillfällen. Vidare har det känsliga politiska läget i samband med Kuwaitkriget, då gästarbetare sympatiserade med Irak, tvingat många att lämna Saudiarabien.

Fanatiska muslimers ockupation av Stora moskén i Mekka 1979 fäste regimens uppmärksamhet på problem och spänningar i spåren av den snabba utvecklingen. Framför allt oroas regimen av ifrågasättande av Al Sauds roll som väktare av islams heligaste städer.

Iraks invasion av Kuwait fick långtgående konsekvenser för Saudiarabien. Landet tvingades t.ex. ta emot västerländska trupper för första gången. Krav på en mer omfattande islamisering har framförts av flera religiösa grupper, och extremistiska islamiska oppositionsgrupper har riktat terroraktioner mot amerikanska mål i Saudiarabien.

Mekka är islams heligaste stad. Det är profeten Muhammeds födelsestad och platsen där Kaba, den viktigaste helgedomen, är belägen. Endast muslimer har tillträde till staden. Under vallfärdsmånaden ökar befolkningen med ca 1,5–2 milj. pilgrimer.

Kaba är en kubformad stenbyggnad mitt i den heliga moskén i Mekka. Beläggningen runt Kaba består av lysande vit marmor. Kaba är täckt med en svart klädnad av tyg, där bl.a. trosbekännelsen är broderad, detta täcke byts varje år i samband med vallfärden. I Kabas ena hörn finns den svarta sten som enligt legenden kommer från paradiset. Kabas dörr är stängd utom en kort period under vallfärden. Väggen till höger om dörren anger böneriktningen i hela den islamiska världen. Enligt traditionen byggde Ibrahim (Abraham) och hans son Ismail (Ismael) Kaba på Guds befallning för att den skulle betjäna hela mänskligheten.

Fredagens middagsbön är veckans huvudgudstjänst i moskén och innefattar predikan. När bönen utförs gemensamt, fungerar en person som böneledare (imam). Bönen utförs i riktning mot Mekka, som utgör centrum i islams världsbild, varför också moskéerna byggs med den orienteringen. Muslimerna har fem bönestunder per dag. En bönutropare står då i moskéns minaret (som ett torn).

Dag 14 Indien, landet med den långa historien.

Indien är en republik i södra Asien med 1 104 milj. invånare(2005). Landet omfattar större delen av halvön Främre Indien mellan Himalaya i norr och Indiska oceanens båda randhav Bengaliska viken och Arabiska havet. Indien sträcker sig ca 3 200 km från norr till söder och ca 3 000 km från väster till öster. Huvudstad är New Delhi. Indien är världens 7’e största land till ytan, men nr. 2 i folkmängd.

Indiens flagga har ett hjul med 24 ekrar (dygnets timmar) som symbol för livet och landets urgamla kultur. I färgsättningen står orange (saffransgult) för mod och uppoffring men även för den hinduiska befolkningen, vitt för renhet och sanning, grönt för trohet och fruktbarhet liksom för landets muslimer.

Indiens natur

Indien har tre huvudregioner med helt olika landformstyper. Längst i norr höjer sig Himalayas höga bergmassiv och längst i söder bildar den indiska platån den triangelformade halvön. Den tredje regionen är det nordindiska slättlandet , en vattenrik och bördig del som också rymmer områden med öknar och stäpper.

Större delen av Indien har tropiskt klimat med regntid och torrtid. Det kallas också monsunklimat, eftersom det är sommar- resp. vintermonsunen som dominerar.

Vid Himalayas södra rand pressas monsunvindarna upp med riklig nederbörd som följd. Cherrapunji vid Khasibergen norr om Ganges delta får i genomsnitt 11 400 mm per år.

Det börjar att regna i maj och håller på till oktober. Under sommarmonsunen är hettan fortfarande stark. Det känns som att vara i ett drivhus. Floderna fylls med vatten och svämmar över. Ibland följer både broar och hus med i vattenmassorna. Enorma mängder slam i form av gyttja förs ut mot havet och bildar nytt land vid flodernas deltan.

Indien har ett rikt djurliv. Artrikedomen hänger samman med de mycket skilda miljöer som finns i landet, allt från Himalayas berg, via regnskog i Assam, till torrskogar, sumpmarker och ren öken. Härtill kommer det speciella djurlivet på Andamanerna och Nikobarerna samt en mycket artrik marin fauna i och kring de indiska kusternas korallrev, mangroveskogar och omgivande hav.

Tigern var tidigare utbredd över hela landet, men till följd av hämningslös jakt försvann den från stora områden. För att rädda arten startades 1974 Projekt tiger, vilket har gett mycket gott resultat. Numer finns ganska gott om tiger i vissa nationalparker.

Den indiska elefanten, tidigare utbredd över hela landet, är nu tillbakaträngd till några få områden, det totala antalet djur uppgick 1991 till 16 000-20 000.

Av alla ormarter är det ett fåtal som är giftiga, och de som står för flertalet bett med dödlig utgång är glasögonormen.

De heliga korna.

För Indiens hinduer är kon ett heligt djur. Kon ses som världens moder. Alla kor är därför heliga och strövar fritt. Det finns flera miljoner kor, varav endast en del mjölkas.

Indiens befolkning och näringsliv.

Ca 82 % av I:s befolkning räknas som hinduer, och den största minoriteten är muslimerna med drygt 11 %. Därutöver finns kristna, sikher, buddhister, jainister, parser och en mångfald sekter och stamreligioner.

Hinduernas gudar dyrkas i tempel och i varje hinduiskt hem finns ett litet altare där man ber och lägger offer i form av mat. Många hinduer gör någon gång under sitt liv en pilgrimsresa till den heliga floden Ganges. Innan bönen på morgonen badar pilgrimerna i floden.

Hinduerna anser att människans själ återföds i andra människor eller djur. Det högsta målet är att komma till Nirvana och det eviga livet bland gudarna. Eftersom mänskliga själar kan bo i djur, behandlar hinduer alla levande varelser med respekt.

När en hindu dött, bygger man ett bål av sandelträ på stranden av en flod. Den äldste sonen tänder bålet. När röken virvlar upp mot skyn kan själen frigöras och åter födas.

Inom hinduismen är begreppen renhet och orenhet avgörande. Visst arbete, särskilt sådant som förknippas med döda djur, anses orent. Människan föds in i en kast och kasttillhörigheten bestämmer enligt traditionen yrke, vem man kan gifta sig med, umgänge och levnadsvanor, rättigheter och skyldigheter.

Varje kast har sin uppgift och plats i hierarkin men strävar efter att höja sin status. För individen kan plikttrohet i kasten medföra återfödelse i en högre kast. Det finns drygt 3 000 kaster och över 25 000 underkaster. Diskriminering p.g.a. kast är numer förbjuden i lag.

De “oberörbara” eller ”kastlösa” gör sig alltmer hörda. En viss kvot statliga tjänster och utbildningsplatser är reserverade för de lägsta kasterna.

Industrialiseringen och stadslivet luckrar upp kastväsendet, som dock fortfarande genomsyrar det indiska samhället. “De fyra huvudkasterna” nämns i en skapelseberättelse och är: präster, krigare, köpmän/bönder och arbetare/hantverkare, som alla är överlägsna de oberörbara. Ett kastmärke i pannan anger en viss kasttillhörighet.

Ganges slättland i norra Indien beskrivs ofta som nationens kulturella kärna. Här finns flera av de heliga hinduiska platserna, den historiska huvudstaden Delhi samt mogulkejsarnas arkitektoniska underverk.

Vete är den viktigaste grödan, och chapati, ojäst bröd, har en viktig plats i mathållningen. Området är mycket tätt befolkat. Byarna domineras av inflytelserika jordägande kaster.

I städerna har den muslimska minoriteten fortfarande en ganska stark ställning. Hindi är det dominerande språket.

Österut i det bengaliska slättlandet och Assams dalgångar präglas landskapet av intensivt risjordbruk. Den bengaliska kulturen, formad av både hinduiska och muslimska traditioner och baserad på språket bengali, har historiskt haft stort inflytande i Indien. Under kolonialtiden växte Calcutta fram som Indiens ekonomiska och kulturella centrum. Förutom det hindudominerade slättlandet i delstaten Assam präglas nordöstra Indien av de tibet-burmanska bergsfolken. Svedjebruk är traditionellt den viktigaste försörjningen, men i dag har det permanenta jordbruket blivit alltmer betydelsefullt.

Var femte människa som föds på jorden är indier. Ca 60 barn per 1 000 födda dör under sitt första levnadsår, vilket är ungefär tio gånger så många som i Europa.

P.g.a. att pojkar värderas högre än flickor i familjen, och därmed favoriseras på flera sätt, är andelen kvinnor lägre än andelen män i alla delstater utom Kerala. Enligt lag är det förbjudet med hemgifter, men på landsbygden är det fortfarande vanligt att brudens föräldrar får betala en stor summa pengar till brudgummens föräldrar vid bröllopet. Det händer varje år ”olyckor” vid till exempel kökselden, med nygifta flickor. På så sätt kan sonens föräldrar inkassera ännu en hemgift…. Trots lagar och förordningar är hemgiftsystemet svårt att avskaffa.

Man brukar räkna med att mellan 300 och 400 olika språk talas i Indien, även om vissa av dem lika väl kan liknas vid dialekter. De officiella språken är hindi och engelska.

Utrikesrelationerna har på senare år präglats av konflikten med Pakistan bl.a. över Kashmir med dess huvudsakligen muslimska befolkning.

Indiens befolkning präglas av väldiga klyftor mellan rika och fattiga. Stora grupper av människor lever i armod, medan de mest välbärgade lever på en standard liknande den i västvärlden.

Landet har gjort stora insatser för att förse befolkningen med rent dricksvatten och brunnsborrning, ett program som stötts av svenska biståndspengar bland annat.

Utmärkande för Indiens näringsliv är dess dubbelhet. Samtidigt som landets industri inom vissa områden har gjort stora framsteg och Indien som industriland hör till de femton mest produktiva i världen så råder massfattigdom.

Indien beräknas odla :ris 25 %, vete 15 %, durra 10 %, hirs 7 %, annan säd 8 %, baljväxter 15 %, oljeväxter 10 %, bomull 5 %, sockerrör 2 %, övrigt 3 % på sin åkermark. Landet är

är en av världens största risproducenter.

Inom industrin dominerar tillverkningen av bomullstyg. Bomullsindustrin är främst koncentrerad till Bombay samt delstaterna Gujarat, Tamil Nadu och Västbengalen. Hemindustri i form av spinning och vävning är en viktig del av textilindustrin.

Indien har mycket stora naturtillgångar, här finns ett av världens största järnmalmsfyndigheter och stora mängder mangan, som används vid framställning av finsre stålsorter. 3/4-delar av världens bauxitproduktion sker i Indien.

Transporter i Indien sker till största del per järnväg. Järnvägsnätet är det största i Asien och det fjärde största i världen.

Risodling

Det finns många tusen sorter av ris som kan delas in i två grupper: bergris (torr-ris), som odlas som vanliga sädesslag främst i Nord- och Sydamerika, och sumpris (våtris), som odlas främst i Asien. Lång- och rundkornigt ris är två viktiga varieteter.

Ris ställer höga krav på temperatur, närings- och vattentillförsel. Sumpris, som odlas i vattentäckt slam med ett vattenstånd av 15-30 cm vid planteringen. Odling av sumpris kräver en temperatur av 25-30 °C. Efter risets blomning sänks i allmänhet vattennivån, så att fälten ligger torra vid skörden. Tiden mellan sådd och skördemognad kan vara från 3 till 9 månader. Skörden sker ofta med skära.

Orientens kryddor

Det var till Indien och alla exotiska kryddor som de europeiska handelsmännen ville under upptäckarnas tid, i början av renässansen.

Kardemumma till exempel, en vassliknande växt som trivs på skuggiga bergssluttningar, var en eftertraktad krydda. Man använder sig av fröna som ligger i 3-rumskapslar. Kardemumma kan användas i olika bakverk, men också i drycker som kaffe och te.

Från pepparbusken, som klänger i andra träd och större buskar, får man både svart- och vitpeppar. De svarta kornen är omogna och de vita kornen är det innersta från mogna korn. Peppar är en av världens mest använda kryddor.

En av Indiens mest kända kryddor är curry. Curry, kommer från tamilska kari ‘kryddad sås’ och är en kryddblandning med varierande sammansättning, t.ex. kajennpeppar, kryddnejlika, ingefära, koriander, gurkmeja (ger den gula färgen), muskotblomma, paprika, svart- och vitpeppar eller senapskorn. Curry, som varierar i färg från ljusgul till mörkbrun, är en av de vanligaste kryddblandningarna i Asien. Redan på 1600-talet var man i Indien specialist på kryddblandningar. Recepten var strängt hemliga och gick i arv. En del av kryddblandningarna använde indierna till en stark sås.

Indisk kultur.

Den klassiskt indiska musiken, ragan spelas i små ensembler bestående av sång, ett ackompanjerande melodiinstrument , borduninstrument, tanpura) och slagverk. Bland instrumenten märks också lutor, sitar och stråkinstrument men många andra förekommer. Trummorna, tabla spelas med en varierad uppsättning av slag med olika fingrar och på olika ställen, vilket ger en stor mängd olika klanger.

I första delen av ett framförande utvecklas ragans melodi i fri rytm. Därefter gestaltas dessa i improvisationer inom ramen för en tala. En tala är en cykel om t.ex. 6, 7, 8, 10, 13 eller 16 taktslag, sammansatt av mindre enheter om t.ex. 2, 3, 4 eller 5 slag. Grundtonen i ragan ges ofta i bordun och talans första slag är fasta punkter, vartill alla melodier och rytmer går tillbaks till.

Ett utmärkande drag inom den indiska kulturen är danskonsten. Detta har sin grund i att dans sedan äldsta tider haft en viktig ställning inom religionen. En indisk skapelselära berättar att världsalltet kom till genom att Gud uppfann dansen. Materia såväl som liv och ande består av rörelse och existerar endast så länge en gudomlig dans fortgår.

Krigarguden Indras dansskicklighet beskrivs tidigt i historien, och han åkallades av dansande prästerskap. Gudagestalter, som Shiva och Krishna, och fortsatte uppdraget att vidmakthålla dansen. Shiva bär hedersnamnet Nataraja, ‘dansens konung’. Till hans tempel i Sydindien knöts unga tjänarinnor, devadasis, vilka utförde rituella danser. I den guden Krishnas mytologi ingår dans med hundra flickor samtidigt, symboliserande hans allomfattande kärlek. Väldiga dansdramer illustrerar myterna vid årliga folkfester, t.ex. manipuri.

De gamla hjälte- och gudaeposen Mahabharatas och Ramayanas historier framställs åskådligt i dansdramer.

Ännu ett slag av klassisk indisk dans är kathak, en raffinerad underhållningskonst som utvecklades vid mogulhoven i norra Indien omkring 1400-1600-talen. Gemensamt för all indisk dans är gestspråket. Med handställningar och handrörelser, mudras, tolkar dansaren sångtexter. Eftersom mudras är oberoende av talade språk och dialekter blir dansaren förstådd över hela kontinenten. Mudras komponeras in i koreografin och stöds t av dansarens minspel och kroppsuttryck. Man finner mudras även i asiatisk sakral skulptur.

Indiens historia.

Sannolikt har den indiska halvön varit kontinuerligt befolkad under mycket lång tid; närvaron av Homo erectus sträcker sig troligen ca 700 000-230 000 år bakåt

Indiens roll i världsekonomin växte under 1500- och 1600-talen. Kryddor, sidentyger, indisk bomull, opium och indigo var några av de varor som efterfrågades i Europa.

De arabiska köpmännens monopol på handeln över Indiska oceanen bröts omkring 1500 av portugisiska flottor. Portugiserna skaffade sig med våld makten över bland annat Goa och slöt allianser med sydindiska riken. Hundra år senare mötte de västerländsk konkurrens i brittiska, nederländska och senare också franska handelskompanier.

Från 1840-talet kontrollerade britterna hela Indien. Järnvägar byggdes, och vägnätet förbättrades. Kristen mission uppmuntrades. Äganderätten till jord reglerades, och jord blev därigenom i stora delar av Indien. en handelsvara som kunde fråntas bonden och byn.

Sammanflätningen av nationalism och religion, som börjat redan under en kampanj mot provinsen Bengalens delning 1905–11, medförde att frihetsbudskapet kunde nå även andra än ett litet välutbildat befolkningsskikt.

Det var Bal Gangadhar Tilak som inledde INC:s omvandling till massrörelse och Mahatma Gandhi (hindu) som fullbordade den. Gandhi inledde icke-samverkankampanjer i olika omgångar i början av 1920-, 30- och 40-talen, men hans idéer och icke-våldsprincip – passivt motstånd – ifrågasattes av många politiska ledare.

1942 inleder Gandhi”Lämna Indien-kampanjen” och 1947 blir Indien nationellt oberoende. Indiens delning ledde till blodiga massakrer i både Indien och Pakistan. Jawaharlal Nehru (muslim) blir landets premiärminister. År 1948 mördas Mahatma Gandhi. När Pakistan bildades flydde många muslimer dit.

Dag 15 Centralasien – Afghanistan ett land präglat av krig

Afghanista är en stat i sydvästra Asien och har 29,9 milj. inv. (2005). Befolkningsuppgifterna är emellertid mycket osäkra. Vid en folkräkning 1979 beräknades den bofasta befolkningen till ca 13 milj., vartill skall läggas ca 2,5 milj. nomader. Huvudstad är Kabul (3 milj. inv., 2005).

Klimatet är till stor del ett stäppklimat, som starkt präglas av landets kontinentala läge och bergiga karaktär. Temperaturskillnaden är därför stor mellan sommar och vinter och mellan dag och natt. Medeltemperaturen är i januari mellan -5 och +5 °C och i juli mellan 25 och 35 °C, dock med stora lokala variationer till följd av höjdförhållandena. Nederbörden är i allmänhet ringa och faller under den kalla delen av året.

45 % av befolkningen beräknas vara under 15 år. Landet är tätast befolkat i provinserna kring huvudstaden Kabul. Den bofasta landsbygdsbefolkningen lever oftast i mindre byar i anslutning till floder och konstbevattnade områden.

Av de ca 5,5 miljoner afghaner som flydde till Pakistan och Iran under 1980-talet, på grund av det långa och bittra kriget mot f.d. Sovjetunionen, hade ca 2 miljoner återvänt 1995.

I oktober 1997 utropades Afghanistan till ett islamiskt emirat.

I dag beräknas 80 % av afghanerna vara sunnimuslimer och ca 20 % är shiamuslimer.

Under talibanerna har sunnitisk islam tillämpats i sin strängaste form. Den stränga tolkningen av den islamiska lagen (sharia) medför bl.a. spöstraff och amputationer. Alla grupper som inte delar deras tolkning och tillämpning av islam har varit utsatta för förtryck, så inte minst den shiitiska befolkningen.

Från 1950-talet och fram till den sovjetiska invasionen 1979 satsade myndigheterna i Afghanistan resurser på utbildning. Behovet är fortfarande stort: man räknar med att närmare 70 % av landets vuxna befolkning är analfabeter (1995).

De fundamentalistiska talibanernas maktövertagande 1996 innebar att flickor över 10 års ålder förvägrades skolundervisning samt att den högre utbildningen mer eller mindre stängdes för kvinnor. Kvinnor fick inte heller arbeta utanför hemmet.

Talibanernas styre medförde också att traditionella islamiska påbud som kvinnors bärande av heltäckande slöja, burka, blev lagfäst.

Före den sovjetiska invasionen 1979 var landet i stort sett självförsörjande på livsmedel. Men efter år av inbördeskrig lider man stor brist på livsmedel.

Landet är rikt på ekonomiskt viktiga mineral som olja och naturgas. En av världens största oexploaterade järnmalmsfyndigheter finns i Bamian i mellersta Afghanistan. Järnhalten är hög (63 %), men då malmen ligger över 3 500 m ö.h. har transportkostnaderna hittills ställt sig för höga. Betydande fyndigheter av koppar finns i Ainak nära Kabul; brytning försiggår, och ett smältverk är planerat. Dessutom finns fyndigheter av bl.a. bly, zink, guld, silver och uran. Av betydelse är också tillgångar på stensalt, smaragder och lapis lazuli.

Vid sidan om den officiella handeln förekommer en betydande smuggling av bl.a. narkotika, ädelstenar och vapen. Opiumvallmoodlingen har ökat kraftigt sedan krigsutbrottet, och opium förs ut till främst Pakistan.

Landets många berg gör transporter besvärliga och tidskrävande. Utbyggnad och underhåll av vägnätet kräver stora insatser, och de mindre vägarna är ofta avskurna. Vägen från Kabul via Khyberpasset till Peshawar i Pakistan är den viktigaste länken med den indiska kontinenten. Den s.k. Salangleden norrut från Kabul sammanbinder huvudstaden med landets norra delar och utgör kontakten med länderna i norr. Järnvägar saknas helt och karavantrafiken är fortfarande viktig.

Afghanistans författningen, som antogs i januari 2004 fastslår att landet är en islamisk republik och att inga lagar får strida mot islams värderingar. Lagarna grundas dock inte på sharia (islamisk lag).

Efter talibanregimens sammanbrott under senhösten 2001, då USA utsatte Afghanistan för omfattande bombangrepp, tillträdde med FN:s hjälp en provisorisk ledning sammansatt av representanter för alla folkgrupper. Landet var då i princip kört i botten efter åratal med krig och vanstyre.

Sedan 2001 pågår en militär operation i syfte att åstadkomma fred och stabilitet. Afghanistan leds sedan 2002 av en övergångsregering stödd av en NATO-ledd styrka om 4 600 man från 28 länder, ISAF, i huvudstaden Kabul och en USA-ledd militär operation med 8 000 man från tio länder i södra och östra Afghanistan i syfte att förhindra talibanska och al-Qa’ida-trogna grupper att återta kontroll.

Dag 16 Japan, ett av världens rikaste länder

Japan är en ögrupp i östra Asien med 127,7 milj. invånare (2005). Japan som ligger drygt 800 km öster om Kinas fastland och 190 km öster om Koreahalvön, omfattar drygt 3 900 öar, av vilka de fyra största är Honshu, Hokkaido, Kyushu och Shikoku. Japans areal ökar successivt, sedan 1950-talet har mer än 800 km2 mark vunnits från havet genom polderanläggningar. Huvudstad är Tokyo med 8,3 milj. Invånare (2005).

Japan är en del av bergskedjan längs Stilla havets norra och västra kust. Öarna är vulkaniska med ett 60-tal vulkaner som haft utbrott i historisk tid, heta källor och gejsrar samt ett 20-tal solfatarer. Stelnad lava täcker en femtedel av öarnas yta. Många jordbävningar drabbar Japan varje år, upp till 1 500 jordskalv. En del kan vara mycket kraftiga med epicentrum på stort djup och följs ofta av jordbävningsvågor, tsunami, med förödande verkan längs kusterna.

Den dominerande landformen i Japan är berg. Vidare förekommer mindre slätter och platåer.

Japan har monsunklimat. Under vintern träffas framför allt öarnas västsidor av vintermonsunens kalla luft från kontinenten, sommarmonsunen för däremot från mitten av april till september in varm och fuktig luft från öster och söder. Tropiska orkaner, tyfoner, kan uppträda under sensommaren

Kontrasterna mellan norr och söder är stora. Hokkaido och Honshu i norr har i låglandet lövfällande skog som björkar, bokar, ekar och popplar. Upp till 1 500 m ö.h. på Hokkaido och till 2 500 m ö.h. på Honshu dominerar barrskog med ädelgranar, ajangran, lärkträd och hemlock. Därovanför vidtar snår av buskformig dvärgtall, kamtjatkabjörk och al.

Japan är världens sjunde folkrikaste land. År 2005 var landets genomsnittliga befolkningstäthet 338 inv. per km2, men eftersom 3/4 av Japan är alltför kuperat för bosättning är tätheten mycket större i de bebyggda områdena

I den japanska skolan är såväl disciplin som studietakt hårdare än i många andra länder. Japanska elever går i skolan 243 dagar om året (i Tyskland 210, i USA och Sverige ca 180), vilket även innefattar lördagar. Klasserna är större än i Europa och USA, men elevernas kunskapsnivå har visat sig vara högre.

Den japanska arkitekturen är känd för sin enkelhet. De traditionella sängarna är en rismatta på golvet som rullas ihop under dagen. På väggarna hänger inga tavlor. Vill man titta på en tavla hänger man upp en bild på väggen en stund. När man tittat färdigt tar man ned bilden.

Traditionellt japanskt bad sker i träkar, man duschar inte utan öser vatten över sig, sittande på en liten träpall.

Ett hus i Japan omges (i alla fall på landsbygden) av en liten trädgård, som på många sätt skiljer sig från en västerländsk trädgård. Här är stenar viktiga och lavar och mossor. Strikt formklippta små träd – bonsai – bildar små miniatyrlandskap mellan rinnande vatten och bambusnår. En japansk trädgård är estetisk och en plats för till exempel meditation.

Fram till andra världskriget var Japan ett slutet rike med få västerländska kontakter och impulser. Då fanns det geishor i städerna som var klädda i den traditionella klädedräkten kimono. En geisha kunde till exempel arrangera teceremonier, spela instrument och underhålla gästerna.

Japans nationalsport framför andra är sumobrottning. Jättestora män som brottas enligt stränga regler och en strikt ritual. Även judo och aikido härstammar från Japan.

Japans ekonomi var under hela 1900-talet baserad på import av råvaror och export av alltmer avancerade industriprodukter.

Ris är den i särklass viktigaste jordbruksprodukten. Ris kan odlas i hela Japan utom på nordöstra Hokkaido.

Fisk har av tradition stor betydelse i den dagliga kosten i Japan och endast Island och Färöarna har större fiskkonsumtion per invånare. Redan under mellankrigstiden var Japan världens i särklass största fiskenation. Sedan 1976 har de flesta stater etablerat fiskegränser 200 nautiska mil (370 km) utanför sina kuster. Inom sådana territorialvatten hade Japan tidigare tagit 40 % av hela sin fiskefångst. Nu krävs avtal med respektive stat, något som blivit allt svårare för Japan att få.

Den omfattande valfångsten upphörde 1988, efter starka påtryckningar från en internationell opinion, men valfångst för ”forskningsändamål” fortsätter. Drygt 500 valar slaktades 1993 i ”forskningssyfte”.

Japan måste importera mer än 90 % av energiråvarorna.

Industrin svarade 2004 för drygt 22 % av sysselsättningen och drygt 98 % av exportinkomsterna. Av hela industriproduktionen sker omkring hälften i de fyra industriregionerna Tokyo–Yokohama, Osaka–Kobe, Nagoya och norra Kyushu.

Den första industribransch som utvecklades i stor skala och fick betydelse för landets export redan i början av 1900-talet var textilindustrin.

Datorstyrd verkstadsutrustning och industrirobotar är vanligare i Japan än i andra länder och landet är världsledande producent på detta område. Landet har vidare sedan mitten av 1980-talet varit världens ledande exportör av elektriska och elektroniska produkter, såsom hushålls-, radio-, TV- och videoapparater.

Sedan 1980 är Japan världens ledande bilproducent, med de sex största personbilstillverkarna.

Japan är sedan 1994 åter den klart ledande varvsnationen och här byggs några av världens största fartyg.

Luft- och vattenföroreningarna i Japan, som varit bland de mest omfattande i världen, har sedan mitten av 1970-talet minskat avsevärt. I jämförelse med andra stora industristater ligger Japan långt framme med reningsåtgärder, t.ex. för att minska utsläppen från bensindrivna motorfordon.

Japan har prioriterat uppbyggnaden av snabba förbindelser mellan storstäderna, främst snabbtågsystemet Shinkansen och expressmotorvägarna.

Japan är en monarki och demokrati med ett folkvalt parlament och med en regering ledd av en premiärminister. Kejsaren är numera enbart en symbol för staten.

I J.apan har serier, manga, drygt 1 000 år gamla rötter, bl.a. i bildrullar och träsnitt. Seriens genombrott kom efter andra världskriget och säljs i miljonupplagor. De läses av nästan alla och spänner över alla tänkbara ämnesområden. De är i regel svartvita; kombinerar handling, poesi och symbolik på ett för västerländska läsare ovant sätt. De blandar ofta realism med både karikatyr och den tecknade filmens bildspråk med långa ordlösa sekvenser och avancerade “kameravinklar”. Historierna är, i motsats till västerländska serier, ofta flera tusen sidor långa.

Den japanska kameraindustrin är i dag världsledande med kameramärken som Canon, Mamiya, Minolta, Nikon, Pentax och Yashica.

Basingredienser i det Japanska köket är ris, fisk, torkade alger (konbu) för att laga klar buljong (dashi) jämte sojabönor som blir till tofu (färskost) eller miso (bönpasta). Ingefära och soja är vanliga smaksättare, liksom wasabi, som ofta kallas grön pepparrot.

Kravet att råvarorna skall vara absolut färska och därmed maten följa årstidernas växlingar är mycket viktigt.

En måltid innehåller nästan undantagslöst ris, en soppa på oftast alg- eller fiskbaserad buljong berikad med strimlade bitar av fisk, kött, alger eller grönsaker samt sashimi, rå fisk.

Fisken i kombination med vinägersmaksatt ris och wasabi bildar sushi, av vilken maki sushi (med nori, tångplattor) och nigiri sushi (avlånga risbollar) är de vanligaste varianterna. Därpå följer ett urval smårätter tillagade enligt några av de fem metoderna, där sunomono, vinägerinlagda grönsaker eller svamp ofta ingår.

Dag 17 Sydostasien -Thailand, landet med paradisstränderna

Thailand hette landet före 1939, därefter Siam, och från 1949, Thailand igen. Det ligger på Sydöstasiatiska halvön och har 65 milj. Invånare (2005).

Thailand omfattar Chao Phrayas flodslätt och omgivande bergskedjor samt norra delen av den smala Malackahalvön. Landet gränsar i väster till Burma, i norr och öster till Laos och i sydöst till Kambodja. På halvön i söder gränsar Thailand till Malaysia. Huvudstaden heter Bangkok och har 5,1 milj. invånare (2004).

Thailand är en konstitutionell monarki och parlamentarisk demokrati.

Norra Thailand är bergigt med långsträckta bergskedjor i Himalayas förlängning åt söder. Högsta toppen, Doi Inthanon, är 2 585 m ö.h. Dalar och bäcken genomdras av bifloder till Thailands huvudflod Chao Phraya.

I östra Thailand finns branta klippväggar. De centrala slätterna är Thailands kärnland med bördiga lågslätter. Den långa landremsan på Malackahalvön är bergig. Thailandviken i söder har många sandbukter med kända badplatser.

Thailand har ett tropiskt monsunklimat utom på Malackahalvön i söder, där det är tropiskt regnskogsklimat med två regntider per år. Maj-oktober sveper sydvästmonsunen från Indiska oceanen in fuktiga luftmassor över landet. November-februari råder vintermonsunen, som för in torrare och kallare luft från norr.

Drygt 60 % av Thailands befolkning är sysselsatta i jordbruket. Landet är en av de största exportörerna i världen av ris, gummi och kassava samt socker.

Längs Thailands kuster bedrivs fiske, framförallt fångas tonfisk. Landet svarar för nära 4/5 av världshandeln med konserverad tonfisk. En annan exportvara är skaldjur (jätteräkan), som säljs främst till Japan. Både fisket av tonfisk och jätteräka har fått hård internationell kritik de senaste åren eftersom fångsterna är för stora. När till exempel tonfisk fångas, fastnar många delfiner i näten och dör (eftersom de måste andas ovan vattenytan). Thailand var det land i Sydostasien som tidigast utvecklade turism i stor skala. Landet besöks årligen av nära 10 miljoner utländska besökare.


Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *