Av Christine Liebendörfer

Vi fortsätter resan genom perioderna i klass 7. Nu har turen kommit till en av historieperioderna i årskursen med fokus på upptäcktsresorna ur ett europeiskt perspektiv, från Eriksson till Amundsen.

Vilket mod! Tänk att kunna resa ut i världen utan att veta vad som doldes bortom horisonten…

 

Eleverna är mitt emellan barndom och tonår. Precis som upptäckarna som ivrigt begav sig långt bort från sina hem, vill eleverna också se sig om. Vad passar då bättre än att höra berättelser från upptäcktsresorna?

Det är självklart så att perioden innebär ett mycket starkt europeiskt perspektiv, något som vi återkommer till ett flertal gånger under veckorna. Varken Nordamerika eller Asien upptäcktes förstås av européerna, det bodde ju redan folk i stort sett överallt, ofta med en utvecklad högkultur. Dock är det en viktig del i vår västerländska historia, alldeles oavsett alla brutala övergrepp och hungern efter guld och slavar. Berättelserna ger eleverna perspektiv även på dagens situation i världen, vilka intressen styr tex Kinas globala expansion eller USA:s militära ambitioner? Det lyfter även fram djupt etiska frågor, tex om slaveri och vad som är kultur. Dessutom är det en verklig mansvärld som målas upp, kvinnorna har mer en roll i bakgrunden. Undantag finns dock, inte minst drottningar. Det finns alltså många saker att problematisera runt denna period och det blir ofta intressanta samtal!

Mary Kingsley, som upptäckte stora delar av Västafrika i slutet av 1800-talet kommer jag ta upp i samband med Afrikas geografi senare under skolåret.

Pedagogisk planering

Vecka 1

Dag 1 Diktamen: Inledning

Dag 2 Anteckna: Leif Eriksson, 970-1020

Dag 3 Anteckna: Marco Polo, 1254 – 1324

Dag 4 Läsa + frågor: Marco Polo 

Vecka 2

Dag 5 Diktamen: Henrik Sjöfararen, 1394 – 1460

Dag 6 Anteckna: Hernan Cortés, 1485 – 1547

Dag 7 Anteckna: Columbus, 1451-1506

Dag 8 Konstnärligt arbete

Vecka 3

Dag 9 Diktamen: Vasco da Gama, 1469-1524 

Dag 10 Läsa + frågor Vasco da Gama, 1469 – 1524

Dag 11 Anteckna: Magellan, 1480-1521

Dag 12 Läsa + frågor Magellan

Dag 13 Konstnärligt arbete

Vecka 4

Dag 14 Diktamen: James Cook, 1728 – 1779

Dag 15 Anteckna: Roald Amundsen, 1872 – 1928

Dag 16 Konstnärligt arbete

Dag 17 Göra färdigt periodhäften

Dag 18 Uppsatsskrivning: När jag var upptäckare och upptäckte Långtbortistan

 

Om perioden:

Klassen skrev i inbundna periodhäften. Ibland fick eleverna svara på frågor till en text och av svaren konstruera en egen text. Ibland fick eleverna själva skriva frågor till en text och svara på dem. Genom graden av kreativitet och djup i frågorna får man som lärare en ganska god uppfattning om elevernas kunskaper.

Fredagarna var reserverade för konstnärligt arbete i periodhäftena/på stora papper.

Texterna nedan är ett sammandrag av det som berättas på lektionerna – eleverna skrev alltså inte alla texter i sina periodhäften. Texterna fanns tillgängliga på Schoolsoft för de elever som behövde komplettera sina anteckningar eller var borta någon dag.

Vi tittade även på bilder från Power Point och korta filmklipp från Youtube som komplement till teckningarna på svarta tavlan.

För att väga upp den sneda könsfördelningen (alla upptäckare var ju män…) läste jag ur Flickornas historia – Europa (en fortsättning på Flickornas historia – Sverige, från klass 6).

Vi hade en arbetsstund varje morgonlektion mellan 15 – 20 minuter. För att göra ämnet rättvisa behövdes också hemarbete med både text och bild. Perioden avslutades med en uppsatsskrivning där eleverna fick ha med sig sina periodhäften.

Dag 1 Inledning

 

Upptäcktsresornas epok var den tid när flera långa upptäcktsresor förändrade européernas bild av världen.

Den sträcker sig från 1300-talet fram till 1700-talet och i viss mån ända till 1900-talet.

Men även tidigare i historien gjordes djärva upptäcktsresor. Under perioden 1300-1900-talet nådde europeiska skepp och karavaner i stort sett alla delar av världen i sökandet efter nya handelsvägar. Européerna lärde känna folkgrupper och kartlade områden som tidigare varit okända för dem.

Historiker refererar ofta till Upptäcktsresornas epok som pionjärtiden för framförallt portugisiska och spanska långresor. Man letade efter alternativa handelsvägar till Indien och man bedrev handel med bland annat guld, silver och kryddor.

Bland de mest berömda upptäckarna från denna period kan man nämna Marco Polo, Christofer Columbus, Vasco da Gama, Ferdinand Magellan, och James Cook.

Den första att nå Indien sjövägen var Vasco da Gama och den första världsomseglingen påbörjades av Ferdinand Magellan.

En tanke som hade stor betydelse för utvecklingen var att man ville finna en väg till Asien som gick västerut från Europa.

Människan gjorde under denna tid framsteg inom kartografi, navigering, eldvapen och skeppsbyggnad. Viktigast var utvecklandet av fartygstypen karavell, vilket skedde i Spanien och Portugal. Dessa fartyg utvecklades från medeltida europeiska föregångare.

 

Dag 2 Leif Eriksson, 970 – 1020

 

Leif Eriksson hette egentligen Leif Eiriks son och föddes omkring år 970 på Island och dog omkr 1020. Han var vår första riktigt kända sjöfarare och upptäcktsresande efter grekerna och romarna.

Leif Eriksson var son till Eirik Raude och dennes fru Tjodhild. De levde på den egna grönländska gården Brattalid, där de också lät bygga en egen kyrka. Han var troligtvis den förste europé som omkring år 1000 nådde nordamerikansk mark.

Skriftkällorna berättar att Bjarni Herjolfsson omkring 986 drevs av vindarna så att han såg Nordamerikas kust, han återvände dock till Grönland utan att ha landstigit. Men det gjorde Eirik Raudes son, Leif som i Bjarnis båt seglade åt sydväst och gick iland på Baffin Island (av Leif kallat Helluland, landet av idel jöklar och sten/hällar). Längre söderut nådde han en skogig kust som han kallade Markland (Labrador) och efter ytterligare två dygns segling gick han i vinterkvarter i ett grönt landskap, som han benämnde Vinland (efter vildvinsrankor eller ordet vin som på hans språk kan betyda gräsmark), sannolikt Newfoundland.

Han återvänder därefter hemåt, troligen år 1000, och åtföljdes av sin bror Thorvald som gjorde en noggrannare undersökning, men dödades av Skrälingarna, nordbornas namn på de infödda. Därefter säger Eirik Raudes saga att Thorfinn Karlsefni i början av 1000-talet med 160 män och några kvinnor seglade västerut med tre skepp, medförande boskap och andra förnödenheter. Förutsättningarna var goda med både jord, bete och fiske, men efter tre års inre splittring, ringa kontakt med Norden och ständiga konflikter med skrälingarna upphörde bosättningen.


Att nordbor upptäckte Amerika Vinland, ca 500 år före Columbus, är numera helt accepterat. 1960 hittades en, troligen, norsk/isländsk bosättning av Helge Ingstad på Newfoundlands norra udde, där fyndet av en typisk ringnål av Vikingatyp var det mest slående.

Dag 3 Marco Polo, 1254 -1324

Marco Polo, föddes den 15 september 1254 i Venedig. Han var en venetiansk upptäcktsresande, som reste till Asien. Sammanlagt tillbringade han 24 år i Asien. Han var inte den förste europé som reste till Kina, men han var den förste som gav detaljerade skildringar av det av mongolerna styrda Kina och angränsande länder.

Marco Polo var den förste europé som skildrade Fjärran östern. Han var den förste under medeltiden som framförde säkra uppgifter om det kristna riket i Abessinien (Etiopien) och om den halvkristna ön Socotra, och som, om än vagt, kunde berätta om Zanzibar och Madagaskar.

Han beskrev Kinsai (Hangzhou), södra Kinas präktiga huvudstad, på den tiden världens största stad med dess milslånga gator, oöverskådligt torg och stora mängd broar över dess kanaler. Han skildrade den rika kryddmarknaden i Zaiton vid Fukiensundet (sannolikt nuvarande Changchou) och öriket Zipangu, där ädla metaller fanns i sådant överflöd att det kungliga palatset var täckt med guldplåt.

Dessa berättelser lockade Columbus, som förde ett latinskt exemplar av Polos bok med sig. Marco Polos bok fick stor spridning under medeltiden, men inte så stor som till exempel John de Mandevilles påhittade reseskildringar, som också de inspirerade Columbus.

Den portugisiske jesuiten Bento de Góis inspirerades av Polos berättelser om ett kristet rike i öst, och reste på tre år 650 mil genom Centralasien för att hitta riket. Han fann det aldrig, men avslutade sin resa vid kinesiska muren i Kina år 1605, och bevisade att Polos Cathay var samma rike som det Matteo Ricci kallade “Kina”.

Marco Polos far Niccolò och farbror Maffeo var venetianska köpmän av adlig börd. Från 1253 till 1269 gjorde bröderna en resa öster ut mot Kina och 1265 träffade de Khubilai Khan, ståthållare över Mongoliet, norra Kina och Tibet. Han var sonson till Djingis Khan och grundare av Yuandynastin och tog välvilligt emot dem. Han lät bröderna återvända som sina sändebud till påven, med en anhållan om att denne skulle sända bildade män till khanen för att undervisa hans folk i kristendom och västerlandets kultur.

År 1269 återkom bröderna till Venedig och Marco Polo såg sin far för första gången.

År 1271 startade fadern och hans bror nästa resa till Asien och Kina, åtföljda av Marco Polo, 17 år gammal. Det var en äventyrlig färd som Marco senare dokumenterar i sin bok.

Till följd av att påvligt interregnum rådde (tiden mellan två påvar) avreste de utan representanter från påvestolen. När de hunnit till Cilicien kom två dominikanmunkar ikapp dem, utsända av den nyvalde påven Gregorius X. Dessa vände dock snart om.

Från Ajas i Cilicien färdades de resande över Mardin, Mosul och Bagdad till Ormus vid Persiska viken, därifrån norrut genom Persien, Kirman, Khorasan, Balch och Badaksjan, uppför Oxus genom Wachan till Pamir Först under 1800-talet skildras dessa trakter åter av europeiska resande.

Från Pamirs högland färdades de ned till Kashgar, och fortsatte förbi Jarkhand till Chotan, trakter som förblev nästan helt okända för Europa ända till 1860-talet. Från Chotan kom de till trakten kring sjön Lob. Därifrån färdades de genom Gobiöknen, eller Loböknen som Marco Polo kallar den, till Tangut (området i yttersta nordvästra Kina på ömse sidor om den stora muren).

Till slut nådde de khanens sommarresidens Changtu (Xanadu) våren 1275. Khanen mottog dem hjärtligt, och den unge Marco vann till den grad khanens gunst att han i 17 år användes dels i förvaltningen, dels som diplomatisk representant vid beskickningar i olika trakter av khanens rike. Därmed fick han tillfälle att lära känna större delen av Kinas land och folk samt angränsande länder.

Under tiden samlade resenärerna rikedomar som de avsåg föra hem, men khanen ville inte lyssna till förslag om hemresa. Resan blev slutligen av 1286 när Persiens Khan Argun, en sonson till Khublais broder Hülegü, förlorade sin favoritgemål. Före sin död hade hon uttryckt sin önskan att hennes plats skulle tas av en mongolisk kvinna. Tre ambassadörer sändes till hovet i Cambuluc för att be om en brud, och för sin återresa önskade dessa att få använda sig av venetianernas erfarenheter och fick khanens tillåtelse att få dem som följeslagare. Prinsessan Cocachin blev denna brud, och färden gjordes till sjöss förbi Sumatra, Ceylon och Indien till Persien. Venetianerna fortsatte sedan till Venedig och anlände i slutet av 1295, efter 24 års bortovaro.

 

Efter hemkomsten till Venedig kände man inte till Polos öden förrän då han för Venedigs räkning var befälhavare på ett venetianskt fartyg utrustat med en Blida i ett krig mot Genua. Han togs till fånga under en strid 1296.

Tidigare hade han berättat sina historier om Cathay (Kina) för sina vänner.

Om Polos öden efter fångenskapen är inte mycket känt, även om man vet att verkade som framgångsrik affärsman i hemstaden Venedig. Hans testamente, förvarat i San Marcos bibliotek i Venedig, är bevittnat 9 januari 1324, och sannolikt dog han senare under året.

Dag 4 – läsa + frågor Marco Polo

Dag 5 Henrik Sjöfararen, 1394-1460

 

Henrik Sjöfararen var en portugisisk prins, känd för att ha befrämjat de första portugisiska upptäcktsfärderna i Atlanten och längs Afrikas västkust. Han var son till kung Johan I.

Sin bana började Henrik Sjöfararen som guvernör i Ceuta efter att ha deltagit i dess erövring 1415. År 1419 utnämndes han till guvernör i provinsen Algarve och ett år därefter till stormästare i Kristusorden.

I sin residenssort Sagres upprättade Henrik Sjöfararen ett skeppsvarv och en skola för nautiska och astronomiska studier. Han tog initiativet till flera av de sjöexpeditioner som förde portugiserna till bland annat Azorerna, Kap Verdeöarna, Senegal och Gambia.

Henrik Sjöfararens insatser låg uteslutande på det organisatoriska och finansiella planet, och han deltog inte personligen i färderna.

Hans motiv var blandade: att frälsa hedningar men även att skaffa guld, kryddor och slavar. Han lär också ha haft målet att upprätta en allians med de kristna som man föreställde sig fanns i “Indien”, i syfte att falla islam i ryggen.

Dag 6 Hernan Cortés, 1485-1547

Hernan Cortés, Marquez del Valle de Oaxaca, föddes 1485 i Medellín, Spanien och dog 1547 i Castilleja de la Cuesta nära Sevilla. Han var den spanske conquistador som 1519-21 erövrade aztekernas rike i Mexiko med hjälp av 700 män.

Efter erövringen av Mexiko fick Hernan Cortés en mer tillbakadragen roll och slutade sina dagar i sitt palats i Cuernavaca.

När Cortés kom till Mexiko 1519 väntade toltekerna på att deras gud Quetzalcóatl skulle återvända och störta aztekerna. När Cortés dök upp trodde man därför att det var en gud som hade kommit.

Aztekerna terroriserade sina grannar genom att då och då anfalla dem för att ta fångar, vilka användes vid religiösa ceremonier (med kannibalistiska inslag). Det fanns därför ett stort missnöje bland indianstammarna runt aztekernas land och många av dessa ställde sig på spanjorernas sida.

Cortés älskarinna känd som La Malinche kunde tala både maya och aztekspråk och hjälpte till som informatör, rådgivare och tolk.

Sjukdomar som européer förde med sig till Mexiko försvagade aztekernas armé. Cortés tillät inte att några stammar var neutrala i kriget.

Cortés var född i Medellín i Extremadura i Kungariket Kastilien i Spanien, som enda barnet till Martín Cortés Monroy och Catalina Pizarro Altamirano. Genom sin mor var han syssling till Francisco Pizarro, som senare erövrade Inkariket, nuvarande Peru.

På grund av flera motgångar, kom Cortés inte till Nya världen förrän 1506. Han tog del i erövringen av öarna Hispaniola och Kuba och erhöll stora landområden och infödda indianska slavar för sina ansträngningar.

Cortés sålde och pantsatte alla sina landområden för att köpa fartyg och förråd. Han ordnade genom Kubas guvernör, en annan släkting, så han skulle få leda en expedition.

Officiellt var målet att upptäcka och göra handel med de nya länder som det ryktades om västerut. Han var förbjuden att kolonisera, men lyckades, genom sin övertalningsförmåga, förmå guvernören Velázquez att sätta in en extra klausul. Den skulle ge honom möjlighet att vidta nödvändiga åtgärder “för kungadömets bästa”.

 

År 1519 lämnade Cortés Kuba med 11 fartyg, 500 man, och 15 hästar. Han gjorde några korta besök i Yucatán där det fanns lite guld. Samtidigt skaffade han sig en annan ovärderlig tillgång bestående av två tolkar. En var “La Malinche”, som sålts till slaveri hos Mayaindianerna. Den andre var en skeppsbruten spanjor som hade lärt sig en mayadialekt efter sju års slaveri.

Totonac-stammen i Cempoala hälsade honom med gåvor av mat, fjädrar, guld – och kvinnor. Han fick veta att landet styrdes av den store härskaren i staden Tenochtitlán. Kort därefter kom ambassadörer från härskaren Moctezuma över det Mexikanska/Aztekiska imperiet med ytterligare gåvor. De hyste uppenbarligen ett hopp om att hålla honom på avstånd genom att tillfredsställa honom med guld. Detta hade naturligtvis motsatt effekt. Cortés fick veta att han antogs vara Quetzalcoatl eller en av dennes utsände. Quetzalcoatl var en berömd människogud som kontrollerade blixten och som förutsades en dag komma tillbaka för att kräva sin stad efter ett varv på den cykliska aztekkalendern.

När Cortés anlände till Tlaxcala, en liten oberoende stat inom imperiets område, blev hans trupper anfallna, men med hjälp av spanska armborst, tvåhandssvärd, stridsyxor, hästar, krigshundar och eldvapen vanns slaget.

Cortés sa att om Tlaxcala-männen accepterade kristendomen och blev hans allierade och undersåtar till hans kung, skulle han förlåta dem deras respektlöshet och störta deras fiende, härskaren Moctezuma.

När Cortes anlände till Cholula, den näst största staden i imperiet, vidarebefordrade La Malinche ett rykte till honom, att infödingarna planerade att mörda spanjorerna i sömnen. Även om han inte visste om detta var sant eller inte, beordrade Cortés en förebyggande attack som skulle tjäna som en läxa.

Spanjorerna tillfångatog och dödade den lokala överklassen, satte eld på staden och dödade uppskattningsvis 15,000 till 30,000 av invånarna.

Cortés skickade sedan ett meddelande till Moctezuma att de styrande i Cholula hade mött honom med respektlöshet och hade måst straffas. Men om Moctezuma behandlade honom med respekt och gav honom gåvor av guld, så behövde aztekerna inte frukta hans vrede. Terror var ett av hans många kraftfulla verktyg, även om många av hans militära snilledrag kan tillskrivas La Malinche, som hade sina egna motiv för hämnd.

Då de kristna spanjorerna såg staden Tenochtitlán med alla sina öar för första gången, från den omkringliggande vulkaniska bergskedjan runt dalgången vid nuvarande Mexico City, och upptäckte stadens stora rikedom, frågade de sig om detta verkligen var möjligt. Detta eftersom invånarna inte var kristna, och det därför blev en stor fråga för dessa hur den kristne guden kunde tillåta okristna sådan rikedom.

Expeditionen anlände till den mexikanska/aztekiska huvudstaden 1519. Moctezuma välkomnade Cortés till Tenochtitlán på den stora intågsvägen till “Västs Venedig”. Detta var antagligen den största staden i världen då.

Många människor sätter detta ögonblick – när två civilisationer möts efter 40 000 års isolering – som den verkliga upptäckten av den Nya Världen.

Montezuma gjorde i ordning sin fars palats för att härbärgera spanjorerna och deras allierade indianstammar. Cortés tog sedan Moctezuma till fånga i hans eget palats och gjorde honom till sin gisslan som en försäkring emot en aztekisk revolt.

Aztekriket var i praktiken krossat och Tenochtitlán, nu Mexico City, skulle förbli i spansk ägo i hundratals år. Cortés befäste det spanska styret i Aztekriket men kallades hem 1528, anklagad för att ha försummat sin uppgift.

Han klarade sig emellertid, återvände till Mexiko och utforskade bland annat Kalifornien. Så kallades han dock hem igen och dog i misär 1547, mellan åren 1540 tills sin död var han förbjuden att återvända till Amerika.

Dag 7 Christofer Columbus, 1451-1506

Christofer Columbus, föddes 1451 i Genua och dog 1506 i Spanien. Han var en genovesisk upptäckare och köpman som på den spanske kungens uppdrag korsade Atlanten och nådde Amerika år 1492. Han sökte egentligen en västlig väg till Indien i Asien och var hela sitt liv övertygad att han funnit den.

Upptäckten markerar början av den europeiska koloniseringen av Amerika.

Christofer Columbus var dock inte den förste europén som nådde den amerikanska kontinenten. Vikingarna, med norrmannen Leif Eriksson i spetsen, hade besökt Nordamerika redan på 1000-talet och portugisen João Vaz Corte Real var där 1472.

Christofer Columbus var son till ullhandlaren Domenico Colombo och Suzanna Fontanarossa. Christofer hade tre yngre bröder, Bartolomeo, Giovanni Pellegrino, och Giacomo, samt en syster, Bianchinetta.

Det finns många legender och anekdoter om Columbus, en hel del av dem är med största säkerhet inte sanna.

Till en början utövade Columbus sin fars hantverk. Enligt egen utsago for han dock redan vid 14 års ålder till sjöss. Att han skulle ha studerat vid universitet i Padua, vilket har hävdats, är osannolikt. Han lärde sig troligen grunderna i kartografin genom självstudier, tillsammans med sin bror Bartolomeo.

Indien och Kina var viktiga källor för Europa, främst för värdefulla varor som siden och kryddor. Sedan osmanerna trängt in i Levanten i mitten av 1300-talet och det bysantinska riket försvagats kraftigt, stod landvägarna till Indien inte längre öppna för européerna.

Höga tullar ledde till starkt stigande priser för lyxvarorna. Redan 1418 hade portugiserna,  föranlåtna av Henrik sjöfararen börjat söka efter en sjöväg till Indien sydöst om Afrika och i samband med det utforskat stora delar av de afrikanska kusterna.

Columbus tänkte omkring 1480 ut en idé om en sjöväg till Indien åt väster. Idén gick tillbaka till Aristoteles och hade också fått stöd av andra lärda. Dessutom läste Columbus, Marco Polos böcker och kan möjligen ha hört talas om vikingarnas färder till Nordamerika.

Det fanns vissa indicier för att en landmassa existerade väster om Europa, det visade bland annat exotiskt trä som drivit i land vid Azorerna.

Att jorden är rund var känt redan under antiken och var vid slutet av 1400-talet allmänt accepterat. Det fanns dock olika teorier om hur lång sträcka som skulle överbryggas för att sjövägen nå Indien västerut.

Columbus plan

För att kunna genomföra sin plan behövde Columbus stöd av en stat eller ett statsöverhuvud. Omkring 1484 visade han sin detaljerat utarbetade plan för en expeditionsfärd för den portugisiske kungen Johan II. Kungens experter tillbakavisade dock planen, eftersom de ansåg att avståndet till Indien var betydligt längre än Columbus trodde och att planen därför inte var genomförbar.

Efter att hans fru Felipa dött lämnade Columbus med sin son Diego 1485 Lissabon, och for till Spanien. Han hoppades kunna vinna kungaparet Ferdinand II av Aragonien och Isabella I av Kastilien för sina planer. Dessa hade genom sitt äktenskap förbundit sina båda kungariken och befann sig i strid mot morerna.

1486 kom Columbus på drottning Isabellas önskan till hovet i Córdoba, där han blev vänligt mottagen. Här fanns flera entusiastiska förordare för Columbus planer. Snart träffade han Beatriz Enriquez de Arana, som blev mor till hans andra son Fernando.

Efter en lång tid av resultatlös väntan i det spanska hovets följe fick Columbus den 20 mars 1488 en kallelse av den portugisiske kungen Johan II, där Indienresan diskuterades.

Senast på hösten samma år befann han sig i Lissabon hos sin bror Bartolomeo, men en överenskommelse med Portugal kunde uppenbarligen inte uppnås.

Innan Columbus for tillbaka till Spanien fick han uppleva Bartolomeu Diaz hemkomst från sin segling runt Afrikas sydspets. Hans bror lämnade vid samma tid Lissabon, för att söka stöd i England och Frankrike.

Den 17 april 1492 blev slutligen ett fördrag mellan monarkerna och Columbus om en expedition undertecknad. Fördraget säkrade åt Columbus de titlar och den andel av ädelmetall som han fordrat och bestämde att Columbus skulle söka en västlig sjöväg till Asien för Spanien.

Den första resan

Columbus drog till havs den 3 augusti 1492 med sitt flaggskepp, karreken Santa Maria, liksom de båda karavellerna Niña och Pinta från Palos de la Frontera vid Huelva. De båda karavellerna gjordes redo och kommenderades av bröderna Martín Alonso och Vicente Yáñez Pinzón från Palos.

Efter tre dagar framtvingade ett brott på Pintas skeppsmast, ett uppehåll på en månad på Kanarieöarna. Efter reparationen seglade skeppen vidare den 6 september. Flera gånger under resan uppstod fara för att matroserna skulle göra uppror av missnöje eller rädsla, men Columbus lyckades lugna dem genom förklaringar, och dessutom växte snart tecknen på ett nytt fastland: fåglar och landväxter som drev i vattnet siktades.

Den 12 oktober 1492 nådde skeppen slutligen Nya världen. Columbus gick i land på en av öarna i Bahamas. Han gav den namnet San Salvador (spanska för helig frälsare).

”I månljuset kunde man ana ljusa klippor och bortom dem, mörk skog. Under timmarna fram till soluppgången, drev fartygen långsamt mot den södra delen av ön och när solen började förgylla seglen och klipporna och de skummande bränningarna, satte man segel och hissade flaggor och vimplar.#

Fartygen styrde sedan norrut, till läsidan av ön. Det var en låg och grön ö, underbara dofter kom ut med vinden. Efter en stunds seglande såg utkiken en bred öppning mellan reven, där skeppen kunde segla in och ankra.

Columbus satte på sig en scharlakansröd dräkt och officerarna klädde sig i sina bästa kläder. Man sjösatte livbåtarna och de som skulle iland beväpnades med svärd, armborst och lansar. Stranden var långgrund och försiktigt lämnades båtarna och männen steg ner i vattnet. Först vadade Columbus i land med det kungliga standaret i handen, sedan följde de andra kaptenerna och besättningen.

Columbus förklarade högtidligt inför sina mannar vid en ceremoni att de nu tagit ön i besittning.

I buskarna vid stranden stod indianerna och tittade storögt. Helt nakna, kopparröd hudfärg och tjockt svart hår, framträdde de mycket säregna för spanjorerna. I långa båtar, som var gjorda av urgröpta trädstammar anlände fler indianer. Båtarna rymde upp till 50 man och indianerna kunde verkligen paddla snabbt. De förde med sig många gåvor som härvor av spunnen bomull, papegojor, pilar och små smycken av guld.

Indianerna var mycket generösa och mötte Columbus och hans män med stor vänlighet.

När Columbus några dagar senare ville segla vidare lurade han ombord 7 indianer på en av båtarna och fängslade dem – alt för att de skulle lära sig tala spanska. Meningen var att de sedan skulle lära ut spanska till de andra indianerna.

Indianerna som Columbus först mötte tillhörde arawakistammen. De hade invandrat från Sydamerika och bebodde några öar i Västindien. De breda pannorna som Columbus noterade, åstadkom de genom att pressa de nyföddas huvuden så att pannan trycktes bakåt.

På färden vidare upptäckte Columbus också Kuba och Hispaniola, den näst största ön i Antillerna (idag Haiti och Dominikanska republiken), innan Santa Maria strandade den 25 december och togs emot av kung Guacanagari.

Av återstoden av skeppet byggde Columbus den första spanska fästningen i Nya världen, som han kallade La Navidad (spanska för jul). La Isla Española blev det spanska kungarikets första koloni i Nya världen och Columbus dess guvernör och vicekung.

Hans första möten med ursprungsbefolkningen arawakerna förlöpte fredligt. I sin loggbok beskrev han dem som ”oskyldiga” och givmilda, men han betraktade dem samtidigt alltid som framtida undersåtar eller till och med som slavar.

Den 16 januari 1493 gav sig Columbus med sina båda återstående skepp ut på färden tillbaka till Europa. Han lämnade kvar en del av sitt manskap som inbyggare i kolonin La Navidad. Columbus nådde Europa och Palos den 15 mars och blev därifrån firad på ett triumftåg genom Spanien.

Columbus började kort efter sin ankomst med förberedelserna för en andra expedition, som skulle säkra de upptäckta områdena och erövra fler åt Spanien. I synnerhet ville han söka vidare efter det förväntade guldlandet, expeditionens egentliga mål.

Dag 8 Läsa text + svara på frågor

Den andra resan

Amiral Columbus avreste från Cádiz i Spanien för sin andra resa den 24 september 1493 med 17 fartyg med proviant och ungefär 1200 män för att kolonisera de nyupptäckta områdena. Den 13 oktober lämnade fartygen Kanarieöarna och följde en mer sydlig kurs än på den första resan.

Den 3 november 1493 siktade Columbus en karg ö som han kallade Dominica.

Columbus fortsatte till Stora Antillerna och landsteg på Puerto Rico den 19 november 1493. Den 22 november återvände han till Hispaniola, där han fick se att hans kolonister hade hamnat i konflikt med indianer i inlandet och hade blivit dödade.

Han upprättade en ny bosättning i Isabella, på Hispaniolas nordkust där man först hade hittat guld, men det var en dåligt belägen plats och bosättningen blev kortlivad.

Columbus utforskade öns inre en tid för att söka efter guld, och lyckades hitta en del, och upprättade en liten befästning i inlandet.

Den 24 april 1494 lämnade de Hispaniolas och kom fram till Kuba den 30 april och Jamaica den 5 maj. Han utforskade sydkusten på Kuba, som han trodde var en halvö snarare än en ö, och flera närliggande öar innan han återvände till Hispaniola den 20 augusti.

Innan han avreste från Spanien på sin andra resa hade Columbus blivit instruerad av Ferdinand och Isabella att upprätthålla vänliga eller till och med kärleksfulla förbindelser med de infödda. Under sin andra skickade han dock ett brev till monarkerna där han föreslog att han skulle förslava några av de infödda folken med anledning av deras aggressivitet.

Fastän denna begäran avslogs tog Columbus i februari 1495 1600 arawaker som slavar. 550 slavar skeppades till Spanien. Två hundra dog under resan, troligen av sjukdom, och av de återstående var hälften sjuka när de kom fram.

Efter juridiska processer släpptes de överlevande och det beslöts att de skulle skickas hem. Andra av de 1600 hölls som slavar åt Columbus män i Amerika.

400 återstående fångar, som Columbus inte hade användning för, släpptes fria och flydde upp i bergen. Jakten på slavarna ledde till det första stora slaget mellan spanjorer och indianer i Nya världen.

Den huvudsakliga målsättningen för Columbus resa att hade varit att finna guld. För att främja detta införde Columbus ett system för invånarna på Haiti där alla över fjorton års ålder måste hitta en viss kvot guld, som skulle visas med ett märke som hängdes runt halsen. De som inte uppfyllde sin kvot skulle få sina händer avhuggna. Trots att han tillgrep så extrema metoder lyckades Columbus inte få så mycket guld. En av de främsta orsakerna till detta var att befolkningen smittades av olika sjukdomar som bars av européerna.

I sina brev till den spanska kungen och drottningen föreslog Columbus upprepade gånger slaveri som ett sätt att tjäna på de nya kolonierna, men dessa förslag avvisades alltid av monarkerna, som föredrog att se den infödda befolkningen som framtida medlemmar av kristenheten.

Den tredje resan

Den 30 maj 1498 avreste Columbus med sex fartyg från Sanlúcar de Barrameda i Spanien för sin tredje resa till Nya världen. Han åtföljdes av den unge Bartolomé de Las Casas, som senare skulle göra avskrifter av delar av Columbus loggböcker.

Columbus ledde flottan till den portugisiska ön Porto Santo. Han seglade sedan till Madeira och uppehöll sig där en tid med den portugisiske kaptenen João Gonçalves da Camara innan han fortsatte till Kanarieöarna och Kap Verde. Columbus landsteg på sydkusten av ön Trinidad den 31 juli.

Till en början beskrev han de nya landmassorna som tillhörande en tidigare okänd ny kontinent, men senare återgick han till sitt antagande att de tillhörde Asien.

Columbus återvände till Hispaniola den 19 augusti och fick reda på att många av de spanska nybyggarna i kolonin var missnöjda, då de hade blivit förledda av Columbus att vänta sig stora rikedomar i den nya världen. Columbus var vid upprepade tillfällen tvungen att hantera upproriska nybyggare och indianer. Han lät hänga en del av sitt manskap därför att de inte lydde honom. Ett antal nybyggare och munkar som återvänt till Spanien framförde klagomål till hovet och anklagade Columbus för vanstyre.

Kungen och drottningen skickade år 1500 den kunglige administratören Francisco de Bobadilla som när han anlänt den 23 augusti grep Columbus och hans bröder och lät skeppa dem hem. Columbus vägrade lösas från sina bojor under resan till Spanien. Han skrev ett långt vädjande brev till kungen och drottningen på färden.

Fastän han senare återfick sin frihet fick han inte sin heder tillbaka och förlorade sitt guvernörskap. Dessutom hade portugiserna vunnit kapplöpningen om sjövägen till Indien: Vasco da Gama återvände i september 1499 från sin resa runt Afrika österut till Indien.

Den fjärde och sista resan

Trots motgångarna vid den tredje resan gjorde Columbus en fjärde resa, för att söka Malackasundet till Indiska oceanen. Han medföljdes av sin bror Bartolomeo och sin trettonårige son Fernando och lämnade Cádiz i Spanien den 11 maj 1502.

Columbus seglade till Arzila på Marockos kust för att rädda de portugisiska soldater som han hade hört var där under belägring av morerna.

Efter ett kort uppehåll på Jamaica seglade Columbus till Centralamerika och anlände till Honduras kust 30 juli. Den 14 augusti gick Columbus i land på Amerikas fastland. Columbus utforskade kusterna i Honduras, Nicaragua och Costa Rica under två månader, innan han anlände till Almiranteviken i Panama den 16 oktober.

I Panama fick Columbus höra talas om guld och ett sund till en annan ocean. Efter mycken utforskning upprättade han en garnison vid mynningen av Rio Belen i januari 1503. Den 6 april strandade ett av fartygen i floden, Samtidigt attackerades garnisonen och de andra fartygen blev skadade. Columbus for iväg till Hispaniola den 16 april, men drabbades av mer skador i en storm utanför Kubas kust. Fartygen kunde inte färdas längre och stannade i St. Anns Bay, Jamaica.

Columbus och hans män var strandade på Jamaica i ett år. Två spanjorer, med infödda paddlare, skickades med kanot för att hämta hjälp från Hispaniola.

Under tiden lyckades Columbus skrämma befolkningen att fortsätta ge honom och hans män proviant genom att korrekt förutse en månförmörkelse med hjälp av en tysk astronom.

Undsättningen anlände slutligen den 29 juli 1504 och Columbus och hans män kom fram till Spanien den 7 november.

Columbus hade alltid angivit omvändelse av ickekristna som en orsak till sina utforskningar, och han blev alltmer religiös under sina senare år. Han uppgav sig höra gudomliga röster, förespråkade ett nytt korståg för att erövra Jerusalem, bar ofta franciskansk munkkåpa, och beskrev sina utforskningar till “paradiset” som en del av Guds plan som skulle leda till Yttersta domen och världens slut.

Den 20 maj 1506 dog Columbus i Valladolid, ganska rik på grund av det guld hans män hade samlat ihop på Hispaniola. Han var fortfarande vid sin död, övertygad om att hans resor hade varit längs Asiens östkust.

Dag 9 Konstnärligt arbete

Dag 10 Vasco da Gama, 1469-1524

Vasco da Gama, föddes 1469 i Sines i södra Portugal och dog 1524 i Indien. Han var en portugisisk upptäcktsresande och är mest känd för att ha upptäckt sjövägen till Indien.

Vasco da Gama gavs i uppdrag av kung Manuel I av Portugal att fullfölja Bartolomeu Diaz försök att finna sjövägen till Indien, och seglade i juli 1497 från Portugal med fyra skepp varav ett hade förråd och de andra tre var specialbyggda på så sätt att de kunde liknas vid flytande reservuppsättningar. Da Gama ankom Indien den 20 maj 1498. Han återkom till Portugal i september 1499.

Vasco da Gama avseglade den 12 februari 1502 på ytterligare en expedition som gav honom en enorm förmögenhet.

1524 skickades da Gama ut på ytterligare en expedition med syftet att ersätta den dåvarande portugisiska vicekungen Eduardo de Menezes men da Gama avled inte långt efter ankomst i Calicut. Hans kropp begravdes i Indien, och fördes 1539 tillbaka till Portugal, där den begravdes i en praktfull grav.

Da Gama föddes i en rik familj. Hans far, Estevão da Gama, var guvernör i Sines, medan Vascos modern hade engelskt ursprung.

Vasco da Gamas karriär började efter att hans far blivit utvald att leda en expedition för att öppna sjövägar till Asien och konkurrera ut muslimerna, som då hade monopol på handel med Indien och andra östliga länder. Fadern dog i juli 1497, och befälet för skeppet gavs till Vasco da Gama.

Dag 11 Vasco da Gama

Från början av 1400-talet hade Henrik Sjöfararens sjöfartsskola ökat portugisernas kunskap om den afrikanska kustlinjen. Från 1460-talet hade målet blivit att runda kontinentens södra spets för att få lättare tillgång till Indiens rikedomar, framför allt svartpeppar och andra kryddor, genom en tillförlitlig sjöfartsväg..

Vid den tid då da Gama var 10 år hade dessa långsiktiga planer börjat förverkligas. Bartolomeu Diaz hade återvänt efter att ha rundat Godahoppsudden, sedan han utforskat området ända till Fish River i dagens Sydafrika, och bekräftat att den okända kusten fortsatte åt nordost.

Samtidigt gjordes under João II av Portugals regeringstid upptäcktsresor till lands som stödde teorin att Indien kunde nås till sjöss från Atlanten. Kungen hade skickat sändebud via Barcelona, Neapel och Rhodos till Alexandria, och därifrån till Aden, Hormuz och Indien, vilket stödde teorin..

Det återstod för en upptäcktsresande att bevisa länken mellan de upptäckter som gjorts av Diaz och de som gjorts landvägen och sammanfoga dessa skilda avsnitt av en möjlig handelsväg till Indiska oceanen.

Uppgiften, som först gavs till Da Gamas far, erbjöds Vasco da Gama av Manuel I på grund av hans bedrifter med att skydda portugisiska handelsstationer längs Guldkusten från fransmännens plundringar.

Första resan

Den 8 juli 1497 lämnade flottan, bestående av fyra skepp, Lissabon. Skeppen var:

*São Gabriel, under Vasco da Gamas befäl; en karrack på 178 ton, längd 27 meter, bredd 8,5 meter, djupgång 2,3 meter, segel på 372 kvadratmeter, 150 besättningsmän

*São Rafael, vars befälhavare var Vascos bror Paulo da Gama; liknande storlek som São Gabriel

*karavellen Berrio, något mindre än de två förra,

*samt ett förrådsskepp.

Den 16 december hade flottan passerat White River i Sydafrika, där Diaz hade vänt tillbaka, och fortsatt ut på vatten som var okända för européer. Eftersom julen var nära gav de kusten som de passerade Natal (jul på portugisiska), det namn som den fortfarande har. Trots stormar och myteri fortsatte flottan upp längs Afrikas östkust.

I januari hade de kommit till nuvarande Moçambique, ett arabkontrollerat territorium på Östafrikas kust som var en del av handelsnätverket runt Indiska oceanen.

Eftersom han var rädd att lokalbefolkningen skulle vara fientligt inställd till kristna utgav sig da Gama för att vara muslim och fick audiens hos sultanen av Moçambique. Med de ynkliga handelsvaror han hade att erbjuda kunde da Gama inte överlämna en lämplig gåva till härskaren, och snart började lokalbefolkningen genomskåda da Gamas och hans besättnings list. Da Gama tvingades lämna Moçambique av en fientlig folkmassa och seglade iväg från hamnen och avlossade sin kanon mot staden som hämnd.

I närheten av dagens Kenya tillgrep expeditionen sjöröveri och plundrade arabiska köpmansfartyg – i allmänhet obeväpnade handelsskepp utan tunga kanoner. Portugiserna blev de första kända européerna som besökte hamnen Mombasa, men de fick ett fientligt bemötande och åkte snart därifrån.

Da Gama fortsatte norrut och steg i land vid den mer vänlig sinnade hamnen Malindi, vars ledare var i konflikt med dem i Mombasa. Där fann expeditionen för första gången bevis för hinduiska handelresande. De anlitade Ibn Majid, en lots från Gujarat vars kunskap om monsunvindarna gjorde att han kunde föra expeditionen resten av vägen till Calicut (nuvarande Kozhikode) på Indiens sydvästkust.

De anlände till Indien 20 maj 1498. Därefter följde stundtals våldsamma förhandlingar med den lokale härskaren, Samoothiri Raja, som mötte motstånd från arabiska köpmän.

Till slut lyckades da Gama få ett tvetydigt brev om tillåtelse att bedriva handel, men han blev tvungen att segla iväg utan förvarning eftersom Samoothiri Raja insisterade på att da Gama skulle lämna alla sina varor som säkerhet. Da Gama behöll sina varor, men lämnade kvar några portugiser som fick order att starta en handelsstation. Hela besättningen med Vasco da Gama i spetsen skymfades på gatorna och var glada att de med livet i behåll kunde ta sig tillbaka ombord på skeppen.

Paulo da Gama dog på Azorerna under hemfärden, men sedan Vasco da Gama återvänt till Portugal i september 1499 blev han rikligt belönad som mannen som hade förverkligat en plan som hade tagit åttio år.

Han gavs titeln “amiral av Indiska oceanen”, och fick rättigheterna till Sines bekräftade. Dessutom fick han titeln Dom (greve).

Da Gamas resa hade gjort det tydligt att Afrikas bortre (östra) kust, var väsentlig för Portugals intressen: dess hamnar erbjöd sötvatten och proviant, material för reparationer, och möjligheten att vänta ut ogynnsamma årstider. Dessutom skulle kryddor visa sig bli ett betydande tillskott till Portugals ekonomi.

Andra resan

Den 12 februari 1502 seglade da Gama igen med en flotta bestående av tjugo krigsskepp, för att hävda portugisiska intressen och göra upp med de ovänliga hinduerna i Indien.

Pedro Álvares Cabral hade blivit skickad till Indien två år tidigare (då han händelsevis upptäckte Brasilien, även om vissa hävdar att det var avsiktligt) och hade alltså inte kunnat öka handeln med Indien.

da Gama upptäckte att de vid handelsstationen hade blivit mördade, och han mötte även mer motstånd och bombarderade då Calicut och drev bort handelsmännen. Han tog också med sig siden och guld för att visa att han hade varit i Indien igen.

Vid ett tillfälle väntade da Gama på att ett skepp skulle återvända från Mecka, och beslagtog alla varor. Sedan låste de in de 380 passagerarna i lastrummet och satte eld på skeppet. Det tog fyra dagar för skeppet att sjunka och alla passagerare dog.

Da Gama anföll och utkrävde tribut från den arabkontrollerade hamnstaden Kilwa i Östafrika, en av de hamnar som användes för att motarbeta portugiserna, han kapade arabiska handelsskepp och slog slutligen sönder en flotta från Calicut med tjugonio skepp, och erövrade i stort sett den staden.

I utbyte mot fred fick han värdefulla handelsvillkor och ett mycket stort byte, vilket gjorde honom mycket väl sedd vid Portugals hov.

Tredje resan

Da Gama hade nu fått ett skräckinjagande rykte som “fixare” av problem som uppstod i Indien och han skickades dit en gång till 1524. Syftet var att han skulle ersätta den inkompetente Eduardo de Menezes som vicekung över de portugisiska besittningarna, men han dog kort efter att han anlänt till Calicut.

Hans kropp begravdes först i Sankt Franciskus kyrka i Fort Kochi i Kochi i Indien, men senare återfördes hans kvarlevor till Portugal 1539 och jordfästes åter i Vidigueira i en ståtlig grav.

Da Gama och hans fru, Caterina de Ataíde, fick sex söner och en dotter.

Lika mycket som någon annan efter Henrik sjöfararen var da Gama ansvarig för Portugals framgång som tidig kolonialmakt. Förutom den första resan i sig själv var det hans listiga blandning av politik och krig på andra sidan jorden som placerade Portugal på en framskjuten plats i handeln vid Indiska oceanen.

Efter da Gamas första resa förstod den portugisiska kronan att det skulle bli viktigt för att säkra utposter på Afrikas östkust för att behålla sina handelsvägar till Fjärran östern.

Hamnstaden Vasco da Gama i Goa är döpt efter honom, liksom Vasco da Gama-kratern, en stor krater på månen. Det finns tre fotbollsklubbar i Brasilien och en i Goa som har fått sina namn efter honom.

1998 orsakade firandet av 500-årsjubileet av da Gamas ankomst till Indien kontroverser, då en del indier ogärna ville fira en händelse som de anser hade en till stor del negativ påverkan på deras historia.

Dag 12 Ferdinand Magellan 1480-1521

Ferdinand Magellan hette egentligen Fernão de Magalhães och föddes 1480 i Porto i Portugal och dog 1521 på ön Mactan i Filippinerna. Han var en portugisisk sjöfarare och upptäcktsresande som seglade för både Portugal och Spanien.

Magellan var den förste att segla från Europa västerut till Asien och han var den som namngav Stilla havet. Han var också den förste att segla jorden runt, om än inte i samma resa; i en tidig resa seglade han från Europa österut till Indonesien och i sin sista resa nådde han samma longitud från andra hållet.

Magellans föräldrar dog när han var tio år gammal. Vid 12 års ålder blev Magellan page till kungen Johan II och drottning Eleonora vid det kungliga hovet i huvudstaden Lissabon, där hans bror hade gått två år tidigare. Där fortsatte Magellan i sällskap med kusinen sin utbildning och blev intresserad av geografi och astronomi. År 1496 blev Magellan väpnare.

 

Tidiga resor

Vid 20 års ålder, gick Magellan till sjöss. År 1505 skickades han till Indien för att installera Francisco de Almeida som portugisisk vicekonung där, och för att sätta upp militära flottbaser längs vägen.

Där deltog Magellan för första gången i strid, då en lokal kung vägrade att betala skatt (som han också hade gjort tre år tidigare till da Gama). Almeidas följe anföll och erövrade den muslimska staden Kilwa (i nuvarande Tanzania).

Magellan reste sedan till Ostindien 1506 och deltog i expeditionerna till Kryddöarna. År 1510 befordrades Magellan till kaptens grad. Men, efter att hemligt ha seglat ett fartyg österut utan tillstånd, fråntogs han sitt uppdrag och tvingades att återvända till Portugal.

År 1511 skickades Magellan till Marocko, där han deltog i slaget vid Azamor i augusti 1513. Han blev då allvarligt skadad i ett knä då han slogs emot det moriska fästet.

Fast han var skadad, och hade fått flera medaljer, anklagades han för illegal handel med de islamska morerna.

Han hade också blivit indragen i en konflikt med Almeida: när Magellan hade lämnat armén utan tillstånd, lämnade Almeida en negativ rapport till det portugisiska hovet.

Flera av anklagelserna togs så småningom tillbaka, men Magellan råkade i onåd med kung Manuel I.

Kungen sade också till Magellan att han inte skulle få någon mer anställning i hans lands tjänst. Magellan avsade sig då formellt sitt portugisiska medborgarskap, och erbjöd sina tjänster till det spanska hovet.

Dag 13 Magellan, läsa + frågor

Resan runt Sydamerika

Den 20 september 1519 avseglade han mot Sydamerika med målet att finna en passage till Stilla havet. I början av november 1520 seglade man igenom det som senare kom att kallas Magellans sund på den sydamerikanska kontinentens sydspets och tog sig därifrån tvärs över Stilla havet och kom fram till Filippinerna den 16 mars 1521. Där gick de in i ett pågående krig mellan öarna Cebu och Mactan, på Cebus sida. Magellan dog i strid på Mactan den 27 april.

Arton av hans omkring 250 besättningsmän och ett av de fem fartygen i hans flotta återvände till Spanien 1522, efter att ha seglat runt Afrika under Juan Sebastián Elcanos befäl.

I Portugal ville man inte lyssna på Magellans förslag att segla jorden runt. Han tänkte att Indien inte låg så långt från Sydamerika och det gick att runda kontinenten. Magellan bestämde sig för att vända sig till den unge kungen av Spanien. Karl V lockades av utsikten att kunna konkurrera ut portugiserna på kryddmarknaden och lovade att ställa upp med skepp. De utrustades med livsmedel för två års resa. Efter hårda stormar på Atlanten blev man försenade och tvingades gå i vinterkvarter. Ombord på skeppen blev det då oroligheter och även myteri på ett skepp. Till slut kunde man i alla fall fortsätta och man passerade sundet vid Eldslandet som nu bär namnet Magellans sund och vidare ut på Stilla havet. Magellan visste ingenting om resans längd eller om förråden skulle räcka. Ransonerna av mat och vatten blev mindre och mindre, besättningen alltmer kraftlös. Allt ätbar, till och med råttor och småkryp var uppätet. Till sist lade man oxlädret från råna över kolelden samt malde plankor till mjöl och rörde ut det med vatten. 19 matroser dog av svält och skörbjugg under hundradagarsfärden.

Den 6 mars 1521, efter 3 månader och 20 dagar, dök en ö upp vid horisonten. Men Magellan fick aldrig uppleva triumfen att avsluta jordenruntresan. Han stupade i en strid efter att han blivit träffad av en förgiftad pil.

De överlevande i besättningen delade upp sig på två fartyg och brände ett tredje. Den 6 september 1522 nådde de Spanien. Endast 18 av den över 100 man starka besättningen kom tillbaka. Resten hade dukat under i stormar, skörbjugg och andra sjukdomar samt i strider. Men bragden var fulländad. Den hade lärt människorna att det gick att segla runt jorden. De två återvändande skeppen hade en så stor och dyrbar last, att man kunde betala alla kostnaderna för de 5 skeppen, lämna pensioner till änkorna och ändå göra en god vinst.

Dag 14 Konstnärligt arbete

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dag 15 James Cook, 1728 – 1779

James Cook föddes och levde fram till 1779. Han var en brittisk upptäcktsresande. Med tre expeditioner 1768–79 i Stilla havet utforskade och kartlade Cook Nya Zeeland, östra Australien och Nordamerikas västkust.

Kombinationen av god navigatör, kartograf och vetenskapligt intresserad person gjorde Cook lämplig för uppgiften att leda Royal Navys stillahavsexpedition år 1768.

Trots ett skeppsbrott på Stora barriärrevet kunde han kartlägga den australiensiska kusten ända upp till Torres sund. Resan hade dittills varit märkvärdigt fri från sjukdomar. Återfärden via den nederländska kolonin Jakarta på Java skördade emellertid ett trettiotal döda i tropiska febrar och dysenteri.

År 1776 avseglade i Cook med Resolution och Discovery för att lösa ännu en av geografihistoriens gåtor. Existerade det en förbindelse till sjöss mellan Atlanten och Stilla havet norr om Amerika? I generationer hade sökandet gjorts från Atlanten. Cooks uppdrag bestod i att pröva från Berings sund men han misslyckades,

Efter att ha hejdats av packis på sin nordligaste punkt 70° 44′ nordlig bredd styrde Cook i augusti 1778 söderut för att övervintra.

I januari 1779 ankrade fartygen på Hawaii. Befolkningen uppträdde vänligt och generöst, därför att man förknippade Cook med den mytiske hjälteguden Lono.

Britterna lämnade efter tre veckor ankringsplatsen för att undersöka de övriga öarna i gruppen. De tvingades återvända när Resolutions toppmast knäckts.

En konflikt uppstod som slutligen ledde till att Cook stacks ihjäl på stranden av lokalbefolkningen på morgonen den 14 februari.

Besättningen lyckades återfå en del av Cooks brända kvarlevor. Resten behölls av befolkningen som placerade askan i ett tempel helgat till guden Lono.

Under loppet av ett decennium förvandlades den geografiska världsbilden genom Cooks expeditioner. Detta gav stillahavsområdet den kartbild som vi i stort har än i dag.

Cook insåg betydelsen av god hälsa, och det var efter dåtida förhållanden en hög hygienisk standard ombord. Man kunde i stort sett undgå skörbjugg genom att grönsaker och frukt introducerades i kosten. Husdjur som kunde ge mjölk och kött medfördes också.

Expeditionernas betydelse för vetenskapen var mycket viktiga. De blev stilbildande och beredde plats åt vetenskapsmän som till Charles Darwin på Beagle.

Dag 16 Roald Amundsen, 1872 – 1928

Sydpolen, även kallad geografiska Sydpolen, är den sydligaste punkten på jorden (90 grader sydlig bredd).

Den ligger på kontinenten Antarktis på motsatt sida från Nordpolen.

Den första som nådde den geografiska Sydpolen var norske Roald Amundsen med sin expedition den 14 december 1911. Amundsen ville inledningsvis bli den förste att nå nordpolen, men efter att den nåtts år (1909), av Peary och Henson, vände han sig mot Sydpolen som ännu ingen hade nått, trots många försök. Fartyget “Fram” som Amundsen använde tillhörde den norske kollegan Fritiof Nansen, som hade använt det i sina expeditioner kring Arktis.

Amundsen lyckades ta sig fram till Sydpolen och gav sitt läger namnet Polheim och hela platån runt polen Haakon VII’s Vidde för att hedra Håkon VII av Norge.

Amundsens medtävlare Robert Falcon Scott, tillsammans med ytterligare fyra män från Terra-Nova-expeditionen, nådde Sydpolen en månad senare. På hemresan dog Scott och hans fyra följeslagare av svält och extrem kyla.

En av orsakerna till Amundsens framgångar var att han använde eskimåhundar i motsats till Scott som använde ponnyhästar. 1914 gav sig den brittiska upptäckaren Ernest Henry Shackletons Endurance-expedition iväg för att korsa Antarktis via Sydpolen, men deras skepp, Endurance, frös fast i havsisen och sjönk 11 månader senare.

Efter Amundsen och Scott var de första personerna att nå Sydpolen “landvägen” (fast med visst luftstöd) Edmund Hillary (4 januari, 1958) och Vivian Fuchs (19 januari, 1958), och deras respektive team som en del av Samväldets transantarktiska expedition.

Den 30 december 1989 blev Arved Fuchs och Reinhold Messner de första att nå Sydpolen utan hjälp från djur eller motorredskap, enbart med hjälp av skidor och vinden.

Den snabbaste kvinnliga förflyttningen till fots till den geografiska Sydpolen från havet är 38 dagar 23 timmar och 5 minuter från viken Hercules Inlet, och gjordes 2016 av Johanna Davidsson, som därmed slog Hannah McKeands rekord från 2006.

Dag 16 Konstnärligt arbete

Dag 17 Göra färdigt – Skriva klart texter och göra färdigt bilder i periodhäftet

Dag 18 Skrivning – Uppsatsskrivning i historia med periodhäften

 

 

 

 

 

 

 


Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *