I Tidningen Steinerskolen skriver Kjell Helge Johansen intressant om en situation som många Waldorfskolor känner igen. Han beskriver det som “pedagogisk dumpning” av kommuner som arbetar aktivt för hitta en bättre skolgång för barn med omfattande behov av stöd och försöker skicka dem till Waldorfskolor eftersom de är “små och trevliga och har få elever i klasserna”. Att kommunen inte skickar med motsvarande ekonomiska resurser säger sig själv…….När antalet barn med så omfattande behov blir för många är risken att elever med mer normala behov börjar vantrivas och lämnar skolan, elevantalet minskar och undervisningen blir allt mer orienterad att tillmötesgå barn med särsklida behov, de sätter normen för skolvardagen.
Johansens lösning ligger i de pedagogiska alternativ som hantverket erbjuder, på så sätt kan varje barns behov tillgodoses och Waldorfskolan kan fortsätta att vara en skola för alla.
En skola för alla brukar ofta tolkas som en skola även för de med särskilda behov, kanske läs-och skrivsvårigheter, ADHD-diagnos, inlärningssvårigheter eller  fysiska handikapp. En skola för alla innebär dock även en skola för normala och även väldigt duktiga och begåvade elever vilket lätt kan glömmas bort.  
Johansen kallar den idealistiska synen att ta hand om alla barn för  Waldorfskolornas “Jonasimage”, efter en roman av Jens Björneboe.  Den här inre bilden är inte minst en intern vision, en självbild som många Waldorflärare drivs av och ser som ett ideal.
Enligt min uppfattning finns det också en politisk aspekt som borde uppmärksammas i samband med friskolelagstiftningen. Även om Waldorfskolorna i princip har skyldighet att ta emot alla barn måste det finnas någon slags möjlighet att förbinda denna förpliktelse med ett ekonomiskt stöd utöver den normala skolpengen. Många skolor har säkert upplevt hur hela delegationer från kommunen lovordat den fina Waldorfskolan på orten som en underbart skyddad oas för ett visst barn (som kommunen haft en heltids lärarassistent för…..). När det sedan kommer till pengarna heter det “ni har ju en sån fin och lugn miljö, vi tror inte att eleven behöver så mycket hjälp hos er” och det särskilda stödet uteblir eller begränsas.
Om inte resurserna motsvarar behovet blir det fria skolvalet en kvarnsten om halsen på den enskilda Waldorfskolan.
Många Waldorfskolor i Europa, där ingen eller begränsad skolpeng utgår, tar överhuvudtaget inte emot barn med särskilda behov, istället skapas särskilda skolor som är inbundna i ett samhällets omsorgssystem kopplat till vården snarare än till skolväsendet. Det är en nödvändig överlevnadsstrategi, det går ju inte att begära högre skolavgift för vissa barn. I Sverige är däremot friskolorna en del av samhällets utbildningssystem och finasieras av samhället fullt ut. Då måste också konsekvensen vara att varje barn får det stöd det behöver. Som det är idag vill många kommuner äta upp kakan och ha den kvar, förpliktelsen att låta resurserna följa barnet är otillräcklig./Örjan
Här kan du läsa Kjell Helge Johansens värdefulla artikel:
http://www.steinerskole.no/?p=1969

Categories: Allmänt

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

%d bloggers like this: