Av Christine
Hur kan en period i astronomi i årskurs 7 läggas upp? Här kommer mitt upplägg med bilder från elevernas periodhäften och svarta tavlan!
Vecka 1
Dag 1 Diktamen: Inledning astronomi
Dag 2 Anteckna: Solsystemet och dess upptäckare
Dag 3 Anteckna: Konstellation
Dag 4 Konstnärlig övning – rita stjärntecknens stjärnbilder
Dag 5 Anteckna: Jordens rörelser
Vecka 2
Dag 6 Diktamen: Stjärnbilder, Målning vått-i-vått preussisk blå med utsparade stjärnor
Dag 7 Rita jordklotet och därefter göra färdigt texter och bilder
Dag 8 Konstnärlig övning: Skriva två dikter, Människans hem och Vintergatan och illustrera
Dag 9 Anteckna: Månen och månaden, Månens faser
Vecka 3
Dag 10 Diktamen: Tidvattnet
Dag 11 Anteckna: Månlandningen 1969
Dag 12 Anteckna: Solen
Dag 13 Anteckna: Planeterna
Astronomiperioden lämpar sig utmärkt att ha under den mörkare delen av året, när det är lättare att beskåda stjärnorna. Räkna med att träffas minst en gång, en klar kväll för att se stjärnor och eventuella planeter i verkligheten. Med liggunderlag och kikare blir stjärnskådandet en upplevelse!
Månens faser studeras naturligtvis under en månad i samband med astronomiperioden.
Det behövs 2-4 veckor för att hinna med astronomiperioden samt kvällstid för att skåda stjärnor. Om det finns ett observatorium i närheten är det en spännande utflykt, annars får man hålla tillgodo med hand- och tubkikare, vilket också går bra. Ibland kan det finnas en amatörastronomiförening på orten där man bor, kanske någon amatörastronom vill komma och berätta om sina iakttagelser?
Under astronomiperioden ställs eleverna inför en rad nya tankar, några är riktigt kluriga och behöver få vändas vridas på en hel del. Tänk bara, att jorden rör sig på flera OLIKA sätt och hur räknar man med tiden om man färdas österut? Flera astronomiuppgifter kan bli räknetal.
Det finns många fina målningsuppgifter att göra i samband med astronomiperioden.
- Rita jorden ca 15 cm i diameter och klipp ut, placera den på en djupblå bild med eller utan stjärnor
- Fullmåne och vinterkala träd som skuggar snön
- Stjärnbilderna med inritade stjärnor
- Solens flammor vid en solförmörkelse
- Teckna en rymdsond i svartvitt
- Tidvattnet i en hamn vid flod respektive ebb.
- De olika planeterna målade i vått-i-vått-teknik.
Om perioden:
Under astronomiperioden är det valfritt att skriva texten på dator.
Texterna nedan är ett berättarunderlag för läraren – eleverna skriver texter från sina anteckningar. Endast diktamentexterna skrivs ordagrant.Texterna är till för elever som varit frånvarande. Varje dag lämnas dagens text ut till de elever som så önskar för att komplettera sina anteckningar.Texterna nedan är fritt komponerade efter Hannes Rohrwachers lektionsplanering. Hannes var under många år lärare i fysik på Kristofferskolan och en mycket kunnig amatörastronom.
En morgonlektion ser ut ungefär såhär:
Årsverser
Aktuell information
Högläsning ur Christer Fuglesangs bok ”13 dygn i rymden” ca 08.30 – 08.45
Återblick – Power Point, filmklipp från Youtube och tavelteckningar
5 minuters rast ca kl.09.00
Anteckna när dagens avsnitt berättas
Arbetsstund ca kl. 09.40 – 10.00
Människans hem
Nu är det natt över jorden,
Darrande stjärna, gläns!
Världarna vandra så fjärran.
Mörkret är utan gräns.
Marken och mullen och mörkret,
Varför älskar jag dem?
Stjärnorna vandra så fjärran.
Jorden är människans hem.
Av Erik Blomberg
Vintergatan
Och nu är lampan släckt, och nu är natten tyst och klar,
Och nu står alla minnen upp från längst försvunna dar,
Och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå,
Och underbart och vemodsfullt och varmt är hjärtat då.
De klara stjärnor skåda ned i vinternattens glans,
Så saligt leende, som om ej död på jorden fanns.
Förstår du deras tysta språk?
Jag vet en saga än,
Jag har den lärt av stjärnorna.!
Fritt efter Zackarias Topelius
Hannes dikt (urval av verser)
Flammande nova i Cassiopeja,
Du väckte Tychos öga att speja,
I rymdernas mörker av osynligt ljus.
Hjälten Orion med Haren och Floden,
Visar Ekvatorns båge över jorden,
Lyfter vår blick till Ekliptikans hus.
Flyende Svanen möter Örnens vingar,
Andromeda fjättrad men Persevs svingar
Mot Kusken och Kräftan i Drakens spår.
Se Herkules knäböjer vid Ormbärarens sida,
Med Fiskarna Hydran genom vattnet glider
Och Björnvaktarns’ jakthundar vid Björnen står.
Så skådar vi Kosmos otaliga stjärnor,
Galaxer och solar likt Lucians tärnor
Oss lyser i mörkret som hoppets bud.
Hannes Rohrwacher
Dag 1 Diktamen: Inledning astronomi
Läran om stjärnorna, astronomi, kommer från latinets astrum som betyder stjärna. Vi kan se två olika vägar att studera stjärnorna på idag: astrofysiken och astrologin. Medan en astrolog sysslar med horoskop och tyder stjärnkonstellationer, studerar andra, utrustade med kikare eller teleskop, stjärnor, galaxer och nebulosor.
Astrofysiken har vidgat vår blick i oändliga rymder, där fantasin gärna tar överhand när vi talar om universums födelse och död. Vi talar om urexplosioner och svarta hål. I siencefictionromaner och filmer kommer vi ofta långt från verkligheten.
I astronomin sammanfattar vi allt som vi ser av stjärnor och planeter. Solens och månens rörelser, sol- och månförmörkelser, planeternas gång och fixstjärnorna hör till astronomin. Årstidernas beroende av jordens rörelse, kometer och meteorer, Vintergatan och hela den rymd som öppnar sig för våra teleskop påverkar oss på jorden.
Mellan jordytan och rymden finns ett luftlager. Mer än ¾-delar av luften består av en gas som heter kväve. Resten av luften innehåller till största delen syre. Luften kan innehålla olika mängd vattenånga.
Bild: atmosfärens skiktning och olika molntyper
Dag 2 anteckna: Solsystemet och dess upptäckare
Sumererna var ett folkslag som levde 3000 f.Kr. De ansåg att jorden var platt och orörlig och låg i universums centrum. De tänkte sig himlen som en kupa med stjärnorna fastsatta på själva kupan, det var gudarna som fick stjärnorna att röra sig. Gudarna och demonerna gjorde så att årstiderna skiftade.
600 f.Kr. gjorde flera grekiska filosofer en rad upptäckter om universum.
Aristoteles, den grekiske filosofen lade märke till att jordskuggan på månen var rund. Ptolemaios satte jorden i centrum och menade att jorden inte alls rörde på sig; hur skulle då fåglarna kunna sitta kvar på grenarna?
På grund av rädsla för fängelse, tortyr och till och med dödsdom, var det få som vågade opponera sig mot Ptolemaios ens under renässansen.
Kopernikus gick tillbaka till Aristoteles och menade att det var månen och inte jorden som rörde sig. Han placerade också planeterna på sina rätta platser efter noggranna iakttagelser.
Under 1600-talet upptäcktes många nya instrument. Giordano Bruno som fortsatte i Kopernikus anda kom i konflikt med katolska kyrkan. Han hävdade att det borde finnas liv på andra planeter. På grund av sina åsikter lät katolska kyrkan bränna honom på bål.
Kepler gjorde en ny modell av solsystemet och blev assistent åt den danske stjärnskådaren Tycho Brahe som då levde i Prag. Tycho Brahe hade en näsa av guld, efter att han förlorat sin egen i en duell. Genom att använda sig av matematiska lagbundenheter beräknade han planeternas avstånd, storlek, hastighet och omloppsbanor.
Under 1600-talet konstruerade Galileo Galilei en ny sorts stjärnkikare som gjorde att Jupiters månar syntes, liksom solens fläckar, månens kratrar och att Saturnus var omgiven av ringar.
När Isaac Newton upptäckte gravitationen på 1700-talet kunde inte katolska kyrkan förfölja och avrätta vetenskapsmännen längre. Naturvetenskapen accepterades, om än med visst knot.
Dag 3 anteckna: Konstellation
När en människa föds föreligger en viss konstellation. Inom astrologin menar man med det himlakropparnas läge i detta ögonblick. Även på jorden råder an viss konstellation av människor, land, folk och tid som omger den nyfödde. Både Johannes Kepler och Tycho Brahe kunde läsa i stjärnorna och iakttog olika konstellationer.
Vad är då en konstellation, hur ofta upprepar den sig och kan vi lära oss något av dem?
En människa som föds vid soluppgången på en viss ort kan födas i samma ögonblick som en, för vilken solen står i middagshöjd. För båda råder samma konstellation av solen i djurkretsens stjärntecken men eftersom det föds människor varje sekund på jorden, är för varje sekund konstellation en annan, för solen vandrar under årets gång genom de tolv djurkretsbilderna.
Är det samma konstellation efter ett år? Ja, om vi endast ser på solen. Månen som också hör till de himlakroppar som påverkar vår planet, har inte alls samma läge efter 365 dagar. Detta gäller också planeterna, som alla har sina individuella rörelser. Vi kan alltså konstatera, att den konstellation som rådde vid vår födelse mellan solen, månen, Merkurius, Venus, Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus, Neptunus och Pluto knappast någonsin i jordens historia kommer upprepas, åtminstone inte inom flera tusen år. Var och en av jordens flera miljarder människor har därför sin individuella konstellation.
Dag 5 konstnärlig övning stjärnbilder på svarta papper
Dag 4 anteckna: Rörelse
Har solen, månen och stjärnorna någon inverkan på människorna? Svaret är ett tydligt ja, vi ser deras ljus, och i alla fall solens och månens rörelser påverkar jorden, men precis hur stjärnorna påverkar oss ligger utanför vår iakttagelse och hamnar därför utanför astronomin och vetenskapen.
Hur närmar man sig ämnet astronomi, hur börjar man att studera denna vetenskap?
Vi kan tillexempel börja med att iaktta solens och jordens rörelser.
Solen, månen och stjärnorna ser vi stillastående på himlen. Efter en viss tid märker vi att deras läge förändrats, men någon rörelse har vi inte sett. Att solen måste ha rört sig över himlavalvet verkar självklart och logiskt – men har vi verkligen sett rörelsen? För att se rörelsen krävs ett par minuters intensiv iakttagelse. Vi måste fixera blicken med hjälp av ett fast föremål på jorden, till exempel ett träd, hus eller vid horisonten. Då ser vi verkligen solens rörelse, på några få minuter har den rört sig hela sin diameter. Då kan vi uppleva den kosmiska hastigheten och undrar kanske om det verkligen kan fortsätta så snabbt hela dagen.
Även skuggor eller ljusfläckar (solbilder i små hål) kan vi följa och se dem flyttas. De är i ständig rörelse liksom visaren på klockan.
Solens diameter är ca ½ grad. En halvcirkel är 180 grader. 12 timmar svarar då mot 360 gånger solens diameter, och detta är 360:12×60=1/2. Detta innebär att solen förflyttar sig hela sin diameter på endast 2 minuter.
Om vi inte tar hänsyn till solens rörelse, utan koncentrerar oss på att jorden rör sig kring solen, ser vi inte solen sjunka ned under horisonten utan horisonten som stiger framför solen. Rörelsen blir då som när vi tittar ut genom kupéfönstret när vi åker tåg. Vem är det som rör sig? Vi, solen eller båda? För att få reda på detta måste vi samla mer information!
Jordens och solens dagliga rörelse kan vi se både direkt och indirekt, men svårare blir det om det är molnigt och vi varken ser sol eller skuggor. På liknande sätt är det om natten, då himlen domineras av månen och stjärnorna. Är det stjärnklart ser vi också här den dagliga rörelsen. I mäktiga, långsamma bågar vrider sig det stora valvet över våra huvuden. Varje natt samma storartade skådespel. Men vi märker snart att månen är ett undantag. Redan efter ett par dagar visar månen tydlig förändring, formen och läget är helt annorlunda.
Månen färdas i tilltagande eller avtagande på stjärnhimlen så att det hela tiden uppstår en liten ”försening”. Månen går upp allt senare, tills vi inte ser den – månen har gått in i den uppstigande solen. Nymånen, säger vi då och under speciella förhållanden kan då en solförmörkelse inträffa. Då står månen mellan jorden och solen.
Dag 6 diktamen: Stjärnbilder
Natthimlen utan måne visar hela sin glittrande prakt. Ofta blir det kyliga nätter när de flera tusen strålande stjärnorna visar sig. Stjärnvärlden talar till vår känsla. Vi upptäcker stjärnor som skiftar i färg och stjärnor som tillsammans skapar bilder. Svanen, och Cassiopeja, Stora Björn och Kusken, alla bilderna har sin historia och sin betydelse.
Vi kan studera stjärnhimlen och tillverka stjärnkartor. När vi drar linjer mellan de olika stjärnorna förstår vi vad en abstraktion är – för linjerna är tänkta och utvalda – de skulle kunna vara annorlunda.
På äldre stjärnkartor och hos vissa naturfolk finner vi helt andra linjer. Vi kan öva och se om vår fantasi kan skapa andra bilder, förbinda andra stjärnor med varandra.
När vi studerat stjärnbilderna kan vi teckna dem med stjärnorna inritade: Lejonet, Pegasus, Vågen, Kräftan Tvillingarna etc. En stjärnklar kväll går vi ut och ser om vi upptäcker några stjärnbilder på himlen. För att inte få ont i nacken kan det vara bra att ta ett liggunderlag och en liten kudde med sig. Vi lägger oss och riktar blickarna mot rymden!
Stjärnor är solar, himlakroppar som utstrålar eget ljus. De befinner sig på så stort avstånd från oss att, trots att de rör sig, tycks de stå stilla. Ungefär 2 000 stjärnor ser vi en stjärnklar natt. Sammanlagt under året kan vi se 6 000 stjärnor. Det finns flera miljoner stjärnor i vår Vintergata, men de ser ut som de minsta prickar, även om vi tar fram vår kikare. Det är först i teleskopet man något sånär kan iaktta de mest avlägsna stjärnorna.
Vår allra närmaste stjärna ligger 40 biljoner km från jorden. Nu är ju inte kilometer ett så bra mått på de långa avstånden i rymden. I stället används måttet ljusår. Det är den sträcka som ljuset tillryggalägger på ett år. Ljusets hastighet är 300 000 km/sek, ett ljusår är nära 10 biljoner km. Den närmaste stjärnan befinner sig på 4,3 ljusårs avstånd från oss.
Dag 7 anteckna: Stjärnbildernas historia
Varje stjärnbild har sin historia som berättats från generation till generation. De flesta stjärnbildsberättelserna kommer från Grekland.
När solen i mars står i Fiskarnas stjärnbild, börjar knopparna svälla och våren är på väg. Den ena fisken finns nära Vädurens huvud och den andra är under Pegasus, den bevingade hästen. Fiskarna är förenade med ett band och stjärnan Al Rischa är knuten.
När solen i april står i Väduren har vi förts ut ur grottan, in i solljuset, som ökar för varje dag.
Under Fiskarna och Väduren reser sig havsodjuret, en stor och spretig figur som till största delen befinner sig under himmelsekvatorn. Odjurets hjärta är Mira (den underbara). Den plats där denna stjärnbild finns kallas havet.
I maj är livskraften stor, alla blommor slår ut och solen står i oxens tecken. Oxens röda öga, Aldebaran, ligger under ekliptikan. Hyaderna, sjustjärnorna, bildar hans spetsiga haka och på hans hals finns Plejaderna.
Oxens ena horn hör även till stjärnbilden Kusken, som bildar en oregelbunden femhörning med den gula dubbelstjärnan Cappella. Epsilon i Kusken hör till denna lilla triangel som kallas Klingarna och är också en dubbelstjärna. Huvudstjärnan är vit och runt den kretsar en röd jättestjärna med en period på 27 ½ år. Det är den största stjärnan vi känner till. Den har 3 000 gånger större diameter än solen och ändå ser vi den bara som en liten stjärna. Om vi placerade solen i mitten av denna jättestjärna och lät planeterna Merkurius, Venus, Jorden, Mars, Jupiter och Saturnus behålla sina korrekta avstånd från solen, skulle de alla (!) uppslukas av det ofantliga gashölje som omger denna rymliga stjärna.
Under Oxen står Orion med lyft sköld och spikklubban i hand. På han högra axel lyser den röda Betelgeuse och på hans vänstra den blåvita Bellatrix. Den översta stjärnan i bältet ligger precis på himmelsekvatorn. På hans vänstra fot lyser den blåvita Rigel. Under hans fötter darrar Haren och bakom följer hans jakthundar Lilla Hund med den gula Procyak och Stora Hund med himlens starkast lysande stjärna, den vita Sirius. Längst ner på Orions svärd hittar man Orionnebulosan, som med blotta ögat ser ut som en ljussvag fläck.
I juni har solen kommit till Tvillingarna och solen stiger hela tiden högre upp på himlen. Stjärnbilden som ligger högt över Orion liknar en rektangel. Den nedre tvillingen har till huvud en ljusstark gulröd stjärna, Pollux. Den övre tvillingen har 6 vita stjärnor som roterar kring varandra och kallas Castor. Vänstra foten befinner sig på ekliptikans båge,
Solen träder in i Kräftan strax efter årets längsta dag. Nu tycks solen tveka ganska länge i sitt höga läge, innan den börjar sin kräftgång, det vill säga sjunker ner igen till sina låga höst och vinterlägen. Stjärnbilden känns igen på sin fyrkant som ligger mellan Tvillingarna och Lejonet.
I augusti, då solens värme gör att frukter och säd mognar, står solen i Lejonet. För 4 000 år sedan låg sommarsolståndet här. Lejonets huvud ser ut att bestå av ett frågetecken som är vänt bakochfram, pricken under frågetecknet är den blåvita stjärnan Regulus i lejonets högra tass. Den ligger på ekliptikan och kallas även för Lejonets hjärta. På svansen lyser den blåaktiga Denebola, som kommer av arabiskans Deneb-el-Asad, vilket betyder lejonets svans.
Under Kräftan, Lejonet, Jungfrun och Vågen slingrar sig Hydran. Den kan man se lågt på himlen under slutet av mars och början av april. Huvudet är spetsigt och finns under Kräftan. De ljussvaga stjärnorna bildar en slingrande linje som liknar en orms rörelser.
Mitt på Hydrans kropp finns Korpen och Bägaren. Korpen är en liten men mycket tydlig stjärnbild som ser ut som en trapets och alltid befinner sig ett stycke från Bägaren.
När solen i september går in i Jungfrun, börjar värmen försvinna och växterna förbereder sig för vintern genom att anlägga frön och knoppar. Jungfrun har några sädesax i vänster hand där den blåvita Spica lyser. Spica betyder sädesax på latin och den stjärnan ligger nära ekliptikan. I högra handen har Jungfrun en skära. Nu är tiden inne att skörda.
Björnvaktaren med sina jakthundar finns ovanför Jungfrun. Först ser man den gulröda Arkturus och från den utgår stjärnor i form av en pappersdrake. Vid Björnvaktarens vänstra axel finns en halvcirkel av stjärnor som bildar Norra Kronan. Mitt i halvcirkeln lyser den vita Gemma, juvelstjärnan.
För omkring 2 500 år sedan passerade solen himmelsekvatorn med Vågens Stjärnbild som bakgrund och det visade sig på höstdagjämningen, då dag och natt vägde lika i vågskålarna och var lika långa. Vågen antyder också uppvägning och försäljning av varor. Denna stjärnbild ser ut som forna tiders våg med två våningar, ett hävstöd och två vågskålar. Hävstödets stjärna ligger nära ekliptikan.
Då solen passerar Skorpionen är den kalla vintern här med sina korta och mörka dagar. Skorpionens stjärt ligger i en mörk del av vintergatan och det visar på att den lever i mörka hål och skrevor. Skörden är nu bärgad i lador och på loft och nu är den årstid när skadeinsekterna angriper sädesförråden. Stjärnbilden är mycket vacker men står alltid så lågt på himlen att vi aldrig kan se den helt. Skorpionen har den röda Antares till hjärta och dess stjärt slutar i en giftig tagg, som är uppochnervänd och redo för anfall.
Ovanför Vågen och Skorpionen står Ormbäraren och Ormen. Denna stjärnbild täcker ett stort område, men har bara ljussvaga stjärnor.
Då solen passerar Skytten är jakttiden inne. Skytten brukar framställas som ett mellanting mellan häst och människa, en häst med en mans överkropp och beväpnad med pil och båge. Den ligger mycket lågt på himlen och är svår att upptäcka.
För 2 000 år sedan nådde solen sin högsta position under vintern i Stenbocken. Vid vintersolståndet dröjde sig solen kvar ett tag och började sedan stiga igen, mer och mer för varje dag. Precis som Stenbocken som ständigt klättrar högre från klippa till klippa. Vintersolståndet ligger nu för tiden i Skytten.
Ovanför Stenbocken finns Örnen med vita Altair och Svanen med vita Deneb. Mellan dem, till vänster om Örnen, finns Delfinen och till höger om Svanen finns Lyran med den vita stjärnan Vega.
Vattumannen framställs som en man som bär en kruka, vars innehåll han är på väg att hälla ut. När solen i forna tider passerade Vattumannen, sammanföll det med den regniga årstiden, det vill säga den egyptiska våren. Februari är latin och betyder rengöra. Man gjorde då rent i sina hus, gårdar och lador efter den långa, mörka vintern. Vattenmän var verkliga yrkesmän i forna tider och tjänade även vid hoven.
Världssolen oket tvingar på Vädur, Oxe och Tvilling,
Kretsens ledande ljus, samt Kräftan, Lejonet och Jungfrun.
Våta, skockande skyar ger Våg, Skorpion och Skytt,
Stelfrusen vandrar finalen, Stenbock, Vattuman och Fiskar.
Dag 8: Konstnärlig övning: Jordklotet från rymden
Dag 9 anteckna Månen och månaden
Till månen, som är vår närmaste granne i världsrymden, är avståndet ungefär 38 000 mil. Det räknas som en kort sträcka i världsrymden, men ändå så långt som 10 varv runt jorden. Skenet från månen når oss på något mer än en sekund. Ljuset hinner 300 000 km/sek. Om det vore möjligt att ropa från månen till jorden, skulle det ta 13 dygn och 10 timmar för rösten att nå oss, för ljudet går bara 330 m/sek.
Att månen ser så stor ut, beror på att den är så nära jorden. Den är egentligen mycket, mycket mindre än stjärnorna som befinner sig långt bort. Månens diameter är 3 476 km. Det är något mer än ¼ av jordens diameter.
Månen lyser genom att reflektera en del av det ljus som kommer från solen. Ungefär 1/10 av det infallande solljuset reflekteras åter ut i rymden.
Den gravitation som råder vid månens yta är bara 1/6 av jordens gravitation och alltför svag för att kunna hålla kvar någon egentlig atmosfär.
Varför kallar vi en viss tidsrymd för månad? Vad har detta med månen att göra?
Efter att månen har vandrat iväg motsols in i solens ljus, kan vi några dagar senare på aftonhimlen i väster, se den smala månskäran dyka upp öster om solen. Nymåne brukar man säga. Vi ser månförändringen: när den dagligen ökar i storlek, fjärmar den sig mer och mer från solen. Snart kan vi åter se månen vandra från stjärnbild till stjärnbild i djurkretsen. Månen stannar ca två dygn i varje stjärnbild. Sedan kommer fullmånens natt. Då överstrålas stjärnorna av det reflekterande solljuset. Mellan två fullmånenätter är det 29 ½ dagar. Det ojämna antalet dagar gör att läget för fullmånen alltid varierar.
Vi iakttar månen med sina faser och upptäcker månadsrytmen, den månatliga rörelsen. Från en viss månfas till en annan löper en viss tid, en månad, sedan upprepas rytmen. En längre tids mån-iakttagelser visar även att till exempel fullmånen inte står i samma stjärnbild, på samma ställe i djurkretsen. Nästa fullmåne står i nästa stjärnbild. På så sätt lyser fullmånen en gång varje år i varje stjärnbild.
Fullmåne betyder en viss konstellation av månen, jorden och solen. Jorden står mellan månen och solen, ibland så exakt att jordens skugga faller på månen – månförmörkelse. Eftersom månen, lyser successivt från alla tolv stjärnbilder under årets lopp, måste även solen vandra genom hela djurkretsen under samma tidsperiod. Iakttagelsen av månen ger oss alltså indirekt kunskap om solens bana. Månen ”speglar” solens rörelse. Vi kan aldrig direkt se solens väg genom djurkretsen, eftersom solens ljus överstrålar alla stjärnor under dagen. Fullmånen pekar på solens läge bland stjärnorna.
Månens exakta tid för att återkomma till samma stjärnbild tar 27,3 dygn. Denna tid kallas en siderisk månad.
Månfasen har sedan gammalt hjälpt människorna att finna solen och orientera sig inom månaden. Beroende på vilken sida om solen månen står, har vi tilltagande/kommande respektive avtagande måne. Eftersom en hel månad är nästan fyra veckor, dröjer det ungefär en vecka från ny- till halvmåne och två veckor från full- till nymåne.
Vill vi iaktta månen närmare kan en enkel kikare vara tillräcklig. Då framträder de ljusa och mörka områdena som stora fläckar, bara vi håller kikaren helt stilla, helst stödd mot något fast föremål. Månens stora kratrar framträder inte så tydligt vid fullmåne, eftersom det inte finns några skuggor då. Men vid halvmåne ser vi tydliga höjdkonturer, skarpa skuggor tyder på bergsformer kring stora tratt- eller runda gropar på den annars så släta ytan.
Från en del kratrar går dessutom linjer likt strålar åt alla håll.
På en månkarta kan vi se att både Kepler, Galilei och Tycho Brahe fått ge namn åt var sin krater. Här ser vi också att ett område heter stillhetens eller tystnadens hav.
Genom astronauternas besök på månen vet vi att det inte existerar något vatten på månen och att det inte heller finns någon atmosfär. Månens yta liknar en sandöken med hög temperatur på solsidan och en mycket sträng kyla på nattsidan. En mån-dag bör vara 14 dagar lång och lika lång är natten, eftersom månen märkligt nog vänder samma sida mot jorden. Under en månad vrider månen sig ett varv kring sin egen axel.
Bilder på månens baksida har tagits av satelliter som kretsat runt månen. De visar att baksidan på många sätt liknar framsidan. Första gången vi fick se månens baksida var i oktober 1959 när rymdsonden Luna tog de första bilderna. En kinesisk månlandare har alldeles nyligen placerats på månens baksida för första gången i historien.
Med kikare ser vi skuggränsen på månen , men vi kan inte uppfatta att den rör sig med en betydlig hastighet över månytan. Efter ungefär en timme tycks dock skuggan tydligt flyttat på sig.
Månens storlek svarar ganska precis mot Stilla havets, och en teori menar att därifrån kan månen en gång slungats ut från jorden.
Dag 10 diktamen: Tidvattnet
Det är månen (och solen) som åstadkommer ebb och flod på jorden, genom den gravitation (dragningskraft) som råder mellan alla himlakroppar. Många tror att månen har någon sorts inflytande på kvinnans menstruationscykel (menstruationen förkommer ju “månatligt”) men det finns inget vetenskapligt bevis för att det är så.
När månen rör sig över haven stiger eller sjunker vattnet. Högvattnet rör sig västerut som en mäktig våg och följer månen. När vågen når fram till kusten stiger vattnet längs stränderna, floden kommer. Då månen fortsätter sin rörelse sjunker vattnet tillbaka och stränderna blir torrlagda, det har blivit ebb.
Under större delen av året infaller floden nästan en timma senare för varje dag. Vattnet följer månens rörelse. Precis som vi känner av tyngdkraften på jorden, känner vattnet också av månens dragningskraft. De stora, långsamma rörelserna som äger rum i världshaven, är som väldiga andetag. Rytmiskt och stilla men ändå med stor kraft böljar vattnat fram och tillbaka varje dag året om.
Tidvattnet följer en rytm som bestäms av jordens och månens rörelser tillsammans. Vid en del stränder stiger vattnet lite, medan det på andra håll kan bli stora skillnader mellan ebb och flod.
När månen och solen samverkar och drar åt samma håll, blir tidvattensskillnaden särskilt stor och tidvattensvågen kommer häftigt rusande vid flod. Det kallas springflod. När månen och solen drar åt var sitt håll blir skillnaden mellan ebb och flod mindre, detta kallas nipflod.
Dag 11 anteckna: 21 Juli 1969
”Det här är ett litet steg för en människa, men ett stort steg för mänskligheten.”
Så sa astronauten Neil Armstrong, när han tog det första steget på månytan. I nästa sekund hördes hans ord i radio- och TV-apparater över hela jorden. Armstrong och hans två medresenärer hade då färdats i 111 timmar (4 dygn, 14 timmar och 50 minuter) i rymdkapseln Apollo 11, med en topphastighet på 39 000 km/h.
När Neil Armstrong landsteg på månen bar han en dräkt som vägde nära 30 kg och en ryggpackning som vägde 60 kg, tillsammans 90 kg, men på månen vägde det bara 15 kg. Eftersom månens dragningskraft är 1/6 av jordens, väger det bara 1/6 på månen jämfört med på jorden.
Den som kommer till månen, kommer till en helt annan värld än vår. Frank Borman, en amerikansk astronaut berättar:
Månen var så tröstlös, så ogästvänlig, så fullständigt utblottad på liv eller någonting som tydde på att där någonsin hade funnits liv. Ingenting fanns där förutom de stora ärriga massan av pimpsten.
Astronaut James A. Lovell: Det finns inga färger på månen. Var vi än tittade i hela universum, så var det bara på jorden som vi såg färg. Där kunde vi se de blånande haven, kontinenternas nyanser av gulbrunt, grönbrunt och vita moln. Det var det vackraste vi såg, därute i rymden.
Andra astronauter har berättat:
Månen är grå och täckt av stoft. Himlen är svart. Eftersom det inte finns någon atmosfär som på jorden blir himlen svart. Och eftersom det inte finns någon luft finns det ingen vind. På månen finns inte heller något vatten – och alltså inget regn. Att det varken finns vind eller vatten gör att de fotspår någon lämnar på månens yta finns kvar där i tusentals år.
På månen är det alldeles tyst, det finns ju ingen luft som kan föra ljudet vidare. Utan radioförbindelse skulle man kunna ropa av alla krafter och om någon stod bredvid dig skulle han ändå inte höra dig.
Där det inte finns luft, finns inte heller skymning eller gryning. På månen kommer dagen och natten plötsligt. Skuggorna är knivskarpa och det går att se mycket långt.
Temperaturen växlar ständigt. Det beror också på att det saknas luft som silar solstrålarna på dagen och håller kvar något av solvärmen på natten. Temperaturen kan stiga till +130° på dagen och sjunka till -170° på natten. Övergången mellan värme och kyla sker på bara några minuter. Dagen och natten är långa, de varar 14 jorddygn.
Månen är full av höga bergskedjor och bergen är oftare högre där än på jorden, 10 000 m är ingen ovanlig höjd. Mellan bergen finns skuggade slätter. Länge trodde man att slätterna var hav, därför har de fått namn som: Stillhetens hav, Stormarnas hav, Klarhetens hav och liknande. De stora slätterna är fyllda av kratrar, de flesta är hål efter meteoriter eller vulkaner. De största kratrarna kan vara hundratals kilometer i diameter. Det skulle inte gå att leva på månen. Det mest fantastiska som där finns att se är faktiskt jorden. Den är ett jätteklot på himlen och när 80 gånger ljusstarkare än månen. Man skulle fort tröttna på att leva på månen och längta tillbaka till jorden….
Dag 12 anteckna: Solen
Solen är vår närmaste stjärna. I jämförelse med jorden är solen ofantlig i storlek, men i jämförelse med andra stjärnor är solen mindre. Det behövs över en miljon jordklot för att åstadkomma en sfär lika stor som solen.
Många av de ämnen som finns på jorden, finns också på solen, till exempel kol, kväve, och syre, men de vanligaste gaserna är väte och helium. Solen innehåller också en del metaller som järn, koppar, silver och guld. Även metallerna är i gasform. Inget ämne kan vara fast eller flytande på solen på grund av den höga temperaturen. Vid solens yta är det ungefär +6 000 grader, djupt inne i solen stiger temperaturen till flera miljoner grader.
Solen strålar når långt ut i rymden, bara en liten del faller ner på jorden. Men även denna lilla del kan bli för mycket för oss. Det kan orsaka svidande solbränna och ögonen skadas allvarligt om vi tittar rakt in i solens bländande ljus. Astronomer som fotograferat solen har använt sig av specialbyggda teleskop.
Ungefär 1/3 av solen är täckt av ljusa fläckar. De ser mycket små ut, men kan vara lika stora som flera jordklot. Nya fläckar blir stängt synliga för att efter ett tag försvinna. Häftiga stormar rasar på solytan, stormområdena syns som mörka fläckar.
Genom att studera fläckarna upptäckte Galilei att solen roterade. Ungefär en månad tar det för solen att vrida sig ett varv. Solens atmosfär kan man se tydligast vid en total solförmörkelse, det vill säga när månen skymmer solen. Då kan man se solens eldtungor fara över månens kant. Runt solen finns coronan som en pärlvit gloria.
Dag 13 anteckna: Planeterna
Om man står på jorden och tittar på planeterna syns de som små stjärnor. Men om man har en kikare kan man lätt urskilja om det är en stjärna eller planet. En stjärna lyser precis som solen, medan en planet har inget eget ljus utan belyses av solen.
Jorden är också en planet som omges av vita slöjor och från månen ser jorden ut som en grönskimrande ädelsten. Från början var människorna på jorden övertygade om att jorden var platt som en pannkaka, men när modiga och nyfikna upptäckare reste över jorden fann man att jorden var rund.
Jordens omkrets är ungefär 40 000 km. Från månen syns bergskedjorna bara som små skrovligheter
Att upptäcka planeterna bland alla stjärnbilder kräver kännedom om de stjärnbilder som ligger i planeternas banor. Vi ser en stjärna som ”inte hör dit”, som ändrar sitt läge i förhållande till stjärnbilden. Till exempel kan vi se en stark stjärna strax intill Regulus i Lejonets stjärnbild som långsamt men tydligt avlägsnar sig. Vi kallar den ljusstarka stjärnan aftonstjärnan eller morgonstjärnan. Den följer solen på sin bana och blir synlig när solljuset mattas av efter solnedgången, eller så lyser den upp morgonhimlen innan solens ljus överstrålar den. Ibland kan det vara Jupiter, men i regel är det Venus.
Merkurius är onsdagens planet enligt traditionen. Metallen är kvicksilver och asken är dess träd. Den fornnordiske guden Oden har fått ge namn åt onsdagen.
De flesta människorna har nog aldrig sett Merkurius. Den största elongationen från solen är nämligen endast 14° i båda riktningarna. Det avståndet tar bara en timme för solen att tillryggalägga. Det gäller alltså att skynda sig när solen gått ned. Då kanske man upptäcker den lilla lysande pricken i skymningen, strax ovanför horisonten, innan Merkurius följer solen. Eller så kan vi se Merkurius på morgonen, när den går upp i gryningen, men sedan bleknar mer och mer i den uppgående solens ljus. I en stjärnalmanacka kan man ta reda på när de få Merkuriusdagarna inträffar, och sedan gäller det att vädret är klart. Merkurius är den planet som ligger närmast solen och den rör sig runt på 88 dygn. På ytan ser den ut ungefär som vår måne. Temperaturen varierar mellan +400° på solsidan och -200° i skuggan.
Om Venus har sagts att det är Gudinnan Frejas dags, (fredagen) speciella planet. Metallen koppar, och äppelträdet hör också samman med Venus, till exempel har planeten Venus och koppar samma tecken ♀.
Långa tider ser vi denna planet, sedan kommer den alltmer i solens närhet, försvinner och dyker upp några veckor senare. I en vanlig kikare kan vi studera Venus, och kanske blir vi lika förvånade som Galileo Galilei, som år 1610 när han för första gången såg planeten genom en tubkikare, såg en skära belyst av solen. Venus har inget eget ljus utan är omgiven av en tjock slöja med gaser som reflekterar ljuset. Vi kan inte se Venus yta. När planeten har sitt största östliga eller västliga elongation (vinkelavstånd) från solen uppträder skäran, ”halvVenus”. Maximal elongationsvinkel är 48°. Ibland kan man se Venus passera framför solskivan, det skedde senast år 2004. Ett varv runt solen tar 225 dygn för Venus som är nästan lika stor som jorden.
Nattens planeter, som vi kan iaktta med blotta ögat är: Mars, Jupiter och Saturnus.
Närmast jorden, men minst i storlek är den röde Mars. Det är tisdagens planet som hör samman med metallen järn, de har också samma tecken ♂. Mars träd är eken.
Vartannat år kan vi se denna lilla planet, men vi måste känna till stjärnbilderna ganska väl för att inte förväxla Mars med till exempel Aldebaran – Oxens röda öga. Även i kikaren förblir planeten liten men genom ett teleskop avslöjas kanaler på planetens yta och vita poler som växer under Marsvintern. Rymdsonder har konstaterat att Mars har stora ökenområden med rödaktig sand och sandstormar (vindhastigheter på över 50 m/sek.), men inget vatten har kunnat påvisas, temperaturen håller sig runt -12 grader. Bergen på Mars liknar ibland vulkaner, flera är runt 18 000 m höga, det vill säga dubbelt så höga som Mount Everest.
Planeten Mars omges av två månar: Phobos (fruktan) och Deimos (skräck), som Krigsgudens följeslagare. De är endast ca 10 km stora, oregelbundna och snurrar 3 varv/sek.
Om vi studerar Mars regelbundet kan vi vissa år tydligt se hur den blir allt större och ljuskraftigare. Då har den vänt sin bana och är närmare jorden. Året därefter är Mars i regel helt borta och befinner sig i närheten av solen just under våra vintermånader. Mars omloppstid är ca 2 år men dygnet är lika långt som jordens.
Jupiter är solsystemets största planet och syns varje år i en ny stjärnbild i djurkretsen. Det är torsdagens planet och hör samman med metallen tenn. Jupiters träd är boken och torsdagen har fått sitt namn från guden Tor ur den Nordiska mytologin.
Redan Galilei kunde i sin mycket enkla kikare se fyra av Jupiters månar: Jo, Europa, Ganymed och Kallisto döptes de till. Detta lilla planetsystem kan vi studera och upptäcker då att månarnas lägen snabbt förändras (några dagar). Ibland finns två, ibland tre på den ena sidan och ibland ser vi hur en måne försvinner bakom den stora moderplaneten. Sammanlagt har Jupiter 16 månar. Det tar 12 år för Jupiter att kretsa ett varv runt solen. På planeten drar väldiga stormar fram, det mest berömda molnet är egentligen en orkan som stormat i mer än 300 år
Den yttersta, synliga planeten i vårt solsystem är Saturnus. Han har ett alldeles speciellt kännetecken: ringarna runt midjan. Detta tydliga bälte, som består av kretsande stenar, kan vi se något uppifrån och från sidan som ett smalt streck, eller nerifrån, allteftersom Saturnus går genom djurkretsens stjärnbilder. Det tar 29 år. Under våra liv kommer Saturnus endast två gånger till samma plats på himlen.
De övriga planeterna är: Uranus, Neptunus och Pluto och dem kan vi inte se med blotta ögat. Med en bra handkikare kan man upptäcka Uranus men för att se de andra två behövs ett teleskop.
Det var ingen som räknade med att det skulle finnas planeter utanför Saturnus förrän William Herschel, en engelsk astronom, råkade upptäcka Uranus 1781. En natt fann han en himlakropp, som inte var en stjärna. Himlakroppen ändrade läge från natt till natt och Herschel trodde först att han upptäckt en komet. Den nya planeten blev den sjunde från solen räknat, omloppstiden har beräknats till 84 år.
År 1846 arbetade två astronomer, Everrier i Frankrike och Adams i England oberoende av varandra med att räkna ut Uranus bana. Hur de än gjorde var det någonting som inte stämde, det var något som störde. Vid samma tid upptäckte astronomerna i Berlin en liten, liten ljusprick ganska nära Uranus som inte fanns utmärkt på några rymdkartor. Det var ännu en ny planet, Neptunus, som kunde ses.
Sedan Neptunus upptäckts var planeternas banor till största delen förklarade. Men det stämde ändå inte riktigt. En amerikansk astronom, Percival Lowell, var en av dem som trodde att det fanns minst en planet till. Hans observatorium började år 1905 att söka efter eventuella nya planeter. Sedan Lowell dött tog andra vid arbetet och 1930 hittades ”planeten X” och döptes till Pluto, efter den Romerske guden över underjorden. Det är ett passande namn för Pluto befinner sig troligtvis i ständigt mörker eftersom den är på så långt avstånd från solen. Numer anser många forskare att Pluto är en dvärgplanet och ingen riktig planet.
