Läser en intressant och tänkvärd bok av matematikprofessorerna Andreas Ryve och Kirsti Hemmi samt författaren och debattören Per Kornhall. Boken kom ut 2016 och väckte en hel del uppmärksamhet, inte minst på grund av den fullständiga sågningen av åratals skolpolitik och lärarutbildning i Sverige.

Författarna vill se ett paradigmskifte baserat på vad som har vetenskapligt stöd vilket väldigt lite av skolans strategier och metodik har idag. Skolans värld har i decennier enligt författarna präglats av kontroll och ansvarsutkrävande, prov och tester för utvärdering, individuell lönesättning och fortbildning och som en följd av detta en utbredd rädsla att göra fel. Det hela har sin grund i den så kallade konstrukivismen och New Puplic Management som fått ett absurt genomslag i just Sverige och tolkats närmast extremistiskt.

Begreppet konstruktivism innebär att elev konstruerar det mesta av kunskapen själv. Man talar om ett elevcentrerat, undersökande och problembaserat lärande som bygger på inre motivation (definition John Hattie). Som en följd av detta fokuserade lärare och lärarutbildare på projekt- och grupparbeten, lärande genom egen utforskning av internet. Vi minns väl alla idéer som att ”i framtiden behövs inga lärare, all kunskap finns på internet”. Det här var naturligtvis långt innan man förstod att internet i själva verket är extremt opålitligt som kunskapskälla, ja snarast kroniskt opålitligt.

Författarna menar att vi i Sverige kom att anamma en extrem tolkning av konstruktivismen. I princip ligger det något i själva grundidén, det är nog de flesta överens om. Kunskap skapas i viss mån alltid av den som lär sig. Man lägger ihop olika informationer och skapar aktivt den egna kunskapen. Sökandet efter kunskap är en stark drivkraft hos människan. Problemet i Sverige var att vi, enligt författarna, gick allt för långt och degraderade läraren till handledare och placerade undervisningsmetodiken i papperskorgen. På lärarutbildningen slutade man ofta undervisa i metodik och tyckte det var omodernt och gammaldags.

Författarna menar att det här är bakgrunden till svenska elevers kunskapsras i tex PISA och TIMMS och att först nu när ifrågasättandet har kommit igång på allvar är det möjligt att vända kurvan.

Det finns nu äntligen en omfattande debatt om kunskapssyn och strategier för undervisning och lärande. Det är väldigt bra och välkommet! Mer om det i den kommande boken 🙂

Här dock några reflektioner i förhållande till waldorfpedagogiken:

Läroplanern Lpo 94, men även Lgr 11 präglades starkt av konstruktivismen. Inte minst på grund av Mats Ekholms starka inflytande över såväl lärarutbildning som läroplansutveckling.

Waldorfskolan däremot körde i stort sett på som vanligt, särkilt efter Lpo 94. Dessutom har majoriteten waldorflärare skolats på waldorfseminarier i Sverige och utomlands och undgått mycket av den svenska lärarutbildningens kunskapssyn. I waldorfskolan har lärarens auktoritet alltid varit viktig, särskilt för klasslärare. Läraren undervisar vid tavlan, leder samtal och aktiviteter och organiserar skoldagen för eleverna. Dessutom har man i låg grad använt sig av läroböcker i tex matematik. Istället har lärarna formulerat egna problem som klassen sedan jobbat med gemensamt, precis som författarna menar att man ska göra. De som utbildat waldorflärare i matematik i Sverige var nog aldrig fast i tanken att eleverna bara skulle sitta stilla och räkna och läsa i sin bok i egen takt. Just den metoden har präglat svensk matematikundervisning och förmodligen skadat oss som kunskapsnation.

Min hypotes, som säkert kan granskas ytterligare och ifrågasättas är att konstruktivismen i stort sett aldrig slog igenom i waldorfskolan. Istället fanns en tydlig orientering till waldorftraditionen som innebär kunskapsöverföring från lärare till elev, kanske gammaldags då men idag modernt. Den skeptiska hållningen till IT i skolan bidrog till att mycket nytänk aldrig riktigt fick fäste, som tur var…Särskilt i mer traditionella waldorfskolor som Kristofferskolan och Rudolf Steinerskolan i Göteborg med stark orientering till kontinenten, Norge och Finland. I mindre, mer experimentuellt orienterade skolor kan inslaget ha varit större, särskilt vad det gäller projektarbeten. För att pröva hypotesen skulle ett fördjupat arbete behöva göras, vi får se hur långt jag hinner framöver men visst vore det ett tema värt en avhandling!

 

Örjan

 


Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

%d bloggers like this: