Waldorfpedagogiken firar i år 100 år som konkret pedagogisk impuls, för att vara exakt den 7 september 1919. Det var den dagen den första Waldorfskolan öppnade, i Stuttgart. I den skolan har våra barn gått en tid. I en skola som fortfarande har enormt stora klasser, en hel del Steiner-konservatism men också ett sprudlande kulturliv och en fantastisk skolträdgård (den första biodynamiska trädgården i världen sägs det). En skola som sedan knoppat av sig och fått över 1000 mer eller mindre likartade kusiner. Men också en skola där Steiner stod vid huvudentrén och hälsade eleverna välkomna när han vara på plats. Han älskade att prata med eleverna och enligt samtida vittnen var det ömsesidigt. Som skolans grundare var han oomtvistad ledare, inspiratör och lärarnas uppfostrare. Det kan man se av de anteckningar från lärarkonferenserna som finns bevarade. Många kloka ord från föredrag och seminarier kom efterhand i tryck, i böcker som blivit waldorfpedagogikens viktigaste primärlitteratur. I samband med jubileet kommer en hel rad med nytryck på tyska och engelska med noggrant omarbetade och nyöversatta texter. En central del i jubileumsorganisationens strategi är att lyfta fram Steiners centrala waldorfpedagogiska verk i ett försök att entusiasmera en ny generation för rötterna och den antroposofiska människosynen.
Det kan nog behövas, i varje fall ur antroposofiska sällskapets och andra därtill knutna intresseorganisationers perspektiv. På många skolor står Steinerhyllan i lärarrummet mest och samlar damm och kollegiets traditionsenliga ”studium”, ofta av en Steinertext har försvunnit eller kämpar för sin överlevnad. Inte så få i en äldre generation pedagoger har ojat sig till förtvivlan över ”den nya generationen” och hur begränsat intresse den har för böckerna och orden från grundaren. Precis som äldre generationer alltid förfasat sig över den unga generationens brott mot seder och bruk. När jag var ung var min antroposofiska föräldragenerations största fasa tv och popmusik. Jag minns bråket kring att gympaläraren använde en bergsprängare för att peppa oss elever och lärare som sprang runt och drog ut sladdarna ur högtalarna vid skolfesten. Idag ser jag plötsligt samma generation som jag själv tillhör (som stoppade in sladdarna i högtalarna igen) sitta och oja sig över hur det ska gå med förvaltningen av Steiners arv, vad ska hända med kollegiet nu när ”det finns rektorer som tar över allt”, man frågar sig om dagens lärare över huvud taget mediterar och hur är det med barnbetraktelse och biografiarbete? Vi kliar oss i det grånande håret och undrar hur det ska gå, när 100-åringen hoppat ut genom fönstret. Vad är det som riskerar att försvinna? Och kan vi leva med det? Och var det verkligen bättre förr?
En ny generation står på barrikaderna för klimatet
I skuggan av stormakternas spel om världsherraväldet och andra megatrender står vi nu under 2020-talets början vid den största generationskonflikten i världshistorien hittills. Och den handlar om makten över framtiden och om den värld vi lever i. 16-åriga Greta Thunberg formulerar det som ingen annan och en hel ungdomsrörelse växer fram genom spridning i sociala medier. Den här ungdomsrörelsen har inte långt hår och dricker inte öl i parkerna, den är arg på riktigt, frustrerad och förtvivlad, ja den är livrädd. Och den kommer knappast bli en del av etablissemanget och flyga egna privatjet när de blir vuxna. Redan nu sprider sig kritiken uppåt i åldrarna, till unga vuxna och studenter som inte vill jobba i företag utan klimatansvar. Den kämpar för en värld att leva i, en plats för sina barn och barnbarn, en fortsatt grönskande jord och inser att det krävs en annan samhällsmodell mycket snart. Den ifrågasätter klokt nog inte forskningen och bejakar kunskap framför dumhet. Jag tror det är den starkaste folkrörelsen någonsin, om än i sin linda. Greta pekar finger åt alla som vill glänsa i hennes närhet, vi har alla skuld. Bono och Guterres, Löfvén och Macron är alla hycklare som åker privatjet till Davos och andra konferenser och låtsas göra något åt klimatet. Ni vet allt ni behöver veta, men gör inte ett skit säger Greta, och allt fler håller med. Välj sida säger hon och uttalar en hel generations hot mot de som står i skuld men inte vill erkänna det. Just nu solar man sig i hennes glans, men om man inte börjar agera kommer man bli kastade ut genom fönstret eftersom 100 år av fossilsamhälle är slut och aldrig kommer tillbaka.
Greta är ingen waldorfelev vad jag vet, men hade kunnat vara det. Vi känner igen engagemanget för världen som ofta är stort och djupt hos de elever som gått igenom waldorfskolan. Världen är skön och det får man lära sig genom hela skolgången. Många fd. elever har blivit politiker, lärare, socialarbetare, författare eller valt andra livsvägar med ambitionen att skapa ett bättre samhälle. Jag är övertygad om att åtskilliga waldorfelever idag skolstrejkar på fredagar i Zürich, Hannover, Bryssel och Melbourne, förhoppningsvis påhejade av sin kloka lärare.
Waldorfskolan och antroposofin
Självklart och utan tvivel är waldorfpedagogikens födelse och första 100 år, kanske mer, vem vet, intimt förknippad med Steiners idéer, människosyn och metodiskt/didaktiska grundsyn. Problemet är nog bara att det är långt ifrån säkert att Steiner hade gillat det. I varje fall den bokstavstrogenhet som präglat skolrörelsen på många håll. ”Dr Steiner hat gesagt” hette det länge och Steiners ord var lag. Med lite egen tolkning fick man fram att Steiner inte tyckte man skulle spela fotboll eller att man alltid borde snida soppslevar i slöjden.
Steiner var dock noga att betona lärarens självständiga arbete för att undervisa ”ur barnen”, dvs själv förstå och möta barnens behov med berättelser och uppgifter. Han uppmanade läraren att vara ett med tiden, att vara modern och samhällsorienterad. Steiner säger även det kontroversiella att det inte finns någon waldorfmetodik och framförallt ingen manual. Jag tolkar det som att Steiner ville lämna lärarna i frihet, med antroposofin som han själv formulerat som verktyg att förstå och utveckla undervisningen och få ett fördjupat förhållande till eleverna och deras livsöden. Detta dock medan man själv övade att förstå det översinnliga och bli ett med världen och tingen.
Med tiden har waldorfpedagogiken vuxit och är i dag en större och ganska välmående organism, i ökad grad fristående från den organiserade antroposofin. Andra impulser sprungna ur Steiners idéer har gått igenom en liknande utveckling men ingen så starkt som waldorfpedagogiken. Det antroposofiska sällskapet, medlemsorganisationen för de som vill värna just om antroposofin, försöker vara spindeln i nätet men lyckas väl högst halvdant. Ambitionen att finansiera centret i Schweiz genom dotterrörelsernas kapitalflöde är en ständig kamp som Goetheanum hittills förlorat. Ett av de viktigaste sättet att värna den antroposofiska impulsen från sällskapet är att försöka styra tillbaka till ursprungstexterna och uppmana de nya lärarna att förbinda sig med antroposofin.
Vad händer efter 100 år?
Kommer waldorfskolornas lärare åter börja studera Steiner i cirkel under kollegietiden? Kommer antroposofiska sällskapet lyckas bli det centrum i skolrörelsen man alltid eftersträvat att vara? Eller kommer den nya generationen ställa ner Steinerhyllan i källaren för gott? Kommer framtidens lärare se antroposofin som en levande impuls att inspireras av, eller en historisk relikt?
Ingen kan svara på det, men vi kan inte ägna oss åt att oja oss över nästa generation och vad de kan ställa till med. Efter 100-årsjubiléet, om inte förr, ligger allt i händerna på en ny generation. Idag ser vi den på lärarutbildningarna och i klassrummet, i lärarrummet och på You Tube. I Kina möter vi dem i hundratals, tusentals.
Hur mycket vi än avskyr det, vi som är 40 till 60-talister är det så här: vi behöver släppa fram och älska nästa generationen, ge dem plats och ansvar. De kommer inte bedriva den waldorfpedagogik vi gjorde, de kommer inte organisera sig som vi gjort (tack för det!) och de kommer inte förhålla sig till Steiner på samma sätt som vi gjort. På den punkten kan vi vara säkra.
Men en sak kommer de göra: de kommer agera ur sin tids nödvändighet. Precis som de första waldorfpionjärerna gjorde på 1920-talet, åren efter 1:a världskriget när människan höll på att bli en kugge i maskineriet, något som manifesterades av nazisternas framväxt in på 30-talet. Steiner såg detta och beskrev det utförligt för lärarna i den första waldorfskolan. Perspektivet var stort – waldorfskolan skulle bidra till att rädda världen.
Vår tids nödvändighet är en annan. Greta Thunberg är en av dem som upptäckt det. Hon ser och realiserar klimatkrisens ökade betydelse som innebär ett existenshot för världen inom förutsägbar framtid. Hon säger inget nytt, tusentals forskare har sagt det i årtionden. Men hon säger det rakt ut, med den kraft och det genomslag som bara ett barn kan generera. Andra, inte minst ledande företagare, ser den artificiella intelligensens dramatiska utveckling och annan teknik som kommer förändra livsvillkoren för mänskligheten på ett grundläggande sätt, minst i samma grad som industrialismen.
Om vi nu överlever klimatkrisen.
En waldorfskola som ska överleva i 100 år till kommer behöva förhålla sig till tidens nödvändigheter och formas efter det. Många och starka krafter vill något helt annat och inget kommer att vara gratis. Om antroposofin i den form den utvecklades under 1900-talet kommer ha en betydelse i det sammanhanget låter jag vara osagt.
Har vi en skuld?
Det är svårt att förhålla sig till skuldfrågan utan att göra en lång historisk, filosofisk och religionsvetenskaplig utvidgning. Men låt mig ändå drista mig till några reflektioner:
Vi vet idag genom forskningen att barn alltid vill göra så gott de kan (Ross W Greene). Det gäller ju även oss vuxna. Vi gör så gott vi kan efter vår vetskap och förmåga. Varje generation har alltså förutsättningar att göra bättre, att lära sig av andras misstag och skapa en bättre värld. De kanske inte gör det, men de har möjligheten att välja. Innan den nya generationen tagit över och vänt på steken är vi i en äldre generation i skuld. Just nu är den gigantisk, närmast omätbar. Inte minst klimatskulden där vi, några hundra miljoner rika i västvärlden, har skapat en livsstil under ett hundratal år där vi konsumerar jordens resurser i rasande takt. Vi har njutit och frossat i oljan och kolets förlovade värld, med plaster och kemikalier, med mat från hela världen och känslan av globalitet och modernitet. Vi har tagit med våra barn som i ännu högre grad förväntar sig en global livsstil, med weekend i LA och importerade jordgubbar. Tills de vaknar upp och börjar ifrågasätta sina föräldrar. När nu verkligheten kommer ifatt är det de yngsta som reagerar först, de som är födda på 2000-talet. De börjar nämligen räkna, och de räknar minst 70 år framåt, inte till 2025 som vi andra. Och de genomskådar vår livslögn. En femåring kan förstå att vi gör fel säger Greta.
I den mindre skalan har vi också en skuld. I fallet waldorfpedagogiken anser jag att vi har skapat mycket som är bra, ja till och med fantastiskt, men även avstått från en hel del som vi borde ha gjort, om vi förstått. Vi har gjort så gott vi kan, men framtida generationer kan göra mer. Jag hoppas de gör det. Vi älskar att tala om våra framgångar (och kan fira 100 år med glädje och stolthet), men vi har i stort sett ingen interndebatt, inget ifrågasättande av normer, ingen gemensam nationell strategi för tillväxt och utveckling, inget gemensamt kvalitetssystem och en mycket begränsad forskning. Även rent pedagogiskt finns det mycket vi kan utveckla. Som pedagogisk impuls i Sverige har vi tappat mark och förvaltar mest det som byggdes upp för 20-30 år sedan.
Jag vill egentligen inte låta gnällig och framför allt inte bitter, men att acceptera sin skuld är nog nödvändigt. Att sluta flyga är ett viktigt bidrag men också att inse att jag flugit alldeles för mycket under min livstid. Jag bygger fortfarande på mitt skuldberg, även om jag skulle mjölksyra mina morötter hemma i källaren. Förmodligen är det för svårt att ändra sitt beteende helt, vår livsstil är som en drog och vi är beroende av att vara klimatförstörare.
Men vi kan hoppas på nästa generation, klokare än någonsin, och lita på att de kommer göra det så gott de kan i det lilla och i det stora, och jag tror det blir bra. Jäkligt bra.
Örjan
PS. Tack till Göran Nilo för bilden med 100-åringen. Väldigt värdefull!
