Här fortsätter Christine berättelsen om de olika perioderna i årskurs 7. Nu har turen kommit till den andra perioden i biologi/människokunskap som fokuserar på ett antal centrala organ. Bilderna är från elevernas periodhäften och från svarta tavlan.
Den första perioden beskrivs här.
Periodens upplägg och planering:
Dag 1 Diktamen: Hjärnan, Cerebrum
Dag 2 Anteckna: forts. hjärnan
Dag 3 Läsa text och sammanfatta: forts. hjärnan
Dag 4 Anteckna: MS – Multipel Skleros
Dag 5 Diktamen: Blodet
Dag 6 Anteckna: Blodet forts.
Dag 7 Anteckna: Blodet forts.
Dag 8 Anteckna: Andningen
Dag 9 Diktamen: Andningen forts.
Dag 10 Anteckna: Andningen forts.
Dag 11 Anteckna: Matsmältningen
Dag 12 Diktamen: Matsmältningen
Dag 13 Anteckna: Matsmältningen
Dag 14 Anteckna: Njurarna, Urinvägarna
Dag 15 Anteckna: Musklerna
Under läsårets andra period i människokunskap (biologi) går vi igenom människans organ. Vi gör också en kortare återblick på höstens period – fosterutvecklingen.
Eleverna skriver texterna för hand (några skriver på dator/ Ipad) i sina periodhäften och gör också illustrationer där. Det är ungefär en text och en illustration/dag.
Som vanligt har vi diktamen på måndagar och resten av dagarna antecknar eleverna alternativt läser och sammanfattar. Texterna i detta dokument innehåller själva textunderlaget av det som berättas under lektionerna. För de elever som önskar finns ett textunderlag utskrivet i klassrummet varje dag.
Att arbeta konstnärligt och illustrera alla olika organ är viktigt för förståelsen. Blodsystemet till exempel och syresättningen av blodet i lungorna behöver ritas i rörelse.
Det finns många bra kortfilmer, ca 3-8 minuter, på Youtube.
Bland annat såg vi en fin film om en flicka som var 20 år och som fick ett nytt hjärta. Särskilt bra fungerar kortfilmer och powerpointbilder på återblicken dagen efter att eleverna fått höra om organen. På så sätt kan eleverna först få göra sig en inre bild av det läraren berättat.
Många filmer är dock väl mekaniskt upplagda och de ger en stereotyp och grovt förenklad bild. Biologi är läran om livet, det fantastiska och många gånger gåtfulla processerna i en kropp. Förminska inte det – berätta så att eleverna kan känna en vördnad för livet!
I samband med andningen kan man visa en film om HLR (Hjärt- och Lungräddning). Men det är också viktigt att eleverna får prova på ”riktigt”. Det finns flera organisationer som kan komma med speciella dockor som eleverna får öva på.
Dag 1, Diktamen: Hjärnan – cerebrum
Hjärnan är jagets redskap. Med hjärnan bearbetar vi sinnesintryck, bildar omdömen, får idéer, skapar nytt ur vår fantasi och tänker, talar och skriver bland mycket annat.
I hjärnan är det absolut stillhet, inget synligt händer. Vi kan jämföra med tarmarna i magen, där det hela tiden pågår någonting. En synlig förändring äger rum. Skulle det vara lika livat och rörligt uppe runt hjärnan skulle vi inte kunna tänka klart!
Förutom stillheten karakteriseras hjärnan av kylan. Håll huvudet kallt! Det är ett uttryck som talar om att hjärnan mår bäst när den är något svalare än kroppens övriga organ. När vi får feber och det känns som vi ”kokar över” – då är vi inte i stånd att tänka klara tankar.
Hjärnan växer inte till på samma sätt som kroppens övriga organ. I stort sett är hjärnan färdig när vi föds. Dricker man alkohol och blir ordentligt onykter, dör många tusen hjärnceller. Om vi jämför hjärnan med ett sår på huden, som så småningom läker, för att nya hudceller bildats kan hjärnan aldrig läka lika bra som ett sår. Därför måste vi vara försiktiga med vårt huvud, skydda det mot kraftiga stötar.
Genom nervtrådar står hjärnan i förbindelse med kroppen. Nervtrådarna går ut i musklerna och förbinder sinnesorganen med hjärnan. Nervtrådarna går genom kotpelaren och ryggmärgen till kroppsdelarna.
Hjärnan är beroende av syre och näring som förs med hjälp av blodet. Om syre- och näringstillförseln upphör, dröjer det bara minuter innan hjärnan skadas allvarligt eller till och med dör. Utan hjärna kan kroppen inte klara sig.
Hur hjärnans alla miljarder celler arbetar kan vi mäta med elektroder – EEG (elektroencefalogram). I diagrammet som ritas upp ser vi hur aktiva hjärncellerna är. Det är ett viktigt mätinstrument för att avgöra om hjärnan är skadad.
Hjärnan består av två halvor som till det yttre ser likadana ut. Deras funktioner skiljer sig däremot åt, i höger hjärnhalva som styr kroppens vänstra sida sitter centrum för fantasin. I vänster hjärnhalva som styr kroppens högra sida sitter språkcentrum och vår logiska förmåga.
Näst levern är hjärnan kroppens största organ. Den väger mellan 1 200-1 400 gram. Färgen är gråvit och konsistensen mjuk. Hjärnan omges av hjärnhinnor och skyddas väl genom att vara placerad i hjärnskålshålan och omges av skallbenet. Sedd uppifrån är hjärnan äggformad med den spetsiga änden framåt. Den övre ytan är välvd och den undre ytan är tillplattad.
Hjärnan har fyra ”under avdelningar”:
Ruthjärnan
Mitthjärnan
Mellanhjärnan
Ändhjärnan
Mitthjärnan, mellanhjärnan och ändhjärnan bildar tillsammans storhjärnan – cerbrum, i vars yttersta del (hjärnbarken – cerebral cortex) tanke- och minnescentrum finns. Exakt hur våra tankar föds och hur vårt minne fungerar, vet hjärnforskarna inte. Av våra ca 12 miljarder hjärnceller, finns 9 miljarder i hjärnbarken.
Ruthjärnan – rombencephalon består av:
Förlängda märgen
Bryggan
Lillhjärnan
Dag 2, anteckna: forts. hjärnan
Förlängda märgen (medulla oblongata) smalnar av något mot ryggmärgen. Här finns en långsträckt höjning som kallas pyramiderna. Den motoriska ledningsbanan finns här och kallas också för pyramidbanan. Här styrs blodkärlens sammandragnings/utvidgningsförmåga, sväljreflexerna, regleringen av blodtrycket samt här är också centrum för hjärtat och andningen.
Bryggan (pons) sitter under förlängda märgen och hänger samman med lillhjärnan. Här löper de viktiga ledningsbanorna.
Lillhjärnan (cerbellum) är njurformad och här sker samordningen av muskler, här styrs balansen. Om vi dricker alkohol påverkas lillhjärnan och vi kan inte hålla balansen eller styra våra rörelser. Lillhjärnsbarken (cortex cerebelli)
Mitthjärnan – mesencephalon sitter ovanför ruthjärnan och är hjärnans smalaste del. Den förbinder ryggmärgen och ruthjärnan med övriga hjärnan.
Mellanhjärnan – diencephalon finns framför mitthjärnan och består av flera mindre hjärnavdelningar, till exempel synhögarna (thalamus), tallkottkörteln (corpus pineate),
hypothalamus och hypofysen. I Hypothalamus regleras vår kroppstemperatur, här känner vi törst, ilska och sexuell lust. Hypofysen styr våra hormoner.
Ändhjärnan – telencephalon är den största av hjärnans delar. Här finns pannloben (lobus frontalis), centralfåran, hjässloben (lobus parietalis) och nackloben (lobus occipitalis).
I hela hjärnan finns många håligheter, som små rum – ventriklarna. De är alla förbundna med varandra.
Hjärnan omges av tre hinnor som tillsammans kallas hjärnhinnorna – meninges. Ytterst finns den hårda hjärnhinnan (dura mater encephali) som bland annat samlar upp hjärnans venösa blod och leder det till halsvenen. Mitterst finns spindelvävshinnan och innerst kärlhinnan som innehåller blodkärl. Mellan spindelvävshinnan och kärlhinnan finns cerebrospinalvätskan som bland annat skyddar hjärnan mot stötar.
Dag 3, anteckna: Nervsystemet
Ryggmärgen – medulla spinalis är förlängda märgens direkta fortsättning nedåt. Det är en 40-45 cm lillfingertjock sträng som ligger väl skyddad i ryggmärgskanalen i ryggraden. Precis som hjärnan är ryggmärgen omsluten av hinnor – dura mater spinalis. I håligheterna finns cerebrospinalvätska. Genom att ta prov på cerebrospinalvätskan – ryggmärgsprov – kan man se om hjärnhinnan är inflammerad – hjärnhinneinflammation kan vara en följdsjukdom efter till exempel någon av barnsjukdomarna. Genom att bedöva ryggmärgen kan delar av kroppen bedövas, det används ibland vid kejsarsnitt.
Från hjärnan utgår 12 par nerver som brukar numreras framifrån och bakåt med romerska siffror:
I Luktnerven – ett 20-tal fina trådar som mynnar ut i näshålan
II Synnerven – en grov nerv som leder till näthinnan i ögonloben
III Ögats rörelsenerv – ögats rörelsenerv, en motorisk nerv i ögonhålan
IV Rullmuskelnerven – motorisk ner för ögats muskler
V Trillingnerven – den största av hjärnnerverna, sensorisk och motorisk, ögon-käken
VI Yttre ögonmuskelnerven – liten motorisk nerv
VII Ansiktsnerven – går från bryggan, via tinningen, skallbasen och bakom örat (miner)
VIII Hörselnerven – sensorisk nerv, går till innerörat
IX Tungsvalgnerven – går till tungan och svalget, viktigaste nerven för att kunna svälja
X Lung-hjärt-magnerven – stor nerv i halsen ner till bukhålan
XI Binerven – liten motorisk nerv som bland annat går till halsmuskeln
XII Tungans rörelsenerv – motorisk nerv
Ryggmärgsnerverna utgår från ryggmärgen och är drygt 30 par som går till kroppens olika delar. Detta är det centrala nervsystemet.
Det autonoma nervsystemet (autonom – självstyrande) är banan mellan CNS och en kroppsdel. Det består av två neuroner kopplade efter varandra. Nerver utanför CNS kallas autonoma nervganglier.
Det autonoma nervsystemet består av det sympatiska och det parasympatiska systemet.
Sympatiska nervsystemet går från mellersta delen av ryggmärgen ut genom ryggmärgsnerverna. Impulserna kommer tillnervganglierna. SNS används när en kraftansträngning behövs. Då ökar hjärtslagen, blodtrycket stiger och luftrören vidgas samtidigt som blod strömmar till musklerna. Däremot dämpas aktiviteten i tarmarna. Av detta förstår vi att upprörda och häftiga diskussioner vid matbordet inte gynnar matsmältningen!
Det parasympatiska nervsystemet utgår nästan helt från hjärnstammen. Här finns centrum för andningen och hjärtverksamheten. Det ligger beläget i förlängda märgen och styr livsfunktionerna under normala förhållanden. PSNS påskyndar matsmältningen och under dess inflytande slår hjärtat lugnt och blodtrycket är lågt.
Nerverna är som känselspröt vars specialitet är att skicka signaler vid retningar, till CNS. I nerverna råder balans mellan kalium och natrium. Natriumet skickar elektriska signaler – nervimpulser – med en hastighet av 100 m/sek. Vår omedvetna reaktionstid är 0.02 sek i till exempel knäreflexen. Vår medvetna reaktionstid är 0.2 sek. Denna tid förlängs om vi är påverkade av alkohol.
Nerv i ryggmärgen med nervtråd som via en perifer nerv når ut till en muskel.
Dag 4, MS
Multipel skleros, MS är en sjukdom där härdar (plack) av vävnadsförstöring uppstår i stor- och lillhjärnan, hjärnstammen, ryggmärgen och synnerverna. Plack uppstår framför allt i den vita substansen, det vill säga områden som mest består av långa nervtrådar som omges av isolerande fettsubstans, myelin. Processen i ett plack utgörs av inflammation, det vill säga ansamling av immunceller och andra vita blodkroppar, vilken medför förstöring av myelin (demyelinisering). Inflammationen går efter varierande tid tillbaka och efterlämnar en mer eller mindre markant ärrbildning i form av ansamling av hjärnans bindvävsceller. Symtomen beror på att fortledningen av nervimpulser försämras eller upphävs i placken, med varierande grad av förbättring då inflammationen avtar.
Symtomen domineras ofta av motoriska störningar vilkas huvudformer är nedsatt kraft i viljestyrda rörelser samt spasticitet, det vill säga onormalt stark muskelspänning som vid rörelser medför stelhet och ryckighet. Ofta är kraftnedsättning och spasticitet mest markanta i benen, vilket gör att gångsvårigheter är ett framträdande symtom.
Andra symtom är känselstörning, balansrubbning, synnedsättning, dubbelseende, smärtor, urininkontinens, impotens och depression. I de flesta fall har sjukdomen ett periodvist förlopp med episoder av försämring, skov. Ett skov, som kan börja mer eller mindre akut, kan ha en varaktighet av dagar till månader. Det avslutas med en period av avtagande symtom som utmynnar i ett tillstånd som är detsamma som före skovet, eller, vanligare, något mer tydliga symtom än tidigare. MS kan också ha ett progressivt förlopp, det vill säga med en långsam och ständigt fortlöpande försämring. Kombination av skovvis och progressivt förlopp förekommer.
Sjukdomsorsaken är okänd, men undersökningar talar för en virusinfektion, möjligen i kombination med en överkänslighetsreaktion mot vissa beståndsdelar i nervtrådarnas märgskidor.
Sjukdomen är inte smittsam och inte heller ärftlig, även om nära anhöriga till en MS-sjuk har viss ökad benägenhet att få sjukdomen. Sjukdomen är ovanlig i tropiska områden men vanlig i tempererade klimatzoner. I Sverige insjuknar årligen 5 per 100 000 invånare, och antalet MS-sjuka anges till 100 per 100 000 invånare. Kvinnor drabbas något oftare än män, och den typiska insjuknandeåldern är från puberteten till 45–50 års ålder.
Någon helt botande behandling finns ännu inte. Behandlingen inriktas på att lindra besvären och att bromsa sjukdomsförloppet. I den behandlingen är sjukgymnastik väsentlig för att minska gångsvårigheter och balansstörningar samt motverka ökningen av spasticiteten.
Akuta skov kan behandlas med kortison som visats kunna förkorta skovets varaktighet utan att ha annan effekt på sjukdomen. Det saknas för närvarande medel med god verkan på progressiv MS.
Multipel skleros har i regel bättre prognos än vad som ofta antas. Många har så lindriga besvär att diagnosen aldrig ställs under den sjukes livstid. Med en väl fungerande sjukvård är överlevnadstiden väsentligen densamma som för friska personer.
Dag 5 Blodet
Enligt Gamla Testamentet är blodet säte för livet och själen.
Blodet har en komplicerad sammansättning och många viktiga funktioner. Man frestas att liksom Mefistofeles i Goethes “Faust” utbrista “Blut ist ein ganz besonderer Saft”, i Viktor Rydbergs översättning: ‘Blod är en mycket egen saft’.
Blod struket på dörrposterna skyddade mot mordängeln den första påsknatten sägs vidare i Gamla Testamentet. Blodets försonande kraft lever vidare i Nya Testamentets tal om Kristi blod som “renar från all synd” och som är förbundets blod i nattvarden.
Med blodsband menar man nära släktskap, alltså släktskapen mellan föräldrar och barn samt mellan syskon inbördes. Ordet blåblodig betyder av adlig familj.
I vissa kulturer förekommer blodshämd, det vill säga om någon i ens familj/släkt mördas, hämnas man genom att mörda någon i den andra familjen/släkten.
Blodkärlen bildar blodomloppet tillsammans med hjärtat. Blodkärlen består av artärer, kapillärer och vener. Artärerna för blodet från hjärtat ut till kroppens olika organ. Där förgrenar sig artärerna i vävnaden till ett tätt nät av ytterst fina kapillärer. Dessa löper sedan samman i de minsta venerna, vilka sedan går samman i större vener och transporterar blodet tillbaka till hjärtat.
Från vänstra hjärtkammaren strömmar blodet med stor kraft genom en sammandragning av hjärtmuskeln. Blodet strömmar vidare ut i stora kroppspulsådern – aorta – och fördelas i alla vävnader och passerar de fina kapillärerna, där det lämnar sitt syre.
Det syrerika blodet – arteriella blodet – har en ljusröd färg. När blodet strömmar tillbaka till hjärtat för det med sig koldioxid, istället för syre, och kallas då venöst blod.
Det venösa blodet förs in i hjärtats högra förmak, stannar upp ett ögonblick och förs vidare in i högra kammaren. Därifrån strömmar blodet genom lungartärerna mot lungorna. Där avlämnas koldioxiden. Vi andas ut koldioxiden och andas in syre. Sedan samlas blodet i lungvenerna (arteriellt blod!) och förs in till hjärtats vänstra förmak. Så startar kretsloppet om på nytt.
Blodets strömmande kraft ger liv åt alla människor och djur. Blodet transporterar för oss livsviktiga ämnen till och från kroppen. Blodet hjälper oss att hålla kroppstemperaturen och deltar i kroppens försvar mot infektioner.
Hos en vuxen människa uppgår blodmängden till ca 6 liter. Hälften av blodet utgörs av blodplasma, resten är blodkroppar och blodplättar. Blodets röda färg beror på ett järnhaltigt färgämne – hemoglobin – som finns i de röda blodkropparna.
De röda blodkropparnas (erytrocyterna) uppgift är att transportera syre. Efter ungefär 4 månader är de röda blodkropparna förbrukade och tas om hand av mjälten, lever och benmärgen. Nybildningen av de röda blodkropparna sker i benmärgen i skelettet. Dagligen bildas ca 200 miljoner röda blodkroppar. Hos människor som lever på hög höjd bildas allt fler röda blodkroppar, så att de kan ta upp ännu mer syre. Hos medlemmarna i en Himalayaexpedition mätte man efter två månader på hög höjd 8,3 miljoner föda blodkroppar per kubikmm. istället för 5 miljoner.
Hemoglobinet binder inte bara syre utan även den giftiga gasen kolmonoxid. Denna gas uppstår vid förbränning utan tillräckligt med syre. Är mer än 2/3 av hemoglobinet förgiftat dör människan genom kvävning. Kolmonoxid finns till exempel i bilavgaser, men bildas även vid rökning. Hos en vanerökare är nästan 1/5del av hemoglobinet förgiftat av kolmonoxid.
De vita blodkropparna (leukocyterna) bildas i benmärgen, lymfknutarna, mjälten och levern. Deras uppgift är att förinta bakterier som tränger in i kroppen. Uppstår ett sår, samlar sig de talrika vita blodkropparna intill. Här verkar de skyddande och läkande. De vita blodkropparnas livslängd är bara 10 dagar, sedan förstörs de av mjälten och levern och förs ut ur kroppen.
Blodplättarna (trombocyterna) bildas också i benmärgen. När de kommer i kontakt med luften sönderfaller de. Detta händer om blodkärlen skadas. Blodplättarna bildar snabbt ett nätverk av tunna ”trådar” som täpper till, läker, såret. Det kallas för att blodet levrar sig eller koagulerar. På så sätt stoppas blödningen.
Blödning vid sjukdom eller olycksfall med blodförluster på 10–15 % av blodvolymen ger få eller inga symtom och kräver sällan någon behandling.
Blodförluster på 15–30 % ger måttliga symtom, hjärtklappning och andnöd, och kräver vanligen blodtransfusion eller tillförsel av saltlösning, medan blodförlust på 50 % eller mer innebär ett allvarligt tillstånd med blodtrycksfall, kraftig pulsökning, kallsvett och dålig genomblödning av vävnaderna, så kallad chock; omedelbar behandling med tillförsel av både blod och saltlösning är nödvändig.
I kapillärerna lämnar blodet syre och näring till vävnaderna.
Blodomloppet består av två olika kretslopp.
Dag 6, Blodet forts.
Förutom att vara centrum för cirkulationen är hjärtat även delaktigt i många psykiska förlopp och reaktioner.
Hjärtat är det mest rörliga organet i vår kropp. Det drar sig samman rytmiskt under hela livet.
I det antika Grekland diktade Homeros på hexameter. Hexametern består av 2 gånger 3 daktyler. En daktyl består av en lång och två korta stavelser, därefter kom en paus istället för en fjärde daktyl.
Här finn en takt, livsrytm, som med sitt 4:1 liknar människans naturliga förhållande mellan fyra pulsslag och ett andetag.
Hexameterns rytm kanske hade en läkande kraft i antikens Grekland, kanske kan rytmen ännu idag hjälpa oss att komma till ro.
”Sjukdom är ett musikaliskt problem, det är en dissonans och läkningen består i en harmonisk upplösning av denna dissonans.” Novaliks
Hjärtat har i vila en egen rytm på omkring 72 slag per minut. Lungorna andas ungefär 18 gånger under samma tidsrymd. Hjärtats och andningens rytmer finner varandra och samordnas i en egen rytmisk organisation. Det kommer genomsnittligt 4 pulsslag på ett andetag, ett förhållande som kroppen försöker hålla konstant, även om både pulsslagen och andetagen ökar under rörelse.
Hjärtat är en pump och inte själens säte.
Arbetssång för transplantationskirurger, av Stefan Demert.
En sång är en sång.
Ett läte är ett läte.
En pump är en pump
Och inte själens säte.
En kniv är en kniv.
Kött är bara kött.
Liv är bara liv
Och dött är bara dött.
En fågel är en fågel
Och inte något mer.
Det gives inget annat
Än det som ögat ser.
Ett hjärta är ett hjärta
– Men det är inget rum
Där något okänt vistas
Uti silentium.
Där någon osedd lever,
Tyst och allvarsam;
Då borde denne någon
Väl nån gång träda fram
När hjärtat tas ur bröstet
Och packas ner i is.
Men vi har aldrig sett nån,
Det finns inga bevis.
Skalpellen är mitt vittne.
Den löper genom hud
Och frilägger ett hjärta
Men inte någon gud.
Vad bryr jag mig om oron
Hos lekman eller frälst;
Jag måste rädda människor
Till vilket pris som helst.
Vad bryr jag mig om oron
Hos varje flummig sekt.
Själen finns ej längre.
Bara intellekt.
Jag slutar denna stump
Med: Må ni ej förgäte,
Att hjärtat är en pump
Och inte själens säte.
Dag 8, Andningen
Luften som vi andas delar vi med alla människor, djur och växter. Vi andas in och ut, dygnet runt och ofta utan att tänka på det. När vi sprungit fort och därför andas fortare, lägger vi märke till andetagen. Eller när vi är kraftigt förkylda, då kanske varje andetag är en plåga.
Vi andas ungefär 16-18 andetag/minut. Lungorna är självklart vårt viktigaste andningsorgan, men vi andas faktiskt genom huden också.
Nästan allt syre som finns på jorden har biologiskt ursprung, det vill säga det kommer från växterna. Frisk luft är av stor betydelse för människans hälsa. Vi mår bra av den rena luften i fjällen, på havet och i skogen.
Lungorna är konstruerade så att det finns en stor yta inuti dem, ungefär 70-90 kvadratmeter.
Lungorna – pulmones, hos människan är två till antalet och finns i bröstkorgen.
Vardera lungan har en bas mot mellangärdet och en smal spets riktad upp mot halsen. Framtill gränsar de båda lungorna delvis till varandra.
Deras yttre sidor är välvda och ligger an mot bröstkorgsväggen, medan de inre sidorna är plana och delvis urgröpt för att ge plats för hjärtat.
Lungvävnaden är elastisk och möjliggör lungornas utvidgning och sammandragning under andningen. Luftrörets ändar utgörs av säckformiga bildningar med halvklotformiga utbuktningar, lungblåsor (alveoler, alveoli pulmones). Alveolerna står i kontakt med lungans blodkapillärer, och här sker utbytet mellan andningsluften och blodet.
Alveolerna är ca 0,5 mm i diameter, och deras antal i den vuxna människans lungor uppgår till ca 700 miljoner. Dessutom finns “renhållningsceller” (alveolära fagocyter) som tar hand om dammpartiklar som följt med inandningsluften.
I lungorna finns rikligt med lymfkärl som leder lymfa från lungans ytliga delar in till lungporten. Vardera lungan är innesluten i en tunn, säckformig bildning, lungsäcken.
Lungorna är inneslutna i de dubbelväggiga lungsäckarna. Luftröret går från luftstrupen till lungorna där det delar upp sig i allt finare grenar. Dessa avslutas med lungblåsesäckarna, där de tunna väggarna buktar ut som halvklotformiga bildningar, lungblåsor, som omges av ett stort antal blodkapillärer.
Dag 9, Andningen forts.
Andningen kan vara aerob, det vill säga luftkrävande eller anaerob utan deltagande av syre.
Andningen har sedan urminnes tider förknippats med livsprocesser, ja med själva livet. När andan – anden – lämnade kroppen dog människan. Andan och anden är samma ord. Andning är det samma som respiration, från latinets spiritus – ande.
Människans lungor är uppbyggda kring luftrören, bronkerna, vilka grenar sig från luftstrupen, trakea. Hos människan har bronkträdet ett tjugotal greningsställen från luftstrupen ut till lungblåsorna, alveolerna. I lungblåsorna sker växlingen mellan syre och koldioxid genom kontakt mellan alveolarluft och blodet i de fina blodkärlen i lungblåsornas väggar.
Lungorna och bröstkorgen, thorax, är elastiska. I viloläge, dvs. då inga muskler påverkar andningsorganen, strävar lungornas elastiska krafter efter att tömma lungorna, medan bröstkorgens elasticitet strävar efter att vidga dem. Lungornas och bröstkorgens elastiska krafter balanserar varandra. Från detta viloläge startar inandningen genom att andningsmusklerna aktiveras. Den viktigaste andningsmuskeln är mellangärdet, diafragman. Det är format som ett valv och pressar vid sin sammandragning bukinnehållet nedåt, lyfter revbenen och vidgar på detta sätt bröstkorgen. Därvid fylls lungorna med luft.
Muskler mellan revbenen bidrar till inandningen. Då andningsmusklernas aktivitet avbryts återvänder lungorna/bröstkorgen till sitt elastiska jämviktsläge. Detta innebär att utandningen sker passivt, det vill säga utan muskelkraft.
Vi andas ca 12 andetag per minut, och minutvolymen är ungefär 6 l/min. Under ansträngning ökar mängden luft som vi andas upp till över 100 l/min vid hårt arbete.
Otränade människor kan arbeta så hårt att växlingen mellan syre och koldioxid ökar ca 10 gånger jämfört med i vila, medan vältränade kan öka det upp till ca 20 gånger…
Andningscentrum hos människan, är en grupp nervceller i hjärnstammen, vilkas impulser via celler i ryggmärgen reglerar andningen. Separata cellgrupper för inandning och utandning styr andningsrörelsernas rytm och styrka.
Om koldioxidhalten i blodet ökar, stimuleras känselkroppar i eller invid andningscentrum, varvid flödet av nervsignaler från andningscentrum till andningsmusklerna ökar, och därmed ökas andningsrörelserna.
Låg syrehalt i blodet uppträder om detta system inte fungerar, eller om man andas syrefattig luft, till exempel på hög höjd. Koldioxid i blodet är dock det som i första hand ger ökad andning.
Andningsstillestånd innebär att lungorna upphört andas in omgivande luft. Orsaken kan vara hjärnskada, ryggmärgsskada eller muskelförlamning. Då blodcirkulationen upphör, uppträder nästan genast andningsstillestånd – ett klassiskt dödstecken.
Dykande djur har problem med syretillförseln under vatten. Valar och sälar har stor blodvolym och stor mängd myoglobin i sin muskulatur. Hemoglobin i blodet och myoglobin tjänar båda som syrelager. Dessa djur kan dessutom strypa cirkulationen till muskulaturen under dykning, så att främst hjärnans syrebehov säkras. Musklerna har stor anaerob kapacitet hos dem. Djur som dyker mycket djupt, till exempel valar, har relativt små lungor. På grund av det höga trycket på stora djup komprimeras lungorna. Lungorna faller helt samman, och luften pressas in i luftrören och luftstrupen. Bristen på luft i lungorna förhindrar att blodet tar upp kväve från andningsluften under dykningen. Detta skydd saknas hos människan. Dykarsjuka, tryckfallssjuka, beror på att kväve i blodet och nervsystemet bildar bubblor då man når vattenytan.
Fåglarna har troligen det mest utvecklade luftandningssystemet. Vissa arter kan till och med flyga på extrema höjder, där luften är starkt förtunnad. Fåglarnas lungor samverkar med ett sinnrikt system av luftsäckar och luftrör. Ventilationen sker genom bröstkorgsrörelser. Fåglar saknar mellangärde och luftsäckarna verkar, särskilt när fågeln flyger, som bälgar vilka blåser luft genom lungorna under både in- och utandning.
Dag 10, Andningen forts.
Astma kommer från grekiskas asthma – ”andnöd” och är en sjukdom med upprepade anfall av andnöd, orsakade av kramp, slemhinnesvullnad och ökad avsöndring av segt slem i luftrören.
Astma är en vanlig sjukdom, som förekommer i alla länder och hos alla typer av människor. Den första beskrivningen av ett astmaanfall är från antikens Grekland.
År 1776 beskrev Scotson astma efter inandning av växtpulver, och 1873 kunde Blackley med hjälp av hudtest påvisa samband mellan luftrörsbesvär och pollen.
Sjukdomen förekommer i alla åldrar. Hos barn är astma den vanligaste kroniska sjukdomen och förekommer hos 7–10 %. Små barn får ofta astmasymtom i samband med luftvägsinfektioner men brukar växa ifrån denna benägenhet. Av den vuxna befolkningen i Norden lider 2–3 % av astma.
Symtom vid astma är pip och trånghetskänsla i bröstet, andnöd och hosta. Anfallen uppträder vanligen nattetid eller tidigt på morgonen, efter ansträngning eller när man andats in något retande ämne.
Sjukdomen förlöper i de flesta fall relativt lindrigt med långa besvärsfria intervall, men kan också – ibland plötsligt – utvecklas till ett livshotande tillstånd. Trots modern behandling har dödligheten i astma ökat i hela världen de senaste åren. I Sverige dör varje år ca 500 personer i astma.
Karakteristiskt för en astmatiker är en ökad känslighet i luftrören. Det gäller i första hand retande ämnen, till exempel tobaksrök, bilavgaser, parfymer och andra starkt luktande ämnen. Också andra faktorer som kall luft, dis och dimma, fysisk ansträngning och luftrörsinfektioner kan utlösa astmaanfall.
Ungefär 80 % av vuxna astmatiker har denna form av sjukdomen, vilken benämns endogen astma, till skillnad från exogen astma, vilken orsakas av ett speciellt ämne som personen är överkänslig för.
Många med exogen astma har eller har haft symtom på överkänslighet, till exempel från näsa och ögon (hösnuva) eller från huden (eksem).
Rökning och luftrörsirriterande ämnen i miljön har betydelse för uppkomsten av astma. Femfaldigt ökad frekvens av astma hos barn till rökande föräldrar talar starkt för samband mellan passiv rökning och astma.
Ökningen av astmafall är större hos barn i Norrland än hos barn i södra Sverige. Detta anses bero på den försämrade inomhusluften, det så kallade sjuka hus-fenomenet. Väl isolerade men dåligt ventilerade hus gynnar mögelväxt och ger dålig utvädring av de irriterande kemiska ämnen som i små mängder avges från moderna byggmaterial. Den försämrade inomhusluften irriterar luftvägarnas slemhinnor och sätter ned den naturliga motståndskraften. Fysisk ansträngning är, särskilt hos barn och unga, en utlösande faktor. Astmabesvären kommer i regel under eller kort tid efter avslutad ansträngning. Även psykiska faktorer kan utlösa astmaanfall.
Behandlingen av astma inriktar sig i första hand på att avlägsna eller minska irriterande ämnen i inandningsluften. Nästa steg är tillförsel av läkemedel som vidgar luftrören genom att minska krampen i bronkmuskeln samt motverkar svullnad och inflammation i luftrörens slemhinna (kortisonpreparat).
Dag 11, Matsmältningen
Matsmältningen sker från munnen ända till ändtarmen i mörker. Miljön består av olika vätskor. Funktionerna i matsmältningen är beroende av en samklang, en harmoni. Samspelet mellan tillexempel munnen magsäcken, levern, gallan, bukspottkörteln och tarmarna är förutsättningen för att de olika processerna fungerar. Till en början sker nedbrytningen rent fysiskt genom att tänderna tuggar och söndersmular maten, sedan löses maten upp i magsaften. Därefter sönderdelas den genom gallsyra och olika enzymer och till sist sker en utsöndring av resterna genom ändtarmen.
Maten och näringen som vi får i oss måste förändras för att kunna tas upp av kroppen. Förändringen börjar redan i munnen, när vi tuggar sönder födan. Tänderna är gjorda av kroppens hårdaste material och med hjälp av kraften i käken kan vi tugga födan. Spottkörtlarna som sitter vid tungan ger saliv – det vattnas i munnen, brukar vi säga när vi är hungriga – och gör födan hal, så den lättare slinker ner i svalget.
Från svalget passerar födan matstrupen som är ungefär 25-30 cm lång, för att sedan hamna i magsäcken (ventriculus) som ligger skyddad av bröstkorgen. Där stannar födan ett tag och magsaften – saltsyran – tar död på bakterierna och löser upp födan. När födan spätts ut och förtunnats fortsätter den mot tunntarmen som är ca 4-6 meter lång. Men allra först efter att den lämnat magsäcken går den genom tolvfingertarmen.
Tolvfingertarmen – duodenum – är tunntarmens första del och ca 25 cm lång, vilket motsvarar tolv fingrars bredd, därav tarmens namn. Den går från magsäcken (nedre magmunnen) och ligger halvcirkelformigt omkring bukspottkörtelns huvud. Större delen av tolvfingertarmen ligger bakom bukhinnan och är fäst vid bakre bukväggen. Den gränsar framåt till tjocktarmen och levern och övergår i tunntarmen.
Tolvfingertarmens slemhinna bildar cirkulära veck och är försedd med bladformigt tarmludd (villi). Under slemhinnan finns Brunners körtlar, vilka bildar ett skyddande sekret. Den gemensamma gallgången från levern och bukspottkörtelgången mynnar tillsammans mitt på tolvfingertarmen på en vårtliknande bildning, papilla Vateri, som är försedd med en ringformig slutmuskel, Oddis sfinkter.
Dag 12, Matsmältningen
I tunntarmen sugs användbara ämnen upp av kroppen. Blodkärlen, som finns i tarmväggen, tar upp näringen och för ut den kroppens olika delar. Själva tarmen är starkt vindlad och har en slemhinna med tarmludd (som sammet) på insidan. Runt om tunntarmens slemhinna finns en muskelhinna som gör att tarmen kan dra ihop sig och på så sätt knåda fram födan. Tarmrörelserna kallas peristaltik och dessa rörelser styrs ej av vår vilja, som till exempel styr om vår hand ska röra sig.
I förbindelse med tunntarmen står bukspottkörteln och gallan.
Tunntarmen övergår sedan i tjocktarmen (rectum) som är kraftigare och betydligt kortare, ca 1,5 meter.
I tjocktarmen, som på många sätt påminner om tunntarmen, återvinns vatten vilket ger tarminnehållet en fastare konsistens. Här nybildas miljarder bakterier som hjälper kroppen att ta tillvara födan. Avföringen består av ca 1/3 bakterier.
Avföringen förs slutligen ut ur kroppen genom ändtarmen och anus, som är en ringmuskel.
När vi gör oss minnesbilder av upplevelser, använder vi vårt nervsystem. När känslor flammar upp säger vi att vi känner det med vårt hjärta. Med viljan arbetar vi i världen. Vi rör vår kropp och våra ben genom att vi anstränger våra muskler. Genom ansträngningen blir vi varma. Hela tiden är vår kropp i rörelse – också när vi sover! Det sker hela tiden förändringar och ämnen transporteras fram och tillbaka. Mycket av detta föregår utan att vi aktivt måste tänka och arbeta med det – till exempel hela ämnesomsättningen. Så länge matsmältningen ”går av sig själv” är vi friska, men när vi känner av den, då är det något som inte är som det ska. Vi får ont i magen vid förstoppning, kommer sjukdomsbakterier ner i magen kanske vi får magsjuka med både kräkningar och diarré.
Tre olika saker händer i matsmältningen:
- Vi bearbetar näringen.
- Vi tar upp näringen.
- Vi ger ifrån oss ämnena som vi inte har någon användning av.
Födan passerar genom magen och tarmen, under vägen finns olika organ placerade som hjälper till med nedbrytningen och upptagningen av födan.
Levern (hepar), är med sin vikt på ca 11/2 kg, kroppens största organ. Den är brunröd till färgen och formar sig lätt efter angränsande organ. Men den är inte elastisk och följaktligen känslig för stötar.
Levern är belägen i bukhålans övre del och ett mycket blodrikt organ. Genom portådern förs blodet från mag-tarmkanalen, mjälten och bukspottkörteln till levern.
I levern finns många funktioner: lagring av vitaminer, järn, socker, äggviteämnen m.m., avsöndring för gifter, alkohol m.m., produktion av galla till gallblåsan, nedbrytning av fetter etc. När kroppen behöver mera näring, bryter levern ner sockret till druvsocker som skicka direkt ut i blodet och kan användas där.
När födan passerar tolvfingertarmen, sänds signaler till levern att gallblåsan skall tömmas. Gallan hjälper till med nedbrytningen av fetterna.
Levern har på såväl den högra som den vänstra sidan ett trekantigt bukhinneveck (ligamentum triangulare), i vilket levern är upphängd. Vidare hålls levern på plats av levervenerna, som mynnar i nedre hålvenen, och av lufttrycket som pressar levern mot mellangärdet.
Levern består av en stor högerlob och en mindre vänsterlob. Loberna skiljs på framsidan åt av ett bukhinnevecket mellan mellangärdet och levern.
Leverns blodförsörjning sker från två olika håll: genom portådern (vena portae) med blod från tarmen och mjälten, samt genom leverartären (arteria hepatica) med blod från aorta. Ca 1,5 l blod passerar levern per minut.
Portådern och leverartären går in i levern på dess undersida genom den s.k. leverporten (porta hepatis). Här lämnar gallgångar och lymfkärl levern.
Genomgående gäller att levern i varje funktion har mycket hög reservkapacitet; det finns exempel på att människor överlevt trots att 80 % av levern avlägsnats vid en operation. Levern har en anmärkningsvärd förmåga till nybildning, regeneration. Om 50 % av levern avlägsnas kirurgiskt har leverns storlek efter 6 månader blivit normal igen.
Blodet som strömmar in i levern via portådern innehåller alla de vattenlösliga ämnen som upptagits från tarmen och som är slutprodukter av matspjälkningen. Levern har en stor benägenhet att omsätta dessa ämnen, varvid de i levern nästan helt avlägsnas från blodet. En mindre del av leverns blod kommer via leverartären. Detta blod förser levern med syrgas samt ämnen som tillförts blodet via lymfsystemet resp. venerna. Ämnena har med det venösa blodet passerat högra hjärthalvan och lungorna innan de sprids ut i kroppen med blodet i artärerna. Detta blod innehåller fettsyror från fettvävnad, aminosyror från muskulatur, hormoner från olika organ och fettlösliga vitaminer från födan. Leverns ämnesomsättningsprodukter avges till det venösa blod som lämnar levern, samt till gallan.
Fruktos och galaktos, som kommit via portådern, omvandlas i levern till glukos, vilken i sin tur oxideras eller omsätts till glykogen, som lagras i levern. Vid ökat energibehov i kroppen bryts detta glykogen ned till glukos som avges till blodet.
Vid fasta omsätter levern sådana ämnen som kommer från kroppens “upplagringsstationer”, främst fettvävnad och muskulatur. I levern bryts vid behov fettsyror ned till ketonkroppar, som kan utnyttjas som bränsle av kroppen.
Levern har en speciell roll vid omsättningen av alkohol, som i huvudsak endast kan förbrännas i levern genom inverkan av enzymet alkoholdehydrogenas.
Levern har förmåga att omsätta och utsöndra ett stort antal såväl kroppsegna som främmande substanser, bland annat läkemedel, som görs mera vattenlösliga. Detta sker i allmänhet genom att de förenas med till exempel. sulfat, glukuronsyra, glycin eller glutation. De bildade ämnena förs med gallan till tarmen, varifrån de avgår med avföringen. Ett exempel är nedbrytningen av det röda blodfärgämnet (hemoglobin), som i levern sammanfogas med glukuronsyra.
En mycket viktig funktion för levern är dess deltagande i kolesterolets omsättning. I levern omvandlas kolesterol till gallsalter, vilka också utsöndras med gallan. Gallsalterna återabsorberas i huvudsak från tarmen och utsöndras åter med gallan; även andra substanser genomgår ett sådant kretslopp.
Levern bildar också vattenlösliga nedbrytningsprodukter, som lämnar kroppen via urinen, bland annat urinämne, som är slutprodukten efter nedbrytningen av ämnen, som till exempel proteiner.
I levern kan ett antal ämnen lagras för senare behov. Hit hör glykogen, som kan täcka energibehovet för ca 12 timmar, och vitaminer, främst vitamin A och B12, vilka kan lagras för många års behov. Levern är också viktig för upplagring av järninnehållande ämnen.
Levern får blod från portådern och leverartären. Portåderblodet kommer dels från mjälten, dels från tarmen. Blodet från tarmen innehåller vattenlösliga matspjälkningsprodukter. Leverartären förser levern med syrsatt blod samt olika produkter som till exempel fria fettsyror, restpartiklar och aminosyror.
De fettlösliga ämnen som tagits upp från tarmen når blodbanan i den vänstra nyckelbensvenen. Detta blod passerar den högra hjärthalvan och lungorna innan det, via aorta, pumpas ut i kroppens artärer. Det i levern renade blodet avges till levervenen. Galla utsöndras via gallgången till tarmen. Gallsalterna återabsorberas från tarmen och utsöndras åter i gallan.
Dag 13, Matsmältningen forts.
Bukspottkörteln (pancreas) finns också i övre delen av bukhålan. Den mynnar i tolvfingertarmen och där töms bukspottet. I bukspottkörteln finns öar av speciella celler, de så kallade Langerhanska öarna. Där produceras insulin som är så viktigt för kroppens sockeromsättning. Om det produceras för lite insulin stiger blodsockerhalten och kroppen förgiftas. Denna sjukdom kallas diabetes, då behöver man tillsätta insulin i lagom dos, genom till exempel sprutor, ett par gånger per dag.
Bukspottkörteln är ca 20 cm lång och morotsformad, bestående av huvud, kropp och svans. Körteln ligger på tvären bakom magsäcken i bukhålans bakre vägg, till största delen täckt av bukhinnan. Bukspottkörtelns huvud ligger tätt intill tolvfingertarmen, i vilken körtelns utförsgång mynnar gemensamt med gallgången från levern.
Oftast har körteln ytterligare en utförsgång, som mynnar något högre upp i tolvfingertarmen. Körtelns svansdel når ut till mjälten på kroppens vänstra sida. Största delen av körteln producerar bukspott, som via utförsgången kommer till tolvfingertarmen. Bukspottet innehåller olika ämnen för nedbrytning av födans fett (lipas), stärkelse (amylas), socker (maltas) och protein (trypsinogen). Utsöndringen stimuleras av nervimpulser från hjärnan och av hormoner från tolvfingertarmens vägg.
Bukspottkörtelns del, de Langerhanska öarna, utgör ca 3 % av körteln. Här produceras bland annat insulin som kommer till blodet och reglerar blodets sockerhalt.
Gallgångarna är gångsystemet för gallan och omfattar såväl gångarna inom levern, som utanför levern.. Till de senare hör den gemensamma levergången, ductus hepaticus communis, gallblåsegången, ductus cysticus, och den gemensamma gallgången, ductus choledochus. Den gemensamma gallgången passerar bakom eller tvärs igenom bukspottkörtelhuvudet på väg till tolvfingertarmen. I tarmväggen förenar den sig ibland med bukspottkörtelns utförsgång och mynnar då gemensamt med denna via en vårtliknande bildning, papilla Vateri, i tolvfingertarmen. I papillen finns en ringformad slutmuskel, sphincter Oddi, som förhindrar att galla rinner ut i tarmen mellan måltiderna och att tarminnehåll kommer in i gallgången
Galla är en guldgul, svagt basisk vätska som bildas i levern och utsöndras genom gallgångarna. Gallans sammansättning ändras vid transporten genom gallgångarna. Gallans utflöde i tarmen regleras av en muskel.. Den styrs bland annat av ett hormon, som bildas i tarmväggen när föda finns i mag-tarmkanalen.
Vid pågående matspjälkning rinner gallan direkt från gallgången ut i tarmen. Vid vila i tarmkanalen är gallgångens mynning i huvudsak stängd och galla rinner in i gallblåsan, där den koncentreras upp till 10 gånger.
Gallan innehåller 90-98 % vatten. Av de fasta beståndsdelarna utgörs det mesta av gallsalter samt lipider och kolesterol. Återstoden är gallfärgämnen, protein och salter.
Kolesterol är praktiskt taget olösligt i vatten och hålls i lösning i gallan genom närvaro av gallsalter och fosfolipid. Kolesterol har en tendens att falla ut i gallvägarna och bilda gallsten. Gallan är också en utsöndringsväg för ett antal andra ämnen.
Gallans funktion i tarmen är att delta i matspjälknings- och resorptionsprocesserna av fettet i maten vi äter.
Dag 14, Mjälten, njurarna och urinvägarna
Mjälten kan egentligen räknas till blodcirkulationsorganen. Här bildas vita blodkroppar och här sker nedbrytning av röda blodkroppar.. Den väger omkring 150 g och är blåröd. Konsistensen är mjuk och den formar sig lätt efter angränsande organ.
Mjälte kommer från latinets lien och är kroppens största lymfatiska organ. Mjälten är fäst under mellangärdet på vänstra baksidan av bukhålan och skyddas av de nedersta vänstra revbenen.
Mjälten skiljer röda blodkroppar och blodplättar (trombocyter) åt. I mjälten känns fagocytera igen och slukas och de förstörda och åldrade röda blodkropparna som inte längre fungerar går samma väg till mötes.
Mjälten kan även fungera som en upplagringsplats för blod, speciellt för röda blodkroppar. Vid blodförlust drar mjälten ihop sig och avger blod till blodomloppet.
Hos rovdjur fungerar mjälten som en reservoar, som vid behov pressar ut extra blod till cirkulationen. Blodflödet genom mjälten är långsamt.
Under fosterlivet bildas röda blodkroppar, granulocyter och trombocyter av mjälten, en funktion som sedan helt tas över av benmärgen.
Om benmärgen förlorar sin funktion, på grund av till exempel cancer, kan mjältens blodbildande funktion återuppväckas.
Mjälten är inget livsviktigt organ. Om den avlägsnas, tas dess funktion så småningom över av andra organ som benmärg, lymfkörtlar m.m. Vid infektion av bakterier (speciellt pneumokocker) kan frånvaro av mjälten medverka till att immunförsvaret blir otillräckligt och en bakteriell blodförgiftning (sepsis) kan uppkomma.
Om man tvingas avlägsna mjälten eller om dess funktion är nedsatt, behövs, särskilt hos barn, vaccination mot pneumokocker.
Njurarna
När det saknas vatten i kroppen blir vi törstiga och måste dricka. Det finns ett törstcentrum i hjärnan som talar om när det är dags att dricka. Om det finns för lite vatten i kroppen, kan det bli farligt. När man råkat få i sig för mycket vatten, kan det också skada kroppen. Då får njurarna en signal att öka sitt arbete. Det är de som gör så att vattnet ”sugs ur” blodet och blir urin.
Njurarna behövs för att hålla blodet och all annan vätska i kroppen i rätt sammansättning.. De ska ”spola” ut salt om det finns för mycket, spara salt om det börjar bi ont om det och så vidare. Njurarnas arbete styrs av ett särskilt ämne som kan stänga av dem på vatten när man sover och sätta igång dem igen när man är vaken – det är ju praktiskt att få sova ifred och slippa gå upp var tredje timme för att gå på toaletten.
Njure heter på latin ren och är ett organ som tillsammans med andningsorganen, matsmältningsorganen och huden utför kroppens utsöndringsarbete.
De båda njurarna ligger hos människan intill ryggraden i höjd med det 12:e revbensparet och är på framsidan täckta av bukhinnan.
En njure väger ca 150 g och omges av en fett. Den yttre delen av njuren bildas av den ljusa njurbarken, cortex, som omger den mörkare njurmärgen, medulla. Denna är delad i ca 12 njurpyramider, vilkas spetsar, sticker in i njurbäckenet, pelvis. Njurbäckenet övergår i urinledaren, uretären, som leder till urinblåsan.
Från bukaortan avgår till vardera njuren en njurartär (arteria renalis) som passerar in genom njurporten (hilus) och därefter grenar upp sig i allt finare kärl. Blodet från njuren töms via njurvenen i den nedre hålvenen.
Njuren utsöndrar urin, som innehåller nedbrytningsprodukter från ämnesomsättningen i kroppen. Utsöndringen sker genom att vatten och många andra ämnen, filtreras bort från blodet. Verksamheten är livsviktig, eftersom vattenhushållningen (vätskebalansen) och koncentrationen av till exempel salter som natrium, kalium och kalcium är avgörande för hela kroppens funktion. Dessutom filtrerar njuren bort ämnen som vid alltför hög koncentration i blodet är giftiga.
Under passagen genom njurkanalerna ändras sammansättningen av urinen avsevärt. På ett dygn produceras ca 180 liter primärurin, som koncentreras till en dryg liter urin genom att 99 % av det vatten som lämnat blodet genom filtration sugs tillbaka (återabsorberas) till blodet från njurkanalerna. Vattnets återabsorption styrs av de osmotiska krafterna.
Urinvägarna
Från njurarna går urinröret ner till urinblåsan. Hos pojkar mynnar urinröret i penis och hos flickor i slidan. Det är viktigt att hålla sig ren i underlivet – på så sätt kommer inte bakterierna så lätt in i urinvägarna. Om bakterier tränger in i urinröret får man urinvägsinfektion. Kommer bakterierna ända upp till urinblåsan kallas det blåskatarr. Eftersom flickorna har kortare urinrör än pojkarna får de också lättare infektioner.
Urinblåsan – vesica urinaria är belägen bakom blygdbenet, där urinen från njurarna lagras och urinröret utgår. Blåsans form och storlek förändras med urinmängden. Blåsväggen består av muskulatur som på insidan är klädd med en slemhinna. I bakre väggen mynnar de båda urinledarna. I blåsans nedre del, blåshalsen, finns en slutmuskel runt öppningen till urinröret. Blåsan rymmer normalt cirka 500 ml.
Vid blåstömningen dras muskeln samman samtidigt som slutmuskeln slappnar av. Strax nedanför denna slutmuskel finns ytterligare en, runt själva urinröret; denna nedre slutmuskel kan öppnas eller stängas både viljemässigt och reflexmässigt.
Urinvägarna kallas, delar av kroppens utsöndringsorgan. De består hos människa av det pariga njurbäckenet (pelvis renalis) och urinledarna (ureter) samt av urinblåsan (vesica urinaria) och urinröret (uretra). Njurbäckenets blomliknande utbuktningar (kalkar) omsluter njurpapillern, på vilkas spetsar urinen lämnar njuren genom samlingsrörens mynningar. Från njurbäckenet fortsätter urinen genom urinledaren, vars muskulatur pressar urinen nedåt, till urinblåsan, från vars botten urinröret leder den vidare ut ur kroppen. Urinblåsan töms med hjälp av kraftig muskulatur i urinblåseväggen.
Människans urinvägar. Blodet kommer till njurarna via njurartärerna och lämnar dem via njurvenerna. I njurbarken produceras urinen, som rinner genom njurpapillerna till njurbäckenet. Via urinledarna kommer urinen till urinblåsan, som töms genom urinröret.
Dag 15, Muskler
(Kapitlet muskler kan man också berätta om i samband med skelettet i klass 8. Hur som helst bör man nog ta upp någonting om muskler också i klass 8 så att eleverna får helheten klar för sig – hur skelett och muskler sitter ihop och samarbetar.)
Musklerna har fått sitt namn från latinets musclus som betyder liten mus på grund av likheten mellan en mus och muskel i rörelse.
Musklerna behövs för att vi skal kunna röra oss. De har förmåga att dra ihop sig och slappna av. Musklerna består av långa ”trådar” i knippen. Inne bland muskeltrådarna finns nerver. Signaler från hjärnan går till nerverna och talar om när det är dags för muskeln att spännas eller slappna av.
När man tränar och använder sina muskler, ökar deras styrka och de blir större. Om olyckan är framme och man till exempel bryter en arm, måste den kanske gipsas för att läka. När gipset tas bort är armen mycket smalare än vad den var. Det ser ut som om armen krympt. Men om armen tränas blir den sig lik igen. Muskler är till för att användas. Att röra sig är viktigt för hälsan. Det gäller inte bara barn och ungdomar, utan i högsta grad vuxna soffpotatisar…
Muskulaturen i människokroppens omfattar över 600 pariga muskler.
Även hjärtat består av muskler som är förenade med varandra i ett tredimensionellt muskelfibernät som möjliggör nervimpulsernas spridning till hela hjärtat i samband med hjärtats sammandragningar.
Den glatta muskulaturen finns i mag-tarmkanalen, andningsorganen, urinvägarna, blodkärlen samt i de kvinnliga och manliga könsorganens gångsystem (äggledarna/sädesledarna). Kraftigast utvecklad är den glatta muskulaturen i livmodern.
Glatta muskler (glatt muskelvävnad) – utför förhållandevis långsamma men uthålliga sammandragningar. Tvärstrimmiga muskler (tvärstrimmig muskelvävnad) – muskler i till exempel armar och ben gör snabbare sammandragningar.
Hos människor finns tre typer av muskler: skelettmuskler, hjärtmuskler och glatta muskler. Muskelvävnadens viktigaste beståndsdel är muskelcellerna (muskelfibrer), som i skelett- och hjärtmuskulatur är mycket fint tvärstrimmiga, medan de glatta muskelcellerna saknar tvärstrimmighet.
Glatt muskulatur finns ibland annat blodkärl, tarm och livmoder; de styrs liksom hjärtmuskeln av det autonoma nervsystemet och kan inte påverkas viljemässigt. Skelettmusklernas sammandragningar kan däremot styras medvetet.
Muskeln får sin röda färg av myoglobin, som kan lagra syre, vilket kommer in i musklerna från de angränsande blodkärlen.
Sammandragningen i en skelettmuskel styrs via en nervtråd som utgår från en motorisk nerv i ryggmärgen.
