Sedan hösten 2011 gäller Lgr 11, den nya läroplanen för den svenska grundskolan som alla skolor är tvungna att följa. Till skillnad från den tidigare läraplanen, Lpo 94, innehåller Lgr 11 kursplaner med mål som eleverna skall ha uppnått vid slutet av klass 3, 6 och 9. Detta kallas i kursplanerna det centrala innehållet. För Waldorfskolorna innebär de nya kursplanerna och kunskapsmålen till viss del en utmaning eftersom de står i konflikt med den klassiska och väl utprövade och begrundade kursplanen, i Sverige beskriven i skriften ”En väg till frihet” utgiven av Waldorfskolefederationen. För en del ämnen finns ingen större skillnad mot tidigare och Waldorfskolorna kan utan eller med bara mindre anpassningar tillmötesgå kunskapsmålen. Ett av de ämnen som däremot innebär en större utmaning är historia. I den klassiska waldorfskolekursplanen börjar undervisningen i historia i årskurs 5 med kulturperioderna Indien, Persien, Egypten och det antika Grekland och fortsätter med Rom i årskurs 6. Bakgrunden till denna historiska gång är Waldorfpedagogikens grundsats att hjälpa barnet i sin utveckling genom att erbjuda bilder och kunskap som det behöver i just den aktuella utvecklingsfasen, i det här fallet i åldern 10-12 år. Genom att lära känna grunderna för det sätt som människor tänkte och handlade under de olika kulturperioderna får barnet stöd i sin egen utveckling, genom att följa mänsklighetens utveckling förstår det sin egen. Dessutom finns det ju en viss logik i att följa historiens gång rent kronologiskt och börja med det moderna samhällets ursprung när jordbrukskulturen och städerna grundades, när skriftspråket och det religiösa livet tog sin början. Genom att följa steget till det nya tänkandet och demokratins ideer i Grekland och rättsväsendets och ingenjörskonstens utveckling i Rom förs barnet vidare till frågeställningar av grundläggande karaktär som är lika giltiga idag, tex frågor om frihet och ansvar och hur människor utvecklat konsten att leva med varandra i samhällen av skiftande slag.
Under de följande åren, i årskurserna 7-9 går sedan undervisningen i historia vidare med bland annat renässansen, upptäcksresorna, den ekonomiska historien, franska revolutonen, frihet- och stormaktstiden samt den moderna historien fram till idag.
I den grundstruktur som lagst fast i Lgr 11 finns en annan ansats. Man utgår snarare från ett geografiskt perspektiv med starkt fokus på Sverige, Norden och Europa under årskurs 4-6 samt en fördjupad kännedom om metoder och källor som grund för  historia som vetenskap.  Den svenska historian skall studeras, i varje fall i stora drag, fram till 1850, inklusive parlamentarismens utveckling och grunderna till partiväsendet. Även om målen i Lgr 11 innehåller ett visst tolkningsutrymme, särskild vad det gäller djupet av kunskaperna och metoderna (som inte regleras) är det doch otvivelaktigt ett annat upplägg än Waldorfskolans. I Lgr 11 behandlas istället de utomeuropeiska kulturperioderna i årskurs 7-9.
För Waldorfskolorna har detta lett till ett svårartat dilemma. Är det möjligt att kämpa sig till ett undantag från Lgr 11 för att kunna upprätthålla den klassiska kursplanen, eller går det att kompromissa och stuva om i kursplanen utan att offra den grundläggande idén om att stödja barnets utveckling? Var går gränsen för pragmatismen? Det här gäller även i några andra teman dit tex användningen av digitala medier i årskurs 1-3 hör, men kursplanen i historia är kanske den mest brännande frågan just nu.
Har du synpunkter på detta? Skriv gärna dina din kommentar här nedan! Vi vill gärna höra dina synpunkter! 



Categories: Allmänt

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

%d bloggers like this: