För någon månad sedan blev det plötsligt ett tema i media – lågaffektivt bemötande fungerar inte! Med den politiska logik som gäller just nu var det knappast förvånande. Hårda tag, ordning och disciplin är på modet. Enkla lösningar och gammalt gods från 30-talets bakgårdar. Krydda med lite ordningsbetyg så är suffletten bakad och uppblåst som aldrig förr. Forskning och vetenskap? Glöm det, vem f-n bryr sig om det! Precis som med klimatet räcker det väl att titta ut genom fönstret och kolla om det regnar? Alla kan vi väl få tycka något om skolan? Tjohej i skoldebatten som vanligt.
En skola i Stockholm hade visst infört ”lågaffektivt bemötande” och skyddsombudet fick sin stund i strålkastarljuset när hon hävdade att metoden inte fungerade och att allt blivit värre när metoden introducerades av rektorn på skolan. Vid en närmare granskning visade det sig att metoden man tillämpade var att gå därifrån om det blev bråk och ringa till föräldrarna. Inte så konstigt att det blev värre, vad ska föräldrarna göra åt saken, de är ju inte ens där?
Problemet börjar egentligen redan när man kallar lågaffektivt bemötande en metod. Liksom något man kan ta till och som står sida vid sida med andra metoder. Hörni, idag kör vi lite våld- och piskmetoden va? I morgon tar vi belöningsmetoden (alla får chips om de sköter sig) och i övermorgon kanske lite lågaffektivt? Allt har samma värde, finns ingen forskning som lyfter fram det ena framför det andra (nähä), vi tar den metod som passar oss, det är ju tillåtet enligt skollagen…..
Vad är då lågaffektivt bemötande? Jag skulle vilja påstå att det är en konsekvens av en grundsyn som bygger på ett stabilt forskningsbaserat synsätt på hur barn (och faktiskt även vuxna) fungerar. Man skulle kunna kalla det en kultur, en livskonst med barnet i fokus. Vi kan göra det lite enklare och kalla det en arbetskultur med barnperspektiv.
Lyssnade häromdagen på David Edfelt, psykolog och författare (som gått 1,5 år i waldorfskola för övrigt) som ställde den retoriska frågan till publiken vilka som tyckte det var roligt att göra saker som de inte kan. Är det kul att åka skridskor om man inte kan? Är det jätteskoj att hoppa simhopp om man är höjdrädd och inte kan simma under vatten? Och hur känner man sig när man uppmanas att göra något man verkligen inte klarar av?
Den amerikanska psykologen Ross W Greene har formulerat grundsynen att alla barn gör så gott de kan efter sin förmåga, inget barn vill misslyckas. Om man inte kan blir man stressad, rädd, får ångest och tar till allehanda flyktbeteenden. Det kan innebära att man blir arg, skriker, springer i väg eller kastar saker, något vi vuxna nog också ibland funderar på att göra men oftast låter bli. Ingen vill förlora självkontrollen och komma i ett kaosliknande tillstånd.
Det är alltid bra att utmanas en smula, att behöva vara i den gula zonen där man kanske kan, där man växer av utmaningar. På gymmet pressar vi oss en aning till, fast vi är trötta. Skola innebär alltid en viss utmaning och så måste det vara, annars blir det inget lärande. På så sätt är skolans som plats, som institution alltid en utmaning i sig. För en del barn är just den utmaningen för stor och de vill inte gå dit och blir istället ”hemmasittare”. Skolan blir en del av den röda zonen, dit man inte kan gå. Hela begreppet hemmasittare lägger dock skulden på barnet och antyder att det inte vill, att det egentligen kan. Barnet själv upplever det dock som att det inte klarar skolan som miljö, att det inte kan vara där just nu, just idag.
Inget barn vill egentligen förlora självkontrollen, komma i slagsmål, kasta saker, skrika och säga fula ord. Fråga ett barn i lugn och ro efteråt hur det kände sig och det kommer med stor säkerhet säga att det är ledsen att det blev så, att det inte ville det men inte kunde sätta stopp. När det började komma i affekt hände något som spädde på frustrationen, ilskan och rädslan. Någon stirrade på mig, sa något provocerande, kastade en sten på mig eller bara gick mot mig på ett hotfullt sätt. Affekt smittar snabbare än vinterkräksjukan sa David Edfelt. Lågaffektivt bemötande, eller snarare lågaffektiv arbetskultur handlar om att alla runt barnen ständigt eftersträvar att förstå hur barn fungerar och reagerar i olika situationer. Att förstå affektkurvan, arbeta förebyggande, analyserande och reflekterande. Att ständigt fråga sig:
- Hur bidrar jag själv till det som händer nu?
- Kan jag ändra mitt sätt att agera för att inte öka elevens affekt?
- Vad var det egentligen som hände? Finns det ett mönster? Hur kan vi göra bättre nästa gång?
Lågaffektiv arbetskultur är utmanade, krävande och jobbigt. För de vuxna alltså. För barnen skapar det trygghet, lugn och omsorg och är inte alls jobbigt. Barnperspektiv innebär att se det utifrån barnets behov, vad barnen behöver. Vi vuxna arbetar i skolan och förskolan för att skapa förutsättningar för barnen att kunna var där, trivas, lära sig och utvecklas socialt. Vi har betalt för att vara professionella, informerade om forskning och beprövad erfarenhet. Men vi måste tyvärr också kunna stå emot populistisk skolpolitik som till stor del vänder sig till väljare som aldrig vistas i skolmiljön, som bygger sin bild av skolan på skräckreportage i kvällspressen och minnesbilder av den egna skoltiden. En stor del väljare tror fortfarande att stränga lärare, disciplin och press på eleverna ger goda resultat. Självklart ska det vara lugn och ro, ordning och reda i skolan. Det får vi på flera olika sätt, ett av dem är att utveckla en lågaffektiv arbetskultur genom att professionalisera och utbilda alla som jobbar i skolan, skapa ett system för analys och utvärdering, leta mönster och förstå vad det är som skapar situationer vi inte vill ha. Kanske måste vi bygga om korridoren, riva felplacerade väggar, tillsätta mer personal eller till och med stänga ner en skola vars miljö är hopplöst felkonstruerad och i sig gör alla barn rädda och otrygga så fort de går in genom dörren. Beslut som ställer krav på lokala politiker, skolchefer och rektorer, ja på hela skolsystemet upp till riksdagen. Någon skrev att vi borde sätta ordningsbetyg på våra skolpolitiker, det skulle hagla F-varningar kan jag lova. I Hässleholm avgick nyligen den kompetenta och mycket uppskattade skolchefen eftersom hon vägrade spara 37 miljoner på skolan vilket hennes chefer från M och SD tyckte att hon skulle göra. Civilkurage kallas det. I majoriteten av svenska kommuner sker ingen satsning på skolan överhuvudtaget, höjda lärarlöner finansieras med andra nedskärningar och kommunerna snor statliga pengar och drar ner på sina egna kostnader samtidigt.
När jag skriver detta känner jag hur affekten stiger, man kan verkligen blir förbannad, rädd och få ångest av det som händer i skolpolitiken på många håll. Om skolpolitikerna ägnade sig åt lågaffektivt bemötande av alla som jobbar i skolan skulle de behöva minska vår rädsla för idiotiska utspel, populistiska reformer och nedskärningar som döljs under rubriker som ”världens bästa skola”. De skulle behöva hjälpa oss att inte förlora självkontrollen, få panik och börja kasta saker omkring oss för att vi inte vet vad vi ska ta oss till.
Nä, nu går jag ut och gräver lite i trädgårdslandet för att lugna ner mig. Trevlig söndag!
Örjan
