Jag funderar allt mer på begreppet hemmasittare. Det är ju vad elever kallas som av någon anledning inte kommer till skolan, i varje fall inte regelbundet. Begreppet implicerar att eleven har valt detta och att det är en medveten strategi. Eleven är alltså skyldig. Och är det inte eleven så är det föräldrarna som har skuld, genom att inte bidra till att eleven kommer till skolan ”som den borde”. I det svenska samhället är det få grupper som skuldbeläggs så konsekvent och kategoriskt som föräldrar vars barn inte kommer till skolan.

Jag måste erkänna att insikten inte kom till mig förrän ganska nyligen. Även jag har tidigare lite slentrianmässigt tänkt att barnet kanske är strategiskt och vill åstadkomma något eller att föräldrarna är ”dåliga” föräldrar som inte klarar av att få iväg barnet till skolan. Det är ett tankemönster jag tror är väldigt vanligt. Det hela börjar nog med själva skolplikten som infördes 1842 med den nya folkskolestadgan. För att förhindra barn från att utnyttjas i jordbruket och säkerställa läskunnighet (och kunskap om katekesen…) bestämde riksdagen att alla barn skulle gå 6 år i skolan. Eftersom plikt innebär tvång är barn (och deras föräldrar) som inte går till skolan nästan definitionsmässigt olydiga eller lata. Och eftersom de är olydiga sitter de hemma och ställer till besvär för sin omgivning.

För mig gick resan via den moderna barnpsykologin och främst Bo Hejlskov Elvén och Ross W Greene som tydliggjort hur forskningen visat att barn gör så gott de kan, och att de vill göra bra saker som vuxna förväntar sig att de ska göra. Problemet är att de inte alltid KAN göra det som vi förväntar oss. Med den utgångspunkten blir frågeställningen en helt annan. VAD är det barnet inte kan blir den första och viktigaste frågan. Vilka rädslor är det som kommer till uttryck som vägran att gå till skolan, vilken FÖRMÅGA har barnet ännu inte utvecklat och hur kan vi i skolan hjälpa till så att det ska känna sig tryggt och säker i skolan?

Följdfrågan blir också: vad är det i skolmiljön som gör att alla barn inte känner sig trygga på just den platsen? Vad är det som gör att något eller några barn ser det som en säkrare lösning att stanna hemma trots den skam, skuldbeläggning och de hot (lägre betyg, ogiltig frånvaro etc) som det innebär. Varför är priset att gå till skolan är högre än att stanna hemma.

En skola för alla innebär att alla barn ska känna sig trygga och välkomna, även de barn som ännu inte utvecklat en förmåga att hantera komplexa kamratrelationer, höga ljud, starka lukter, arga lärare eller vad det nu kan vara. Att barn som kallas hemmasittare ofta har en funktionsnedsättning är dessutom ett välkänt faktum och väl utforskat. Nedsatt funktion innebär ju faktiskt just att man inte har utvecklat alla funktioner på det sätt som anses ”normalt”, och skolan bygger trots allt på någon slags normalkurva, där de 80% av eleverna som finns i kurvans mitt ska fungera. Det är ”normalt” att gå i skolan och tycka det är okey.

De senaste åren har forskningen om så kallade hemmasittare gjort stora steg framåt. Det finns skolor som knappt har några elever som vägrar gå till skolan och andra skolor som specialiserat sig på att erbjuda sådana elever en nystart i en annan miljö. Steg för steg bygger man upp förtroendet för skolan och långsamt men säkert återgår eleven till en ordnad skolgång.

Om vi ska komma vidare krävs det dock att alla runt eleven upphör att skuldbelägga barn och föräldrar. Det finns förmodligen inte en enda förälder som inte längtar efter att ens barn ska vilja gå till skolan, känna sig tryggt och älskat i skolmiljön. Och förmodligen inte ett enda barn som inte längtar efter tillhörighet, delaktighet och trygghet i skolan.

Örjan Liebendörfer

Categories: Skolpolitik

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

%d bloggers like this: