Christine redogör här för sin planering och genomförande av perioden i ekonomisk historia i årskurs 8.

Texterna nedan är en sammanställning från väldigt många olika källor. Delar av texterna har vi gått igenom under perioden och eleverna har fått anteckna och återberätta dem i sina periodhäften. En del texter har dikterats. Andra har eleverna fått arbeta med själva eller i grupper.Mot slutet finns texter som har fungerat som fördjupningsmaterial. Alla elever har fått ta del av hela materialet (på mejl). Utöver det har jag visat mycket fler bilder på på power point och korta filmer från You Tube (2-3 minuter) tex kring järnvägar, vävfabriker, kolbrytning etc.

Ur kursplanen saxar jag följande:

Europas och Nordamerikas historia från slutet av 1700-talet fram till idag med tyngdpunkt på tekniska uppfinningar, industrialismens och handelns framväxt och utvecklingen av samhället som en följd av detta. Här beaktas positiva följder av industrialiseringen, som till exempel ökad effektivitet, standardhöjning och social trygghet, men även negativa som arbetslöshet och miljöförstöring. Med utgångspunkt i det gamla bondesamhällets levnadssätt skildras förändringarna i och med industrialiseringen av Europa och USA.

Den tidiga industrialiseringen i England, textilindustrins utveckling och viktiga uppfinningar som spinnmaskinen och vävmaskinen. Sociala förändringar som följd av industrialiseringen, fabrikernas uppkomst, städernas tillväxt, barnarbete, arbetsvillkor och levnadsförhållanden för arbetarna. Framväxten av ett industriarbetarproletariat. Kommunikationernas förbättring med järnvägar och kanaler och senare bilar och flyg. Utvecklingen av ingenjörskonsten och teknikens betydelse i det framväxande moderna industrisamhället. Den tunga industrins utveckling, James Watt och ångmaskinen, järn- och kolgruvor, stålframställningen, löpande bandet, industrirobotar och datorisering av industriella processer.

Jordbrukets utveckling som en följd av teknikutveckling, skiftesreformer och industrialisering. Befolkningsökning och emigration under 1800-talet. Utvecklingen i Sverige skildras och jämförs med övriga Europa. Utvecklingen av det sociala välfärdssystemet, folkrörelserna, fackföreningarna, kampen för demokrati och uppkomsten av de politiska partierna.

Ekonomisk historia, 4 veckor – upplägg av perioden:

Dag 1 onsdag 21/8 – tidig historia som till exempel laga skiftet, agrarsamhället, från forntiden till nutid. diktamen + grupparbete med bänkgrannen

Dag 2 torsdag 22 – forts. anteckna + grupparbete med bänkgrannen

Dag 3 fredag 23 – forts. anteckna + grupparbete med bänkgrannen

Dag 4 måndag 26 – handeln, diktamen

Dag 5 – tisdag 27 – livet i en svensk by, anteckna

Dag 6 – onsdag 28 – livet i städerna, skråna, hantverken, anteckna

Dag 7 – torsdag 29 handels – och upptäcktsfärder, anteckna

Dag 8 – fredag 30 slavhandeln, anteckna

Dag 9 – måndag 2/9 – första industrialiseringsperioden, diktamen

Dag 10 – tisdag 3 – järnets historia, anteckna

Dag 11 – onsdag 4 – ångmaskinen, anteckna

Dag 12 – torsdag 5 – sociala förhållanden, anteckna

Dag 13 – fredag 6 – andra industrialiseringsperioden, anteckna

Dag 14 – måndag 9 – arbetarrörelsen, diktamen

Dag 15 – tisdag 11 – kvinnorörelsen, anteckna

Dag 16 – onsdag 12 – emigrationen, anteckna

Dag 17 – torsdag 13 – nuläget, anteckna

Dag 18 –fredag 14 – skrivning med periodhäftet som hjälp

Morgonlektionerna inleds med veckans ordspråk, utblick i världen och kort återblick på gårdagen, ibland med power point och/eller en/ett par kortfilmer från youtube. Därefter 5 minuters rast (utom på måndagarna när vi börjar med ca 30 minuters promenad).

Mellan ca kl. 08.50 – 09.40 går vi igenom dagens nya stoff. I slutet av morgonlektionen är det eget/grupparbete..

Grupparbeten under de två första veckorna:

Temat är de gamla yrkena och hantverken.

  • Spånad, vävning, ull, lin, silke och bomull, växtfärgning.
  • Ljus, tvål, papper.
  • Torvtäkt, kolning.
  • Krukmakeri och glastillverkning.
  • Stängsel och grindar.
  • Korgar och flätade arbeten, tunnbindning.
  • Timmerhus, halm- och vasstak.
  • Smide och hjultillverkning.
  • Båtar, segel, rep och nät.
  • Seldon och sadlar, stövlar och skor.
  • Kvarnstenar, gatsten, lergods och tegel.
Elevarbete

Välj ett gammalt hantverk tillsammans med din bänkgranne och skriv minst 300 ord (ca en A4-sida med tecken snitt 12) och tre egenhändigt ritade bilder, sätts in i periodhäftet. Du få också gärna ta bilder från nätet.

Som ”motpol” till de gamla yrkena gör vi en genomgång av våra allra modernaste yrken. Varje elev får välja ett riktigt modernt yrke och berätta om det i periodhäftet med några meningar (frivillig illustration).

Här är några exempel på moderna yrken:

Dag 1, diktamen

  • Webbdesigner
  • Webbmaster
  • Internetpolis
  • Säkerhetskonsult
  • Webbredaktör
  • Controller
  • Systemvetare
  • Systemoperatör
  • IT-installatör
  • Programmerare
  • Genetiker
  • DNA-tekniker
  • Plastikkirurg
  • Festfixare
  • Astronaut
  • Kärnkraftstekniker
  • Systemutvecklare
  • Storyliner
  • Copywriter
  • Art director
  • Paparazzi
  • Transplantationskoordinator
  • Diskjockey
  • Ljudtekniker
  • Utvecklingscoach
  • Hälsokonsult
  • Gymtränare
  • Nyhetsankare i TV
  • Miljökoordinator
Elevarbete – ett modernt yrke

Inledning

Ekonomi kommer från oikonomía från grekiskans oikos som betyder hus och nomos som betyder en som ordnar. Historia betyder vetande, kunskap.Vi ska nu tala om det vanliga folkets historia – arbetarnas historia. Vår omgivning, naturen, det yttre, har gett människan olika förutsättningar i livet. Utifrån dessa har människan skapat sin kultur som betyder odling. Kultur är de former och regler som människor levt i och efter. Kanske uppkom de första reglerna och lagarna när människor delade sin måltid med varandra. Livet blev enklare och trevligare om man visste hur man skulle uppföra sig i gruppen. I samlevnaden har olika kulturmönster uppstått. Religionen och kulten med sina ceremonier och riter har vuxit fram ur kulturen.

Kulturens kärna:

Musik
Teater ————–>    seder och bruk
Litteratur
Konst

Ekonomisk historia handlar om hur vi nått kunskap, hur tanken och redskapen utvecklas. Genom arbete med muskelkraft uppstår så småningom en längtan till förbättringar, tankekraften stiger vilket leder till utveckling.

Dag 2, anteckna

Människans tidigaste historia

De första människorna var jägare, samlare och fiskare. Som nomader drog de sig långsamt norrut i takt med att isen smälte. Landskapets utvecklingIsens dubbla rörelser.

Växtligheten, djurlivet, klimatet och tillgången till vatten har bestämt grunden för kulturen. Den yttre verkligheten – naturen – har format kulturen (odlingen).

Allra äldsta beviset på att handel förekommit är från Jeriko ca 12-10 000 f.Kr. Döda havet.

Vid utgrävningar upptäcktes att människorna ätit emmervete, en enkel och odlad sort. Troligen har de bytt till sig det med salt från Döda havet. Som betalning har också kaurisnäckor använts.

Emmervetet (tvåkornsvete), Triticum turgidum, är en art i växtfamiljen gräs. Det är en 80-130 cm hög växt med kraftigt, ihåligt, kalt eller på noderna sparsamt hårigt strå. De sträva bladen är ca 20 mm breda. Axet, som vanligen har långa borst, är 7-11 cm långt och hoptryckt från sidorna. Småaxen innehåller tre till fyra blommor, av vilka två ger frukt (två korn i varje småax).

Emmervete odlades i Främre Orienten och de tidiga medelhavskulturerna redan 6 000 f.Kr. Det infördes till Europa 4 000-5 000 f.Kr. och fick stor utbredning här. Det är ett torrmarksvete, som fortfarande odlas lokalt i s.ö. Europa och i Ukraina och används till mjöl och som kreatursfoder. Såväl vår- som höstemmervete förekommer.

Kaurisnäckan är en liten porslinsliknande snäcka i Indiska oceanen och Stilla havet och har använts (intill modern tid) som betalningsmedel av folk kring dessa vatten. Under jägartiden hyllades den som kom hem till lägret med bytet. Generöst delades bytet med alla. På boplatsen samlades folket kring elden för att äta, tälja, skrapa och umgås – talet uppstår. Människorna delade det mesta med varandra. De tillverkade själva sina vapen: spjut, metkrokar, synålar av ben och kläder av skinn.

Ca 5000 f.Kr. vid Eufrat och Tigris – Tvåflodslandet – Mesopotamien. Här utvecklades de första högkulturerna, som byggdes upp längs floderna. I den övriga världen levde människorna fortfarande som jägare/samlare. Högkultur är en form av civilisation – men det innebar inte att alla människor fick ett bättre liv. Slaveri förekom och kvinnorna levde under starkt förtryck. Människorna hade kommit till Eufrat-Tigris-området öster ifrån. Men snart räckte inte jordbruksmarken att försörja alla.

Sumererna

Sumererna lärde sig att kontrollera vattnet. De kunde stoppa översvämningar och ordnade den första konstbevattningen. Sumererna nöjde sig inte med naturen egna villkor. Odlingarna på de konstbevattnade terrasserna innehöll dadlar, granatäpplen, olika slags linser, gurkor och meloner etc.

Det 6-radiga kornet förädlades och utvecklades, det ersatte det 2-radiga. Varje ax fick i bästa fall 3 gånger fler korn – det var viktigt eftersom befolkningen växte. De allt större skördarna gav till och med överskott ibland. På grund av överskottet behövde inte alla arbeta i jordbruket. Några kom att specialisera sig på ett hantverk. Bönderna kunde så småningom byta till sig verktyg från en hantverkare.

Transporterna blev allt viktigare och hjulet uppfanns ca 3200 f.Kr. Sumererna transporterade främst livsmedel och byggnadsmaterial. Bronset uppfanns av sumererna ca 3000 f.Kr. Med brons kunde hållbarare redskap och vapen smidas. Brons är en blandning av koppar och tenn. Koppar fanns ej i Mesopotamien utan importerades från Cypern.

Sumererna började också med skrivtecken, först som bildskrift, men sedan som kilskrift.

Världens första civilisationr tog form drygt 3000 år f.Kr. i bördiga floddalar. När handeln och sjöfarten ökade blev det en stor fördel att ha nära till havet.

De äldsta kända permanenta bosättningarna från yngre stenåldern har påträffats i bergstrakterna norr, öster och väster om Mesopotamien, där regelbunden och riklig nederbörd befrämjade uppkomsten av jordbruk. På den varma och torra alluvialslätten mellan Eufrat och Tigris utgjorde däremot konstbevattning, med åtföljande krav på samarbete och organisation, den grundläggande förutsättningen för uppkomsten av. högkultur.

De äldsta tecknen på konstbevattning är belagda i Samarrakulturen i nuvarande mellersta Irak under 6000-talet f.Kr. Från ca 5900 f.Kr., under den tidiga Ubaidperioden, invandrade de första permanenta bosättarna i södra Mesopotamien. Eftersom regionen i stort sett saknade naturliga förutsättningar för annat än jordbruk och boskapsskötsel kom handel tidigt att spela en viktig roll. Under Ubaidperioden (ca 5400–4300 f.Kr.) utökades bosättningarnas antal kraftigt, och under den efterföljande Urukperioden (ca 4300–3200 f.Kr.) utvecklades de till socialt stratifierade städer. Mot slutet av Urukperioden inföll övergången till historisk tid, i och med uppkomsten av skrift.

Det har diskuterats huruvida sumererna, vilkas språk inte har kunnat förbindas med någon annan känd folkgrupp, varit identiska med eller ingått bland områdets första bosättare ca 5900 f.Kr. eller om de invandrat vid någon av växlingarna mellan de ovan angivna perioderna. Inom forskningen finns företrädare för båda dessa uppfattningar. I mellersta Mesopotamien, hade de semitisktalande akkaderna sitt centrum, och norr och väster om dem bodde folk som talade besläktade semitiska språk. Den långa tid som sumerer och akkader levde i angränsande och gemensamma bosättningsområden resulterade i stark ömsesidig påverkan inom flera områden.

Sumerena bestod av ett antal stadsstater, dvs. varje stad med omgivning utgjorde en självständig stat. Den största sumeriska staden var Uruk. Andra viktiga städer var, från söder till norr, Ur, Lagash (inom vars område Girsu låg), Umma, Shuruppak, Adab samt Nippur, S:s religiösa centrum.

Städerna leddes av stadsfurstar med titeln en eller ensi eller av kungar, vilka benämndes lugal. De äldsta kända texterna, skrivna på lertavlor, härrör framför allt från administrationen av gudinnan Inannas tempel i Uruk. Tack vare dessa fynd har det blivit möjligt att studera de stora templens ekonomiska historia under sen Uruktid och under den efterföljande Jemdet Nasr-perioden fram till ca 2900 f.Kr.

Mot slutet av den tidigdynastiska tiden besegrades Uru-inim-gina av härskaren Lugalzagesi av Umma. Denne enade, så vitt vi vet för första gången någonsin, Sumererna under ett gemensamt styre. Under denna tid hade akkaderna sitt centrum i Kish. Med dem besläktade folk bebodde bl.a. staden Ebla i Syrien. Från omkring denna tid bedrevs också fjärrhandel sjövägen från Sumerena till Meluhha, induskulturens område, via Dilmun (Bahrain) och Magan (Oman).

Sumerer. Från en tidigdynastisk kungagrav i Ur, daterad till ca 2600 f.Kr., kommer standaret från Ur, som i verkligheten sannolikt utgjort en del av ett musikinstrument eller en möbel. På två sammanfogade träpaneler har figurala mosaikinläggningar gjorts med musselskal, lapis lazuli och rödaktig kalksten. Bilden visar hur kungen (sittande längst t.v. i det översta fältet) och hans stormän håller en fest, till vilken tjänare för fram djur och diverse föremål. Personerna är framställda i värdeperspektiv, dvs. deras storlek på bilden avspeglar deras betydelse i samhället. Anledningen till festen var troligen segern i det krig som avbildas på “standarets” andra sida. Det 20,3 cm höga och 48,3 cm breda föremålet finns på British Museum, London.

Sumerernas språk och skrift

De äldsta texterna, från ca 3200 f.Kr., är skrivna med logogram som man brukar anse skall läsas på sumeriska.. Så gott som alla de flera hundra tusen lertavlorna skrivna med kilskrift från tidigdynastisk tid och från tredje dynastin av Ur var författade på sumeriska. Sumeriskan kan ha dött ut som talat språk omkring 2000 f.Kr. Den fortlevde emellertid som litterärt språk i en omgivning dominerad av akkadiska till vår tideräknings början. Man har inte lyckats bevisa någon släktskap mellan sumeriska och andra kända språk. Sumeriskan och den norr om Sumer använda semitiska akkadiskan har däremot påverkat varandra.

Majoriteten av den stora mängden bevarade kilskriftstexter från ca 3200 till 2000 f.Kr. utgörs av förvaltningsdokument från arkiv i tempel eller andra offentliga byggnader. Brev och privaturkunder finns men är inte lika vanliga.

Redan från äldsta tid förekom också tecken- och ordlistor, ordnade i ämnesgrupper. Bibliotek med litterära och religiösa texter är belagda i begränsat omfång från ca 2700 f.Kr. Den övervägande delen sådana texter har påträffats i Nippur och härrör från gammalbabylonisk tid (ca 2000–1600 f.Kr.), alltså tiden närmast efter det sumeriska herraväldets slut. De speglar dock i stor utsträckning en äldre tradition. Vissa litterära texter försågs senare med akkadisk översättning.

De äldsta litterära texterna är besvärjelser för att avvärja ondska och sjukdom, en genre som återfinns också i de yngsta sumeriska texterna. I myterna, som ofta förklarar världens ursprung eller ordning, står Enki, Enlil och Inanna i centrum. En grupp myter handlar om vegetationsguden Dumuzi och Inanna, andra skildrar olika gudars födelse eller syndafloden, åter andra har karaktären av lärodikter, t.ex. “Ninurta och stenarna” och “Enki och världsordningen”. I stridsdikter skildras mytiska eller historiska konflikter.

Ett antal epos handlar om tidiga kungar i Uruk: välkända är korteposen om Gilgamesh, senare omskapade till det babyloniska Gilgamesh-eposet.

En annan litterär kategori utgörs av sånger eller hymner, bl.a. kultsånger som prisar olika gudar eller tempel, klagosånger över bl.a. förstörelserna av Akkad och Ur samt kärlekssånger, som ofta har profan karaktär. Hymner som omnämner kungar eller furstar finns från Gudeas regeringstid till slutet av gammalbabylonisk tid (ca 2100–1600 f.Kr.). Vissa texter är utformade som brev till gudar.

En framträdande roll i den sumeriska litterära kulturen hade också ordspråkssamlingar, ibland inkluderande korta fabler. I skolsatirer presenterades dialoger mellan t.ex. skrivare som sätter varandra på prov eller mellan en skrivare och hans son. Till huvuddelen av de litterära texterna är författaren okänd; undantagen utgörs främst av några verk tillskrivna Sargons dotter Enheduanna, som var prästinna i Ur.

Talrika arkeologiska utgrävningar har frilagt delar av ett stort antal sumeriska städer i södra Mesopotamien, bl.a. av Uruk, Ur, Girsu och Nippur. Kulturellt likartade fynd har också gjorts i norra Mesopotamien. Det normala byggnadsmaterialet i regionen var obränt, soltorkat lertegel. I Eridu är en kultbyggnad belagd redan från den äldsta bosättningsfasen, ca 5400 f.Kr.

Templen gavs tidigt en framträdande position genom att de ofta uppfördes ovanpå en plattform. Under Ur-Nammus styre i Ur (2112–2095 f.Kr.) kom det höga tempeltornet, även kallat ziqqurat, att utvecklas ur sådana tempelplattformar. Huvudtemplet placerades därefter bredvid zikkuraten.

Endast ett fåtal större profana byggnader, av utgrävarna tolkade som palats, har hittills påträffats i södra Mesopotamien; även bland dessa är de i Eridu äldst (ca 2700–2400 f.Kr.). Norr om det sumeriska kärnområdet har liknande byggnader påträffats i bl.a. Kish och Mari. Huruvida det ringa antalet sådana anläggningar speglar ett drag i den sumeriska samhällsstrukturen eller beror på urvalet av utgrävningsplatser är oklart.

Ett stort antal stående eller sittande votivstatyer av människor har påträffats inne i templen. Dessa tillbedjare, framställda i alabaster, kalksten eller diorit, bär ofta den typiska sumeriska klädedräkten, ett kjolliknande plagg av ylletyg täckt med fransar eller av skinn. Statyernas ögon består ofta av bitar av musselskal (för ögonvitorna) och lapis lazuli (för irisarna). På vissa statyer är donatorns namn skrivet. Bildstelar med motiven uppdelade i register uppställdes ibland i tempelområdet, men det förekom också att stenplattor med reliefer och text samt lerkoner med härskarinskrifter fästes på själva väggarna till tempel och andra offentliga byggnader.

Sumeriska keramikföremål och småfynd har huvudsakligen påträffats i gravar. Nästan alla kungagravar är sedan länge plundrade, men i Ur har några tidigdynastiska kungagravar påträffats intakta. De avlidna hade där begravts med ett följe av tjänare och tjänarinnor samt dragdjur, vagnar och en mängd praktfulla gravgåvor.

Dag 3, anteckna

Grekerna

Det grekiska området hade ett idealiskt läge för handel. Utmärkt naturliga förhållanden för hamnar och trygga farvatten. Kreta räknas som Europas första civilisation, ca 2000 år f.Kr. Efter några århundraden erövrades Kreta av grekerna. Den grekiska kulturen började blomstra på 700-talet f.Kr. De första kända spåren av bosättning på Kreta, bl.a. påträffade i grottor på öns västra del och i Knossos, härrör från yngre stenåldern (ca 6500–3600 f.Kr.).

Bronsåldern (ca 3600–1100 f.Kr.) medförde öns första blomstringsperiod: den minoiska palatskulturen (ca 2100–1375 f.Kr.) räknas som den första högkulturen på europeisk jord. Med de omvälvningar och folkförflyttningar som ägde rum i Grekland under bronsålderns slutskede fick Kreta delvis en ny befolkning, som talade den doriska dialekten av grekiska. Trots detta uppvisar Kreta under de följande århundradena en starkare kontinuitet med bronsåldern än det grekiska fastlandet.

Livliga kontakter med östra medelhavsområdet ledde till en tidig utveckling av den orientaliserande konsten; sådana motiv kom in i vasmåleriet på 700-talet f.Kr. Troligen efter egyptiska förebilder började under 600-talet stenskulptur i stort format framställas. Knossos förblev den politiskt och kulturellt dominerande staden på Kreta, som enligt Homeros’ “Iliaden” hade 100 städer. Samhället, dominerat av aristokratiska familjer, hade många doriska institutioner liknande dem i Sparta. Knossos är en arkeologisk fyndort på Kreta, 5 km s.ö. om Herakleion, bl.a. omfattande lämningarna av den minoiska kulturens största palats. Den äldsta bebyggelsen (ca 6000 f.Kr.) på Kefalakullen i Knossos har visat sig vara öns största kända stenåldersby; till ytan större än det senare palatset. Bosättningen har avsatt upp till 7 m tjocka kulturlager. En brunn och flera enkla hus vittnar om fortsatt bosättning under tidig bronsålder (ca 3600-2100 f.Kr.). Från slutet av den perioden finns rester av en större byggnad, senare inlemmad i det minoiska palatset och kanske en direkt föregångare till detta.

Palatset, som fungerade som ett administrativt, ekonomiskt och religiöst centrum, uppfördes senast i perioden mellanminoisk IA (ca 2100-2000 f.Kr). Det omfattade då en nord-sydorienterad, rektangulär centralgård omgiven av byggnader. Den västra flygelns fasad vette mot en stenlagd gård med tre nedsänkta, cirkelrunda spannmålssilos. Mellan ca 2000 och 1700 f.Kr. tillkom det rum som senare skulle bli tronrummet, liksom pelarkryptor och magasin.

Efter en jordbävningskatastrof ca 1700 f.Kr. återuppfördes palatset. Det fortsatte att existera åtminstone till ca 1375 f.Kr., då det drabbades av en ny förstörelse, denna gång möjligen avsiktlig. Under palatsets sista tid var förvaltningsspråket grekiska, vilket visas av de tusentals lertavlor med linear B-skrift som påträffats här. Det är omstritt huruvida tavlorna hör till skedet före eller efter 1375, eftersom det är oklart om palatset även senare fungerat som administrativt centrum eller endast varit sporadiskt bebott.

Både före och efter jordbävningen utgjordes det ca 1,74 ha stora palatset av byggnader med två till fem våningar, grupperade runt den ca 53 m långa centralgården. Den västra flygeln innehöll framför allt lokaler av ceremoniell och religiös funktion, däribland tronrummet och pelarkryptorna. Omedelbart innanför den slutna västfasaden låg de stora magasinen, i vilka mängder av olja, spannmål och andra förnödenheter förvarades i ca 420 manshöga förrådskärl (pithoi) och varjehanda dyrbarheter i förseglade kistor under golvet. I övervåningen har man kunnat rekonstruera en serie stora hallar, sannolikt för religiösa ceremonier.

Enligt utgrävarens tolkning innehöll den östra flygeln bostäder, framför allt “kungens” och “drottningens” privata sviter; dessa utrymmen kan dock snarare ha haft en mer officiell funktion. I nordöst låg ytterligare förrådsrum samt hantverkslokaler. I huvudflyglarna var väggarna i många rum dekorerade med fresker eller målade stuckreliefer. De inre delarna av palatset erhöll luft och ljus genom ljusschakt och innergårdar. I palatsets omedelbara omgivning låg fristående byggnader, villor, och runt omkring en stor stad (ca 75 ha) med stenlagda gator. Flera begravningsplatser har påträffats i omgivningarna. En av de få monumentala gravarna är “tempelgraven” på Gypsadeskullen söder om palatset.

Knossos förblev betydande under övergången till järnålder och in i historisk tid; under hellenistisk tid var det Kretas mäktigaste stad. Då romarna erövrade ön 67 f.Kr. blev dock Gortyn provinshuvudstad. Till de romerska byggnaderna i Knossos hör “Villa Dionysos” och en amfiteater. Stadens historia upphörde i och med arabernas erövring av Kreta år 824.

Knossos. Rekonstruerad plan av palatset som det såg ut omkring 1400 f.Kr. Ett till synes oorganiserat gytter av rum, trappor och ljusschakt omger centralgården, till vilken vindlande korridorer leder från alla håll. Mot väster är byggnadens utsida utformad som en monumental fasad. Ruinerna av palatset kan ha gett upphov till ordet “labyrint” genom det förgrekiska ordet labrys (‘dubbelyxa’), en ofta avbildad symbol i byggnadskomplexet.

Hettiterna, ett folkslag från nuvarande Turkiet, uppfann konsten att smida järn ca 1500 f.Kr. Men det var först på 900-talet f.Kr. som järnet blev vanligt.

Strax efter 1200 f.Kr. upphörde det hettitiska riket att existera. Detta sammanföll med oroligheter i hela östra medelhavsområdet. Egyptiska källor talar om anfallande “sjöfolk”, som inget land höll stånd mot; hettitiska källor hinner knappt informera om oroligheterna. Hattusa förstördes, liksom städer i Nordsyrien. Det hettitiska kärnområdet övertogs av frygerna, och från sydöst ryckte assyrierna in.

Dessa händelser markerar övergången från brons- till järnålder. Enligt traditionen hade hettiterna ett slags monopol på järn, som först nu fördes ut på världsmarknaden; arkeologiska belägg för järn tycks emellertid inte vara fler i hettiternas land än på andra håll under bronsåldern.

Hettiter. Relief (ca 1,7 m × 1,4 m) i klipphelgedomen Yazùlùkaya nära Hattusa. Guden Sharruma, son till Teshub och Hebat, omfamnar och beskyddar kung Tudhaliya IV. Guden har en hög, toppig krona och kort tunika. Kungen är iförd mantel och håller sitt ämbetstecken, en krumstav, i vänster hand. Båda figurerna bär de typiska hettitiska snabelskorna. I de övre hörnen syns gudens resp. kungens namn.

Kännedom om järnet kom från Mindre Asien och Främre Orienten, där järnföremål förekom sparsamt redan under slutet av det tredje årtusendet f.Kr. Den upplösning som präglade östra medelhavsområdet 1200-1100 f.Kr., då de mykenska och hettitiska rikena gick under och det egyptiska skakades i sina grundvalar, signalerar järnålderns entré i Europa. De reella orsakerna till järnets utbredning på kontinenten står dock snarast att söka i de ekonomiska och handelspolitiska förändringar som präglade Europa vid slutet av bronsåldern.

I Grekland är den tidiga järnåldern (ca 1050-900 f.Kr.) relativt dåligt känd. Under geometrisk tid (ca 900-700 f.Kr.) intensifierades kontakterna med civilisationerna i Främre Orienten, vilket bl.a. ledde till införandet av den alfabetiska skriften ca 750 f.Kr. Det grekiska järnålderssamhället blev nu såsom stadsstat, polis, grunden för kulturblomstringen under arkaisk tid, och de metallurgiska framstegen säkrade denna utveckling genom både vapenproduktion och exportabelt konsthantverk.

I Grekland började den första mynttillverkningen ca 700 f.Kr. Drachma betyder en handfull. Endrachma=6 tunna järnstänger. Först på 600-talet f.Kr. kom fler riktiga mynt.

Romrriket

Lite längre västerut, på den Italienska halvön levde etruskerna. Studier av bilder och föremål i gravar visar på kvinnornas höga ställning. Det verkar som om kvinnorna var jämställda med männen.

Etruskerna utvecklade konsten att smida järn. Järnmalmen bröts på ön Elba. De stora skogarna norr om Rom kalhöggs och förvandlades till träkol till smältugnarna. Här framställdes förutom vapen även plogar och yxor av järn.

Berättelserna om trojanska kriget och Odysseus långa resa hem är populära än i dag. Vasen är från 400-talet före Kristus och föreställer Odysseus som frivilligt är fastbunden vid masten. Hans roende manskap bär öronproppar för att inte lockas av de livsfarliga sirenernas sång.

Till Italien kom järnåldern med villanovakulturen (ca 900-700 f.Kr.), känd från stora gravfält, bl.a. vid Bologna, vars äldsta skede kännetecknas av brandgravar med karakteristiska dubbelkoniska askurnor av keramik med lock i form av en skål eller en hjälm. Kulturens framträdande och äldsta utveckling är oklar, men samband finns med omgivande områden och inflytande kan spåras från grekisk-orientaliskt håll, bl.a. i figurdekorerade kärl, situlor. Villanovakulturen följdes av den etruskiska kulturen.

Exploateringen av järnförekomster på ön Elba vid västkusten och det närbelägna fastlandet spelade en avgörande roll för kulturutvecklingen. En annan länk gick norrut till Centraleuropa, där fullt utvecklad järnålder rådde åtminstone från ca 700 f.Kr.

Den dynamiska hallstattkulturen hade upprättat vidsträckta handelsförbindelser, genom vilka produkter som salt, drivna bronskärl och vapen förmedlades över stora områden och även kom till Nordeuropa. Näringslivet dominerades av en överklass som satte sig fast på strategiska punkter och behärskade metallproduktion och hantverk. I Hallstatt i Österrike bröts bergsalt i stor skala. Det var en resurs av stor betydelse för kulturutvecklingen, som bl.a. framgår av de på metallkärl rika gravfälten från perioden.

Etruskerna var ett antikt folkslag i Mellanitalien. Etruskerna är kända för eftervärlden genom arkeologiska lämningar och korta inskrifter men inte genom någon egen bevarad litteratur. Kunskapen om deras historia är följaktligen baserad på en syntes av grekiska och latinska källor samt arkeologiskt material.

Den grekiske historieskrivaren Herodotos hävdade att etruskerna invandrat från Mindre Asien, medan Dionysios från Halikarnassos argumenterade för att de var infödda i Italien, och frågan har allt sedan dess varit föremål för diskussion. Den moderna forskningen på området (inkluderande blodgruppsundersökningar av befolkningen i det nutida Toscana) har inte kunnat ge något entydigt svar. Oavsett detta har de senaste decenniernas arkeologiska fynd visat att den specifikt etruskiska kulturen utvecklats i Italien genom intensiv, främst grekisk, yttre påverkan på den lokala järnålderskulturen.

Den civilisation som växte fram i Etrurien omkring 700 f.Kr. utmärktes bl.a. av sällsynt rika gravgåvor. Basen för detta materiella välstånd var metallhandel: järn och koppar från Toscana exporterades via grekerna i Syditalien. Kontakten med fenicier och karthager förefaller också att ha varit intensiv. I gengäld importerade etruskerna lyxvaror: elfenben, strutsägg och ädelmetaller samt grekisk keramik från östra Medelhavet. Koncentrationen på lyx och statusobjekt tyder på ett aristokratiskt dominerat samhälle.

Kontakterna österut medförde stora förändringar; urbanisering och införande av skrift. Övergången från järnålderns hyddbyar till verkliga städer med rektangulära hus verkar ha tagit sin början ca 650 f.Kr. Det grekiska inflytandet speglas bl.a. i berättelsen om hur adelsmannen Demaratos i exil från Korint bosatte sig i Tarquinii (etruskiska Tarchuna) och fick en son som blev kung i Rom (se Tarquinius).

De etruskiska städerna fungerade som autonoma enheter, men de tolv viktigaste sägs också ha varit sammanslutna i ett religiöst förbund med gemensam mötesplats i Fanum Voltumnae, vars läge är okänt.

Hur denna organisation fungerade vet vi inte, men klart är att etruskerna från 600-talets slut expanderade kulturellt och troligen även politiskt.

Till greker och kelter fogade sig också det expanderande Rom, vars erövring av Etrurien inleddes med Veii (Veia), den sydligaste etruskiska staden och en av de mäktigaste, 396 f.Kr. År 386 drabbades etruskerna av ytterligare ett slag, då Dionysios I av Syrakusa förstörde Pyrgi. Från mitten av 300-talet expanderade Rom stadigt norrut, och Caere och Tarquinii tvingades sluta separatfred med kraftiga förluster av land. Omkring 310 lade romarna under sig Arretium, Cortona och Perusia. De sista försöken till samlat motstånd uppstod under det tredje samniterkriget (298–290 f.Kr.), då samniter, umbrer, galler och etrusker kämpade gemensamt. Efter slagen vid Sentinum och Vadimonska sjön var motståndet brutet, och år 280 behärskade Rom hela Etrurien.

Etruskerna var dock inte helt underkuvade: år 264 fick romarna inta Volsinii efter en revolt, och samma sak hände Falerii 241. Under bundsförvantskriget 91–88 stred även etruskerna mot Rom och bestraffades av diktatorn Sulla med stora konfiskationer av mark. Den påföljande romaniseringsprocessen bedrevs intensivt via undertryckande av etruskiskt språk, etablerande av romerska kolonibosättningar, etc. Då kejsar Claudius författade en etruskisk historia strax efter Kristi födelse, var han inte i stånd att finna någon som verkligen talade etruskiska.

Den etruskiska tillbakagången åstadkoms alltså delvis av yttre tryck. Om inre omständigheter bidragit vet vi inte. Antika författare påstår gärna att etruskerna degenererade genom lyx och rikedom, men detta var snarast betingat av egna moraliserande syften. Den etruskiska kulturen var livskraftig nog att länge fortleva under romersk dominans, och även att påverka romarna.

Fortfarande finns Romarnas ingenjörskonst kvar: vägar, kanaler, akvedukter, tunnlar, städer med torg och badhus, murar av betong med valv och bågar, kupoler samt många broar. Till Rom strömmade varor från hela imperiet.

Maskinerna var av trä: kvarnar, degknådare, olivkrossar och druvpressar.

Norden

Elevarbete

I Norden kom järnåldern något senare än i södra Europa. Under järnåldern blev klimatet kallare i Norden, djuren kunde inte gå ute längre om vintern och människorna behövde varmare bostäder. Människorna fick börja samla förråd till djuren, att ta till när marken var frusen. Nu byggdes de första bondgårdarna. Varje hushåll behövde mer mark för vinterförråden av djurfoder. Hela landskapsbilden förändrades radikalt!

Laga skiftet är benämning på det skiftessystem för jord som infördes genom 1827 års skiftesstadga. Målsättningen med denna skiftesstadga var i viss mån densamma som hade varit gällande för enskiftesreformen, som började genomföras i Sverige i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet; man ville lägga samman jordägarnas ägor i så få skiften som möjligt.

Varje delägare i en by kunde enligt 1827 års skiftesstadga påfordra skifte, och skifte kunde företas av jord som hörde till by eller hemman vari två eller flera ägde del. Vid skiftesförrättningen skulle en ägogradering äga rum för att åstadkomma en rättvis fördelning av jorden. Man delade in jorden i små rutor, värderingslotter, som sedan åsattes ett visst värde i förhållande till jordens beskaffenhet. Den jordägare som vid skiftesförrättningen tilldelades sämre jord kunde kompenseras genom att få en större areal. Tvistemål rörande skiftena skulle i första instans handläggas av en nyinrättad domstol, ägodelningsrätten, och i andra och sista instans av Högsta domstolen. Utflyttningstvånget, dvs. böndernas skyldighet att flytta ut från byarna och bosätta sig på de nya skiftena, som införts med enskiftet, skulle enligt 1827 års stadga bestå. Ehuru en del ändringar vidtogs under årens lopp i 1827 års skiftesstadga och en ny skiftesstadga utfärdades 1866 förblev principerna från 1827 års stadga gällande till 1928.

Elevarbete

Resultatet av denna skiftesreform blev att laga skifte genomfördes i så gott som hela landet. Den 1 januari 1928 ersattes 1866 års skiftesstadga av 1926 års jorddelningslag. I denna lag skilde man mellan tre olika slag av fastighetsbildningsinstitut på landet: laga skifte, avstyckning och andra lantmäteriförrättningar.

I begreppet laga skifte ingick även hemmansklyvning, ägoutbyte och utbrytning av servitut. Enligt 1926 års jorddelningslag ägde inte blott hemmansdelägare utan även vissa innehavare av avsöndrade lägenheter påyrka skifte. Ett laga skifte skulle enligt den nya lagen avse ett skifteslag. Till de primära skifteslagen räknades by och hemman och till de sekundära avsöndringar, avstyckningar och samfälligheter.

Gradering av jord skulle i huvudsak ske enligt tidigare gällande regler. Rättegång rörande skifte skulle som förut äga rum vid ägodelningsrätt

Solskifte, i Östgötalagen även laga läge, ett i främst östra Sverige och Finland tillämpat medeltida system för fördelning av mark i ett skifteslag; det förekom även i Danmark jämsides med bolskiftet.

Solskifte innebar utläggning av en bytomt, i vilken rektangulära gårdstomter lades ut till enkel eller dubbel radby. Bredden på gårdstomten bestämdes av gårdens storlek eller andel i byn, fastställd genom taxering och uttryckt i ett byamål. Solskifte har fått sitt namn efter den ordningsprincip som gällde vid tegarnas utläggning: var gård fick sin teg i samma relativa läge som gårdstomten i byn, så att den gård vars tomt låg längst i söder eller öster på bytomten också fick sina tegar i söder och öster i varje teglag. Solskifte avsåg både redan odlad mark samt nydelning av tidigare samfälld mark för åker och äng. Från Magnus Erikssons landslag 1350 var solskiftet den lagliga skiftesreformen i Sverige, men det kom i praktiken aldrig att genomföras utanför de ursprungliga provinserna. Solskiftets ordningsprinciper tillämpades dock ännu på 1700-talet vid storskifte.

Jag ska försöka reda ut begreppen för vad som gäller våra jordbruksreformer genom tiderna, det vill säga skiftesreformerna.

Redan före den tiden när landskapslagarna gällde fanns det en uppdelning av marken. De äldsta skiftesformerna som vi känner till är fornskifte, hammarskifte och bolskifte. I 1734 års lag och de medeltida lagarna reglerades skiftesverksamheten genom bestämmelser om solskifte, ibland benämnda som tegskifte. Vid mitten av 1700-talet började man ifrågasätta lämpligheten i den medeltida skiftesindelningen. Genom lagar om skiften såsom storskifte 1749, enskifte 1803 och laga skifte 1827, försökte man ändra den gamla ägosplittringen och rationalisera och effektivisera jordbruket.

Hammarskifte

Hammarskifte, är en term som förekommer i några av de medeltida landskapslagarnas byggningabalkar (Upplandslagen, Västmannalagen och Södermannalagen). Man tror att lagen syftar på ett skifte som föregått de medeltida, regelbundna tegskiftesformerna (t.ex. solskifte).

Solskifte

Solskifte var ett medeltida system för fördelning av mark i ett skifteslag. Solskifte innebar utläggning av en bytomt, i vilken rektangulära gårdstomter lades ut till enkel eller dubbel radby. Bredden på gårdstomten bestämdes av gårdens storlek eller andel i byn, fastställd genom taxering och uttryckt i ett byamål. Solskifte har fått sitt namn efter den ordningsprincip som gällde vid tegarnas utläggning: var gård fick sin teg i samma relativa läge som gårdstomten i byn, så att den gård vars tomt låg längst i söder eller öster på bytomten också fick sina tegar i söder och öster i varje teglag. Solskifte avsåg både redan odlad mark samt nydelning av tidigare samfälld mark för åker och äng. Från Magnus Erikssons landslag 1350 var solskiftet den lagliga skiftesreformen i Sverige, men det kom i praktiken aldrig att genomföras utanför de ursprungliga provinserna. Solskiftets ordningsprinciper tillämpades dock ännu på 1700-talet vid storskifte.

Bolskifte

Bolskifte var även detta ett medeltida system, ett slags systematiskt tegskifte. Byns åker delades vanligtvis i långsmala ägotegar i s.k. ägoblandning. Vid bolskifte tilldelades de i skifteslaget ingående bolen normalt lika breda tegar. Varje bolteg kunde i sin tur innehålla flera gårdstegar, som då oftast låg ordnade i solskifte.

Tegskifte

Tegskifte är en sammanfattande benämning på de olika gamla formerna för uppdelning – som i regel var i smala remsor, tegar – av åker och äng mellan de olika gårdarna i byarnas gemensamma gränser. Tegarna låg i ägoblandning, dvs. de låg mer eller mindre systematiskt blandade och brukades individuellt av sina ägare i en för byalaget gemensam årsrytm. Solskiftet var en systematisk form av tegskifte. Tegskiftet, som var gängse före reformerna på 1700- och 1800-talet, gav gårdarna del i byns alla olika markslag och jordmåner. Först med enskiftet och laga skiftet vägdes vid jordskifte jordens bördighet mot ytans storlek.

Storskifte

Storskifte är en från bl.a. England inspirerad jorddelningsreform som syftade till förbättring av jordbruket genom upplösning av byarna med deras ägoblandning. Förslag till en reform lades fram av Jacob Faggot i en rapport till Vetenskapsakademien 1741. Reformen inleddes försiktigt av riksdagen i lantmäteristadgan 1749, senare i förordning från 1757, då skiftesvitsord infördes (dvs. skifte skulle genomföras om en markägare i byn begärde detta). I realiteten kom storskifte endast att medföra en omskiftning av åker och äng till färre, större tegar. Målet som uppsattes 1762 – högst fyra skiften i åker och lika många i äng per gård – nåddes inte alltid ens vid förnyade storskiften. Från 1783 kunde enskild gård begära fullständig separation och utflyttning från byn, ett förebud till enskiftet 1803. Sådan utskiftning föregicks av ägogradering, med vägning av yta mot jordens godhet.

Enskifte

Enskifte är det skiftessystem som för jord som började genomföras i Sverige i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Man försökte sammanföra varje gårds jordegendomar till en enda stor enhet. Redan vid mitten av 1700-talet hade man genom storskifte försökt att rationalisera skiftesindelningen i Sverige. Tanken var då att varje jordägare skulle få sina ägor sammanlagda till så få och stora skiften som möjligt. Enskiftet var en vidareutveckling av storskiftet. Redan i slutet av 1700-talet hade Rutger Macklean på Svaneholms slott i Skåne, inspirerad av de skiftesreformer som genomförts i England och Danmark, beslutat och trots hårt motstånd från bönderna även genomfört storskiftet på sitt gods. Enligt regeln: en bondgård på varje skifte, medförde enskiftet att de gamla byarna blev uppsplittrade. Bönderna fick i många fall bygga nya gårdar inom de nya skiftenas gränser.
Då skiftesreformen visade att produktiviteten, och därmed lönsamheten på längre sikt ökade, trots att den gamla bygemenskapen splittrades, utfärdades 1803 en förordning om enskiftets genomförande i hela Skåne, i Skaraborgs län 1804 och i hela riket 1807, med undantag för Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län samt Finland.
Då storskifte och enskifte praktiserades parallellt i landet uppstod svårigheter att konsekvent genomföra enskiftesreformen, vilket så småningom framtvingade en ny skiftesförordning.
År 1827 utfärdades en stadga om laga skifte.
Skiftesverksamheten under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet främjades av den då aktuella fysiokratiska skolan som betonade vikten av ett produktivt jordbruk.
Enskiftet minskade avstånden gård-mark radikalt och gjorde den enskilde brukaren oberoende av övriga byamän samtidigt som det utlämnade honom till den egna förmågan. Med enskifte upphörde äldre odlingssystem, och man började odla även foderväxter. Med utflyttade gårdar och reducerade byar, nya fastighetsgränser och omlagt lokalt vägnät samt uppodling av ängs- och betesmark bidrog enskiftet inom ett par decennier till en genomgripande förändring av landskapsbilden, särskilt i Skånes slättbygder. För senare modernisering med täckdikning, mekanisering etc. blev enskiftet en viktig förutsättning.

Laga skifte

Laga skifte var benämningen på det skiftessystem för jord som infördes genom 1827 års skiftesstadga. Målsättningen var i viss mån densamma som hade varit gällande för enskiftesreformen att man ville lägga samman jordägarnas ägor i så få skiften som möjligt. Varje delägare i en by kunde enligt 1827 års skiftesstadga påfordra skifte, och skifte kunde företas av jord som hörde till by eller hemman vari två eller flera ägde del.
I princip skulle skiftet omfatta all mark. Vid skiftesförrättningen skulle en ägogradering äga rum för att åstadkomma en rättvis fördelning av jorden.
Man delade in jorden i små rutor, värderingslotter, som sedan åsattes ett visst värde i förhållande till jordens beskaffenhet. Den jordägare som vid skiftesförrättningen tilldelades sämre jord kunde kompenseras genom att få en större areal. Tvistemål rörande skiftena skulle i första instans handläggas av en nyinrättad domstol, ägodelningsrätten, och i andra och sista instans av Högsta domstolen.
Utflyttningstvånget, dvs. böndernas skyldighet att flytta ut från byarna och bosätta sig på de nya skiftena, som införts med enskiftet, skulle enligt 1827 års stadga bestå. En del ändringar vidtogs under årens lopp i 1827 års skiftesstadga och en ny skiftesstadga utfärdades 1866 förblev principerna från 1827 års stadga gällande till 1928.
Resultatet av denna skiftesreform blev att laga skifte genomfördes i så gott som hela landet. Den 1 januari 1928 ersattes 1866 års skiftesstadga av 1926 års jorddelningslag.
I denna lag skilde man mellan tre olika slag av fastighetsbildningsinstitut på landet: laga skifte, avstyckning och andra lantmäteriförrättningar.
I begreppet laga skifte ingick även hemmansklyvning, ägoutbyte och utbrytning av servitut.
Enligt 1926 års jorddelningslag ägde inte blott hemmansdelägare utan även vissa innehavare av avsöndrade lägenheter påyrka skifte.
Ett laga skifte skulle enligt den nya lagen avse ett skifteslag.
Till de primära skifteslagen räknades by och hemman och till de sekundära avsöndringar, avstyckningar och samfälligheter.
Gradering av jord skulle i huvudsak ske enligt tidigare gällande regler.
Rättegång rörande skifte skulle som förut äga rum vid ägodelningsrätt.
År 1970 ersattes 1926 års jorddelningslag av fastighetsbildningslagen, som trädde i kraft 1 januari 1972. Med den lagen avskaffades begreppet laga skifte i svensk fastighetsrätt.

Dag 4, diktamen

Handeln under medeltiden

I Norden liksom i övriga Europa hade man inte lika stor tillgång på slavar. Man var därför mer motiverade än Romarna att utveckla redskap som gjorde arbetet lättare. För trädfällning fick man fram bättre yxor och sågar. Svärden fick vassa klingor.

Järnproduktionen ökade väsentligt sedan man fått koleldade ugnar utrustade med blåsbälg. Inne i byarna fanns flera verkstäder. Där fanns smeden som smidde kedjor och skodde hästar. Där fanns tunnbindaren, vagnsmakaren och snickaren. Garvaren beredde skinnen för kläder och rustningar. Och kvinnorna kom till vävaren med garnet som de spunnit under långa kvällar vid eldstaden.

Men det var i städerna som de skickligaste hantverkarna fanns. De gjorde till exempel mästerliga järnarbeten, som kandelabrar och utsirade dörrhandtag. De kunde bearbeta guld, hamra ut silver och koppar. De kunde också skulptera i marmor och elfenben och skapa fantastiska mönster i mosaik.

Elevarbete

Skrivkonsten upprätthölls i slotten och speciellt i klostren. Skrivarna tillbringade många timmar med att utsira och färglägga anfangerna.

Efter Romarrikets sönderfall blev handeln lidande under lång tid. Det fanns mycket få jordbruksprodukter att sälja. Bönderna kom själva in till städerna med sina varor och varje stad tilldelade dem en viss plats, där de fick sälja sina varor.

I och med produktionsökningen i jordbruket, fick man ibland ett överskott. Detta kunde bönderna använda sig av för att byta till sig andra varor man behövde. Handeln var reglerad och fick uteslutande ske på marknader och i städerna, oftast under höst och vinter då skörden var bärgad och slakten genomförd.

Salt var en eftertraktad vara som användes för att konservera födan. Andra sätt att bevara maten var genom torkning, rökning eller syrning.

Städerna runt marknadsplatserna växte sig allt större. Till slut bosatte sig också handelsmännen i staden. De första städernas invånare var alltså inte handelsmän. För att skydda sig och sina varor mot löst folk, byggde man ofta murar runt städerna. De som bodde innanför dessa borgmurar kom att kallas borgare.

 “Månadsbilder”, de 12 månadernas sysselsättningar, från hur man i januari värmer sig  vid elden via bl.a. falkjakt, höskörd och vinberedning till grisslakten i december. Karolingiskt manuskript från Sankt Peter i Salzburg, 800-talet.

Principteckning av en europeisk borg från senare delen av medeltiden. Försvaret av muren förstärktes av vallgraven. Om angriparen lyckades ta sig över muren drogs försvaret samman till kärntornet – här fristående, men ofta sammanbyggt med muren. Fanns det en brunn på borggården, som på teckningen, hade man normalt även en brunn inne i tornet. Detta användes stundom som bostadshus, men det var vanligt att man bodde i en särskild byggnad. Bostadshuset och ekonomibyggnaderna byggdes samman med muren som därigenom blev starkare.

1. Par från Herrestad, Skåne. Mannen i tröja av 1500-talssnitt, kvinnan har klut. Tröjan, som kvinnorna allmänt bar under vinterhalvåret, har en för denna bygd karakteristisk skärning. 2. Par från Österåker, Södermanland. Kvinnans livkjol har medeltida ursprung. Hon bär en kort bindtröja över armen och handskarna i handen. Från bältet hänger en pungtross. Mannen har kyrkkappa med rött foder över långrock. 3. Par från Riala i Uppland. Båda har dräkter som präglats av modet från 1800-talets första del. Kvinnan har bindmössa och förkläde av kattun, mannen har långbyxor. 4. Rättvikskulla från Dalarna i en av de mest välkända dräkterna. Sedan slutet av 1800-talet har den burits utan förkläde över breddan, kjolens randiga framparti. På huvudet har hon en gråhätta och kjolsäck i sidan. 5. Familj från Leksand, Dalarna. Mannen i kyrkhatt och blåtröja med broderier. Barnen, en flicka och en pojke, i gulkoltar, som brukades upp till skolåldern. Kvinnan har blått förkläde (blåmajd), s.k. tuppaklä om halsen och “hatt” på huvudet.

Undre raden: 6. Par från Delsbo, Hälsingland, i söndagseftermiddagsdräkter med mönsterstickade tröjor. 7. Kvinna från Floda, Dalarna, i en dräkt med rikt blommönster, vilken kom i samband med anilinfärgerna på 1870-talet. 8. Par från Österåker, Södermanland. Kvinnan i halvdräkt med gulkjol och huvudkläde (påbunni), mannen i arbetsklädsel med stövlar, kort tröja och förskinn, på huvudet en kaskett. 9. Kvinna från Västra Vingåker, Södermanland, i halvdräkt med vinterpäls uppfäst baktill, vantar och en ytterhuvudduk över huvudklädet. Den lilla barfotapojken från samma ort visar dräktbruk under varmare årstid. Både vuxna och barn gick ofta barfota då marken inte var snötäckt. 10. Under skörden arbetade man ofta i enbart linnekläder. Paret från Sollerön, Dalarna, har till dessa slitskydd av läder; hon förkläde, han förskinn. 11. Som arbetskläder användes gamla och slitna plagg. Kvinnan från Järvsö, Hälsingland, vallar kor och stickar samtidigt på en strumpa. I bältet hänger en kniv samt en kjolsäck med salt, som hon har för att locka korna. 12. Man från Ovanåker, Hälsingland, i skördedräkt, blåställ, av linnetyg, en mer sentida arbetsklädsel.

Dag 5, anteckna

Livet på landet under medeltiden framtill 1700-talet

Bönderna var fria så länge de höll sig i sin egen by. De var tvungna att ha ett ärende för att bege sig till en annan by. Alla som inte arbetade betraktades som lösdrivare.

Som smedhalva försörjde man sig som smed på halvtid och som bonde resten av tiden.

Elevarbete -ljusstöpning

Någon egentlig barndom fanns inte. Barnen fick arbeta efter förmåga.

Adeln hade jakträtt, det var stränga bötesstraff för tjuvjakt. På Öland fick det under Karl X tid bara finnas trebenta hundar. Adeln ägde också kvarnarna och bönderna fick betala malningen med en viss kvantitet säd.

Prästerna hade sitt tionde, det vill säga bönderna var tvungna att lämna 1/10 av sin produktion till prästens hushåll. På prästgårdarna fanns en tiondelada som klarad förvaringen. Bönderna var dock fria, de skötte sig själva och hade självhushåll – naturahushåll.

I mitten av 1300-talet härjade digerdöden i Europa. 1/3 av befolkningen dog. Överallt stod övergivna gårdar. Bönderna, mer än några andra, fick bära bördan vid återhämtningen. Det dröjde ända in på 1500-talet innan det fann något som kunde liknas välstånd igen.

Väderkvarnarna fick stor spridning i slutet av 1400-talet. I takt med upptäcksresorna på 14-1500-talen kom också nya grödor till Europa: potatisen, bönor, majs, olika kryddor och socker från sockerrör.

Figurerna visar europeiska modeskiftningar genom 600 år. Från medeltiden till 1600-talets slut förekom modedräkter enbart i samhällets högsta skikt, inom adel och hov. 1–3) 1400-tal. Dräkter från Burgund, centrum för medeltidens mest extrema moden: Man i lång kappa, houppelande, med fladdrande ärmar och turbanhuvudbonad. Kvinna i lång överkjortel, surcot, samt strutformad huvudbonad, s.k. hennin. En “modesprätt” i nymodig kort tröja och snäva byxor. De långa skosnablarna var ett tecken på hög börd. 4–5) Ca 1550. Man i s.k. upphackad tröja och pösiga, slitsade byxor, pluderhosor med stor blygdkapsel, däröver en bred pälsfodrad kappa, schaube, med sprundförsedda prydnadsärmar. Barett på huvudet och oxmuleskor på fötterna. Värjan var ett adelskännetecken. Kvinnan bär flera lager kläder; överdräkten har åtsittande liv med vida, hängande ärmar och en framtill öppen kjol. Dräkten stadgas av stela underkläder. Huvudbonaden låter lite av håret framskymta. 6–7) Ca 1680. Man i en tidig variant av den figursydda rocken, justaucorpsen, dekorerad med bandgaloner, samt vida bandprydda rhengrevebyxor, spetskravatt sammanhållen med rosett, allongeperuk och plymförsedd hatt. Den hårt korsetterade kvinnan har en överdräkt, manteau, vars kjol är uppfäst baktill. Utöver kragen av spets är hon garnerad med spetsar och rosetter på ärmar och över håret. Spegeln i handen var en nyhet bland accessoarerna. Från och med 1700-talet kunde de också användas av tidens penningstarka societet, en grupp som blev alltmer tongivande. 8–9) Ca 1750. Kvinnan har en överdräkt med watteauveck; mannens rock har vida skört och bandgaloneringar. Peruk på huvudet och trekantig hatt, tricorne, under armen. 10–11) Ca 1780. Man i en snävt skuren rock och en väst med broderier samt knäbyxor, culotte. Kvinnan, som bär en stor hatt över en väldig frisyr, har överdräkten uppfäst baktill, à la polonaise. 12–13) 1790-tal. Man i brittisk dräkt; en dubbelradig frack och en kort, rakt avskuren väst, gilet, burna till vadlånga byxor, pantalonger, av hjortskinn samt höga stövlar; på huvudet en rund hatt över ett rufsigt kortklippt hår “à la Brutus”. Kvinnan är klädd i en antikimiterande, draperad klänning samt sjal. 14–15) 1835–40. Man i livskuren rock, bonjour, långa byxor och hög cylinderhatt. Kvinnan har en klänning över ett hårt åtdraget snörliv och flera lager underkjolar. Bahytt på huvudet och små platta kängor på fötterna. 1800-talets moden präglades helt av borgerskapets ideal. Först under 1900-talet och med den upplättade stil som införts har allt fler kunnat följa modet. 16) 1856. Klänning – liv med trattformade s.k. pagodärmar och kjol som bärs över årets nyhet: en krinolin av stål; liten bahytt på huvudet och stor sjal som överplagg. 17) 1880-tal. Turnyrklänning med ett övermått av dekorationer; på huvudet en liten s.k. kråkhatt. 18) 1900. Promenadklänning med jugendtidens svepande linjer i såväl form som dekorationer. Parasollen var ett viktigt tillbehör. 19–20) 1926. Man i kavajkostym, plommonstop och lågskor; kvinna i en dräktensemble bestående av chemise-klänning och jacka samt en s.k. klockhatt. 21–22) Den s.k. poprevolutionen i början av 1960-talet förde med sig en uppmjukning av modereglerna; det blev accepterat att kvinnor bar såväl långbyxor som kortkorta kjolar; den “op-mönstrade” byxdressen är från 1965. På 1970-talet blev jeans ett mode. 23–24) 1980-talets postmodernistiska stil innebar breda axlar och nya kombinationer av kläder och mönster. Kvinna i kavaj, lång skjortblus, kort kjol, kroppsnära trikåbyxor och små kängor. Man i kavajkostym från 1986.

Dag 6, anteckna

Livet i städerna på medeltiden och fram till 1700-talet

Livet i städerna var på många sätt helt annorlunda än på landet. London var Europas största stad med 1 miljon invånare, Paris hade ca 200 000 invånare och Stockholm 70 000. Brännvin räknades som bra för hälsan, det fanns 700 krogar i Stockholm. Stockholm som låg precis vid Mälarens mynning ut i Östersjön var en viktig hamnstad. Här skeppades järn, hudar och saltad fisk på export och många fartyg kom med importvaror. Handeln blomstrade.

Många handelsmän kom från Tyskland. Nära 60% av Stockholmarna var av tysk härkomst. Fortfarande finns Tyska kyrkan ( Sankt Gertruds kyrka) i Gamla stan som ett minne från medeltiden. Handeln utvecklade människor, för att bli en bra handelsman krävdes vaksamhet, list och vidsynthet.

Förutom handelsmän fanns det MÅNGA hantverkare i städerna. Pojkar började som lärlingar och fick sedan ge sig ut i Europa på gesällvandring. Med erfarenhet kom de sedan tillbaka och blev mästare. Alla handels- och hantverksyrken hade sitt skrå med egna sammankomster och regler. Till exempel var antalet mästare bestämt, en ny mästare kunde träda till först efter att en hade dött.

Elevhälsa

Nästan all handel bedrevs i städerna, undantag var marknadsplatser till exempel Kiviks marknad. Varje stad hade ett marknadstorg. Bönderna måste ha intyg för att få sälja och betala en avgift (tull). I Stockholm finns fortfarande Hornstull, Skanstull och Norrtull.

Dag 7, anteckna

Handels- och upptäcksfärder

Henrik Sjöfararen gjorde på 1400-talet Portugal till en stark sjömakt. Portugiserna hade monopol på handeln på vissa städer längs Afrikas kust. 1498 upptäckte portugisen Vasco da Gama en sjöväg till Indien. Christoffer Columbus stöddes av Spanien. Hans seglatser på 1490-talet förde honom till Västindien när han sökte en ny sjöväg till Indien.

Elevarbete

Handel och hantverk och längtan efter något nytt, ledde till alltmer vågade upptäcksfärder. 1519-1522 gjorde spanjoren Magellan den första världsomseglingen. Spanien lydde under påven, som fick mer och mer att bestämma över efter spanjorernas alla erövringar. Landet samlade stora rikedomar och människorna blev till lut så rika att många slutade arbeta. Det gick inte så bra i längden – från att ha varit världens rikaste folk, kom de på fall genom sin lathet…

I Holland bodde ett arbetsamt folk. De tog över efter Spanien och blev Europas ledande handelsnation på 15-1600-talen. År 1602 grundades Holländska Ostindiska kompaniet som handlade med Indien, Fjärran Östern och Västindien. Holländarna tjänade mycket pengar på sin handel. De utvecklade bankväsendet och kom på ett postgirosystem.

Samtidigt tog Engelsmännen för sig. Kapten James Cook, 1728-1779, var upptäcksresande. Han utforskade Stilla havsområdet. Livet ombord på hans fartyg var välordnat. Man höll rent och hade frukt och grönsaker med för att undvika den fruktade sjukdomen skörbjugg.

1588 rustade Spanien den oövervinnerliga armadan för att gå i krig mot England, som de ansåg hade skymfat dem. Men Spanien besegrades och drevs tillbaka. England vann till slut även kampen mot Holland och Portugal om världshandeln och kolonierna. Delvis blev segern deras genom ett ohederligt tillvägagångssätt.

Dag 8, anteckna

Slavhandeln över Atlanten

Elevarbete

Efter den spanska erövringen av Västindien och Centralamerika sattes indianer i tvångsarbete i gruvor och jordbruk. De flesta dog efter kort tid. För att skaffa ny och bättre lämpad arbetskraft började från omkring 1520 svarta slavar överföras från Afrika, först till Västindien och senare till sockerplantager på fastlandet. Spanjorerna fraktade själva inte slavar. Ledningen av den lönande slavhandeln övergick från portugiserna till fransmännen och därifrån till britterna. Inom ramen för den s.k. triangelhandeln fördes vapen, rom och andra varor från städer som Liverpool och Bristol till Afrika, där de byttes mot slavar. Livligast var handeln vid den centralafrikanska västkusten från Angola i söder till Gambia i norr. Vid de europeiska fästningarna längs den afrikanska kusten fanns reguljära marknader. Slavarna förmedlades vanligen av afrikanska makthavare, som skaffat fångar genom raider eller krigståg.

I nästa led transporterades slavarna till Västindien eller det amerikanska fastlandet. Omkring 15 % av slavarna beräknas ha dött under transporten över Atlanten, som tog minst sex veckor. I det tredje ledet fördes socker och rom tillbaka till Europa, för att på nytt ingå i bytet mot slavar i Afrika. Totalt beräknas ca 11 miljoner slavar ha förts från Afrika till Nord- och Sydamerika. Slavhandeln över Atlanten kulminerade mellan 1740 och 1810, då drygt 60 000 slavar om året importerades till Amerika. En last slavar bestod i genomsnitt av 75 % män och 25 % kvinnor. Avsikten med det svenska Afrikanska kompaniet, upprättat 1649, var bl.a. att bedriva slavhandel från Cabo Corso, men dess verksamhet blev kort.

I de engelska kolonierna i Nordamerika startade importen av slavar i början av 1600-talet. Antalet slavar ökade kraftigt i takt med bomullsodlingens expansion under 1800-talets förra del. En effektivare arbetsorganisation infördes. År 1860 fanns 4,4 miljoner slavar i USA. Fastän mindre än 5 % av den vita befolkningen i sydstaterna ägde slavar, blev slaverifrågan den utlösande faktorn till amerikanska inbördeskriget (1861–65), som ledde till att slaveriet förbjöds 1865. Enligt den amerikanske ekonomhistorikern Robert W. Fogel var slaveriet trots stigande priser på slavar ekonomiskt bärkraftigt. Orsaken till slaveriets fall bör därför sökas i en moralisk och politisk reaktion snarare än i dålig lönsamhet. Efter frigivningen hamnade många svarta i ett ekonomiskt beroendeförhållande som fattiga hälftenbrukare, vilket innebar att de måste lämna en stor del av skörden till jordägaren.

Reaktionen mot slaveriet hade vuxit sig starkare i 1700-talets Europa under påverkan från upplysningen. På många håll förbjöds slavhandeln före slaveriet, i Storbritannien och USA 1807. I Storbritannien bildade The Anti-Slavery Society, grundat 1823, opinion mot slaveriet. I de brittiska kolonierna avskaffades slaveriet 1833, i de franska 1848 och i Brasilien 1888. När Sverige 1784 från Frankrike övertog ön Saint-Barthélemy förutsattes slavhandel för att kolonin skulle bli lönsam, och 1786 bildades Västindiska kompaniet, i vars privilegier rätten till handel med slavar från Afrika ingick. Den officiella slavhandeln blev dock liten, och 1846–47 friköptes de drygt 500 slavarna på Saint-Barthélemy med medel anslagna av den svenska riksdagen.

Slavar i kedjor. Bild från Zanzibar, ett centrum för den östafrikanska slavhandeln under senare delen av 1800-talet. I Zanzibar såldes omkring 7 000 slavar om året på 1860-talet. De exporterades till bl.a. Arabien

Färdigvaror i form av bl.a. vapen, järn, glaspärlor och tyger byttes i Västafrika mot slavar. Dessa fraktades i sin tur till Brasilien, Västindien och Nordamerika där de byttes mot bl.a. tobak, socker och bomull, varor som sedan skeppades till Europa för bearbetning.

 Flera europeiska stater deltog i triangelhandeln, men systemet var särskilt utmärkande för den brittiska kolonialhandeln med Liverpool och Bristol som centra och kom att bidra till den brittiska ekonomiska expansionen och den industriella revolutionen under 1700-talet.

Annons från Charleston i South Carolina 1769 där en skeppslast med 94 slavar bjuds ut till försäljning på auktion. Slavarna – vuxna män och kvinnor, pojkar och flickor – uppges vara friska och nyss anlända från Sierra Leone.

Ombord på ett slavskepp

Fregatten Fredensborg byggdes 1752 under namnet “Cron Prindz Christian”, men döptes 1765 om efter en dansk handelskoloni på Guldkusten. Fartyget var 30 meter långt och 14 meter brett och hade plats för 250-300 slavar. Det innebar att varje slav skulle få plats på ett utrymme som var 180x40x70 centimeter. Under den månadslånga överfarten låg de packade som sillar utan större möjlighet att röra sig.

Mängden slavar ombord på ett skepp var noga reglerat. Den engelska flottan hade tagit på sig rollen som kontrollant av slavskeppens last och om man vid inspektion hade för många slavar fick man helt enkelt lov att göra sig av med dem. Det enklaste sättet var att hänga fast stenar vid anklarna och slänga de övertaliga överbord.

Färden över Atlanten tog mellan en och två månader. Under hela denna tid befann sig slavarna under däck. Män placerade i fören och kvinnor i aktern. Något avträde fanns inte så slavarna fick uträtta sina behov på platsen. Stanken var outhärdlig. Slavarna drabbades ofta av depression. Tre gånger per dag luftades de. Då passade de som kunde på att begå självmord genom att hoppa i sjön. För att förhindra att den dyrbara lasten tog livet av sig byggde man ett relingsstängsel. Men trots det hände det att slavar lyckades kasta sig i vattnet.

Tillgången på mat var begränsad på Fredensborg. Huvudprincipen var att maten skulle vara näringsrik men inte kostsam. De som vägrade äta tvångsmatades med en så kallad munöppnare (speculum oris).

Så här såg veckoransonen ut för en manlig slav:

* Ett halvt pund fläsk
* En åtting bönor
* En åtting gryn
* En tredjedels åtting hirs
* En deciliter brännvin
* En åtting tobak
* En halv deciliter palmolja

(Ett pund = 425 gram, En åtting = en åttondels pund, dvs 53,125 gram. Totalt fick alltså varje slav i sig 336,5 gram mat/vecka).

Livet ombord på Fredensborg var hårt. Omkring en tredjedel av besättningen och var sjätte slav dog under resorna. Visserligen fanns en skeppsläkare ombord men han stod maktlös när sjukdomar bröt ut. Förmodligen såg många slavar döden som en befriare och lät bli att anstränga sig för att överleva.

Livet som slav

Slavhandlarna föredrog till en början att satsa på manliga slavar. En anledning var att män passade bättre som kroppsabetare än kvinnor. En annan anledning var att män hade större chans att överleva den hårda överfarten. Men med tiden ökade antalet kvinnliga slavar. Kvinnor har ju nämligen en förmåga som män saknar – förmågan att föda barn. Och att föda upp nya slavar var ju i längden mer ekonomiskt än att importera nya.

På den danska ön Saint Croix i Västindien utgjorde slavarna mer än 90 procent av befolkningen. De delades in i fyra olika grupper.

Högst på rangskalan stod “frinegrerna”. Så kallades de slavar som friköpts av sina ägare eller tjänat ihop tillräckligt med pengar för att köpa sig själv. Att bli frineger var oerhört svårt; dels krävdes en medmänsklig plantageägare, dels flera års slit. Många slavar fortsatte att jobba på plantagerna även sedan de friköpts. Anledningen var att de ville tjäna ihop tillräckligt med pengar för att friköpa familjemedlemmar.

Efter denna grupp kom “husslavarna”. Dessa tjänstgjorde i överklassens hem. Ett vanligt borgerligt hem i Saint Croixs huvudort Christianssted hade 8-10 husslavar. Kännetecknande för denna grupp är att de betraktades mer eller mindre som hushållsmedlemmar. En husslav behandlade man inte hur som helst.

Värre var det för “plantageslavarna”. Deras enda funktion i samhället var att plocka bomull eller slita på sockerrörsplantagerna. Giftermål var förbjudet, men samboende tilläts under vissa förutsättningar. Först och främst var slaven tvungen att döpa sig. (Kyrkan tog för övrigt aktiv ställning för slaveri eftersom man såg det som ett sätt att rädda de svartas själar åt Kristus).

Slutligen har vi “maroon-negrerna”. Så kallades förrymda slavar som tagit sin tillflykt till träsken (“maroon” på kreolfranska). Straffen för rymning var hårda. En “förlupen neger” kunde brännas med glödgat järn tre gånger och därefter hängas. Medskyldiga dömdes att mista ett ben. Straffet var detsamma om man “lyfte hand mot vit”.

Att man betraktade afrikanerna som mindre värda människor visas av följande citat från dansken Reymert Haagensen på 1730-talet:

“Negrerna är liksom skapta till trälar, de känner inte heller till någonting annat än beständigt arbete, vilket de utför med nöje, ja sjungande och vid gott mod, som vore de de lyckligaste. […] De är alla av naturen onda”.

Dag 9, diktamen

Den första industrialiseringsperioden.

På böndernas marker betade fåren. Ullen togs omhand i hemmen. Det var kvinnorna som kardade, spann och vävde. Kringresande handelsmän kom ibland och köpte upp textilierna och sålde dem sedan vidare med god förtjänst. På 1700-talet fick ullen konkurrens av bomullen från Indien och Kina. För att skydda ullen infördes på flera håll förbud mot utländska tyger.

I England gjorde några uppfinningar att utvecklingen inom textiltillverkningen tog fart.

1733 – John Kays, flygande skytteln.

1769 – Richard Arkwrights, vattendrivna spinnmaskinen Spinning Jenny

1770 – James Hargreaves, spinnmaskin

1784 – Edmund Cartwrights, mekanisk vävstol

Ofta var det så att den ena uppfinningen ledde till den andra. Flygande skytteln innebar att spinnhastigheten mångdubblades. Spinning Jenny kunde spinna 100 trådar samtidigt. Detta ledde till arbetslöshet för dem som förut spunnit (kvinnorna i hemmen). Nu skedde massproduktionen i städerna i stället.

Elevarbete

Det första steget var taget till industrisamhället. Livet på landet byttes mot livet i staden för många familjer. Hantverkarna hade förut haft en personlig relation till sina kunder. Nu blev marknaden anonym. Det blev ett helt annat förhållande mellan producent och konsument. De många uppfinningarna gjorde att samhället förändrades radikalt. Arbetare behövdes på fabrikerna i städerna och flyttlassen från landsbygden började rulla. Bostäder uppfördes i all hast vid fabrikerna och städerna växte sig allt större. Det var långa arbetsdagar på 12-14 timmar 6 dagar i veckan, även för barnen.

De första maskinerna tillverkades av trä, men hållbarheten var dålig. Då började man tillverka maskiner i järn istället. Så har muskelkraft, genom tankekraft förvandlats till uppfinningar som förändrar livet.S

Spinning Jenny och de andra uppfinningarna förändrade människornas tillvaro. Från hemtillverkning via mindre industrier drivna av vattenkraft till stora ångmaskinsdrivna industrier i städerna. Kapitalet – pengarna – fick en större betydelse än tidigare. Både råvaror och maskiner måste köpas och arbetarna fick lön. Självhushållet fick överges och människorna i städerna handlade i affärer. Länderna drev handel över hela världen och grundade många kolonier. Detta blev också orsaken till krigen mellan länderna under 1700-talet. Så småningom gick England segrande ur striden och blev världens största kolonialmakt. England blev ett föregångsland. Men det fanns många problem för de första industrierna: råvarorna kom stötvis och maskiner gick sönder

Spinnprocessen inleds med att fiberbalarna öppnas, blandas, uppluckras och rensas (gäller inte konstfibrer) från föroreningar, som fröskal, sand m.m. Ytterligare uppluckring sker genom kardning, så att ett fiberflor bildas, som sedan sträcks, varvid fibrerna ytterligare blandas och parallelliseras. Vid framställning av kammat garn, kamgarn, avlägsnas även korta fibrer m.m., i samband med sträckningsprocesserna.

Natur- och konstfibrer, fibrer av olika färg samt återvunnet fibermaterial blandas ofta vid de inledande processerna. Vid många spinnprocesser följer en förspinningsprocess där ett lössnott förgarn erhålls, som i slutspinningen sträcks kraftigt till önskad grovlek och snodd. Snodden bestäms av spindelns, rotation och frammatningshastigheten hos sträckverket. Vid användning av moderna högsträckverk bortfaller ofta förspinningen. Huvuddelen av all slutspinning sker med ringspinnmaskiner.

Principskiss av ringspinning och rotorspinning, de två spinnsätt som är vanligast i dag.

Maskinspinningens historia

Den maskinella spinningen utvecklades i England, där Lewis Paul (d. 1759) och John Wyatt (1700–66) 1738 uppfann en föregångare till de nutida sträckverken och 1748 den roterande kardcylindern.

James Hargreaves konstruerade 1764 sin spinning jenny och Richard Arkwright 1769 en kontinuerligt arbetande spinnmaskin med sträckverk och vingspindlar.

År 1779 uppfann Samuel Crompton sin mulstol (efter eng. mule, mulåsna, korsning), som var en kombination av de båda tidigare varianterna.

Från England spred sig den nya tekniken; i början av 1800-talet uppfanns en våtspinnmaskin för lin, och 1828 patenterade amerikanen John Thorp (1784–1848), en ringspinnmaskin, den maskintyp som fått och fortfarande har störst betydelse genom sin flexibilitet och produktivitet.

Till Sverige kom de första spinnmaskinerna på 1790-talet.

Handspinning och spinnredskap

Spinning eller spånad är ett hantverk som har anor sedan forntiden. För handspinning användes sedan medeltiden spinnrockar av olika slag. Den indiska bomullsrocken anses vara ursprung till hjulrocken, som infördes under tidig medeltid till Europa. Den har en horisontellt liggande sländten och drivs med ett hjul som vevas.

Liksom vid spinning med slända måste man avbryta arbetet då och då för trådupplindning. I slutet av medeltiden uppfanns vingdonet omkring trådrullen, något som tillskrivits Leonardo da Vinci. Detta möjliggjorde samtidig spinning och upprullning.

Tramprocken, som blev den vanligaste spinnrocken i Sverige härrör från 1600-talet och kommer troligen från Tyskland. Då man under 1700-talet ökade användningen av bomull i Sverige blev bruket av hjulrocken åter aktuellt eftersom tramprocken med vingtyg var mindre lämpad för bomull. Hjulrocken, även kallad lång- eller industrirock, användes också för kortfibrig ull i de manufakturer som vävde tyg bl.a. till uniformer. Den brukades till viss del också i hemmen. I vissa områden, t.ex. på Färöarna, används den fortfarande.

Spinnrock av vanlig svensk typ samt närbild av vingtyget (även kallat rulltyg). Detta består av en horisontell järnten, i vars främre del fibersträngen löper in, samt de båda vingarna, som är försedda med krokar och snurrar runt och utför spinningen till tråd, vilken sedan lindas på rullen i mitten. Vingtyget och rullen drivs med snören över trissor, som löper från det stora hjulet på spinnrocken, vilket förs runt medelst trampning.

Användningen av naturfibrer för textila ändamål går tillbaka till förhistorisk tid. Tamfår tycks ha funnits i sydvästra Asien redan ca 8000 f.Kr. Bearbetat lin är känt från Egypten från ca 5000 f.Kr., och bomullsspinning i Indien från ca 3000 f.Kr. Silkestillverkning nämns i Kina redan 2600 f.Kr.

Under 1800-talet började man på allvar försöka tillverka konstfibrer, och 1884 patenterade Hilaire Bernigaud de Chardonnet framställningen av nitrocellulosafibrer. Han grundade en fabrik, som 1891 producerade den första kommersiellt tillverkade konstfibern. Detta s.k. chardonnetsilke ersattes dock snart av kupro, som patenterades 1890, men framför allt av viskos, som uppfanns 1892. Tillverkning av denna den hittills viktigaste regenatfibern började i England 1905.

År 1921 började kommersiell tillverkning av acetatfibrer i USA. Redan 1913 hade tyska kemister lyckats framställa fibrer av PVC; 1936 framställdes kommersiellt en fiber i Tyskland av klorerad polyvinylklorid, dock inte så lämplig till textilier.

Grunden till syntetfiberindustrin anses ha lagts genom Wallace Carothers forskningsarbeten vid Du Ponts laboratorier, USA, som 1935 resulterade i framställningen av nylon och också var av stor betydelse bl.a. för framtagningen av akryl och polyester.

Forskningsarbete i Tyskland resulterade i att en liknande nylonfiber, benämnd Perlon L, från 1939 tillverkades i fabriksskala. Den i särklass viktigaste syntetfibern, polyester, framställdes laboratoriemässigt i England 1941 med försöksproduktion 1947 och kommersiell produktion 1953 av Terylene® i England och Dacron® i USA. Akrylfibrer patentsöktes oberoende av varandra i Tyskland i april 1942 och i USA i juni 1942.

Det stora genombrottet för syntetfibrerna kom under 1970-talet.

Spinning jenny, spinnmaskin som James Hargreaves konstruerade 1764. Den tillät spinning av åtta trådar samtidigt och anses som den första egentliga spinnmaskinen. Maskinen var gjord av trä och var handdriven. Den arbetade diskontinuerligt och förgarnet förtunnades, sträcktes, genom att det drogs ut av en vagn på maskinen.

År 1766 hade Hargreaves förbättrat maskinen så att 100 trådar kunde spinnas samtidigt. Han fortsatte med ytterligare tillverkning trots att såväl hans bohag som flera maskiner förstördes av handspinnare, som befarade att de skulle bli arbetslösa av uppfinningen. – Benämningen är oklar; den syftar troligen inte på någon kvinnlig släkting Jenny utan torde vara slanguttryck för “spinning engine”.

Dag 10, anteckna

Järnets historia

Elevarbete

Järnet blev allt viktigare. För att framställa järn behövdes kol och kol fick man från skogen. England skövlades på sina skogar. Än idag finns lite skog på de Brittiska öarna.

Det här blev ett gyllene läge för Sverige – här fanns både järn och stora skogar. Milornas rök ringlade tätt, här framställdes träkol och tjära. Till de svenska järnbruken hämtades valloner, skickliga yrkesmän från Belgien. De bosatte sig vid järnbruken i norra Uppland, Bergslagen, Västmanland och Dalarna.

Louis de Geer var en av patronerna (chef för ett bruk). Bruken var som egna små samhällen med allt som arbetarna behövde.

Louis De Geer var en vallonsk, alltså fransk-belgisk, affärs- och industriman som på 1630-talet flyttade till Sverige och byggde upp fabriker av flera slag. Hans insatser var viktiga för att Sverige skulle hålla sig kvar som stormakt. De Geer adlades och blev stamfar för en adelssläkt som lever kvar i Sverige än i dag. Louis De Geer var född 1587 och dog 1652.

Elevarbete

Louis De Geer kom från Nederländerna och var Sveriges mest betydande företagare under 1600-talet

Valloner var ursprungligen den folkgrupp i gränsområdet mellan nuv. Belgien och Frankrike som talade vallonska, idag liktydigt med den franskspråkiga befolkningen i Belgien. I Sverige avses med valloner oftast de arbetare knutna till järnindustrin som invandrade till Sverige under första hälften av 1600-talet. De kom från delar av nuvarande Belgien och Nordfrankrike som tidvis drabbats av produktionsproblem under det nederländska frihetskriget (1579-1648). Vallonerna skrev anställningskontrakt med nederländska företagare som hade skapat sig positioner inom internationell handel och byggt upp industriella intressen i Sverige. Den mest framstående var Louis De Geer (d.ä.), men även medlemmar av släkten de Besche var viktiga arbetsgivare. I kontraktsvillkoren ingick vissa års anställning i Sverige och därefter rättighet att få familjens återresa betald. Om de valloner som återvände vet man mycket lite, medan däremot de ca 900 personer som stannade i Sverige har studerats tämligen ingående; särskilt gäller detta de yrkesarbetare som överförde kvalificerade arbetsmetoder till ett begränsat antal svenska bruk. Fram till 1625 invandrade vallonerna huvudsakligen via Norrköping och blev verksamma i Östergötland (särskilt Finspång) och Södermanland. Norrköping var även därefter den viktigaste inslussningsorten, men många valloner flyttade senare till bruk i Uppland, främst Lövsta och Österby. Här införde de en förbättrad tackjärnstillverkning i franska masugnar. Först på lång sikt och i underordnade befattningar släpptes svenskar in i vissa av tackjärnsproduktionens arbetsmoment. Däremot hemlighölls yrkeskunskapen inom den därpå följande stångjärnstillverkningen nästan helt av vallonerna och deras ättlingar.

På malm från Dannemora gruva gjordes med vallonmetod under flera sekler det bästa utgångsmaterialet för tillverkning av stål, med England som dominerande produktionsland. Av det totala antalet valloner utgjorde yrkesarbetarna, dvs. smederna och arbetsledarna vid masugnarna ca 25 %. Återstoden var skogshuggare och kolare samt brukshantverkare som bl.a. reparerade och underhöll industrianläggningarna. Då dessa kategoriers yrkesskicklighet inte avvek från motsvarande svenskars, kom de – i motsats till de exklusivt kunniga vallonsmederna – att snabbt förlora sin yrkesidentitet och etniska särart.

Strax efter bronsåldern i Sverige (1800-500 f.Kr.) hittades järn i myrarna. På vintrarna stod man på isen och ”fiskade” upp myrmalmen med långa stänger med en ”sked” på. Metoden att smälta järnet i lerklädda gropar i marken tillsammans med glöd kallades asmundsmide. Först på 1200-talet började man bryta malm ur berget. Brytningen skedde med hjälp av tillmakning, det vill säga man eldade på berget och avkylde det snabbt med vatten så att det sprack. Sedan kunde man hacka loss bitarna.

Nästa steg i utvecklingen var blästerugnen. I den användes träkol och luft och smältningen gick något bättre för temperaturen blev högre. Så kom man på att bygga högre ugnar, elda med träkol och blåsa in luft. Järnet smälte bättre och kunde gjutas. Detta gjutjärn var dock sprött. Processen förbättrades och när man ökade järnets kolhalt blev det hållbarare.

Järnet sändes till hammaren där det bankades eller valsades ut till stänger – stångjärn. Detta såldes till exempel på Järntorget i Gamla stan i Stockholm. Därifrån skeppades de också ut i Europa.

När Henry Bessemer  (1813-1889) kom på Bessemermetoden var det en revolution. Tackjärnet kunde direkt omvandlas till smidbart stål som var både böjligt och hårt.

I Sverige användes Bessemermetoden först vid Sandvikens Jernverk (1858). I Solingen i Tyskland tillverkades saxar och kirurgiska instrument, i Mora och Eskilstuna gjorde man knivar. Dessa kunde göras starkare med hjälp av Bessemermetoden.

Järnmalmen i Kiruna och Malmfälten innehåller fosfor och hindrade framställningen av stål. En ny metod att ta bort fosforen utvecklades och järnmalmen började brytas. Den nya metoden kallades Thomasprocessen. Den utvecklades 1876 av SG Thomas. Med den metoden renades flytande råjärn från svavel och fosfor och man fick ett utmärkt stål.

Sverige blev ett rikt land. Sveriges järn och stål började efterfrågas i hela världen. För att kunna exportera hela året byggde rallarna malmbanan till Narviks isfria hamn. Järnvägen blev snabbt den viktigaste kommunikationen i Europa.

Järnets ålder hade börjat!

Kolbrytning är brytning av brun- och stenkol under jord eller i dagbrott. Av världens kolproduktion bryts ca 2/3 under jord. I Sverige har kolbrytning förekommit i n.v. Skåne. I Norden bryts nu kol endast på Svalbard. Vid underjordsbrytning bryts de horisontella kolflötserna (ca 0,5-3 m höga) ofta mekaniskt med roterande skärmaskiner. Det lösbrutna kolet uppsamlas på kedjetransportörer för vidarebefordran på långa bandtransportörer till uppfordringshissarna. Taket i brytningsrummen hålls uppe tillfälligt med hydrauliska pelare. Utbrutna rum återfylls med gråberg eller får rasa igen.

Vid dagbrottsbrytning kan kolflötserna ligga ca 10-100 m under mark, ovanlagrade av ofyndigt berg och jord, som först bryts och upplastas. Dessa massor transporteras vidare för återställningsarbeten i redan utbrutna områden, ofta med stora redskap. En skophjullastare kan t.ex. vara 220 m lång och 85 m hög och den kan lasta 240 000 m3 per dag. Man strävar efter att lägga jordmassorna i rätt följd för god återställning och återväxt. Ibland arrangeras konstgjorda sjöar.

Kolbrytning är en mycket riskfylld industriell verksamhet även om säkerheten successivt förbättras. Som ett mått på risken kan anges att i Storbritannien, där underjordsbrytning dominerar, sker ungefär en dödsolycka per 2 miljoner ton producerat kol. I Australien, där ca hälften av kolet bryts i dagbrott, sker en dödsolycka per ca 3,5 miljoner ton producerat kol. De största olycksriskerna vid underjordsbrytning ligger i rasrisken samt i risken för att lättantändlig gruvgas (metan) råkar i brand.

Historik

Trots rikliga tillgångar på stenkol i Västeuropa utvecklades ingen teknik som gjorde att fyndigheterna kunde utnyttjas i någon högre grad förrän i samband med den industriella revolutionen på 1700-talet.

I Kina hade man emellertid under Songdynastin (960-1279) utvecklat en teknik för järnframställning där kolet efter reducering till koks användes i masugnar. Andra användningsområden var bränslekrävande tillverkningsprocesser som alunframställning och saltutvinning.

Men dessa tillämpningar fick inte de omvälvande industriella effekter som motsvarande uppfinningar fick i Europa hundratals år senare. Den kinesiska tekniken tycks heller inte ha överförts till Europa. I slutet av 1200-talet – då Marco Polo rapporterade kinesernas eldning med “den svarta stenen” – var de tidigare tekniska landvinningarna bortglömda.

I Europa började stenkol brytas på 1100-talet i nuv. Belgien och Frankrike för användning i smedjorna. I många andra delar av Europa kom kolet under medeltiden också att utnyttjas vid kalkbränning och för bostadsuppvärmning. Däremot var uppeldning med kol mindre lämplig vid framställning av glas och keramik.

Som energikälla för upphettning av vätskor – t.ex. i samband med växtfärgning och ölbryggning – användes kol som bröts på lättillgängliga ställen där kolflötserna gick i dagen.

Under 1500- och 1600-talen ökade användningen av kol inom sådan förindustriell produktion som krävde kraftig uppeldning, och anläggningar i större skala uppfördes i anslutning till koltillgångar.

Många regioner hade begränsad tillgång på ved och träkol, vilket gjorde utvinning av stenkol lönsam även i de fall då man tvingades övergå från brytning i dagbrott till brytning i djupa schakt. England hade god tillgång på stenkol, vilket underlättade tillkomsten av förindustriella anläggningar med krav på billig energi, som såpverk, saltverk, bryggerier, kanongjuterier, krutbruk, skeppsvarv, pappersbruk och glashyttor.

I andra delar av Europa med lättillgängligt kol kunde användningen för industriellt bruk öka. Den nya förindustriella strukturen inom dessa verksamheter var en av de faktorer som banade väg för det industrisamhälle som växte fram under 1700-talet, och stenkolets utnyttjande inom järnhanteringen spelade en central roll i den industriella revolutionen.

Det var kring kolfält i Yorkshire som industriområden började växa upp i slutet av 1700-talet, och på 1800-talet tog liknande områden form i Ruhrområdet i Tyskland och i Appalacherna i USA.

Storbritannien blev under 1800-talet världens ledande kolproducent. Växande industristäder krävde kol för uppvärmning och belysning. Moderna tekniska processer inom järnhanteringen ersatte äldre träkolsbaserad framställning. Järnvägarnas lok och sjöfartens ångbåtar slukade kolenergi i allt större omfattning.

Kolet blev också en råvara för den framväxande kemiska industrin. Omkring sekelskiftet 1900 var den amerikanska produktionen större än den i Storbritannien, och den var dubbelt så stor som den brittiska vid tiden före första världskriget, då även den tyska kolproduktionen låg i nivå med den brittiska.

Under mellankrigstiden och efter andra världskriget kom Sovjetunionen att bli en av de ledande kolproducenterna i världen.

Produktion av järn tillhör en sen period i metallurgins historia, då den kräver en långt mer komplicerad teknik än framställning av koppar och brons. Järn kunde från början inte gjutas utan måste smidas till önskad form. Det måste hethamras för att befrias från slagg, härdas och förenas med kol för att förvandlas till stål och anlöpas för att göras “segare”. Järnmalm förekommer dock ymnigt över stora delar av jordytan, och dess effektiva hantering öppnade möjligheter till storproduktion av metallvaror som aldrig var tänkbar i fråga om brons.

Introduktionen av järn i olika kulturer

Redan i det fördynastiska Egypten (ca 5000–3000 f.Kr.) förekom sporadisk användning av metalliskt järn från meteoritfragment, och under tredje årtusendet f.Kr. uppträdde föremål av smält järn i Mindre Asien. Hettiterna producerade järn i större skala åtminstone från 1400-talet f.Kr. Nya forskningsrön tyder samtidigt på att inhemsk järnhantering förekomit i Europa betydligt tidigare än vad som tidigare antagits; bland exemplen kan nämnas holkyxor av järn från slutet av bronsåldern i Hallstattområdet i Österrike och en mängd föremål från Rumänien, daterade 1300–800 f.Kr. Även i Östeuropa etablerades tidigt inhemsk järnproduktion.

Under 1100-talet f.Kr. spreds konsten att bearbeta järn över östra medelhavsområdet; kort därefter uppträder de första exemplen på härdat stål. I det stora hela förblev dock järn länge en visserligen dyrbar och exklusiv, men i sak relativt betydelselös metall jämfört med brons, och främst använd till smycken o.d.

Först från 900-talet f.Kr., då bearbetningstekniken förbättrades, började järn bli verkligt attraktivt, och vapen av järn, särskilt svärd, började förekomma i större skala. Under de sista århundradena f.Kr., i det expanderande romerska riket och i den keltiska latènekulturen, blev järn det dominerande materialet vid framställning av verktyg (inte minst jordbruksverktyg) och vapen.

De äldsta järnföremål som påträffats i Norden, rakknivar, prydnadsnålar och betselbeslag, härrör från slutet av bronsåldern. Att inhemsk järnhantering kom igång mycket snart efter att man börjat importera järnföremål bekräftas av tidiga dateringar av slaggfynd från framför allt Västergötland och Mellansverige.

På Jylland, där järnföremål uppträder lika tidigt som i andra delar av Norden, är dateringen av slaggförekomsterna något senare, huvudsakligen från förromersk järnålder. Detta förhållande antyder att den tidigare förmodade spridningen av järnteknologi från söder via Jylland, möjligen förmedlad av kelter, inte längre kan ses som den enda möjliga. Kanske har järnhanteringen nått Mellan- och Nordsverige österifrån.

Ny forskning har visat att asbestmagrade lerkärl (dvs. med krossad asbest som bindemedel) funna i norra Sverige kan ha använts som en sorts små ugnar för tillverkning av mindre järnstycken. De äldsta järnugnarna verkar annars huvudsakligen ha varit enkla gropugnar, medan schaktugnar, dvs. ugnar med en högre skorsten av lera, typiska för järnhantering på kontinenten, främst påträffats i Västergötland, på Gotland och Öland samt på Jylland; en välbevarad nedgrävd schaktugn från 400-talet f.Kr. påträffades 1998 vid Eket i Söderåkra i Småland.

Höga schaktugnar slog inte igenom i övriga delar av Norden förrän under medeltiden, i form av masugnar (tidigast kända från Lapphyttan i Norberg från omkring 1150 e.Kr.). De enkla gropugnarna, där järnet framställdes genom reduktion (dvs. utan smältning) vid låg temperatur, kan också ha varit särskilt lämpliga för de sjö- och myrmalmer som var dominerande råvara under förhistorisk tid. Reduktion vid låg temperatur medför en hög andel fosfor i slaggen, vilket är fördelaktigt vid bearbetning. Det är också möjligt att man använt bergmalm, men då endast i form av lättbrutna ytmalmer.

Produktionen fluktuerade starkt från period till period: Jylland dominerade under förromersk tid och romersk tid. Den jylländska järnhanteringen var organiserad vid speciella smedgårdar, belägna i byarna. Norge och norra Sverige hade sin största produktion från folkvandringstid till vikingatid, med kraftiga variationer mellan de enskilda landskapen. Här var järnhanteringen organiserad som en utmarkshantering.

Järnframställningen har krävt stor tillgång på skog för kolningen; avskogningen av Jylland har tolkats som en direkt följd av järnframställningen. Det överskott som sannolikt funnits har troligen exporterats, under folkvandringstiden t.ex. till Centraleuropa, där de inbördes kämpande germanfolken behövde järn för vapentillverkning.

Framväxten av den svenska järnhanteringen gynnades av god tillgång på lätt åtkomliga råvaror samt på energikällor i nära anslutning till dem. För framställning av ett slaggbemängt järn i primitiva ugnar utnyttjades i Sverige tidigt sjö- och myrmalm. I vad som senare kom att kallas Bergslagen bröts bergmalm i dagbrott.

Skogen gav bränsle: ved och träkol. Malmförande berg upphettades med hjälp av stora vedbrasor (tillmakning) och avkyldes därefter hastigt med vatten, varpå ytskiktet kunde splittras upp och utnyttjas. Träkol tillverkat i milor behövdes för att effektivt smälta malmen i masugn till tackjärn och för att därefter överföra tackjärnet till smidbart järn (stångjärn) under hammare i smedja. Dammar och vattenhjul byggdes för att tillvarata kraften i mindre strömmar och därigenom underlätta de tyngsta arbetsmomenten. De tre stora produktionsleden – malmbrytning, masugnsdrift och hammarsmide – kunde försiggå nära varandra och i samma företagares regi. De kunde också verkställas långt från varandra och av olika huvudmän.

För att förhindra rovdrift med skogen var alternativet med tillverkningsmomenten geografiskt åtskilda från varandra det som statsmakten klart föredrog. En sådan politik hjälpte till att sprida industrin till nya områden: “järnet bröt bygd”.

Kapitalbehovet och kraven på genomtänkt organisation växte kraftigt från det första till det tredje produktionsledet. Bergsmän, ofta en elit inom bondeståndet, skötte från början de båda första leden men trängdes efterhand delvis undan därifrån. De företagare som själva stod för såväl masugnsdrift som hammarsmide ledde de mest komplicerade verksamheter som förekom i det svenska näringslivet före det allmänna industriella genombrottet under senare delen av 1800-talet. Inte minst gällde det att samordna transporter, både i egen och i andras regi, så att inte dyrbara dröjsmål uppstod. En väsentlig del av sådana bruksägare var adliga och högborgerliga personer som ofta bodde på annan ort.

Denna struktur inom den svenska järnhanteringen var fullt utbyggd omkring 1830; då fanns det ca 500 järnbruk i landet. De minsta stångjärnsbruk som förekom hade en enda härd med ett arbetslag som omfattade två fullt kunniga smeder och ett biträde och producerade drygt 50 ton per år. De största på ett enda ställe samlade tillverkningarna var upp till 7–8 gånger så stora.

Totalt rörde det sig om ca 4 000 yrkesskickliga smeder. Därtill kom en betydligt mindre kategori arbetsledare vid masugnarna. Välljärnsmetoder användes, dvs. metallen bearbetades i halvsmält, inte flytande tillstånd i härden.

Det övervägande flertalet av dem som på ett eller annat sätt var verksamma inom järnhanteringen ägnade samtidigt en del av sin tid åt andra sysselsättningar inom framför allt jordbruket och dess binäringar. De största kategorierna, som i brukstäta områden omfattade en stor del av befolkningen, kolade eller transporterade råvaror och färdiga produkter. Koltorpare arbetade närmast intill bruken på dessas egen mark. Vanligen var kolningen den klart tyngsta delen av det arrende de erlade för att få disponera brukets torp. I företagets räkenskaper kallades deras tillverkning för “egen kol”. Det “egna kolet” var aldrig tillräckligt för brukets behov. Kompletterande mängder kol köptes från självägande bönder i trakten. Konkurrensbegränsande inslag från köparnas sida var vanliga men långt ifrån alltid framgångsrika på de lokala kolmarknaderna.

Körningar av tackjärn från Bergslagen till bruk ganska långt därifrån torde ha hört till de tyngre arbetsmomenten. De ägde rum sent på vintern, när slädföret hade hunnit försämras och hästarna var i dålig kondition efter näringsfattig stallfodring. Efter hand under 1800-talet befriades emellertid körarna från sådana åtaganden. Under århundradets senare del förbättrades och förbilligades transporterna väsentligt. Då medgav järnvägarna tillförsel till bruken från mycket större områden än tidigare.

Under slutet av 1500-talet och de första decennierna av 1600-talet deltog staten aktivt i själva produktionen vid s.k. kronobruk. Därefter arrenderades dessa ut eller såldes av. Kronans omsorger tog från mitten av 1600-talet i stället formen av en alltmer ingående reglering av hela näringen. Denna merkantilistiskt färgade politik låg i linje med statliga ansträngningar på många håll i Väst- och Centraleuropa.

Det centrala kontroll- och ledningsorganet, Bergskollegium, med underliggande enheter präglades av en för sin tid mycket hög effektivitet. Det uteslöt inte att allmogen och städerna under 1700-talets gång bättre än tidigare hävdade sina intressen gentemot förvaltningen och industrin och lokalt vägrade ta på sig ökade bördor i fråga om kolning.

Systemet hade för- och nackdelar för den enskilde företagaren. Det gav honom klar tillgång till nödvändiga resurser genom att dämpa konkurrensen om dem. Även bruk med ganska dåliga produktionsförutsättningar, dvs. belägna långt från råvarutillgångar, kunde därför drivas med vinst. För den som var driftigare än genomsnittet och ville utvidga produktionen restes det däremot hinder. Under senare delen av 1700-talet saknades också en verklig dynamik inom branschen, samtidigt som förbättringar i liten skala genomfördes på många håll. Materialförbrukningen minskade i viss grad fastän tillverkningsgången i allt väsentligt var sig lik under några hundra år.

Medan Bergskollegium skötte översynen över hela bergshanteringen var Jernkontoret, som kom till vid mitten av 1700-talet, en sammanslutning enbart inom järnindustrin. Denna frivilliga branschorganisation hade länge speciella relationer till viktiga offentliga institutioner. Den kom snabbt att för gemensam räkning ombesörja åtskilliga verksamheter som kunde hört till kollegiets revir, främst bevakning av tekniska framsteg utomlands. Därutöver var dess deltagande i finansieringen av brukens drift viktigt och medförde att ingen bruksägare ställde sig utanför kontoret.

På ett sätt som knappast har någon motsvarighet i Europa under 1700-talets andra hälft leddes och övervakades den svenska järnhanteringen kompetent av både ett statligt och ett eget organ. Den kvantitativa redovisning som föreligger härifrån är särdeles imponerande. Allt eftersom liberala idéer om näringslivets villkor spreds under första hälften av 1800-talet kom emellertid regleringen uppifrån att bli ohållbar, och vid mitten av 1850-talet var restriktionerna på produktion och export (av malm och tackjärn) avlägsnade. En materiell bakgrund till kontrollsystemets söndervittrande var att påtagliga stordriftsfördelar hade påvisats.

Främst handlade det om valsning i stället för utsmidande av järnstängerna under hammare. Visserligen hade Christopher Polhem under tidigt 1700-tal verkställt utvalsningar av finare (tunnare) material. Men först vid mitten av 1800-talet hade branschens främsta företrädare kapacitet att valsa de avsevärt grövre stänger som utgjorde huvuddelen av stångjärnssortimentet.

Mot slutet av medeltiden hade svenskt järn i huvudsak förts till södra kusten av Östersjön för vidare bearbetning där. Efter hand kom förädlingen att drivas längre inom Sverige och mer direkta förbindelser att tas med konsumenter i Västeuropa. Vid mitten av 1600-talet var nederländska – och strax därefter brittiska – köpare viktigast. Sedan var Sverige under ungefär ett sekel Europas främsta exportland. Det svenska järnet hade främst en bred användning i Storbritannien, men såldes också till länderna runt Östersjön och till Sydeuropa. Rysk järnindustri i Uralområdet hade under 1700-talets första hälft gjort stora framsteg. Den hade till århundradets mitt blivit en mycket allvarlig konkurrent, som avsatte större kvantiteter på den brittiska marknaden än den svenska gjorde. Dess inbrytning var geografiskt koncentrerad. Försäljningen gick i stor utsträckning till London, medan svenskt järn hade övertag i provinshamnar (särskilt Hull), Skottland och Irland.

Om svenskt järn alltså kan sägas ha pressats på defensiven redan tidigt under 1700-talets andra hälft, kom det stora hotet från Storbritannien alldeles mot slutet av 1700-talet. Då hade långvariga ansträngningar lyckats där att inom tillverkningen av stångjärn ersätta träkol med fossilt bränsle, som britterna hade mycket gott om. Deras valsade puddeljärn, ett material som var billigare än det svenska, blev en mycket allvarlig konkurrent först i Storbritannien och omkring 1820 också på andra marknader. Ca 1810 hade svenskarna dock funnit en ersättande marknad i USA, där hammarsmitt järn gynnades framför valsat av tullagstiftningen.

Grosshandlare i hamnstäderna spelade en viktig roll vid avsättningen av svenskt järn. Dels försåg de många av bruksägarna med en del av det nödvändiga driftskapitalet, dels hade de nödvändiga förbindelser med köpmän i avnämarländer.

Under 1600-, 1700-, och början av 1800-talet inkom en hel del grosshandlare från utlandet; främst Tyskland och Storbritannien. Viktigast av alla var dock belgaren Louis De Geer som i Sverige blev storföretagare i järnbranschen under 1600-talets andra kvartssekel och hit överförde såväl ny teknologi som yrkeskunnig personal.

Den ökade internationella konkurrensen ledde till att Jernkontorets ledning stimulerade försök att förbilliga det svenska järnet och förbättra dess kvalitet. Rationaliseringarna innebar att brittiska metoder – puddling och valsning (dock med ved, inte koks, för upphettning) – prövades i Sverige mellan 1810 och 1825. Resultatet blev att de inte kunde överföras hit i industriell skala. Ihärdiga försök gjordes att förbättra det mest spridda av de svenska arbetssätten, det s.k. tysksmidet.

Både ifråga om kvalitet och kostnader nåddes vissa framgångar, men inte tillräckliga. En bättre väg visade det sig vara att införa och anpassa en i Storbritannien utdöende metod som i Sverige kom att kallas lancashiresmide. Stora ansträngningar krävdes från slutet av 1820-talet innan lancashirejärnet från 1845 började komma till mera allmänt användande. Man rörde sig fortfarande inom ramen för välljärn; smältan överfördes inte i flytande form utan bearbetades såsom en seg klump på hantverksmässigt sätt.

Kostnaderna var inledningsvis mycket höga, och även om de efterhand sänktes blev de aldrig låga nog för att kunna konkurrera med den brittiska industrins massprodukter. Lancashiresmidets stora fördel var att det gav ett utmärkt utgångsmaterial, ofta kallat ståljärn, för viktiga kvalitetstillverkningar utomlands (främst England och USA). En nisch skapades så att en del av den svenska järnindustrin kunde leva vidare och under tiden pröva nödvändiga, mera radikala reformer (övergång till götstålsmetoder).

För den minst konkurrenskraftiga delen av branschen fanns ingen räddning. Med en stilla början redan under 1850-talet lades en lång rad små, avsides belägna bruk ner. Förloppet har på goda grunder kallats “bruksdöden”, en term som kunde tolkas som en utdragen avindustrialisering av betydande regioner.

En rimligare bild är dock den av en koncentration av driften till slagkraftiga enheter, samtidigt som både produktion och sysselsättning steg inom den samlade svenska järnindustrin under denna omställningsperiod.

Flera anledningar till att bruksekonomins strukturförändring inte skapade mycket svårlösta samhälleliga problem har betonats. Att en stor del av de nedlagda brukens arbetskraft delvis var jordbrukare innebar att de hade en viss trygghet utanför industrin. Försörjningen från agrarsamhället var mycket mera elastisk då än under 1970- och 1980-talen. Samtidigt var sysselsättningen inom andra industribranscher på frammarsch och kunde bringa någon lättnad. I det hårt drabbade Värmland startades t.ex. massafabriker på vissa nedlagda bruks lägen. Därtill fanns för yrkesskickliga arbetare möjligheten att flytta till utvidgande järnverk på andra håll.

Ännu 1890 producerades mer välljärn än götstål. Vid första världskrigets utbrott hade pendeln dock svängt över. Åren 1887–1913 försvann två lancashireproducenter av tre; enbart 36 återstod. Efter krigets slut blev deras tillverkning snart en liten specialitet.

Dag 11, anteckna och läsa

Ångmaskinen användes ursprungligen för att driva vattenpumpar vid kolgruvorna men utvecklades framför allt genom James Watts insatser till en mer allmänt användbar kraftmaskin.

Kraftbehovet ökade under slutet av 1700-talet inom den snabbt växande textiltillverkningen. Arbetsbesparande innovationer hade under 1700-talet införts inom den hantverksmässiga produktionen med John Kays flygande skyttel och James Hargreaves’ spinning jenny.

Under slutet av 1700-talet kom maskiner drivna av mekanisk kraft. Genom Richard Arkwrights vattenkraftsdrivna spinnmaskin (eng. water-frame), Samuel Cromptons ytterligare utvecklade spinnmaskin (eng. spinning mule) och Edmund Cartwrights mekaniska vävstol revolutionerades textilindustrin.

Ångmaskinen blev en av de viktigaste uppfinningarna under den första industrialiseringsprocessen. Den kunde användas så gott som överallt. Nu var industristäderna inte längre tvungna att ligga precis vid vattnet, de kunde anläggas var som helst. Man var ej beroende av vattenkraften längre. Oftast växte nu industrierna upp nära gruvorna där det fanns järn och kol.

Transporterna var ännu en komplicerad sak. I England infördes ett diligenssystem med turlista. Sedan utvecklades den första järnvägen med hästar som lok. Med hjälp av ångmaskinen kunde så småningom det första riktiga loket konstrueras.

Ångmaskinen är en kolvmaskin med en eller flera kolvar som rör sig fram och åter och omvandlar energin hos vattenånga av mer eller mindre högt tryck till mekaniskt arbete. Även  roterande ångmaskiner med klafförsedda rotorer har förekommit (James Watt 1781, bröderna Alrik och Oscar Hult 1895).

Ursprunget är Watts förbättring av Newcomens atmosfäriska ångmaskin genom införandet av den separata kondensorn (1769). Watts enkelverkande maskin (där endast den ena kolvsidan utsätts för ångans tryck) utvecklades 1782 till en dubbelverkande maskin där ventiler (senare en slid konstruerad av William Murdock 1799) tillför ångan växelvis på kolvens ena eller andra sida. I expansionsmaskinen (Watt 1782) sker ångtillförseln endast under ca halva slaget (dvs. kolvens förflyttning mellan vändpunkterna). Under återstoden av slaget expanderar ångan under fortsatt energiomvandling.

Tillväxten i effekt skulle vid encylindriga maskiner ha lett till en grotesk storlek på cylindern. Av denna och flera andra anledningar utvecklades flercylindriga maskiner i vilka ångan antingen fördelas på två lika stora cylindrar (tvillingmaskin) eller på två i serie genomströmmade cylindrar, där expansionen börjar i en högtryckscylinder och slutförs i en lågtryckscylinder (kompoundmaskin, Jonathan Hornblower 1781). Kompoundmaskinen har vidareutvecklats till trippel- och kvadrupelexpansionsmaskiner.

Avloppsångan leds antingen ut i det fria (i s.k. friblåsare, även oegentligt kallade högtrycksmaskiner) eller till en kondensor där ångan åter blir vatten (kondenseringsmaskiner). Trycket i kondensorn svarar mot kylvattentemperaturen och blir ca 0,05 bar (5 kPa), vilket ger ett bättre utnyttjande av ångans energiinnehåll, men ca 2/3 av tillförd energi förloras ändå med kylvattnet. Det låga trycket innebär ett stort volymflöde av ånga i utloppet, vilket begränsar maskinernas effekt till ca 12 000 kW. Friblåsarna fick tidigt allmän användning i ånglokomotiven, medan kondenseringsmaskinerna dominerat bland stationära maskiner och sjöångmaskiner.

Två grundtyper av ångmaskiner kan särskiljas: horisontella maskiner (med liggande cylindrar) och vertikala maskiner. Även andra utföranden har förekommit, t.ex. de maskiner med oscillerande cylindrar som funnits på marinområdet.

Ångmaskinen var färdigutvecklad omkring 1910, innan dieselmotorn och ångturbinen färdigutvecklats. De bästa ångmaskinernas verkningsgrad låg då vid ca 25 %. Genom att ångdata (tryck och temperatur) sedermera stegrats och ångmaskinen kompletterats med avloppsturbin har verkningsgraden kunnat ökas till omkring 30 %. Vid effekter över ca 12 000 kW tar dock dieselmotorn och ångturbinen över, eftersom de saknar kolvångmaskinens begränsningar. Vid mycket stora effekter (i intervallet 40 MW – 1 000 MW) är ångturbinen allenarådande.

Den första industriellt användbara ångmaskinen byggdes av den engelske smidesmästaren Thomas Newcomen år 1712. Denna s.k. atmosfäriska ångmaskin hade en vertikal, i sin övre ände öppen cylinder. Kolvens övre sida stod således under ständig inverkan av omgivningens lufttryck (atmosfärstrycket).

Det under kolven befintliga utrymmet växelvis fylldes med ånga (varvid kolven via balansbommen lyftes upp av tyngden av pumpstängerna i bommens andra ände) och kyldes genom insprutning av kallt vatten, varigenom ångan kondenserades och vakuum uppstod i cylindern.

Atmosfärstrycket tryckte då ner kolven igen. Sådana maskiner utnyttjades för länspumpning av de engelska kolgruvorna. De hade en verkningsgrad av ca 0,4 % och förbrukade stora mängder kol.

Den första ångmaskinen i Sverige var en Newcomen-maskin som Mårten Triewald lät bygga vid Dannemora gruva 1728.

Ett bredare genombrott för ångmaskinen kom efter den skotske mekanikern James Watts uppfinningar i slutet av 1700-talet. Separat kondensor, svänghjul för roterande rörelse och dubbelverkande ångtryck på kolven ledde till att möjligheterna att använda ångmaskinen vidgades.

Den samtidiga utvecklingen av maskiner inom framför allt engelsk textilindustri bidrog till att efterfrågan ökade på mekanisk drivkraft; tillgången på vattenkraft var otillräcklig och lokalt begränsad. Med ångmaskinen utvecklades fabrikssystemet snabbt efter sekelskiftet 1800, i synnerhet i närheten av stenkolsfyndigheter. Watts ångmaskin räknas därför som en av de centrala innovationerna i den industriella revolutionen.

Ångmaskinen fick ytterligare betydelse då högtrycksmaskiner för bl.a. ångfartyg och ånglok utvecklades under 1800-talets första decennier. När järnvägsnätet byggdes ut under 1800-talets andra hälft blev transporterna billigare, och ångmaskinen spreds i växande omfattning till områden som saknade egna stenkolstillgångar.

Ångmaskinen blev därför den centrala kraftmaskinen i det industriella uppsving som satte sin prägel på såväl europeisk som svensk ekonomi under decennierna efter 1850. Sedan ångturbinen samt elmotorer och förbränningsmotorer utvecklats vid 1800-talets slut reducerades emellertid ångmaskinens betydelse kraftigt under 1900-talet.

WattJames, 1736-1819, brittisk (skotsk) instrumentmakare och uppfinnare. Han öppnade 1757 en verkstad vid universitetet i Glasgow och anlitades för tillverkning av vetenskapliga instrument. Då han reparerade en modell av Newcomens ångmaskin insåg Watt bristerna i konstruktionen och fick uppslaget till sin första förbättring av ångmaskinen. Watts maskin, som patenterades 1769, karakteriseras av den separata kondensorn för ångans kondensation, vilken ökar maskinens verkningsgrad. År 1774 flyttade W. till Birmingham och bildade året därpå, tillsammans med Matthew Boulton, ett företag för tillverkning av ångmaskiner.

Under de följande åren utvecklade Watt ytterligare förbättringar, däribland en planetväxel för att överföra kolvens fram- och återgående rörelse till en roterande rörelse (1781), samt slidventiler som gjorde maskinen dubbelverkande (1782).

Watts uppfinningar var ett viktigt inslag i den industriella revolutionen, eftersom de gjorde ångmaskinen till en allmänt användbar kraftmaskin.

Järnvägen är i vid mening alla transportanläggningar för spårburna fordon som framförs maskinellt.

Järnvägens princip, stålhjulets ringa friktion mot ett spår av stål, ger järnvägen en mängd fördelar. Jämfört med andra transportmedel har järnvägen den överlägset bästa omsättningen av tillförd energi i utfört transportarbete: för att frakta gods på järnväg med eldrift krävs teoretiskt ca 1/7 så mycket energi som vid landsvägstransport.

I praktiken kan man räkna med att järnvägstrafikens energiåtgång är ca 4–5 gånger lägre vid eldrift och vid fullt utnyttjande av fordonens lastkapacitet. Vid dieseldrift är verkningsgraden lägre men fortfarande mycket bättre än för landsvägsfordon.

Detta gör järnvägen mer effektiv och miljövänlig än något annat transportmedel, i synnerhet vid stora och regelbundna resandeströmmar eller stora godsvolymer på någorlunda långa avstånd; inget annat transportmedel har så stor transportkapacitet som en väl utbyggd järnväg. Vidare erbjuder modern järnvägsteknik så höga hastigheter att t.ex. snabbtåg inte bara komfortmässigt utan även tidsmässigt kan konkurrera med flyget på medellånga distanser. Järnvägen är också det säkraste transportmedlet och det som är minst känsligt för störningar som dimma och snö.

Järnvägens största nackdel är att infrastrukturen (bana, signal- och säkerhetssystem, stationsbyggnader osv.) är så dyr i anskaffning och underhåll att den inte utan stora investeringar kan anpassas till ett föränderligt samhälles skiftande transportbehov.

Lite tillspetsat kan man säga att lagt spår ligger: våra svenska järnvägslinjer går i stort sett där de en gång lades för oftast mer än 100 år sedan för att passa dåtidens transportbehov.

De höga underhållskostnaderna gör att det krävs någorlunda stora volymer för att ge lönsamhet, varför t.ex. persontrafik i utpräglad glesbygd aldrig kan bära sina kostnader. Nätet kan heller aldrig göras så tätt att alla befolkningscentra nås av järnväg.

Vidare gör spårbundenheten att järnvägstrafiken aldrig kan bli lika flexibel som vägtrafiken. I jämförelse med privatbilismen binder järnvägen liksom alla andra kollektiva transportmedel resenären till fasta tidtabeller, en nackdel som skall vägas mot fördelen att slippa köra själv.

Det kanske viktigaste konkurrensmedlet i valet mellan olika transportmedel, kundens totalpris, är sällan endast relaterat till de enskilda transportmedlens egentliga kostnader utan är starkt beroende av hur t.ex. energiförbrukning, nyttjande av infrastruktur och fordonsinnehav avgiftsbeläggs eller beskattas.

I många länder har därför en intensiv debatt förts om i vilken utsträckning de olika transportmedlen bär de kostnader de åsamkar samhället. I den debatten har ofta hävdats att järnvägen har fått ta ett större ansvar för sina kostnader än vägtrafiken och att den därför tappat marknadsandelar trots att den med sin energisnålhet och stora säkerhet oftast är det bästa alternativet från samhällsekonomisk synpunkt.

I Sverige liksom i många andra länder har därför järnvägens villkor sedan slutet av 1980-talet förbättrats i en medveten strävan att stärka dess ställning på transportmarknaden.

Järnvägens historia i Sverige

Vagnar som med flänsförsedda hjul eller på annat sätt styrdes på enkla träspår användes i svenska gruvor redan på 1700-talet eller tidigare; på en målning av Pehr Hilleström med anledning av Gustav III:s besök i Falu koppargruva 1788 syns en sådan vagn dragen av en häst.

Den första dokumenterade järnvägen ovan jord anlades 1798 i Höganäs av engelsmannen Thomas Stawford (1766-1831). Banan, som gick mellan kolgruvorna och hamnen, hade räler av trä, men de belades senare med plattjärn för att till sist bytas ut mot räler av massivt järn. Dragkraften var hästar. Vid mitten av 1800-talet hade man byggt flera liknande små järnvägar för godstransport, främst i Värmland där man byggde mellan sjöarna för att frakta träkol och malm. En av dem, (mellan sjön Fryken och Klarälven), blev Sveriges första järnväg för allmän trafik då den öppnades i september 1849. Dragkraften var hästar, men 1856 gick man över till lokomotivdrift.

Den första planen på ett större, sammanhängande svenskt järnvägsnät upprättades av Adolf Eugène von Rosén, som på 1840-talet hade besökt Storbritannien. När han återkom till Sverige 1845 fick han statens tillstånd att privat, främst med brittiskt kapital, bygga de järnvägar som skulle förbinda de viktigare städerna med varandra.

Att statsmakternas aningslöshet inför det nya transportmedlet aldrig ledde till att huvuddelen av det svenska järnvägsnätet för all framtid kom att kontrolleras av utländska ägarintressen berodde främst på att von Rosén inte lyckades uppbringa kapital till mer än en del av Köping-Hults järnväg (KHJ), som via Örebro skulle förbinda Mälaren med Hjälmaren och Vänern; Hult var en oansenlig lastplats vid Vänerns strand, men banan var tänkt som en första etapp av linjen Stockholm-Göteborg.

Samtidigt som denna blygsamma del av von Roséns järnvägsplaner blev verklighet beslöt bergsmännen i Nora att bygga en järnväg från Nora till Örebro som anslöts till KHJ i Ervalla. Den första delen av KHJ, Örebro-Ervalla, och den av KHJ trafikerade bergsmansbanan Nora-Ervalla öppnades för trafik 5 mars 1856 och blev därmed Sveriges första allmänna, normalspåriga järnväg med lokomotivdrift. Sträckan Örebro-Arboga blev klar 1857, men Köping nåddes först tio år senare. Avsnittet från Örebro till Hult kom aldrig att byggas.

A.E. von Roséns planer och järnvägspropaganda gav upphov till en livlig och seriös järnvägsdebatt, inte bara i riksdag och regering utan även ute i landet.

Åsikterna var många; det hävdades bl.a. att järnvägarna på sin höjd kunde bli ett komplement till sjöfarten och att järnvägstrafik aldrig skulle kunna upprätthållas i den svenska vintern. Än mer diskuterades var järnvägarna skulle gå. Debatten var mestadels saklig och kunnig, men åsikter om järnvägen som en hälsofara fanns också, liksom farhågan att landets bönder skulle fylla sitt järnbehov från järnvägens räler.

Debatten ledde till att riksdagen 1854 antog ett regeringsförslag som innebar att staten skulle bygga, äga och driva ett nät av s.k. stambanor, medan bibanor och banor av lokalt intresse skulle byggas som enskilda järnvägar men först efter tillstånd av Kungl. Maj:t. Uppdraget att leda byggandet av stambanorna gavs åt översten vid Flottans mekaniska. Samtidigt som han fick uppdraget tillsattes en kommitté som skulle ge ett detaljerat förslag om banornas sträckning.

Alla de fem föreslagna linjerna blev föremål för lokalpolitisk strid; de enda avsnitt man kunde enas om var sträckningarna närmast Göteborg och Malmö varför byggandet började där. Det första spadtaget togs strax väster om Alingsås 30 april 1855, och de första sträckorna, Göteborg-Jonsered och Malmö-Lund, invigdes båda 1 december 1856.

Efterhand som man enades om sträckningarna byggdes stambanorna vidare, och 1862 togs hela Västra stambanan i bruk. Det var nu för första gången möjligt att på mindre än ett dygn ta sig mellan landets två största städer; resan tog 14 timmar med flera uppehåll för måltider. Det ursprungligen planerade stambanenätet (Västra, Södra, Östra, Norra och Nordvästra stambanan) samt sammanbindningsbanan Stockholm Central-Stockholm Södra var färdigställda 1875.

Statens järnvägsbyggande fortsatte i första hand mot norr och nordväst: Storlien på Mellanriksbanan nåddes 1882 och Boden på Malmbanan 1894. På den av ett brittiskt bolag påbörjade och av staten övertagna Malmbanan hade då sträckan Luleå-Boden-Gällivare varit i drift sedan 1892, men slutpunkten Narvik nåddes först 1902. De norrländska kuststäderna förbands med stambanorna via en mängd tvärbanor, och byggandet i norr avslutades med linjerna till Haparanda (1915) och Torneå (1919).

Även i södra Sverige byggde SJ vidare: Skövde-Karlsborg (en viktig militärort och tänkt säte för regeringen i händelse av krig) färdigställdes 1876, Göteborg-Strömstad (egentligen en tänkt stambana Göteborg-Skee-Oslo som efter unionsupplösningen i stället fick Strömstad som slutpunkt) 1909 och Järna-Nyköping-Åby 1915.

För att komplettera stambanorna förstatligades tidigt vissa enskilda järnvägar. Bland dem kan nämnas Västkustbanan 1896 (Malmö/Landskrona/Helsingborg-Göteborg; fem enskilda bolag i samverkan), och Malmö-Kontinentens Järnväg (Malmö-Trelleborg), som köptes 1909 då den tidigare båtförbindelsen med Sassnitz blev tågfärjeled.

En sen, stor satsning blev Inlandsbanan (Kristinehamn-Gällivare), som bildades genom att staten köpte tre enskilda bolag och själv byggde sträckan Sveg-Gällivare. Hela sträckan med tvär- och bibanor öppnades för trafik 1937.

England brukar anses som järnvägarnas födelseland, men man hade redan under antiken upptäckt järnvägens princip, dvs. det släta hjulets ringa friktion mot en slät bana. “Järnvägarna” bestod då av stenblock med plan yta, ibland med inhuggna spår för att styra vagnarna. Systemet föll sedan i glömska och kom åter till användning först under 1500-talet då små hjulförsedda vagnar på träspår användes i gruvor och industrier såväl på kontinenten som på brittiska öarna. De första järnvägarna för transporter ovan jord kom i England på 1600-talet för transport av kol och malm från gruvor till hamnar och industrier. Vagnarna drogs av hästar. Banorna hade enbart godstrafik, oftast bara för ägaren, men med tiden kom några banor för allmän trafik, där den som ville fick trafikera banan med egna fordon och hästar. Den första järnvägen för såväl allmän gods- som persontrafik öppnades 1807 mellan Swansea och Mumbles i Wales.

I den brittiska gruvhanteringen hade ångmaskiner börjat användas i slutet av 1700-talet för att driva pumpar och hissar. Tanken låg nära att använda ångmaskinen även för att dra järnvägsvagnar; först drogs de med lina, men snart fann man att det var bättre att sätta ångmaskinen på hjul framför vagnarna. Richard Trevithick byggde ett första lokomotiv 1804 och provade det i Wales, men det var för tungt för den lätta banan. Utvecklingsarbetet fortsatte, och 1812–13 byggdes flera lokomotiv som kom att användas kommersiellt.

En förutsättning för lokdrift var att man nu använde valsat järn i rälerna som tålde tyngden bättre.

Den första järnvägen för allmän trafik med ångloksdrift blev Stockton–Darlington i norra England som öppnades 1825. Här drogs dock persontågen av hästar under några år.

År 1830 öppnades så den första järnvägen mellan två större städer, Liverpool och Manchester. Inför denna järnvägs byggande ville man pröva om lokomotiv verkligen var något att satsa på, varför den berömda lokomotivtävlingen vid Rainhill hölls i oktober 1829. Segrare blev George Stephensons lok “Rocket”, vars konstruktion blev vägledande för senare tiders ånglokomotiv.

Järnvägsbyggandet tog sedan fart på allvar i Storbritannien, och redan på 1840-talet hade man ett sammanhängande och fungerande järnvägsnät, som med tiden blev mycket tätt. Byggandet finansierades privat, och de många privatbanorna konkurrerade hårt med varandra. Efter första världskriget ingsåg man att något måste göras, och de privata bolagen fördes samman till fyra stora, regionalt övergripande bolag. De rationaliserade driften, men konkurrerade fortfarande på många linjer. De förstatligades 1948 då British Rail (BR) grundades. Därefter sanerades nätet hårt, och flertalet olönsamma banor lades ned.

Järnvägsbyggandet på kontinenten följde i stort sett det brittiska mönstret men kom igång något senare.

I Österrike öppnades den första linjen 1827 (hästbana), i Frankrike 1828, i Tyskland och Belgien 1835, i Italien och Nederländerna 1839 och i Schweiz 1844.

Banorna kom till största delen att byggas normalspåriga efter brittisk standard, (1 435 mm spårvidd). Lokala undantag fanns, men de rättades normalt till när järnvägarna började nå varandra och behovet av samtrafik uppstod. Undantagen kom att bli Spanien och Portugal som byggdes med bredspår (1 676 mm) samt Ryssland, som också byggdes bredare (1 524 mm).

Lokala smalspårsbanor byggdes över hela kontinenten, speciellt i bergstrakter och där trafiken var begränsad. Järnvägarna i Europa byggdes huvudsakligen av privata bolag, men efter hand kom de flesta av dem att förstatligas. Ångdriften härskade fram till tiden efter andra världskriget med undantag för de delar av näten i Tyskland, Schweiz, Österrike, Italien och Frankrike som elektrifierades på 1920- och 1930-talen. Därefter har de flesta huvudlinjer elektrifierats eller ångloken ersatts av motorlok och motorvagnar. Många länder på kontinenten har introducerat snabbtåg.

I USA planerades järnvägar redan på 1820-talet, och några enklare hästbanor byggdes också. Den första järnvägen av större betydelse blev Baltimore & Ohio Railroad Company som öppnade sträckan Baltimore–Elicotts Mill (nu Elicott City) för allmän trafik 1830.

Därefter gick det undan; USA var ett land i stark utveckling och redan 1840 hade man 4 500 km järnväg och 1860 50 000 km.

Järnvägar byggdes över hela kontinenten, ofta samtidigt med kolonisationen av nya områden. Den första bana som förband öst- och västkust, Central Pacific Railroads och Union Pacifics Railroads gemensamma linje Omaha (Nebraska)–Sacramento (Kalifornien), blev klar 1869 och följdes sedan av flera.

Det gällde att bygga fort och enkelt för att tjäna stora pengar, varför järnvägarna byggdes med lättare spår, snävare kurvor och brantare backar än i Europa. Med tiden kom de dock att moderniseras, och redan omkring sekelskiftet var lok, vagnar och bana i allmänhet mycket kraftigare där än här. Boggivagnar (med fyra eller fler axlar) infördes tidigt, liksom centralkoppel.

Järnvägarna i USA har alltid drivits av privata bolag. Inget av dem har haft spår från öst- till västkust, och det har hittills (1999) inte varit möjligt att åka över hela kontinenten utan byte. Mellan storstäderna kunde man ofta välja mellan två eller flera bolag, och den benhårda konkurrensen ledde till att de amerikanska järnvägarna vid tiden för andra världskriget var världsledande i fråga om åkkomfort, tågvikt och genomsnittsfart.

Sedan persontrafiken blivit olönsam bildades 1971 det halvstatliga bolaget Amtrak som har tagit över den långväga persontrafiken, medan de privata bolagen behållit den rätt omfattande godstrafiken.

Lokal persontrafik bedrivs av regionala (kommunala) trafikbolag på många håll. Endast en liten del av det amerikanska järnvägsnätet är elektrifierat.

Järnvägen över Anderna mellan Salta i Argentina och Antofagasta i Chile når en högsta höjd av över 4 000 m ö.h. En bibana La Cima–Volcán Mine når 4 830 m ö.h., vilket gör den till världens högst belägna järnväg. Järnvägarnas betydelse har minskat med ökande bilism och stagnerande ekonomi. Modernisering har skett, och diesellok har i stort sett avlöst ångloken utom vid några lokala linjer. Få linjer är elektrifierade.

Dag 12, anteckna

Sociala förhållanden

I slutet av 1700-talet hade de nya uppfinningarna förändrat samhället. Fabriker med många maskiner som bullrade och dammade och allt större städer.

Det krävdes mycket arbetskraft, även barnen arbetade. I gruvorna till exempel användes de korta barnen för att dra vagnar i de låga och trånga gångerna.

Många arbeten var tunga och farliga eller behövdes utföras i dunkelt ljus. Barnen kunde få mindre betalt, så därför var de eftertraktade som billig arbetskraft. Deras arbetsförhållanden var många gånger ohyggliga, vi kan knappt föreställa oss den misär de levde i.

Till industrierna behövdes:

  • Kapital
  • Råvaror
  • Arbetskraft
  • Maskiner
  • Energi
  • Marknad

Runt fabrikerna i städerna bodda arbetarna i skjul. Det var från början arbetslösa och fattiga människor från landsbygden som flyttade in till kåkstäderna. Arbetarna bodde med sina familjer i ett rum med ett litet kök. Kanske var det över 10 personer som fick samsas i denna trånga bostad. Det var stora problem med vattenhämtning, avlopp fanns överhuvudtaget inte och det orena vattnet orsakade epidemier.

Städerna var mörka – svarta av all sot som fullkomligt spyddes ut från fabriksskorstenarna.

Arbetarna levde ett hårt liv, men daglönarna på landsbygden hade ofta ännu sämre levnadsvillkor. När de första vävfabrikrna etablerades kunde det hända att arbetslösa handvävare slog sönder maskinvävstolarna – men de var maktlösa, tiden gick inte att vrida tillbaka.

På sina håll gjordes försök till förbättringar för arbetarna.

Robert Owen, 1771-1858, var industriägare. Han reagerade på de fruktansvärda förhållanden som rådde för framförallt för barnen. Han ville bygga upp ett mönstersamhälle vid sitt bomullsspinneri i Glasgow.

Owen såg alla människor som lika värda. Här fick barnen gå gratis i skolan, hyggliga bostäder byggdes med grönska mellan husraderna och arbetstiden förkortades. Musik, sång och dans ordnades regelbundet.

Waldorfskolans tillkomst. Arbetarbarnen vid Waldorf Astoria i Stuttgart 1919. Emil Molt och Rudolf Steiner.

Flera reportage i tidningarna om missförhållandena, speciellt i gruvorna, öppnade engelsmännens ögon för industrisamhällets baksidor.

I Sverige grundades folkskolan 1842, redan 1820 fanns växelundervisning.

Människornas stora tekniska framsteg gjorde att man glömde människornas sociala liv. Missförhållandena ledde till sociala konflikter som i sin tur ledde till strejker. Ur detta växte de första fackföreningarna fram under 1800-talets andra hälft.

Dag 13, anteckna

Den andra industrialiseringsperioden

I och med industrialismens genombrott framträdde en ny samhällsklass: arbetarna, proletärerna.

Karl Marx, 1818-1883, var ursprungligen tysk, men bodde i England. Han intresserade sig för arbetarnas usla förhållanden och skrev tillsammans med Friedrich Engels, 1820-1895, ”Det kommunistiska manifestet” år 1848. Boken slutar med orden: ”proletärer i alla länder, förenen eder!”.

Marx och Engels uppmanade arbetarna att arbeta tillsammans i fackföreningar. Vidare uttryckte de åsikten att kapitalägarna förtryckte arbetarna och att mervärdet (vinsten) tillhörde arbetarna lika mycket som fabriksägarna. Kommunisterna kallade sin demokrati för proletariatets diktatur.

År 1871 tvingades Frankrike till fred med Tyskland. Arbetarna i Paris tyckte att fredsvillkoren var förödmjukande och gjorde uppror. De bildade Pariskommunen och ville ha ett Frankrike med fria förbundsstater och demokrati. Upproret slogs brutalt ned under den så kallade blodiga veckan i maj 1871. Då hade Pariskommunen gjort ett misslyckat försök att ersätta Tricoloren med en helröd fana.

Företagen och fabrikerna specialiserade sig alltmer. Åter skedde utvecklingar av tekniken på arbetarnas bekostnad. Antingen utsattes de för ensidig belastning eller också ersatte de nya maskinerna helt enkel arbetarna. Arbetslösheten ökade.

Några betydelsefulla uppfinnare:

Thomas Edison, 1847-1931 – glödlampan

Alexander Graham Bell, 1847-1922 – telefonen

Carl Benz & Gottfried Daimler slutet av 1800-talet – bilen

Henry Ford, 1867-1947 – löpande bandet

Med Henry Fords uppfinning, det löpande bandet skapades ett helt nytt system. Serietillverkningen av bilar ledde till lägre priser, vilket i sin tur gjorde att fler hade råd med bil. Arbetarna i Fords fabriker var specialiserade och gjorde bara sin lilla del av hela bilen. De utförde samma rörelser hela dagarna och drabbades snart av belastningsskador.

De viktigaste stegen under den andra industrialiserinsperioden var:

  • Ny organisation av arbetet – löpande bandet
  • Kortare arbetstid
  • Komprimerad produktionstid
  • Ökat tempo
  • Ökat flöde av kapital

Dag 14, diktamen

Arbetarrörelsen

Arbetarrörelsen är en samlande benämning på de fackliga och politiska strävanden som har sin sociala bas i arbetarklassen. De syftar till att förbättra arbetarnas ekonomiska, sociala, kulturella och politiska ställning. Till arbetarrörelsen räknas fackföreningar, politiska organisationer och den konsumentkooperativa rörelsen.

Arbetarrörelsen är från 1900-talets mitt en världsomspännande rörelse. Den började ta form i Storbritannien redan i industrikapitalismens barndom. Handvävare, strumpstickare och andra hemarbetare protesterade mot den begynnande industrialiseringen genom att förstöra maskiner.  Yrkesarbetarna i fabrikerna, främst spinnare och vävare, bildade fackföreningar.

Från 1824 ansåg  samhällets makthavare att de kunde tillåta fackföreningar. Många och stora fackföreningar bildades.

På 1880-talet började man inom den brittiska arbetarrörelsen formulera en socialistisk politik. Marx blev en betydande socialist vid den här tiden och var verksam i London.

I Sverige bildades det socialdemokratiska arbetarepartiet 1889. Skräddaren August Palm hade på sina gesällvandringar i Tyskland och Danmark tagit till sig de socialistiska idéerna.

Efter hand bildades i Stockholm ett centrum för svensk arbetarrörelse under Hjalmar Brantings ledning. Branting kom att bli det nybildade partiets ledare och så småningom statsminister.

Politiska kvinnoorganisationer inom arbetarrörelsen bildades vid sekelskiftet. Många kvinnor upplevde att männen inte tog kvinnofrågorna på allvar, speciellt inte frågan om kvinnlig rösträtt. I Sverige bildades ett speciellt socialdemokratiskt kvinnoförbund 1920, när den allmänna rösträtten kom att gälla även kvinnorna.

Det mest bestående från arbetarrörelsen är införandet av förstamajdemonstrationerna 1890. Då präglades devisen om åtta timmars arbete, åtta timmars fritid och åtta timmar vila.

Den nordiska arbetarrörelsen utgör än i dag en förebild för stora delar av världen.

Dag 15, anteckna

Kvinnorörelsen

Kvinnorörelsen är en frivillig samverkan av kvinnor, ibland även med män, i syfte att upphäva kvinnors underordnade samhällsställning. Den kan vara organiserad i olika grad, t.ex. i föreningar, nätverk eller lösliga grupperingar, och ha olika karaktär beroende på syften, historiska och nationella förhållanden samt ideologisk inriktning. Eftersom kvinnorörelsen strävar efter att upphäva kvinnors underordning kan dess övergripande syfte kallas feministiskt, trots att benämningen inte blev vanlig förrän under 1900-talet.

Kronologiskt kan kvinnorörelsen delas in i fyra faser: förhistorien, första vågens kvinnorörelse, mellanperioden och den andra vågens kvinnorörelse.

Ideologiskt delar samtliga inriktningar ett och samma mål: jämlikhet mellan könen. Flera skillnader beträffande människosynen, medel till förändring och synen på ojämlikhetens orsaker finns emellertid. Därför talar forskningen vanligen om tre huvudsakliga inriktningar i det feministiska tänkandet: liberalfeminism, socialistisk feminism och radikalfeminism.

Enstaka, oorganiserade protester mot könens ojämlika villkor har funnits under historiens lopp. En av de tidiga kritikerna av könsmässiga orättvisor var den franska poeten och författaren Christine de Pisan med sin roman “La Cité des Dames” (1405; “Kvinnostaden”). Under franska revolutionen (1789–99) bildades särskilda kvinnoklubbar. Dessa förbjöds emellertid snart.

En av förgrundsgestalterna var Olympe de Gouges, som bl.a. krävde rösträtt för kvinnor i sin “Les droits de la femme” (‘Kvinnans rättigheter’, 1791).

Under samma tid framträdde den brittiska feministen Mary Wollstonecraft, som i sin bok “Vindication of the Rights of Woman” (1792; “Till försvar för kvinnans rättigheter”) krävde lika rättigheter för båda könen och kritiserade Rousseaus kvinnosyn.

I USA deltog kvinnorna i befrielsekriget (1775–83) mot Storbritannien och kom tidigt att engagera sig i antislaveri- och nykterhetsrörelserna. Ofta var det religiöst verksamma kvinnor, särskilt kväkare, som tillhörde de första aktivisterna.

I föreningslivet möttes kvinnorna av en förlegad kvinnosyn och blev på så sätt medvetna om sitt köns bristande medborgerliga rättigheter.

I Seneca Falls i juli 1848 hölls det första konventet för kvinnors samhälleliga rättigheter. Där offentliggjordes ett dokument, “Declaration of Sentiments and Resolutions”, utformat efter den amerikanska självständighetsförklaringen från 1776. Kraven omfattade ekonomisk självständighet, rätt till utbildning, förbättring av gifta kvinnors villkor och rösträtt. Initiativtagarna var Elizabeth Cady Stanton, Susan B. Anthony, Lucretia Mott och Lucy Stone. Mötet har ofta räknats som startskottet för den organiserade kvinnorörelsen.

Som svensk förgrundsgestalt kan Hedvig Charlotta Nordenflycht räknas. I dikten “Fruentimrets försvar” (1761) polemiserade hon mot Rousseaus kvinnosyn och försvarade idén om könens lika värde.

Under 1850- och 60-talen organiserades kvinnorörelsen i USA och Storbritannien. Därefter följde flera länder i Europa och Norden. Generellt sett var motståndet mot kvinnorörelsen och dess krav större i de katolska länderna än i de protestantiska.

I Tyskland begränsades kvinnorörelsens handlingsutrymme av lagar som 1850–1908 förbjöd kvinnor att tillhöra politiska organisationer. De organisationer som bildades, t.ex. den 1866 bildade Allgemeiner Deutscher Frauenverein, hade därför tyngdpunkten på sociala och juridiska frågor. I Frankrike var merparten av kvinnorörelsens organisationer protestantiska.

Utmärkande för den tidiga kvinnorörelsen var betoningen på lika juridiska rättigheter och lika sociala villkor för kvinnor och män. Huvudsakliga krav var rätt till utbildning och förvärvsarbete, juridiska reformer för såväl gifta som ogifta kvinnor (lika arvsrätt, myndighet, äganderätt inom äktenskapet m.m.) och slutligen rösträtt till lagstiftande församlingar. Jämte dessa krav ventilerades också frågor rörande sexualmoral och den privata relationen mellan kvinnor och män.

Den tidiga kvinnorörelsen syftade både till att uppnå formell jämlikhet med män, dvs. lika rättigheter och rösträtt, och till reell jämlikhet mellan könen. Kraven kolliderade i hög grad med gängse idéer om kvinnligt och manligt, varför aktiva kvinnosakskvinnor ofta anklagades för att vara okvinnliga och negativa till äktenskap och familjebildning.

När kvinnorörelsen omkring 1900 i flera länder aktivt började driva krav på rösträtt ökade kritiken. Samtidigt hördes kritik från arbetarrörelsen, som menade att någon särskild kvinnofråga inte existerade, att kvinnorörelsen var ett borgerligt fenomen. Flera socialistiska kvinnor ansåg också att kvinnorörelsen negligerade de villkor som rådde för arbetarklassens kvinnor. Den socialistiska delen av kvinnorörelsen hamnade i ett prekärt läge mellan den oftast icke-socialistiska kvinnorörelsen och arbetarrörelsen. De socialistiska kvinnorna var senare att organisera sig.

Av stor betydelse för den tidiga kvinnorörelsen blev John Stuart Mills bok “The Subjection of Women” (1869; “Qvinnans underordnade ställning”), som översattes till flera språk samma år den kom ut. Mill krävde lika rättigheter för båda könen och hävdade att kvinnor orättfärdigt var en förslavad klass, underställd män. Mill krävde också rösträtt för kvinnor till det brittiska parlamentet, och som parlamentsledamot förde han deras talan.

I Norden organiserades kvinnorörelsen med start i Danmark. Dansk Kvindesamfund bildades 1871, därefter följde Sverige med Föreningen för gift kvinnas äganderätt 1873 och Fredrika-Bremer-Förbundet 1884. Samma år bildades Norsk kvinnesaksforening och Finsk kvinnoförening (Suomen Naisyhdistys). Ett samarbete på nordisk bas inleddes redan på 1880-talet.

Kvinnorörelsen i Norden anses vanligen ha rönt snabba framgångar trots att föreningarna bildades relativt sent. Detta gällde de formella kraven; de reella, jämlik sexualmoral och förändrad könsarbetsdelning, lät vänta på sig. Reformtakten i länderna uppvisade en påtaglig parallellitet även om den inte helt sammanföll.

I Sverige hade marken förberetts av Tidskrift för hemmet, som startade redan 1859. Betydelsefull var även Fredrika Bremer och hennes emancipationsroman “Hertha” (1856). Arbetarrörelsens kvinnorörelse fick en fastare organisering efter sekelskiftet 1900. År 1904 började utgivningen av tidningen Morgonbris, och från 1907 hölls regelbundet socialdemokratiska kvinnokongresser. Ett fruktbart samarbete mellan den icke-socialistiska och arbetarrörelsens kvinnorörelser bedrevs sedan i flera frågor, t.ex. rösträtt, arbetsvillkor, revision av äktenskapslagen, socialförsäkringsfrågor och lönesättning.

På internationell nivå slöt sig kvinnorörelsen i västvärlden samman i två stora organisationer: 1888 i International Council of Women (ICW, Internationella kvinnorådet) och 1904 i International Woman Suffrage Alliance (Internationella rösträttsalliansen). Till dessa anslöt sig nationella föreningar, i Sverige Svenska Kvinnors Nationalförbund resp. Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. Arbetarrörelsens kvinnor anslöt sig även till den socialistiska kvinnointernational som bildades 1907.

Successivt utökades kvinnors möjligheter till självförsörjning och utbildning under 1800-talet, införandet av kvinnlig rösträtt dröjde däremot. Strax före och efter första världskriget hade emellertid flera europeiska länder och USA tillerkänt kvinnor rösträtt till nationalförsamling och parlament. Den första vågens kvinnorörelse var till ända när formell politisk jämlikhet med män erhållits. 

Decennierna mellan rösträttens genomförande och den andra vågens uppvaknande på 1960-talet betecknas vanligen som en mellanperiod i kvinnorörelsens historia. Omkring 1920 var de grundläggande lagliga hindren för kvinnors medborgarskap och självförsörjning i stort sett avlägsnade, åtminstone i de protestantiska länderna.

Kvinnosaksföreningarna koncenterade sig nu på att förmå kvinnor att omsätta den formella möjlighet till medbestämmande som rösträtten givit dem. I flera länder blev det svårt att hålla samman den månghövdade kvinnorörelsen efter rösträttsreformerna. De nystartade husmodersföreningarna, fackföreningarna och de politiska partierna lockade kvinnorna. Vid sidan om organisationslivet slog ett hemmafruideal igenom, särskilt efter andra världskriget, vilket bidrog till att kvinnorörelsen stagnerade som kritisk rörelse. Idémässigt sett ändrade flera länders kvinnorörelser sin syn på behovet av kvinnofrigörelse. Verksamheten inriktades alltmer på socialpolitiska frågor, som i första hand inte rörde jämlikhet mellan könen. Men kvinnorörelsens organisationer bevakade samtidigt med stor energi kvinnors, särskilt gifta kvinnors, rätt till förvärvsarbete och lika lön.

En tvistefråga var emellertid könsbestämda arbetarskyddslagar, särskilt förbudet för kvinnor att arbeta i industriellt nattarbete.

Under andra världskriget deltog en stor del av västvärldens kvinnor i förvärvsarbete utanför hemmet, inte minst i industriellt arbete. En återgång till traditionell arbetsdelning mellan könen skedde småningom, men inte utan oppostion från visst kvinnohåll.

I Sverige hade så gott som samtliga politiska partier en separat kvinnoorganisering, som efter rösträttens genomförande fanns att tillgå vid sidan om de traditionella kvinnosaksorganisationerna.

År 1923 bildades också den kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad, en liberalt frisinnat inriktad grupp vars syfte var att förbereda kvinnor för ett aktivt medborgarskap. Syftet var också att verka för en fredligare och mer human värld. Svenska kvinnors medborgarförbund bildades 1921, när rösträttsrörelsen upplösts. Syftet var att tillvarata kvinnors möjligheter att verka i samhället.

På 1960-talet vaknade kvinnorörelsen på nytt. Det var i USA som de första protesterna hördes mot en strukturell ojämlikhet mellan könen och ett förlegat kvinnoideal. Snart ökade kritiken. Kvinnorörelsen började organisera sig på ett delvis nytt sätt och riktade sitt intresse mot nya områden. Women’s lib (women’s liberation movement) blev benämningen på den nya kvinnorörelsen, som snart uppvisade ett helt spektrum av inriktningar. Med den amerikanska feminismen som förebild bildades en rad grupper i Europa under 1960- och 70-talen. Utmärkande för den andra vågens kvinnorörelse är dess politisering av frågor om kvinnors villkor och teoretisering av kvinnoförtryckets ursprung, orsaker och upprätthållande. Den strukturella kritik som till en början fanns hos den första vågens kvinnorörelse återkom och utvecklades till en radikalisering av teori, praktik och språkbruk.

Ord som patriarkat, feminism, kvinnoförtryck, exploatering och sexism började användas i debatterna om ojämlikheten mellan könen. Många grupper organiserade sig i löst sammanhållna, små grupper med en platt organisationsstruktur, ofta utan eller med ett roterande ordförandeskap. Samtidigt bildades nya, stora nationella föreningar.

Den andra vågens kvinnorörelse har utgjort en av efterkrigstidens viktigaste sociala rörelser, som haft inflytande över politikens och forskningens utveckling. Women’s studies, på svenska kallat kvinnoforskning eller genusstudier, har vuxit fram ur denna rörelse. Under 1960-talets slut började kvinnliga forskare och studenter organisera sig vid universiteten, dels i syfte att öka möjligheterna att forska kring kvinnors villkor och könsrelationer, dels för att förbättra kvinnors villkor inom högre studier och forskning.

Den andra vågens kvinnorörelse stammar framför allt ur den stora grupp välutbildade kvinnor som fann sig diskriminerade på arbetsmarknaden och i politiken. Unga kvinnor med en vänsterpolitisk, ofta studentpolitisk, förankring vände sig på slutet av 1960-talet även mot vänsterns och det omkringliggande samhällets sexism, dvs. nedvärdering av kvinnor på grund av könstillhörighet. “Det personliga är politiskt” var ett av den nya kvinnorörelsens mest kända slagord.

Kvinnors villkor i familjen, i det privata livet måste erkännas som en samhällelig angelägenhet; kvinnomisshandel och sexualiserat våld mot kvinnor är områden som särskilt ägnats uppmärksamhet.

Även rätt till abort, preventivmedel och barnomsorg var stora frågor på 1970-talet. Den nya kvinnorörelsen har även uppmärksammat samhällsfenomen som befunnits vara kvinnoförnedrande: pornografi, skönhetstävlingar, massmedias kvinnoideal m.m. Sedan 1980-talet har frågor som är kopplade till sexualitet varit omdiskuterade; heterosexualitetens normering och pornografi är synnerligen brännbara ämnen i den inom-feministiska debatten, särskilt i USA.

Den andra vågens kvinnorörelse har bestått av grupper med skiftande feministisk och politisk inriktning: jämte de övergripande beteckningarna liberalfeminism, socialistisk feminism och radikalfeminism bör även anarkafeminism och lesbisk feminism nämnas. Snabbt utkristalliserades mer politiskt verksamma grupper och grupper som i högre grad koncentrerade sig på kvinnokulturella, motkulturella uttryck, t.ex. kvinnohus, utställningar, kvinnoläger och nyandlighet.

I USA utgjordes upptakten till den andra vågens kvinnorörelse av Betty Friedans kritik av efterkrigstidens hemmafruideal i boken “The Feminine Mystique” (1963; “Den feminina mystiken”). I likhet med Simone de Beauvoir, i “Le Deuxième Sexe” (1949; “Det andra könet”), visade Friedan hur kvinnor hindrades från att utvecklas till hela individer på grund av en kvinnosyn som blott centrerades kring kvinnan som maka och mor. Förvärvsarbete och barnomsorg skulle, enligt Friedan, hjälpa kvinnor att leva meningsfullare liv.

Några år senare, 1966, bildades National Organisation of Women (NOW), en landstäckande kvinnoförening med delvis liberala förtecken. Friedan valdes till ordförande. NOW fick snabbt ett betydande antal medlemmar över hela USA. NOW krävde först och främst ett konstitutionellt tillägg om lika rättigheter mellan könen (Equal Rights Amendment, som ännu inte ratificerats i alla amerikanska delstater), därtill möjligheter för kvinnor att kombinera familjeliv med förvärvsarbete.

År 1967 hölls en stor alternativkongress i Chicago. I samband med den samlades kvinnor från skilda vänstergrupper för att starta en självständig rörelse för kvinnans befrielse. Året därpå hölls en stor Vietnamdemonstration i Washington. Vid en sidodemonstration lanserades slagordet “Sisterhood is powerful”, och en symbolisk ceremoni hölls: begravningen av det traditionellt kvinnliga.

Framträdande personer i den andra vågens radikala kvinnorörelse publicerade viktiga böcker, t.ex. Kate Millett, “Sexual Politics” (1970; “Sexualpolitiken”) och Shulamith Firestone (f. 1945), “The Dialectic of Sex” (1970). Rödstrumporna blev benämningen på en av de mest uppmärksammade kvinnogrupperna, ledd av Firestone. Gruppen koncentrerade sig främst på medvetandehöjning. När gruppen växte bildades New York Radical Feminists. De publicerade olika manifest, däribland “The Red Stockings Manifesto” 1970. En tidig utbrytare ur NOW var “The Feminists”, en mycket antielitistisk och delvis separatistisk organisation. Antalet kvinnliga medlemmar som levde samman med män begränsades genom en kvot, samtliga arbetsuppgifter roterade, även taltiden vid möten var reglerad.

I Storbritannien hade den andra vågens kvinnorörelse en närmare anknytning till vänstern än den amerikanska kvinnorörelsen. Psykoanalytikern Juliet Mitchell (f. 1940) publicerade 1966 en ingående kritik av kvinnans situation i artikeln “Women: the Longest Revolution” i vänstertidskriften New Left Review. (Artikeln kom på svenska i tidskriften Zenit 1967.) Sheila Rowbotham (f. 1943), en socialistiskt engagerad historiker, publicerade flera betydelsefulla böcker: “Women, Resistance and Revolution” (1972; “Kvinnor, motstånd och revolution”) och “Hidden From History” (1973).

I Frankrike, liksom i de övriga nordeuropeiska länderna, ökade kvinnornas kritik mot ojämlikheten mellan könen i samband med studentvänsterns uppsving under slutet av 1960-talet. Frågor om arbete, abort, skilsmässa och preventivmedel hörde till de aktuella frågorna. Stora demonstrationer för kvinnans befrielse hölls, samtidigt som frågan om separata kvinnoorganisationer var komplicerad för vänsterns kvinnor. År 1972 bildades gruppen Psychoanalyse et Politique (‘Psykoanalys och politik’). Den registrerade copyright på den franska motsvarigheten till women’s lib, Mouvement de Libération des Femmes (MLF), något som orsakade allvarliga splittringar. Simone de Beauvoir, som på 1970-talet bekände sig som feminist, tog avstånd från MLF som hon betecknade som reaktionär, inriktad på vad hon kallade ny-feminitet.

Även i Norden dök nya kvinnogrupper upp. I Danmark kallade man sig rødstrømper (rödstrumpor), i Norge nyfeministene och i Sverige organiserade sig många i Grupp 8. Redan i början av 1960-talet startades en könsrolls- och jämställdhetsdebatt i Sverige, som fortsatte under 1970- och 80-talen.

Ett betydelsefullt bidrag till och igångsättare av den var Eva Mobergs artikel “Kvinnans villkorliga frigivning”, som publicerades i antologin “Unga liberaler” 1961. Moberg var vid publiceringen redaktör för Fredrika-Bremer-Förbundets tidskrift Hertha. I Sverige var den socialistiska orienteringen mer framträdande än i de danska och norska grupperna. Grupp 8 bildades 1968 och var till en början en sluten grupp. Två år senare öppnades den för fler medlemmar. Kvinnobulletinen (1971–96) var gruppens tidning.

År 1971 kom den för kvinnorörelsen viktiga antologin “Kvinnokamp, för en revolutionär kvinnorörelse”, redigerad av Iréne Matthis (f. 1940) och Dick Urban Vestbro (f. 1940). 1980- och 90-talens kvinnorörelse utgörs till stor del av kvinnojourverksamheten och lösa nätverk inom flera områden: i förvärvslivet, näringslivet, politiken och vid universiteten. Bland tidskrifterna märks i dag Kvinnovetenskaplig tidskrift (1980–) och bang (1991–).

Efter andra världskriget har kvinnorörelserna i de forna kolonierna i Afrika, Asien och Latinamerika tagit fart. De har ofta kritiserat den västerländska kvinnorörelsen för att inte förstå deras speciella problem i en annan kulturtradition än den europeisk-amerikanska. Samarbete har dock etablerats, både på myndighetsnivå och genom nätverk och internationella sammanslutningar. Detta samarbete har manifesterats och utvecklats under det av FN utropade kvinnodecenniet 1975–85 i världsomfattande kvinnokonferenser: i Mexico 1975, Köpenhamn 1980 och Nairobi 1985. En världskonferens hölls även i Beijing 1995.

Bremer, Fredrika, f. 17 augusti 1801, d. 31 december 1865, författare, dotter till en brukspatron i Åbo men växte upp i Stockholm, dit familjen flyttade 1804. Hennes konventionella uppfostran kom henne att känna sig instängd men öppnade också, genom den plats högläsningen i hemmet intog, litteraturens värld för henne. Scener från hennes uppväxt och reflexer av hennes ungdoms kriser återkom i romanerna. Livet igenom blev hon en sökare, med ett aldrig tystat krav på sanning, inte minst i religiösa frågor.

Bremer debuterade 1828 med en brevroman, inledningen till en serie berättelser, vilkas titel Teckningar utur hvardagslifvet signalerar ett realistiskt program med biedermeierperiodens fokusering av intimsfären och vardagslivet. Redan i ett par av dessa “teckningar” kontrasteras den instängda flickans ofrihet mot mannens möjligheter.

Romanen Familjen H*** (1830–31) har kallats vår första borgerliga roman. Realismen är påtaglig men begränsad: romanen hade för B. en uppfostrande uppgift och skulle visa det godas seger.

Kring 1830 kom hon i kontakt med den filosofiskt skolade och åt mystiken orienterade skolmannen Per Johan Böklin. B. uppfattade honom som en själsfrände och en långvarig brevkontakt etablerades. Hon avstod emellertid från äktenskap; slitningarna i hennes känslor ledde till en religiös kris.

Romanerna Presidentens döttrar (1834) och Nina (1835) speglar oron under detta skede av hennes liv. Upptäckten av Balzac, vars realism dock var henne för brutal, hjälpte henne till större trovärdighet i verklighetsskildringen. De briljanta personteckningarna i romanerna Grannarne (1837) och Hemmet (1839) vittnar, liksom den omsorgsfulla miljöskildringen, om Balzacs inflytande.

Romanerna från 1840-talet (I Dalarne, 1845, och Midsommar-resan, 1848) är av mindre intresse trots den rikare naturskildringen, som inspirerats av resor i nordligare svenska landskap. Resorna innebar förnyelse för B. År 1849 for hon till Amerika. Sina intryck från den omfattande resan skildrade hon i Hemmen i den nya verlden (1853–54). Förenta staterna visade sig inte vara det idealland hon trott. Särskilt negerslaveriet väckte hennes indignation. År 1856 gav hon sig ut på en strapatsrik resa, som under fem år förde henne till Italien, Grekland och Palestina. Intrycken från resan publicerade hon i Lifvet i gamla verlden (1860–62). Mellan dessa båda resor ligger romanen Hertha eller En själs historia (1856), en mörk roman om kvinnans ofrihet. För eftervärlden har Bremer framstått som den svenska pionjären för kvinnoemancipationen. Hon har givit namn åt Fredrika-Bremer-Förbundet, och hennes roman “Hertha” åt dess tidskrift.

Dag 16, anteckna

Emigrationen

Emigration kommer från latinets emigra´tio, utvandring. En emigrant (utvandrare) är en person som flyttar från en större politisk enhet (stat/rike/land) till en annan. På motsvarande sätt registreras den som flyttar in i ett land som immigrant (invandrare).

Befolkningsflyttningar över kortare eller längre avstånd har karakteriserat hela det mänskliga samhällets historia. Nya kontinenter har tagits i besittning genom omfattande överflyttningar. Nordamerikas första invånare antas ha kommit från Asien via en land- och öbrygga över nuvarande Berings sund.

Välkända stora omflyttningar utgör folkvandringarna i Europa under 300- och 400-talen. Av många exempel från vår tid kan nämnas den stora emigrationen av judar till Israel. Ofta har emigration varit framtvingad av politisk oro, förtryck eller krig.

Den stora europeiska emigrationen till Amerika, som kulminerade under 1800-talets andra hälft och 1900-talets början, brukar kallas historiens största folkvandring. Den började i liten skala redan efter Columbus upptäckt av Amerika 1492.

Följande hundraårsperiod kom den helt övervägande utvandringen från Pyreneiska halvön, och bosättningen skedde främst i Mellan- och Sydamerika. Först under 1600-talet kom den transatlantiska utflyttningen från Väst- och Nordeuropa igång, starkt kopplad till aktiviteterna inom olika handelskompanier.

Utvandringen till de första engelska kolonierna i Virginia och New England-området började exempelvis genom initiativ från engelska handelskompanier, inriktade på handel med indianerna och tobaksproduktion.

Under liknande förhållanden startade det nederländska västindiska kompaniet en holländsk utflyttning till Manhattan (New York), och svenskar och finnar flyttade till Delawareområdet inom ramen för Nya Sverige-kompaniets verksamhet. Utvandringen från Frankrike skedde till en början till områdena längs Saint Lawrencefloden.

Av länderna med kolonier i Amerika var det under 1600- och 1700-talen främst England som stimulerade till utvandring och som tillät en obegränsad utflyttning, något som på sikt blev en avgörande orsak till att landet gick segrande ur kampen om de amerikanska kolonierna med Nederländerna, Frankrike och Spanien.

Den transatlantiska emigrationen hämmades fram till 1800-talets första decennier av de begränsade och dyra transportmöjligheterna och, inte minst, den sedan 1600-talet förhärskande merkantilistiska befolkningspolitiken. Denna innebar att de flesta länder slog vakt om sin befolkningsnumerär och ängsligt reglerade möjligheterna för invånarna att lämna landet; en stor och växande befolkning ansågs vara en förutsättning för en ekonomiskt och militärt stark stat.

Dämpande på emigrationen var också de amerikanska koloniernas frihetskrig mot Storbritannien, franska revolutionen och Napoleonkrigen.

I och med det liberala genombrottet under 1800-talet med dess nya syn på ekonomi, befolkningspolitik och individens frihet att bestämma över sitt liv och sin bosättningsort övergav man i land efter land restriktionerna mot utvandring. Särskilt under emigrationens tidigare fas sökte sig många från religiöst och politiskt förtryck till “frihetens land”, USA. Ekonomiska motiv framträder dock efter hand som de helt dominerande.

Under perioden 1821–1930 flyttade 33 miljoner människor från Europa till USA. Dessutom förekom en stor utvandring till andra transoceana länder, främst Canada, Sydamerika och Australien.

En inte obetydlig flyttning ägde också rum till asiatiska områden, främst av ryssar till Sibirien. Sammanlagt slog sig mer än 50 miljoner européer ned i transoceana länder under denna tid. Som jämförelse kan nämnas att fram till slavhandelns upphörande under 1800-talet ca 20 miljoner afrikaner överfördes till Amerika.

Den europeiska massutvandringen började från Storbritannien, Irland och de tyska områdena. Denna utveckling illustreras av den registrerade invandringen till USA 1854, då flyttningarna över Atlanten kulminerade under denna tidiga fas av Amerikaemigrationen. Från Storbritannien kom detta år 59 000 personer, från Irland 102 000 och från de tyska områdena inte mindre än 215 000.

Övriga nordvästeuropeiska länder, främst Norge och Sverige, bidrog med 27 000. Nordvästeuropa svarade därmed för inte mindre än 90 % av det årets emigration till USA.

Under åren efter sekelskiftet 1900 kom utvandrarmassorna i stället till största delen från Öst- och Sydeuropa, framför allt från Ryssland, Österrike–Ungern och Italien.

I mottagarlandet USA började man skilja på de olika invandrarfaserna och talade om “the old and the new immigration”. De som representerade den förstnämnda sågs som mer välkomna, eftersom huvuddelen hade en språk- och religionsbakgrund som överensstämde med det kulturbärande skiktets i USA. Hit räknade man de nordiska invandrarna, även om de finska invandrarna både i fråga om språk och tiden för utvandringens kulmen närmast hörde till den senare invandringsfasen.

Irland är det land som under perioden 1821–1930 bidrog med flest emigranter i förhållande till invånarantalet. Detta hade flera orsaker. Befolkningen var fattig och levde i stor utsträckning på potatis. Efter upprepade missväxter under slutet av 1840-talet dog ca en miljon människor av svält och sjukdomar till följd av undernäring. En massemigration började därför redan vid denna tid. År 1845 var Irlands befolkning 8,3 miljoner, medan den 1911 endast var 4,4 miljoner.

Någon motsvarande minskning drabbade inte något annat europeiskt land. Den näst högsta emigrationen i förhållande till folkmängden hade Norge. Storbritannien och Sverige kom på tredje respektive fjärde plats. I det övriga Norden märks särskilt Islands mycket höga utvandringstal vissa år under 1870- och 1880-talen.

Den svenska utvandringen påverkades liksom den övriga europeiska framför allt av konjunkturförändringar i hemlandet och i Amerika. Även om en viss emigration skedde från Sverige under åren före 1850 kan man notera en första samlad utvandring vid 1850-talets mitt. En för den framtida utvecklingen viktig pionjärutvandring ägde då rum främst från södra delen av Kronobergs län, södra Östergötland, Hälsingland, östra Dalarna och Karlskoga bergslag, områden som senare hade en hög utvandring.

Nödåren vid 1860-talets slut orsakade en första större utvandringsvåg 1868–69. Decennierna därefter innebar en kulminationsperiod, främst 1880-talet och förra hälften av 1890-talet med sina allmänt dåliga tider för jordbruk och järnindustri.

En ny omfattande utvandring följde under åren närmast efter sekelskiftet. Under första världskriget var utvandringen av liten omfattning, men en sista stor utflyttning till Amerika kom 1923. Den sammanföll med en kraftig konjunktursvacka inom bl.a. järnindustrin. De omdiskuterade lagarna om kvotering av invandringen, som just antagits i USA, anses också ha påskyndat många presumtiva utvandrares beslut att resa då.

Emigrationen blev särskilt omfattande när dåliga tider i Sverige sammanföll med goda i Amerika. Detta gäller större delen av 1880-talet. Å andra sidan dämpades emigrationen avsevärt av dåliga konjunkturer i USA, som vid mitten av 1870- och 1890-talen. De goda möjligheterna att förvärva jord i USA för en billig penning, inte minst efter Homestead Act 1862, spelade stor roll under den tidiga utvandringen. Jordhungern var stor i Sverige, där den starka befolkningsökningen kraftigt ökat de obesuttnas antal.

Utvandringens intensitet, dvs. antalet utvandrare i förhållande till folkmängden, varierade mycket mellan olika delar av landet. Den var stark från delar av Syd- och Västsverige (Småland, Öland, Halland, Västergötland, Östergötland, Dalsland och Värmland) och från Bergslagsområdet. Den var lägre från östra Svealand och från början också från Norrland. Därifrån blev den dock på många håll hög under emigrationens senare fas.

Utvandringens omfattning berodde i stor utsträckning på olika bygders näringsstruktur och tillgång på arbete. Emigrationstalen blev låga på landsbygden kring expanderande städer med stort utbud av arbetstillfällen. Sålunda förklarar en urban influens från Stockholm till stor del den låga utvandringen från Mälarlandskapen. Inflyttningen till städerna utgjorde nämligen en väsentlig del av den stora befolkningsrörligheten under 1800-talet. Å andra sidan var utvandringen från städerna genomgående något högre än den från landsbygden, om man ser den i proportion till befolkningens storlek. Många stadsutvandrare bestod av tidigare inflyttare från landsbygden. Särskilt bland kvinnorna var ett sådant mönster vanligt.

Områden som var perifert belägna i förhållande till större städer hade ofta en högre utvandring, särskilt om denna börjat tidigt och en stark emigrationstradition uppstått. När 1849 års guldrush till Kalifornien lockat över en liten men oförvägen skara pionjärer till Amerika kom dessa genom sina kunskaper om färdvägar och arbetsmarknad i Amerika att bli viktiga informationskällor och en stimulans till fortsatt utvandring.

Till utvandringens stora omfattning bidrog också kommersiella krafter i Amerika med intresse av att invandrare strömmade till: många av USA:s delstater som ville få ökad bosättning, järnvägsbolag som var intresserade av att få såväl banarbetare som ett framtida trafikunderlag, industrier som sökte arbetskraft. Ofta samarbetade dessa med de stora rederier som skötte emigrantbefordran över Atlanten.

Under 1880-talet fanns inte mindre än 16 sådana, de flesta brittiska. Med ett utbrett system av generalagenter i de europeiska hamnstäderna och en mängd lokalagenter, som ute i bygderna svarade för information, service och biljettförsäljning, bidrog de till kunskapen om Amerika och förenklade resan. Ännu mer effektiva som emigrantvärvare var ofta de s.k. “yankies”, dvs. tidigare utvandrare som av någon ekonomisk intressent i Amerika erbjöds fri resa hem och åter om de på vägen tillbaka förde med sig ett antal emigranter. De hade erfarenheter från Amerika, var kända i sina tidigare hembygder och hade därför stora möjligheter att övertyga släktingar och bekanta om det kloka i att följa med över Atlanten.

Inte minst spelade breven från de utresta i det nya landet stor roll för att öka amerikafebern. Ofta bifogades biljetter, som redan var betalda. En “pre-paid” biljett i amerikabrevet kunde vara utslagsgivande för att en tidigare planerad utvandring skulle bli av. Under 1880-talet skedde mer än 50 % av alla överresor från Sverige med sådana biljetter. Kvinnornas överresor finansierades betydligt oftare än männens på så sätt.

Till en början var utvandring familjevis det vanligaste, och utvandrarna kom då mest från landsbygden. Med familjerna följde ofta tjänstefolk och ogifta släktingar. Successivt under emigrationsperioden ökade inslaget av ensamflyttare, och de som reste var allt yngre, ofta i åldern 15–20 år. Det blev nu vanligare att man som första flyttningsmål hade tidigare utflyttade släktingar eller bekanta i Amerika. Under emigrationens första årtionden var männen i majoritet, men kvinnornas andel av de utvandrade ökade efter hand och översteg under utvandringsperiodens slut tidvis männens.

Den transoceana utvandringen från Sverige omfattade åren 1851–1930 nästan 1,2 miljoner personer, varav ca 200 000 återvände. Den helt dominerande delen (97 %) gick till USA. Enligt statistiken for bara 1,6 % till Canada, men eftersom många utvandrade dit via USA var andelen i realiteten större. Resten av utvandrarna fördelade sig tämligen jämnt på övriga Amerika, främst Brasilien och Argentina, och på andra icke-europeiska länder.

Dessutom skedde en betydande utvandring till grannländerna, framför allt från västra Sverige till Norge och från Sydsverige till Danmark och Nordtyskland. Under 1850-talet var exempelvis emigrationen från Kronobergs län till Danmark och Tyskland större än den till Amerika.

Från att ha varit ett land med hög utvandring har Sverige efter andra världskriget haft ett stort överskott av invandrare.

Dag 17, anteckna

Göra färdigt i periodhäftet

Dag 18

Skrivning med periodhäfte

Fördjupningstexter med betydelsefulla personer och uppfinningar inom ämnet ekonomisk historia

Bell, Alexander Graham, 1847–1922, brittisk-amerikansk uppfinnare och dövlärare, son till Alexander Melville Bell. Tillsammans med fadern sökte han metoder att göra ljud synliga för döva. Han experimenterade bl.a. med membraner och elektromekaniska anordningar. Bell utnyttjade dessa erfarenheter samt sina kunskaper om människans tal- och hörselorgan till att utveckla en praktiskt fungerande telefon.

Hans patent från 1876–77 låg till grund för en omfattande bolagsbildning, och det s.k. Bellsystemet kom att dominera utbyggnaden av telefonnätet i många länder. Bell använde den förmögenhet patenten gav bl.a. till att stödja forskning, särskilt om döva.

Ericsson, Lars Magnus, 1846–1926, svensk telefonindustris grundare. Han var född i Värmskogs socken i Värmland. Efter tre års utlandspraktik som instrumentmakare, bl.a. hos Siemens & Halske i Berlin, öppnade E.ricsson 1876 i huset Drottninggatan 15 i Stockholm en mekanisk verkstad under firma L.M. Ericsson & Co.

Personalen bestod av han själv, hans kompanjon C.J. Andersson (1850–1927) och en tolv år gammal springpojke. Verkstadsutrymmet var 13 m2. Då E. 27 år senare vid 57 års ålder lämnade företaget var det en världsindustri.

Den ursprungliga företagsidén var att tillverka telegrafapparater, men efter Bells uppfinning av telefonen 1876 kom Ericsson att tidigt intressera sig för detta kommunikationsmedel. Inom telefonin kom svensk industri att inta en världsplats.

Ericsson och Henrik Cedergren (1853–1909) anade telefonens utvecklingsmöjligheter; redan tidigt gick man utanför landets gränser och den internationella marknaden blev viktig för verksamheten. Ericsson konstruerade 1884 den första handmikrotelefonen, som patenterades av honom 1895. År 1884 kom företagets första bordsapparat, som 1890 utrustades med handmikrotelefon och blev en stor succé.

Efter att Ericsson trätt tillbaka ägnade han sig åt jordbruk på sin egendom Alby utanför Stockholm.

Nobel, Alfred, f. 21 oktober 1833, d. 10 december 1896, uppfinnare, kemist och donator.  Med modern och bröderna flyttade han 1842 till Sankt Petersburg, där fadern slagit sig ned. Han fick undervisning av privatlärare, lärde sig tala ryska flytande men fick också lektioner i engelska, tyska och franska.

Tidigt företog han studieresor till Paris och USA. Efter hemkomsten arbetade han i faderns industri till 1863. Denne hade efter ekonomiska besvärligheter lämnat Sankt Petersburg 1859 och återvänt till Sverige.

Nobel experimenterade med att göra nitroglycerin lättare kontrollerbart genom att blanda det med svartkrut och tända blandningen med stubintråd. Från 1863 arbetade han vidare på den nya sprängtekniken i Stockholm tillsammans med fadern och den yngre brodern Emil. I oktober samma år fick han det första patentet på sin metod.

Därefter konstruerade han tändhatten, som gjorde det ännu säkrare att hantera nitroglycerinet. Det nya sprängämnet kallade han “sprängolja”, och han började industriell framställning med hjälp av utländska lån. År 1864 inträffade en våldsam explosion i laboratoriet, och fem personer omkom, däribland brodern Emil.

Nobel fortsatte dock sitt arbete, och tillsammans med fadern bildade han Nitroglycerin AB för att möta efterfrågan. Efter olyckan förbjöds tillverkning av nitroglycerin inom staden, och produktionen fick därför förläggas till en pråm i Mälaren. Så småningom kunde en ny fabrik anläggas i Vinterviken söder om stadsgränsen.

År 1865 flyttade Nobel till Hamburg, där en fabrik anlades. Tillverkning startades också i Norge, och inbrytningar gjordes även i USA.

Alltjämt fanns stora risker med sprängmedlet, och Nobel arbetade träget på att göra det säkrare. Han kom på att låta nitroglycerinet sugas upp av kiselgur och därefter forma den degiga massan till stavar. Degen detonerade inte förrän den antändes med hjälp av en tändhatt.

Den nya produkten kallade Nobel för dynamit, och med den hade han funnit ett effektivt sprängmedel som var enkelt och relativt riskfritt att hantera.

Nobel erhöll 1866–67 patent på dynamiten i en rad länder. På 1870-talet framställde han  spränggelatinet, som var smidigare och kraftigare än dynamit. Något senare fick han fram ballistit, ett nytt rökfritt krut som ammunition för vapen.

Parallellt med sitt laboratoriearbete utvecklade Nobel sitt affärssinne. Han åkte runt till olika länder för att demonstrera dynamitens effektivitet, särskilt för gruvindustri och tunnelbyggen. När Sankt Gotthardstunneln byggdes användes dynamiten i stor skala. Så småningom blev N. ledare för ett världsimperium.

Störst var framgången i USA, trots att han fick utstå en mängd patenttvister och en del illojal konkurrens. I Storbritannien gick det trögt till att börja med, men snart anlades en fabrik även där. Sedan följde fabriker i Frankrike, Schweiz och Italien, och fler tillkom i Tyskland. Bolag och agenturer växte upp i Asien och Australien, Syd- och Mellanamerika. I spetsen för detta imperium stod Nobel själv.

Vid sidan av framgångarna intresserade han sig för idéer som aldrig gav något påtagligt resultat, t.ex. att försöka tillverka konstgjort silke och läder. Sammanlagt tog han ut 355 patent i olika länder.

År 1873 köpte Nobel ett hus i Paris, där han också inrättade ett laboratorium. Efter en del trassel med franska myndigheter flyttade han 1890 till San Remo i Italien. Tre år senare köpte han Bofors kanonverkstad och inrättade en bostad åt sig på Björkborns herrgård. Kanontillverkningen skulle fortsätta, framställningen av stål förbättras och nya experiment med ballistit (nobelkrut) genomföras. Nya fabriker anlades och nya tekniska metoder infördes. Denna förnyelseprocess var i full gång vid Nobels död. Från 1898 skedde kruttillverkningen inom företaget AB Bofors Nobelkrut.

De sista åren förde Nobel en kringflackande tillvaro, och hans dagar var fyllda av sammanträden och brevskrivning. Han var aldrig gift men hade på 1870-talet en romans med en ung österrikiska, Sofie Hess (1856–1919), som var 20 år när de träffades. Nobel levde ett tillbakadraget och asketiskt liv och deltog sällan i societetsumgänge. Han avled, ensam med sin betjänt, i sin villa i San Remo.

Enligt testamentet skulle Nobels förmögenhet, förutom vissa legat till släktingar och nära vänner, användas till prisbelöningar inom vetenskap, litteratur och fredsarbete – Nobelpriset. Han hade flera gånger varit inne på tanken att inrätta pris, och han var livligt intresserad av fredsarbete, inspirerad inte minst av Bertha von Suttner, som han både träffade och korresponderade med. Bl.a. ville han inrätta en europeisk fredstribunal. Själv lär Nobel ha yttrat att ärvda förmögenheter bara var en olycka som medverkade till människosläktets försoffning. De fem första nobelprisen utdelades 10 december 1901.

Dalén, Gustaf, f. 30 november 1869, d. 9 december 1937 var uppfinnare och industriman. Uppvuxen i Stenstorp i Västergötland började han sitt yrkesverksamma liv som trädgårdsmästare och mejerist. Hans första tekniska konstruktioner hörde till jordbruksområdet. Snart tog det tekniska intresset överhanden, och Dalen sökte sig till de högre tekniska läroanstalterna i Göteborg och Zürich.

Efter avslutade studier 1897 började han experimentera med turbinmotorer. Trots goda medarbetare och stöd från firman de Lavals Ångturbin lyckades han dock aldrig ge motorerna önskade prestanda. Större framgång hade Dalen med en mjölkningsmaskin, kallad Alfa-maskinen, som exploaterades av ett annat av Gustaf de Lavals företag.

Det riktigt stora perspektivet öppnade sig när Dalen tillsammans med Henrik von Celsing vid sekelskiftet började intressera sig för belysningsteknik. Inom detta område hade nyligen acetylengas uppmärksammats som ett alternativ till elektricitet och stadsgas. Acetylen hade befunnits särskilt lämplig där man önskade ha mycket kraftig belysning och på platser dit de reguljära el- eller gasnäten inte nådde.

För att få större resurser slog sig Dalen och von Celsing ihop med det företag, Svenska Karbid & Acetylen AB, som 1904 blev AB Gas-accumulator och 1909 Svenska AB Gas-accumulator (nu AGA AB).

Under Dalens ledning utvecklades där ett automatiskt fyrbelysningssystem, som reducerade acetylenåtgången med över 90 %. Med en klippapparat fick man fyren att släckas och tändas i regelbundna intervall, och med en solventil såg man till att fyren inte behövde lysa under dagen.

Samtidigt lanserades AGA-massan, ett lagringsmedium som gjorde att den explosiva acetylengasen kunde transporteras på ett säkert sätt, och olika anordningar för att höja ljusintensiteten utvecklades. Tillsammans med ytterligare några detaljer innebar AGA-systemet att fyrarna blev mindre underhållskrävande och att de kunde placeras på mer svårtillgängliga platser.

För detta arbete förärades Dalen ett nobelpris 1912. Det är troligt att detta beslut, som var kontroversiellt bland fysiker, hade befrämjats av det tragiska faktum att Dalen tidigare samma år hade blivit blind efter en förödande gasexplosion.

Efter denna olycka koncentrerade sig Dalen på de ekonomiska sidorna av sin företagargärning; han var sedan 1909 VD för Svenska AB Gas-accumulator och behöll denna befattning till 1937. Detta hindrade honom inte från att i slutet av 1920-talet bidra till utvecklingen av den kokseldade och bränslesnåla AGA-spisen.

Edison, Thomas Alva, f. 11 februari 1847, d. 18 oktober 1931 var amerikansk uppfinnare och industriman. Hans namn är förknippat med elektrifieringens genombrott i industrisamhället. Han har också kommit att framstå som ett typexempel på uppfinnargeni och på den amerikanska framgångsdrömmen. 

Edison var mannen som från små omständigheter, genom talang och hårt arbete, skapade sig en förmögenhet och dessutom förändrade världen.

E. arbetade under de sena tonåren som telegrafist, och hans första uppfinningar låg inom telegrafiområdet. Bl.a. utvecklade han ett slags teleprinter. År 1869 övergav han telegrafistyrket för att på heltid ägna sig åt konstruktion och försäljning av tekniska uppfinningar.

Under 1870-talets första hälft ägnade han sig med framgång åt teknisk utveckling inom telegrafin, ett område där konkurrensen var hård och de ekonomiska villkoren osäkra. Halvseklet före första världskrigets utbrott var de oberoende entreprenörernas gyllene tid inom den expanderande elektriska industrin.

De framgångsrika kunde förvänta svindlande inkomster men också ständiga patentstridigheter. Edison var inget undantag. Han hade 1874 utvecklat det s.k. kvadruplextelegraferingssystemet; försäljningen inbringade 100 000 dollar men medförde också åratal av processande.

I avsikt att stabilisera sina arbetsförhållanden och inkomster etablerade Edison 1876 ett regelrätt industriellt forskningslaboratorium – det första någonsin – i Menlo Park, New Jersey. Tiden i Menlo Park var den mest produktiva i hans karriär. Här skapade han en uppfinnarverkstad, där mekaniker, ritare, modellbyggare och även fysiker systematiskt undersökte och exploaterade den elektriska teknikens möjligheter. Arbetet präglades samtidigt av fördomsfrihet: man kunde undersöka alla goda uppslag eftersom man inte var underställd någon speciell industris krav.

I Menlo Park uppfanns tryckreläet, som 1877 utvecklades till kolkornsmikrofonen, än i dag använd inom telefontekniken. Samma år började utvecklingen av fonografen, den första fungerande ljudinspelningsapparaten. Fonografen slog världen med häpnad och Edison begåvades med epitetet “trollkarlen från Menlo Park”.

De spektakulära framgångarna ledde till att E. fick stöd av ledande finansiärer för att etablera The Edison Electric Light Company, där tekniken för elektrisk belysning skulle utvecklas. Koltrådslampan var färdig 1880 och under de följande åren inrättades lokala elektriska belysningssystem framför allt i New York.

Edisons första hustru Mary (f. Stilwell) dog 1884. Två år senare gifte han om sig med Mina Miller, och de två slog sig ner på ett stort gods i West Orange, New Jersey, där ett nytt stort forskningslaboratorium inrättades.

I West Orange utvecklade Edison och hans medhjälpare fonografen till en kommersiellt gångbar produkt, de konstruerade det s.k. kinetoskopet, den första kommersiellt exploaterade apparat som med hjälp av fotografier kunde producera rörliga bilder, och även den första alkaliska ackumulatorn.

Edison inriktade nu alltmer av sin tid och sina resurser på storskaliga industriprojekt. Därmed förlorade han både något av sin uppfinnaridentitet och det mesta av sina tillgångar. Uppmärksamheten kring Edisons person var vid 1900-talets början enorm, och han framstod som en av den amerikanska industrialismens förgrundsgestalter. Men som kapitalist var han misslyckad; han klarade inte att ta steget från småskaligt tekniskt utvecklingsarbete till storskalig industriproduktion.

Edisons Electric Light Company sammanslogs med ett annat bolag till General Electric Company, som skulle komma att dominera den amerikanska elektriska industrin under 1900-talet. Men han själv förlorade det mesta av sina tillgångar genom en felslagen satsning på att utveckla en metod för malmanrikning.

Edison har blivit en symbolgestalt för den framgångsrika tillämpade vetenskapen. Han saknade emellertid teoretisk skolning och i hans verksamhet finns få exempel på att teoretiska resultat applicerades praktiskt. Edison var i själva verket fientligt inställd till teoretiska specialister. En handfull sådana anställdes vid hans laboratorier och de behandlades ofta med nedlåtenhet och förakt.

Däremot systematiserade Edison som ingen annan det tekniska utvecklingsarbetet. Det tekniska forskningslaboratoriet var kanske hans viktigaste uppfinning, men på den kunde han inte ta patent.

De stora industriföretagen skulle efter sekelskiftet följa i Edisons fotspår och satsa betydande medel på laboratorieutveckling av teknik. Efter första världskriget kom oberoende uppfinnare som Edison att spela en mindre (fast aldrig helt obetydlig) roll för industriutvecklingen.

Industrisamhället övergår i tjänstesamhllet.

  • På 1950-60-talet, när hemmafruarna började arbeta ökade antalet tjänster lavinartat inom:
  • Vården (offentliga sektorn)
  • Dagis
  • Bank
  • Försäkring

Vi fick vad vi i stort sett har än idag – ett tjänstesamhälle.

Den ökande världshandeln, med allt billigare transporter försedde oss med apelsiner, vindruvor – de har ungefär samma pris i kronor som på 1960-talet.

Det billigare resandet ledde till charterresor, semestrarna blev längre.

Världen krymper. Vi ser det första direktsända kriget i TV – Gulfkriget, på bästa sändningstid.

Vi är i medvetenhetens tidsålder. Vi har ett globalt medvetande. Människor engagerar sig i miljöfrågor, blir veganer och djurrättsaktivister, antimilitära krafter växer fram, olika hjälporganisationer blir viktigare till exempel Röda korset, BRIS.

Vi talar om social kompetens. Vi vill vara fria. Individualiseringen blir allt starkare, bland annat finns inget riktigt mode längre. Det är friare.

Datorn är en automatisk maskin för beräkning och symbolbehandling. Benämningen avser nästan alltid en digital, elektronisk dator vars operationer styrs av ett i dess minne lagrat program.

Den första svenska benämningen var matematikmaskin. Under 1950-talet tillkom beteckningen siffermaskin, och i början av 1960-talet lanserades data som förkortning av datamaskin. Dessa termer har ersatts med det av Börje Langefors föreslagna ordet dator, som är svensk standard.

De mekaniska beräkningshjälpmedlen har en rik historia, med start i räknebräden och kulramar i antika kulturer, med viktiga framsteg i Pascals och Leibniz räknemaskiner under 1600-talet och en sista blomstring och död under 1900-talet.

Charles Babbage ses i dag som den främste föregångaren vad gäller automatiska beräkningsmaskiner. Han påbörjade arbetet att med statligt stöd bygga en differensmaskin  under 1820-talet, vilken aldrig färdigställdes. Idéerna fördes dock framgångsrikt vidare av svenskarna Georg och Edvard Scheutz och Martin Wiberg.

År 1833 övergav Babbage sitt gamla projekt för tanken på en “analytisk maskin” och föreslog för denna ett arbetssätt som liknar det som förekommer i den moderna datorn. Maskinen tillfördes data och program med hålkort av den typ som introducerats av Joseph-Marie Jacquard för vävstolar; såväl program som data lagrades i minnet (“the store”), medan beräkningarna utfördes i en räkneenhet (“the mill”); beräkningsresultaten erhölls som färdigsatta tabellsidor för tryckning. Maskinen hade förmågan att välja fortsatt beräkningsväg beroende på erhållna resultat, och tillsammans med Ada Lovelace utarbetade Babbage program för maskinen, som aldrig kom till praktiskt utförande.

Hålkortsmaskinen konstruerades på 1880-talet av den amerikanske ingenjören Herman Hollerith och kom till praktisk användning i 1890 års amerikanska folkräkning. Hålkort, dvs. kodade hålslagna pappkort, släpades över ett metalliskt underlag, där stålborstar gör kontakt genom hålen och sluter strömkretsar som registrerar koden och t.ex. styr att korten sorteras i olika fack.

Holleriths företag övergick i det som senare blev IBM. De elektromekaniska hålkortsmaskinerna hade en central roll inom automatisk databehandling på företag och myndigheter fram till ca 1960, och hålkortet användes också som datamedium för inmatning till datorer fram till början av 1980-talet.

Analogimaskiner, som framför allt utnyttjades för lösning av differentialekvationer och därför kallades differentialanalysatorer, spelade en stor roll under 1930- och 40-talen. Ledande inom utvecklingen av dessa mekaniska och senare elektroniska maskiner var amerikanen Vannevar Bush.

Den första större svenskbyggda elektroniska analogimaskinen togs i bruk vid KTH 1949 för flygvapnets beräkningsbehov, och en senare maskin byggdes vid Försvarets Forskningsanstalt. Vid Chalmers byggde Stig Ekelöf 1950 en stor mekanisk maskin, MDA, för beräkningar inom hållfasthetslära och elektronik..

Den moderna datorhistorien tar sin början med ENIAC (Electronic numerical integrator and calculator), som var den första generella elektroniska datorn. Den byggdes för amerikanska armén av Presper Eckert och John Mauchly vid University of Pennsylvania och stod färdig 1946.

Maskinen hade 18 000 elektronrör, var 26 m lång, vägde 30 ton och hade en effektförbrukning på 140 kW. Den arbetade decimalt med operationstider på typiskt 200 ls, dvs. den kunde utföra 5 000 operationer på en sekund, en hundrafaldig förbättring jämfört med de reläbaserade maskinerna. Som in- och utorgan användes hålkortsmaskiner. Minnet rymde 20 ord med vardera 10 decimala siffror.

ENIAC blev utgångspunkten för nya maskiner som därutöver utnyttjade idén med lagrat program.

Även i Sverige fanns ett starkt intresse för anskaffning av datorer, främst från militärt håll. Ett särskilt statligt organ, Matematikmaskinnämnden, inrättades, och efter studier av de amerikanska projekten byggdes relämaskinen BARK, konstruerad av Conny Palm, färdig 1950, och den elektroniska datorn BESK, konstruerad av Erik Stemme 1953.

ENIAC-konstruktörerna Eckert och Mauchly startade ett företag för kommersiell produktion av datorer, och efter uppköp från kontorsmaskinföretaget Remington Rand producerades Univac I år 1951 som den första kommersiellt tillgängliga datorn. Det rivaliserande företaget IBM hade en lönsam affärsbas i form av hålkortsutrustning, men med IBM 701 (lanserad som “the defence computer” under Koreakriget) påbörjades en kommersiellt oerhört framgångsrik verksamhet med datorer, som gjorde företaget till det marknadsledande med omkring två tredjedelar av marknaden för datorer i USA och i världen.

Under de närmast följande årtiondena blev datorhistorien i första hand en historia om skapandet av en marknad och kampen om denna. De stora, tekniskt avancerade företagen i USA (General Electric, RCA, Ford etc.) startade egen datorproduktion och bidrog med många tekniska innovationer, men de slogs ut av IBM:s marknadskunnande och långsiktiga strategi.

Den första dator som utnyttjade transistorer, TX-0, byggd vid Massachusetts Institute of Technology i mitten av 1950-talet, blev utgångspunkten för Kenneth Olsens PDP-1, den första s.k. minidatorn, och starten för företaget Digital Equipment Corporation. IBM:s främsta medtävlare på stordatorområdet var under 1960- och 1970-talen Control Data och Sperry Rand (senare Unisys).

Med IBM System 360 introducerades 1964 en familj av datorer av varierande utformning och kapacitet men med gemensamt operativsystem och assemblyspråk. Andra innovationer här var multiprogrammering, dvs. ett antal program kunde samtidigt finnas i primärminnet och skiftesvis vara aktiva och vänta på in- och utmatning. Dessutom kunde 360-systemet emulera, dvs. simulera, den äldre 1401, och många kunder fortsatte att köra sina gamla program..

Utvecklingen inom mikroelektroniken möjliggjorde persondatorn (den första var Altair, såld som byggsats för 397 dollar i Popular Electronics, januari 1975).

Apple Computers, ett av Steve Jobs och Steve Wozniak nystartat företag, etablerade marknaden med Apple II innan IBM PC 1981 satte en ny standard.

Apple återkom 1984 med Macintosh, en persondator med högupplösande skärm, grafisk programvara och en användarkontaktyta som gav masspridning åt de idéer vad gäller människa-dator-interaktion som utvecklats för arbetsstationer vid Xerox PARC under 1970-talet.

Den svenska utvecklingen på datorområdet var på högsta internationella nivå under 1950-talet, men den svenska staten avvecklade sitt forskningsstöd sedan de militära intressena tillgodosetts genom att man fått tillstånd att köpa modern amerikansk utrustning. De privata satsningarna vid Facit och Datasaab var otillräckliga inom en så expansiv sektor.

På 2000-talet har persondatorn tagit plats i mobiltelefonen och används flitigt i så gott som alla sammanhang. Från 30 ton och 26 meter lång till en ca halv centimeter tunn och ca 5 x 10 cm liten dator som får plats i fickan.  

Internet

Internet har sina rötter i det sena 1960-talets ARPANET, som på uppdrag av försvaret byggdes mellan några universitet i USA för att minska datorsystems sårbarhet.

Forskarna insåg snart nätets större värde för många former av kommunikation via datorer och började skicka information, alltifrån korta meddelanden till stora datafiler, mellan varandra.

 Nättekniken, speciellt kommunikationsprotokollen IP (Internet Protocols) från början av 1970-talet, utvecklades till 1980-talets NSFnet (ett nät som knöt samman flertalet amerikanska universitet och forskningsinstitutioner).

Under 1980-talet spreds denna nätteknik (IP-nät) också till universitet utanför USA. Det första svenska försöksnätet, SUNET (Swedish University Network), installerades 1980. Åtta år senare hade SUNET uppnått full skala med ambitionen att nå alla högskolor med allt högre överföringshastigheter.

Kring 1990 gick ARPANET och NSFnet upp i I., som blev termen för hela världens samling av hopknutna IP-nät.

Universitet och högskolor fortsätter att leda utvecklingen av Internet, såväl i Sverige som internationellt. Spridningen av nätet exploderade 1993 genom politiskt intresse (inte minst i USA:s presidentvalskampanj) och genom datorverktyg som gjorde det enklare för icke-specialister att använda Internet, speciellt för att läsa och hoppa mellan webbsidor och för att läsa e-post.

Från att nästan exklusivt ha varit ett forsknings- och undervisningsnät har Internet utvecklats till var mans redskap. Ofta ställer vi frågan: Vad gjorde vi innan internet fanns?

Ekonomisk historia

Ekonomisk historia är studiet av ekonomisk förändring eller stagnation i förfluten tid. Ämnet var länge beskrivande och sällan anknutet till några teorier. Först på 1950-talet ändrades forskningen inom ämnet radikalt mot en ökad användning av ekonomisk teori och kvantitativa metoder. Tester av antaganden och försök till generella förklaringar blev nödvändiga hjälpmedel för forskarna.

Den bakomliggande orsaken till förändringen var att ekonomer började intressera sig för den historiska utvecklingen och de använde historien för att testa sina hypoteser. Historien skulle öka förståelsen för hur och varför ekonomisk tillväxt ägde rum.

Walt Rostow publicerade 1960 boken “The Stages of Economic Growth”, i vilken han försökte visa att utvecklingen i västvärlden skulle komma att upprepas i de s.k. underutvecklade länderna. Ansatsen visade sig efter långvariga debatter inte vara hållbar, vare sig för utvecklade eller underutvecklade länder.

Samtidigt växte övertygelsen om att man inte kan förstå nutiden, eller göra meningsfulla prognoser, utan goda kunskaper om hur ekonomin förändrats i det förflutna. Under 1980-talet kom en reaktion mot vad som ofta ansågs vara en mekanisk användning av ekonomisk teori på komplicerade ekonomiska förlopp, och ekonomihistoriker återupptäckte den mer deskriptiva metodens fördelar.

Ämnet har också i allt högre grad sökt förklara socialhistoriska frågeställningar, där komplicerade sammanhang inte enkelt kan behandlas med statisk ekonomisk teori.

Ekonomisk historia är alltså inte tillämpad ekonomisk teori och inte heller historieberättande. Från den historiska vetenskapen har ämnet övertagit ett kritiskt förhållningssätt till historiska källors värde, som kombineras med en kritisk inställning till ekonomisk teori. Det krävs också grundläggande kunskaper om dessa teorier, liksom god förståelse av kvantitativa tekniker. Ekonomisk teori är ofta teori utan fakta, medan historiska undersökningar ofta består av fakta utan teori.

Den ekonomisk-historiska vetenskapen försöker bidra till att göra den ekonomiska teorin mindre steril och ohistorisk, samtidigt som historiska förklaringar blir bättre teoretiskt underbyggda. Det betyder att det behövs fler och bättre data, bättre hypoteser och mer sammanhängande och motsägelsefria förklaringar till ekonomiska förändringsprocesser.

Ekonomhistoriker har därför samlat in en mängd data som tidigare inte fanns tillgängliga.

Det finns i dag bättre kunskap om den kvantitativa utvecklingen av ekonomin än det fanns under tidigare epoker.

Vår kunskap om t.ex. nationalprodukt-, befolknings- och prisutveckling har avsevärt förbättrats, vilket ökat möjligheterna att tolka förloppen och testa hypoteserna. Kausala förklaringar kan även omfatta andra förlopp vid ändrade förutsättningar. Om man t.ex. påstår att devalveringen i Sverige 1982 ledde till vissa resultat har man också underförstått hävdat att utan devalveringen hade utvecklingen blivit annorlunda.

Den nya ekonomiska historien som inspirerades av bl. a. Alexander Gerschenkron och Simon Kuznets framträdde i USA under 1960-talet. Ett flertal påståenden började då prövas om t.ex.järnvägarnas roll för USA:s ekonomi eller slaveriets ekonomiska betydelse för sydstaterna (Robert Fogel). Den debatt som följde bidrog i hög grad till att öka den analytiska medvetenheten hos flertalet ekonomihistoriker.

Studiet av demografiska förändringsprocesser utgör en betydande del av den ekonomiska historien. Man har bl.a. analyserat den demografiska transitionen (dvs. övergången från höga födelse- och dödstal till låga) i framför allt 1800-talets Västeuropa och dagens u-länder, och dess betydelse för ekonomisk förändring.

Teknologins roll för ekonomisk utveckling bör också nämnas. Ekonomerna förenklar ofta sina modeller genom att behandla teknik som en yttre omständighet. Ekonomihistoriker påpekar att det inte förekommer yttre omständigheter annat än i en modellvärld. Ekonomernas ansats förenklar diskussionen, men den blir samtidigt mindre givande och förklarande.

Väsentliga problem rör när och varför tekniska innovationer introduceras, hur de sprids, och vilka effekter de har på ekonomisk tillväxt (Joseph Schumpeter, N. Rosenberg). Man kan påstå att den övergripande frågan för ekonomihistoriker har varit varför västerlandet haft relativt snabb ekonomisk tillväxt under flera hundra år, medan övriga delar av världen inte genomgått samma utveckling.

Den ekonomisk-historiska forskningen i Sverige dominerades under hela förra hälften av 1900-talet av Eli F. Heckscher, som publicerade ett flertal böcker i ämnet, främst “Sveriges ekonomiska historia” (1-4, 1936-49). Dessa har varit en utgångspunkt för nästan alla efterföljare i ämnet (ekonomisk historia blev självständigt universitetsämne först på 1940-talet).

Heckschers dominans påverkade dock förvånande få forskare i deras sätt att angripa ämnet. Heckscher tryckte hårt på användning av ekonomisk teori och statistik, medan hans omedelbara efterföljare tillhörde den mer traditionella inriktningen av ämnet på deskription och källkritik. Den nuvarande generationen forskare har anslutit sig till Heckschers program eller orienterat sig mot socialhistoria eller företagshistoria.

Industriella revolutionen

Industriella revolutionen är en term som avser omvälvningen från agrarsamhälle till industrisamhälle, i första hand i Storbritannien men även industrisamhällets genombrott i andra länder. I uttrycket ligger också att denna omvälvning skett under kort tid. Begreppet är centralt inom den ekonomiska historien, men såväl begrepp som förlopp och orsakssammanhang är omdiskuterade.

Uttrycket industriella revolutionen vann på 1880-talet spridning genom Arnold Toynbee (1852–83) som en karakteristik av utvecklingen i Storbritannien 1760–1840. Under dessa årtionden uppstod ett fabrikssystem grundat på mekanisering, med ångmaskinen och utbyggd vattenkraft (först i form av vattenhjul och senare i form av turbiner) som drivkraft, ett nytt kommunikationssystem med kanaler, järnvägar, elektrisk telegraf och växande industristäder. Den industriella revolutionen innebar helt nya inslag av teknisk och organisatorisk art, vilka utvecklades parallellt men oberoende av varandra, sammanstrålade i brittisk ekonomi och skapade en ny typ av samhälle under loppet av några decennier.

Vid tiden för franska revolutionen och under den följande krigsperioden gick den industriella revolutionen in i ett mer intensivt skede. Effekterna spreds till omvärlden från 1820-talet.

I centrum för den industriella revolutionen stod ökad användning av stenkol, förändringar inom järnhanteringen samt utvecklingen av ång- och textilmaskiner.

Stenkol hade sedan 1500-talet fått ökad betydelse inom både industri och hushåll i trädbristens England. Under 1700-talet utvecklades processer med koks från stenkol som ersättning för träkol i järnframställningen. Därigenom blev regioner med kol- och järntillgångar centra för industriell utveckling, och produktionen av såväl tackjärn som smidbart järn ökade dramatiskt (se diagram).

Tackjärnsproduktionen i Storbritannien, Tyskland och Ryssland (logaritmisk skala). Industriell produktion var i hög grad beroende av tillgången på kol och järn. Världens tackjärnsproduktion dominerades till senare delen av 1800-talet av Storbritannien, som 1880 svarade för över 40 %. Länder med senare industrialisering uppvisade en snabb tillväxt i framställningen, och Storbritanniens del i världsproduktionen sjönk radikalt under 1900-talet.
I Europa var det först Tyskland och senare Sovjetunionen som överträffade de brittiska produktionsnivåerna.

Utanför Europa växte den amerikanska produktionen och svarade för över hälften av världsproduktionen vid 1940-talets mitt. Världsproduktionen mer än tiodubblades från 1900-talets början fram till 1980.

Den industriella revolutionen förde med sig våldsamma ökningar i användningen av t.ex. kol, järn och bomull. Perioden innebar också accelererad befolkningstillväxt, ökad handel och tillväxt i inkomster och investeringar. Mot bakgrund av den långsamma förändringstakten under föregående århundraden framstår den industriella revolutionen som enastående i historien.

Den industriella revolutionens ledande sektor var bomullsindustrin, vars förutsättning var import av råvaran. Huvudproduktionsområdet låg i de amerikanska sydstaterna och i Västindien. New Orleans blev ett centrum för bomullshandeln och bomullsexporten under 1800-talet.

 I Storbritannien kom bomullsindustrin först att utvecklas inom Lancashireområdet, och massproducerade bomullsvaror såldes över hela världen. Kapitalet drogs till bomullsindustrin. Degas målning visar bomullsbörsen i New Orleans, där köparna kontrollerar kvaliteten på den bomull som skall säljas. I Storbritannien ökade bomullsindustrins produktion mer än 20 gånger mellan 1800 och 1860.

Bakomliggande orsaker och följder.

Som orsaker till den accelererade industriella produktionen och tekniska utvecklingen i Storbritannien har framhållits:

*befolkningstillväxten under 1700-talet; jordbrukets omvandling med ökad produktivitet, vilket ledde till att en mindre andel av befolkningen sysselsattes i jordbruksarbete samtidigt som efterfrågan på industriprodukter kunde öka;

*handelns utveckling, som skapade växande marknader för brittisk industri och en försörjning av råvaror till sjunkande priser (där i synnerhet importen av bomull spelade en framträdande roll);

*den inhemska tillgången på nya strategiska råvaror som kol och järn;

*det brittiska samhällets institutioner, som tidigt gav stort utrymme för marknadsekonomi *social rörlighet.

Den industriella revolutionens innebar en avgörande vändpunkt i samhällsutvecklingen, och blev inledningen till modern tillväxt. I den meningen är den industriella revolutionen inte endast en bestämd historisk process i Storbritannien utan ett generellt giltigt begrepp. Förändringen innebär:

  • att kapital ersätter arbete inom industriproduktionen,
  • att kunskap och vetenskap används systematiskt,
  • att produktionen inriktas på masskonsumtion,
  • att industrins andel av sysselsättningen ökar,
  • att urbaniseringen ökar
  • att nya sociala förhållanden skapas. 

Industriella revolutionen ger upphov till industrisamhället. Den industriella revolutionen är en globalt fortlöpande process som spritts under 1800- och 1900-talen. Samtidigt har formerna förändrats.

Under första hälften av 1800-talet spreds industrialiseringen med fabrikssystem och järnvägsbyggande till områden i Europa och Nordamerika som var relativt närbelägna Storbritannien och hade likartade förutsättningar (dvs. till n.ö. Frankrike, Belgien, v. Tyskland och n.ö. USA). Under andra hälften av 1800-talet skedde en ytterligare spridning med snabbare industriell utveckling inom en vidgad cirkel i Europa (inbegripet Sverige), i Nordamerika och i Japan. I början av 1900-talet ökade industrialiseringen också i t.ex. delar av Sydamerika och Indien. Samtidigt ändrade den karaktär.

Omvälvande förändringar inträffade under senare delen av 1800-talet inom kemisk industri och inom processer som stål- och pappersframställning samt inom krafttekniken med utvecklingen av elektrotekniken och förbränningsmotorn.

Nya branscher blev ledande i den industriella tillväxten, storleken på anläggningar och företag ökade och betydelsen av vetenskap och ingenjörskunnande växte. Industrialiseringen kom därvid att ställa högre krav på samhällets infrastruktur i fråga om politisk stabilitet och fungerande marknader, kommunikationer, utbildningsväsende etc.

Spridningen till områden med annorlunda institutioner än de västeuropeiska innebar också att starka spänningar mellan tradition och modernisering uppstod och komplicerade industrisamhällets sociala konflikter. Det kom särskilt till uttryck i Ryssland, där den industriella revolutionen kom att föras vidare inom Sovjetstatens planekonomi.

En ny acceleration i industrialiseringens spridning inträdde under decennierna efter andra världskriget med betydande industriella genombrott framför allt i Öst- och Sydöstasien. Samtidigt fick i synnerhet elektronikens utveckling revolutionerande återverkningar inom industriproduktion och kommunikationer.

Industri kommer från latinets indu´stria – ivrig verksamhet, flit, företagsamhet, i vid bemärkelse – framställning av produkter genom förädling av råvaror. Genom påverkan från engelskan, där ordet betecknar näringsliv eller förvärsverksamhet över huvud taget (inkl. jordbruk), har ordet industri också kommit till användning inom tjänstesektorn (turistindustri) och på kulturområdet (musikindustri). I Sverige används ordet även om en enskild fabrik eller ett enskilt företag.

I inskränkt bemärkelse betecknar industrin den produktionsform som karakteriserar fabriksindustrin i industrisamhället.

Industrins varuproduktion skiljer sig från protoindustriella produktionsformer (hemslöjd, hantverk, förlagsindustri, hemindustri) genom att den förbrukar större energitillgångar, genom att den bedrivs i större skala, i större anläggningar (fabriker) samt genom arbetsprocessens specialisering och mekanisering.

Industrisamhälle är ett samhälle som utmärks av att industrisektorn är ledande för produktion, sysselsättning och inkomster samt att industrin präglar sociala förhållanden och livsmiljö. Övriga verksamheter inom industrisamhället har därför kommit under ett växande inflytande från industrin.

Så t.ex. spelade inom agrarsamhället jordbrukets skördeutfall en avgörande roll för efterfrågan på industriprodukter, medan däremot industrisamhället karakteriserats av att industrins aktivitetsnivå bestämt efterfrågan på råvaror och livsmedel från jordbruket.

Inom industrisamhället har industrin spelat en ledande roll för långsiktig samhällsutveckling, genom sin starka dynamiska kraft med snabb tillväxt, nya produktionsförhållanden och nya konsumtionsmönster.

Industrin har förändrat samhällslivet och miljön. Skillnaderna är stora mellan industrisamhället under det tidiga 1800-talet och det under det sena 1900-talet.

Industrisamhället uppkom vid den industriella revolutionen i Storbritannien och har genom industrialiseringen spridits under 1800- och 1900-talen. I Sverige kom industrisamhällets genombrott med 1890-talets industriella uppsving. Det moderna fabrikssystemet står i centrum för industrisamhällets uppkomst och utveckling.

Samhällsutvecklingen under industrisamhällets framväxt har i hög grad formats av interaktionen mellan förändringar inom industriproduktionen och i omgivande sociala och institutionella förhållanden.

Förnyelsen av produktionsteknik och produkter har lett till en stark ökning av produktionsvärdet per arbetstimme inom industrin. Denna förnyelse har varit en del av industrisamhällets utveckling och samverkat med andra faktorer som investeringstillväxt, vidgade marknader och samhällsförändring med nya sociala förhållanden och nya konsumtionsmönster.

Liberalismen och socialismen har båda satt sin prägel på industrisamhällets utveckling från slutet av 1800-talet. Denna dualism blev globalt sett tydligt uttalad genom planekonomins upprättande i Sovjetunionen.

Inom marknadsekonomierna har intresseorganisationer och statsmakt vuxit i betydelse, samtidigt som också marknaderna ökat i omfattning och kommit att påverka allt fler delar av samhällslivet. Statens ökade inflytande har delvis varit ett uttryck för en politisk strävan att minska marknadens genomslagskraft med hjälp av t.ex. fördelnings- eller stabiliseringspolitik. Statens betydelse har emellertid ökat också i samband med att den industriella utvecklingen ställt större krav på infrastruktur och på tjänsteproduktion.

Agrarsamhälle är ensammanfattande benämning på en statlig eller regional enhet vars näringsliv domineras av jordbruk med binäringar. Utgångspunkt är den period då en befolkning av jägare, fiskare och samlare lämnade sin mer eller mindre nomadiserande tillvaro för att på fasta boplatser (byar eller ensamgårdar) ägna sig åt åkerbruk och boskapsskötsel.

Övergången skedde långsamt och vid helt olika tidpunkter i skilda delar av världen. Den kan  ungefärligt tidfästas till 8 000–6 000 f.Kr. i Främre Asien, 6 000–4 000 f.Kr. i delar av Syd- och Mellanamerika, delar av Östasien, Egypten samt sydöstra och mellersta Europa samt till 4 000–2 000 f.Kr. i Indien, västra, norra och nordöstra Europa samt delar av Afrika. I andra delar av världen har den kommit senare; enstaka folk och stammar har förblivit på jägar- och samlarstadiet in i vår egen tid.

På många håll, t.ex. i Främre Asien och Egypten, liksom senare i romarriket, blev godsdrift vanlig. I stora delar av det medeltida Europa utvecklades ett feodalt samhälle. Detta kännetecknades av två skilda former av godsorganisation. Den ena av dessa, Gutsherrschaft, var vanlig i Europa öster om Elbe. Den innebar bl.a. att arbetskraften främst utgjordes av lantarbetare och hantverkare som arbetade direkt i godsägarens tjänst, vanligen under ledning av inspektorer, fogdar eller andra förmän.

Enligt den andra formen, Grundherrschaft, vanlig i bl.a. England, kom endast en mindre del av godsägarnas inkomster från själva godset eller “huvudgården”. Merparten inflöt i form av penning- och naturaavgifter samt dagsverken, utförda av kringboende, underlydande brukare eller torpare.

I större delen av Europa blev bönderna på olika sätt ofria eller livegna. I Norden (utom delar av Danmark) och i Schweiz bevarades dock böndernas personliga frihet, och i Västeuropa vann bondefriheten terräng under senmedeltiden och i början av nya tiden. I Tyskland kom gränsen i stort sett att gå vid Elbe.

I områden där fria självägande bönder kom att dominera fick agrarsamhället karaktären av ett bondesamhälle. På många håll, såsom i södra och mellersta Sverige, växlade områden behärskade av godsdrift med utpräglade bondebygder. På Island, i Norge, i Sverige norr om Dalälven, på Gotland och i stora delar av Finland var bondejordbruket helt dominerande. Med tiden kom dock bönderna på flera håll i minoritet gentemot torpare och andra halvproletära eller proletära grupper. Det ofta brukade uttrycket “det gamla bondesamhället” är därför många gånger missvisande.

Överlag dominerade självhushållet. Godset resp. gården producerade sina egna livsmedel, liksom merparten av sina egna kläder. Basen för denna tillverkning var fåravel och linodling. Bönderna uppförde själva sina bostads- och ekonomihus samt förfärdigade egna redskap. En del förnödenheter, t.ex. salt – oumbärligt för förrådssystemet –, måste dock hämtas utifrån. Kravet att vissa avgifter skulle utgå i penningar gjorde det nödvändigt att skaffa mynt genom försäljning av produktionen.

Investeringar i t.ex. ny teknik fordrade att den traditionella ramen för naturahushållning bröts. Inkomster erhölls genom försäljning av produkter från åkerbruket och boskapsskötseln. I kustbygder och skärgårdsområden kombinerades jordbruket med fiske och sjöfart.

Särskilt i bygder med klen jordmån förekom vidare s.k. hemslöjd, ofta regionalt specialiserad, i form av tillverkning av trä-, metall- och textilprodukter. I bergslagsbygder svarade bönderna ofta för kolningen, och på många håll fick de inkomster genom körslor.

Som ytterligare medel att skaffa sig inkomster kunde man periodvis ge sig ut på s.k. arbetsvandringar, ofta över stora avstånd.

Bortsett från den utpräglade godsdriften utgjorde familjen den grundläggande produktionsenheten. Man, hustru och barn jämte övriga i hemmet boende anförvanter samverkade, ofta biträdda av särskilt lejda drängar och pigor. Fördelningen av arbetet skedde enligt ganska bestämda regler.

Mannen-husbonden svarade för det tyngre arbetet på åker och äng, skötseln av hästarna, avverkningen i skogen, där sådan fanns, byggnads- och snickeriarbete samt trä- och metallslöjd.

Hustrun hade hand om kök, barntillsyn och ladugård, särskilt mjölkning, vattenhämtning samt lättare sysslor vid skörd och slåtter. I hemslöjdsbygder svarade hon vanligen för textilslöjden. I områden där mannen ofta var ute till sjöss måste hon under delar av året också överta ansvaret för själva jordbruket. Könsuppdelningen av arbetsprestationerna ledde till att en bonde nästan alltid var gift. Blev han änkeman gifte han snart om sig.

Barnen utnyttjades i hög grad som arbetskraft. I tidiga år sattes de till arbete på åker och äng och i ladugården. På de mindre gårdarna måste de lämna hemmet i femtonårsåldern för att försörja sig på annat håll. På de större gårdarna stannade de ofta kvar tills de i samband med giftermål antingen övertog det egna stället eller flyttade till något annat hemman eller torp. Systemet ledde till att bönderna länge ogillade lagstiftning riktad mot användningen av minderårig arbetskraft. De hade också svårt att acceptera kraven på obligatorisk skolgång.

Medellivslängden var låg och antalet åldringar var relativt litet. Änkorna var fler än änkemännen. De gamlas försörjning ordnades normalt genom undantag, vilket innebar att den frånträdande bonden eller änkan fick sitta kvar i en kammare eller undantagsstuga med ett visst kvantum av livsmedel och bränsle per år.

Verkliga “storfamiljer”, innebärande att t.ex. man, hustru, son och sonhustru delade hushållet, var sällsynta men förekom stundom kortvarigt i samband med ägarskiften.

Jordbruket var aldrig helt dominerande inom samhällets produktion. Inom alla regioner fanns en minoritet sysselsatt med industri, hantverk, handel och samfärdsel.

I och med att denna del av befolkningen växte och fick central betydelse för den samlade ekonomin, uppstod ett samhälle som kan kallas förindustriellt.

I norra Italien, Nederländerna och England växte denna mera uppdelade struktur fram redan på 1500- och 1600-talen.

För Nordens del kan det förindustriella skedet tidfästas till ca 1750–1850. Nästa stadium blev den fullt utvecklade industrialismen, som innebar att industrin blev den ledande näringen, samtidigt som jordbruket fick till huvuduppgift att förse städernas och industriorternas växande befolkning med livsmedel. Detta ledde till att jordbruket blev mer marknadsanpassat än under det utpräglade självhushållets tid. Denna utveckling underlättades genom de stora skiftesreformer som inleddes i England på 1700-talet och sedan spred sig till andra länder. De ledde till ökad rörelsefrihet för de enskilda jordbrukarna och en större differentiering av jordbruksproduktionen.

Detta följdes av industrialismens fulla genombrott, som började i England vid mitten av 1700-talet och sedan spred sig till Västeuropa.

För Nordens del kom de stora förändringarna efter 1850, i Östeuropa vanligen först under 1900-talet.

Tredje världen har följt efter ännu senare, och i många länder har agrarsamhället ännu knappast övergått i ett industrisamhälle. I de länder (främst öster om Elbe) där bönderna länge förblev mer eller mindre ofria, kom bondefrigörelsen i regel före övergången till industrialismen. Något liknande kan sägas om sydstaterna i USA, där negerslaveriet på plantagerna avskaffades under inbördeskriget på 1860-talet.

Agrarsamhällets upplösning ingrep djupt i företags- och familjestrukturen. Jordbrukaren blev en företagare av samma typ som motsvarigheterna inom industri och hantverk. Familjen upphörde att vara en produktionsenhet. Hemslöjden avvecklades eller övergick till fabriksmässig drift; den forna binäringen blev då en huvudnäring. Kvinnans ställning förändrades. I agrarsamhället hade hon varit oumbärlig som arbetspartner men samtidigt mycket arbetstyngd och utan politiska rättigheter. I industrisamhället blev hon tills vidare mera umbärlig från familjehushållets synpunkt, mindre tyngd av hårt fysiskt arbete och så småningom mera självständig både på arbetsmarknaden och i det politiska livet.

En del av agrarsamhällets värderingar i fråga om arbetsliv och familjerelationer har dock levat kvar även inom industrisamhället


Leave a Reply

Your email address will not be published.