Christine återger här sin planering för perioden i människokunskap i årskurs 8. Nedanstående texter har ställts till elevernas förfogande och vi har delvis gått igenom dem under lektionerna. En del texter har fungerat som underlag för elevernas fördjupningsarbeten.

I människokunskapen i årskurs 8 fortsätter de tidigare (i årskurs 4 och 7 ) påbörjade antropologistudierna. Tyngdpunkten ligger på anatomi med utgångspunkt från människans hållning och rörelse samt hur skelettet hänger samman med muskulaturen. Genom jämförande studier sätts människan i relation till ryggradsdjuren. Utöver skelettet och muskulaturen går man under människokunskapsperioden igenom sinnesorganens byggnad och funktion.

Schemat för 3 veckors period

Dag 1, måndag 16/9, Diktamen – Inledning samt ögat, kroki

Dag 2, tisdag 17/9, Anteckna forts. ögat och synen, kroki, teckna ögat

Dag 3, onsdag 18/9, Anteckna, örat och hörseln, kroki, teckna örat

Dag 4, torsdag 19/9, Anteckna, näsan och luktsinnet, kroki, teckna näsan

Dag 5, fredag, 20/9, Läsa och sammanfatta, övriga sinnesorgan, teckna handen

Dag 6, måndag 23/9, Diktamen – muskulaturen, kroki, teckna händer,

Dag 7, tisdag 24/9, Anteckna, musklerna, kroki, teckna armens muskler

Dag 8, onsdag 25/9, forts. anteckna, musklerna, kroki, teckna framsidan av kroppens muskler

Dag 9, torsdag 26/9, forts. anteckna, musklerna, kroki, teckna baksidan av kroppens muskler

Dag 10, fredag 27/9, Teckna ansikten

Dag 11, måndag 30/9, Diktamen, skelettet, kroki, teckna huvudet

Dag 12, tisdag 1/10, anteckna, skelettet, kroki, teckna hela skelettet

Dag 13, onsdag 2/10, kroki, teckna hela skelettet

Dag 14 torsdag 3/10, kroki, göra färdigt i periodhäftet

Dag 15 Skrivning utan periodhäften (1 X 2-frågor)

Morgonlektionerna:

Klassens period innan biologiperioden var ekonomisk historia. Det var mycket text och en hel del att skriva. Därför ägnade vi oss mer åt att teckna under biologiperioden så att eleverna skulle få en uppfattning om hela människokroppen – hur allting hänger samman.

Morgonlektionerna inleddes med en återblick som följdes av anteckning/svara på frågor i en text/läsa och sammanfatta text/diktamen. Andra halvan av morgonlektionen ägnades åt teckning i svartvitt med olika motiv från människokroppens skelett, muskler och sinnesorgan. Med kroki (påklädda elever) menas att klassen får teckna av en elev som står still i en viss ställning (från 10 minuter till 1 sekund…) Krokiteckningarna satte också in i periodhäftet.

Det märktes tydligt att eleverna blev allt skickligare att fånga kroppens gester. Här blev inte detaljerna viktiga utan helheten. Detaljerna ägnade sig eleverna åt när de tecknade sinnesorganen, musklerna och skelettet.

Dag 1, diktamen

Ögat

Ögat hos människa och djuren är ett organ som förmedlar synintryck. Ögat består av en optisk del, som skapar en bild, och en näthinna, som registrerar bilden genom att ljuskänsliga sinnesceller omvandlar bilden till nervsignaler som kan bearbetas av nervsystemet.

Ögat (bulbus oculi) ligger väl skyddat på en kudde av fett inne i ögonhålan (orbita).

Ögonhålan har väggar av ben, och i den bakre delen finns öppningar för kärl, nerver och synnerven.

Ögonlocken täcks av tunn, elastisk hud. Insidan av ögonlocken täcks av en slemhinna, bindhinnan.

Ögonfransarna består av 150–200 kraftiga hårstrån, som utgår från ögonlockens kanter. Här finns också mynningar för svett- och talgkörtlar. Ögonlocken stängs av en ringformad muskel, och det övre ögonlocket höjs av levatormuskeln och glatta muskeltrådar. Ögonlocken skyddar ögats främre del mot skador och intorkning. Blinkningen, som sker automatiskt ungefär var femte sekund, oftare om ögat är irriterat, fördelar tårvätskan över ögat.

Tårvätskan utsöndras från körtlar i bindhinnan och från tårkörteln, som ligger under ögonhålans tak.

Om ögat utsätts för irritation ger smärtimpulserna en reflex som medför att körteln avger stora mängder tårvätska som har en sköljande effekt.

Vid starka sinnesrörelser, som sorg eller glädje, utlöser de aktiva centrumen i hjärnan ett starkt impulsflöde i autonoma nervsystemet, vilket bland annat medför att den stora tårkörteln  utsöndrar stora mängder tårvätska, det vill säga man gråter.

Eftersom det autonoma nervsystemet står utanför viljans kontroll är förmågan att viljemässigt igångsätta eller hejda tårflödet obetydlig; vissa skådespelare har dock lärt sig att få fram tårar i rätt ögonblick.

I människan och ryggradsdjurens ljuskänsliga celler – tappar och stavar – finns synpigmentet i en stapel av tätt packade membranskivor.

I djurvärlden finns åtskilliga exempel på ögon som överträffar människans synförmåga: stora rovfåglar har den bästa synskärpan, kolibrier och dagfjärilar samt kräftdjur inom gruppen har det bästa färgseendet och djuphavsfiskar, ugglor och vissa nattaktiva däggdjur har det bästa mörkerseendet.

Bland ryggradslösa djur finner man många exempel på mycket små ögon (mindre än 0,1 mm hos bladlöss) såväl som djurvärldens största ögon (mer än 35 cm hos djuphavsbläckfiskar).

Hos människan regleras bildens ljusstyrka med en pupill som dras samman vid starkt ljus. Den fullt öppna pupillen är cirkelrund och förblir hos människan cirkelrund, även i sammandraget tillstånd.

Inställning för syn på olika avstånd (ackommodation) åstadkoms hos människan genom töjning av linsen.

Ögonen hos människan är riktade framåt för stereoseende. Hos växtätande djur är ögonen i allmänhet riktade åt sidan, vilket medger ett vidare synfält och förbättrar möjligheten att upptäcka rovdjur

Dag 2 – anteckna

Synen

Hos människor och högre ryggradsdjur bearbetas impulser från synnerverna både i storhjärnan och i mitthjärnan. Storhjärnans syncentrum förmedlar den medvetna synen, medan mitthjärnans centrum ger pupillrörelser och synintryck som inte når medvetandet.

Elevbild
Elevbild

Synsinne innebär vanligen förmåga att uppfatta ljusets riktning (bildseende). Det högt utvecklade synsinnet hos människan och ryggradsdjuren kännetecknas av bland annat adaptation, ackommodation, stereoseende och färgseende.

Hos människan är synen högt utvecklad, och är det räknas som det sinne som ger mest information om omgivningen. I näthinnans ca 130 miljoner sinnesceller – stavar och tappar – finns synpigment som absorberar ljusstrålningen, När ett synpigment tar upp (absorberar) ljus ändras dess form, vilket medför en mängd biokemiska reaktioner, som leder till impulser via nervbanorna i näthinnorna och synnerverna till hjärnan, där det medvetna seendet uppkommer.

Synen omfattar hos människan flera funktioner. Synskärpan är förmågan att uppfatta fina detaljer. Det är den som gör det möjligt att till exempel läsa och skriva. Synskärpan är beroende av den centrala delen av näthinnan, gula fläcken, där sinnescellerna ligger mycket tätt.

Färgsinnet ger upplevelser av olika färger. Människan kan skilja på en miljon färgnyanser. Förutsättningen för färgseendet är att det finns tre typer av tappar i näthinnan med känslighet huvudsakligen för rött, grönt resp. blått-violett ljus. Syncellerna fordrar god belysning. Ljusadaptationen är förmågan att anpassa synen till starkt ljus, då enbart tapparna fungerar. Denna anpassning sker på någon minut. Mörkeradaptationen är anpassningen till att se i svag belysning, då enbart de ljuskänsliga stavarna arbetar. Det tar 45 minuter innan ögonen helt anpassats till att se i mörker. Omgivningen upplevs då enbart som nyanser av grått.

Samsynen  gör att de båda ögonens bilder i hjärnan smälter samman till en bild. Förutsättningen för detta är att ögonen hålls parallella vid seende på avstånd och riktade inåt vid seende på nära håll. Avståndet mellan ögonen gör att bilderna i ögonen, framför allt på nära håll, inte är helt lika. Denna skillnad tolkar hjärnan som djup i bilden, stereoseende. Kontrastseendet är möjligheten att uppfatta skillnaden mellan olika ljusa ytor. Det anses ha stor betydelse för möjligheten att orientera sig i omgivningen, framför allt i svag belysning.

Dag 3 – anteckna

Örat – hörseln

Elevbild
Elevbild

Örat är hörsel- och jämviktsorganet hos människan. Människan har ett inneröra bestående av ett labyrintorgan, hinnlabyrinten, som är uppdelad i en övre del med båggångar, och en nedre, försedd med grupper av sinnesceller.

Dessa sinnesceller reagerar på rörelser och tryckvågor i vätskan, och innerörats funktion är att tjäna som balans- och jämviktsorgan.

Hos människan tillkommer hörselfunktionen; ljudvågor leds in till innerörat och registreras av en särskild grupp sinnesceller, basilarpapillen.

Utrymmet innanför trumhinnan, mellanörat, står i förbindelse med svalget, och här finns hörselbenen som fortplantar trumhinnans vibrationer till innerörat.

Människans öra i vertikal genomskärning. Höger öra sett framifrån. Örats tre huvuddelar är färgmarkerade: ytterörat rosa, mellanörat grönt, innerörat blått.

Människan och däggdjuren uppfattar oftast ljud med frekvenser inom området 20-20 000 Hz. Elefanter når så lågt som 16 Hz, medan hundar når upp till 40 000 Hz, det vill säga ljud som människan inte kan uppfatta. Många gnagare kommunicerar också med sådana ultraljud, ofta med frekvenser kring 45 000 Hz.

Fladdermöss och valar utnyttjar ultraljud för att hitta i mörker. Fladdermössen uppfattar frekvenser mellan 100 Hz och 200 000 Hz.

Hörsinnet är det sinne som förbereder barnet redan i moderlivet för tillvaron efter födelsen. Redan under fjärde till femte graviditetsmånaden börjar fostret förnimma ljud. Först och främst hör det naturligtvis moderns hjärtslag som inger trygghet, men även röster sång och musik kan fostret höra. Hörseln är det första sinnet som vaknar och riktar sig mot omvärlden.

Dag 4 – anteckna

Näsan – lukten

Elevbild

Näsan, nasus, består av ytternäsan (nasus externus) och näshålan (cavitas nasi). Näsroten, näsryggen och nästippen bildar tillsammans ytternäsan. Upptill är näsryggen byggd av ben och nedtill av brosk som bildar näsvingarna och omger näsöppningarna. Näshålan delas av nässkiljeväggen (septum) upp i två hälfter. I främre septum finns brosk, medan den bakre, inre delen utgörs av ben.

Näshålans väggar är klädda med flimmerhårsförsedd slemhinna, som filtrerar inandningsluften och hindrar småpartiklar från att komma ned i andningsvägarna. I slemhinnan finns rikligt med bägarceller och slemproducerande körtlar, varigenom ytorna hålls fuktiga och klibbiga.

På näshålans sidoväggar finns på vardera sidan tre ficklocksliknande benplattor, näsmusslor. De är klädda med en blodkärlsrik, svällkroppsliknande vävnad, som hjälper till att värma upp inandningsluften. Genom näsmusslorna delas näshålorna upp i nedre, mellersta och översta näsgången. I näshålans översta del finns ett drygt 2 cm2 stort område täckt av luktepitel. Härifrån löper luktnerver upp genom näshåletaket till hjärnans luktbark. Näshålan står i förbindelse med bihålorna. Käkhålan och pannhålan mynnar i den mellersta näsgången. Näshålan står baktill i förbindelse med svalget via koanerna.

Bild av näshålans högra del. I näshålans yttre sidovägg är näsmusslorna fästade. De är försedda med kärlrik slemhinna, som värmer upp, fuktar och filtrerar inandningsluften. Baktill står näshålan via de båda koanerna i förbindelse med svalget. I näshåletaket finns luktepitel och luktnerver, som förmedlar impulser till luktcentrum i hjärnan.

Näsans utseende har alltifrån antiken spelat en viktig roll i fysionomiken, och liknande föreställningar är inte helt försvunna men har inget som helst vetenskapligt stöd.Spetsig näsa är ett tecken på listighet, örnnäsa på stolthet och djärvhet, och platt näsa skulle enligt bland annat Paracelsus ange ondska, okyskhet och vankelmod.

Luktsinnet

Elevbild

Luktsinnet är framför allt ett avståndssinne, medan smaken, används på korta avstånd. En klar åtskillnad mellan lukt och smak går dock inte alltid att göra.

Insekternas antenner och kräftdjurens första antennpar är typiska luktorgan, tätt besatta med luktsinnesceller, men fungerar också som känselorgan. Hos vattenlevande ryggradsdjur finns luktorgan i form av ett par luktgropar med luktepitel; rundmunnar har dock en luktgrop. Hos människan och ryggradsdjuren vidgas luktgroparna till näshålor, som genom koanerna har förbindelse med svalget – de utgör andningsvägar, och luktepitelet är begränsat till ett litet område högt upp i näshålan.

Hos vissa ryggradsdjur, som hundar och hjortdjur, är luktsinnet mycket väl utvecklat. I ännu högre grad är detta fallet hos insekter som bin till exempel, som kan registrera doftämnen i extremt låg koncentration.

Luktsinnet hos människa anses mindre utvecklat än hos flertalet djurarter. De sinnesceller som förmedlar luktimpulser finns i de övre bakre delarna av nässkiljeväggen och den översta näsmusslan. Via fina nerver, tillsammans kallade luktnerven, som passerar genom silbenet i skallbasens främre del, når impulserna nervceller i en ansvällning av luktnerven och lukthjärnan.

Luktsinnet kan vara tillfälligt upphävt, eller nedsatt. En förvrängd eller hallucinatorisk luktupplevelse beror i regel på skador i lukthjärnan och kan vara uttryck för epileptiska anfall utgående från tinningloberna. Förstärkt luktupplevelse åtföljer ofta ett migränanfall.

Tungan och gommen – smaken.

Tungan, lingua, är ett slemhinneklätt, muskulärt organ som är fäst vid munbotten, underkäken och tungbenet. Förutom känselkroppar av liknande typer som i huden har tungslemhinnan i sina upphöjningar (papiller) sinnesorgan för smak, smaklökar. Tungan deltar i födans bearbetning och vid ljudbildningen i samband med tal och sång.

Tungan hos många grodor och paddor används för insektsfångst; den är fästad framtill i munnen och kan med stor träffsäkerhet slungas mot ett byte. Kameleonternas tunga är mycket lång och används på samma sätt.

Hackspettar liksom termitätande däggdjur, som myrslokar, har också lång och rörlig tunga, med vars hjälp insekter dras ut ur sina skrymslen

Människan och högre djur har på tungans yta smaklökar med vilka de fyra smakkvaliteterna sött, salt, surt och beskt kan urskiljas.

I stort sett känner man sött vid tungspetsen, salt längs kanterna på tungans främre hälft, surt längs sidopartierna av tungans bakre del och beskt mitt på tungans bakersta del. Men man har funnit att tungans smaklökar inte är riktigt så specialiserade som man tidigare trott. En viss smaklök kan reagera på både salt och surt.

Nervimpulserna når människans hjärna från tungans främre två tredjedelar genom en gren av sjunde hjärnnerven, från bakre tredjedelen genom nionde hjärnnerven. Smakupplevelser av mat och dryck har flera källor än enbart smaksinnet.

Känseln

Om man behandlar sjukdomar genom huden med massage, bad och omslag, verkar man även över sinnena för beröring och värme. Uppmärksamheten riktas på just de behandlade områdena. Masseras nacken och huvudet regelbundet kan spänningen och nervositeten i magen minska. Ett fotbad avleder både cirkulation och spänning mot benen. Terapeutisk beröring har en förmåga att öka trygghetskänslan, vilket kan understödja många läkprocesser i kroppen. Kroppens hud är ett mycket känsligt organ som skulle kunna användas mer för kroppslig och själslig terapi.

Känselsinnet, det kanske mest ursprungliga av våra sinnen. Begreppet känsel är dock inte entydigt. Huvudsakligen avses förnimmelser orsakade av beröring, tryck, vibrationer samt av temperatur.

Hos ryggradslösa djur finns i huden fria nervändar – utlöpare från djupare liggande nervceller – som reagerar på sådan påverkan. Nervändarna kan vara spridda över större eller mindre del av kroppsytan men är koncentrerade särskilt till antenner och tentakler samt kring munnen. Hos leddjuren är nervändarna inneslutna i sinnesborst som stimuleras av temperatur och kemiska ämnen.

Hos ryggradsdjur finns i huden både fria nervändar och, särskilt hos fyrfotadjur, känselkroppar som förmedlar olika sinnesintryck. Många känselkroppar anpassar sig snabbt. Sensoriska nervändar är talrika vid basen av hår (morrhår) och fjädrar. Kittlande känsla, till exempel orsakad av insekter, leder hos bland annat hästar till reflexartade ryckningar i hudmusklerna.

Hos ryggradsdjur finns känselkroppar och fria nervändar även i vissa inre organ. De ger upphov till förnimmelser av spänning i muskler, urinblåsa med mera, inre känsel. Sensoriska nervsignaler hos djur eller människa kan dock utlösa reflexer utan att nå medvetandenivå i nervsystemet och “känns” då inte. För känselintryck krävs att signaler leds till den sensoriska hjärnbarken.

Till känsel i vidsträckt bemärkelse hör smärta, som utlöses från fria nervändar i hud och vissa organ. Erfarenheter från forskning och studier av beteende tyder på att smärtsinne finns hos ryggradsdjur, medan de flesta ryggradslösa djur har känsel men sannolikt saknar smärtförnimmelser.

Beträffande människan innebär det dominerande språkbruket att känsel är detsamma som hudsinne, vilket omfattar beröringssinnet: beröring, tryck, vibration, sträckning, temperatursinnet och smärtsinnet. Motsvarande sinnesintryck från slemhinnor och inre organ räknas ibland också in.
Sensoriska funktioner är de olika typer av information som kroppens sinnesorgan förmedlar till nervsystemet för bearbetning. I begreppet information ingår både nervimpulser som ger medvetna sinnesintryck och omedvetna, reflektoriska funktioner.

Signaler som informerar om händelser i omgivningen samt vid kroppsytan är syn, hörsel, smak, lukt och hudsinne.

Signaler om kroppshållning, balans, extremiteters och leders positioner, muskelspänning och rörelser är balansorganet och de organ i muskler, senor och leder som svarar för djupsensibilitet.

Tillståndet i inre organ, som tarmarna, urinblåsan och blodkärlen är inte medvetna fullt ut.

Sinnesfunktioner som avser den egna kroppen inklusive hudytan kallas somatosensoriska funktioner.

Våra övriga sinnen

I antiken upplevde man och beskrev att människan hade 5 sinnen, nämligen synen, hörseln, lukten, smaken och känseln. Under de senaste 2 000 åren har dock mänskligheten blivit betydligt mer medveten om sin omvärld och nya sinnesområden har blivit tydligare, även om de inte alltid kan kollas till specifika sinnesorgan.

Mer viljebetonade sinnen:

  • Beröringssinnet
  • Livssinnet
  • Rörelsesinnet
  • Balanssinnet

Beröringssinnet.

Sinnet för beröring eller känsel finns i huden och avgränsar människan från omvärlden.

Livssinnet

Livssinnet låter oss uppleva harmoni och disharmoni i vår kropp. Ett fysiskt organ för livssinnet är cirkulationen.

Rörelsesinnet.

Med rörelsesinnet förnimmer vi i vilken ställning vår kropp är, hur armar, ben och huvud är i förhållande till bålen.

Balanssinnet.

Med hjälp av balanssinnet kan människan inta en upprätt hållningen.

Mer känslobetonade sinnen.

  • Luktsinne
  • Smaksinne
  • Synsinne
  • Värmesinne

Luktsinnet.

I vår näsa förvandlas yttervärldens dofter till känslor. Väl känt är att doftminnen från barndomen kan framkalla starka känslor.

Smaksinnet.

Smaksinnet lever i en vätskeprocess och vi känner smak när saliven når tungans smaklökar.

Det finns flera metaforer för hur smaken påverkar vårt känsloliv: Ett sött barn, en besk sanning, en syrlig ton, en saltad nota etc.

Synsinnet.

Synen är det viktigaste sinnet för oss när vi förbinder oss med omvärlden. Vi ser på tre olika sätt:

  1. Former ser vi genom kontraster mellan mörka och ljusa partier.
  2. Färger
  3. Djupseende

Värmesinnet.

Om vi har kalla fötter men varma händer och doppar dem i en balja med ljummet vatten, känns det ljumma vattnet varmt för fötterna men kallt för händerna. Värmesinnet är subjektivt och anpassar sig till omvärldens temperatur.

Värmen är inte bara en kroppslig kvalitet, den är också en kvallitet för våra känslor. Vi talar om kyliga och varma känslor. Vi fungerar annorlunda med ett kyligt själsligt klimat omkring oss än när vi känner oss välkomna i en varm social situation.

Mer tankebetonade sinnen.

  • Hörselsinnet
  • Språksinnet
  • Tankesinnet
  • Jagsinnet
  • Hörselsinnet

Språksinnet.

Med hjälp av språksinnet lär sig barnet efterhärma de vuxnas tal. En del personer är mycket verbala, andra mer tysta och återhållsamma med kommentarer.

Tankesinnet.

Detta sinne förmedlar till oss andra människors tankar genom skrift, ord och gester.

Jagsinnet.

Den direkta varseblivningen av en annan individualitet, får man genom jagsinnet.

Själen skulle vara sovande eller åtminstone leva i drömmar om den inte väcktes av sinnesintrycken. Detta fick man klart för sig när man i USA utbildade astronauter. Dessa personer sänktes ned i stora varma badkar, avskärmade från yttervärlden, så att omgivningen var helt fri från ljus, ljud och lukt. När sinnena ”kopplades bort” började det klara dagsmedvetandet hos försökspersonerna bli suddigt. Tankarna flöt i varandra, känslor trängde upp och hade man inte avbrutit försöket hade försökspersonerna tappat verklighetskontakten. När man istället förberedde de blivande astronauterna genom tanketräning, som bestod i att de fick lära sig att tänka ytterst koncentrerat i abstrakta föreställningar som geometriska figurer, kunde de ”hålla ihop” sin personlighet mycket lång tid, fastän alla deras sinnen var avskärmade.

Dag 6 – diktamen

Muskulaturen

Muskel kommer från latinets musculus som betyder liten mus, på grund av likheten mellan en mus och en muskel i rörelse. Muskler är vävnad i människo- och djurkroppar som är byggd för sammandragning (kontraktion) och som utför kroppens rörelser samt formförändring av kroppens organ.

Elevbild

Hos ryggradslösa djur finns två slags muskelvävnad. Glatta muskler anses vara de enklaste – de utför förhållandevis långsamma men uthålliga sammandragningar. Tvärstrimmiga muskler av samma slag som hos ryggradsdjur gör snabbare sammandragningar. De finns hos leddjur som kan utföra mer komplicerade rörelser än andra ryggradslösa djur.

Hos människor och ryggradsdjur finns tre typer av muskler: skelettmuskler, hjärtmuskler och glatta muskler.

Muskelvävnadens viktigaste del är muskelfibrerna, som i skelett- och hjärtmuskulatur är tvärstrimmiga, medan de glatta muskelcellerna saknar tvärstrimmighet. Glatt muskulatur finns ibland annat blodkärl, tarm och livmoder; den styrs liksom hjärtmuskeln av det autonoma nervsystemet och kan inte påverkas viljemässigt. Skelettmusklernas kontraktioner kan däremot styras medvetet.

Muskeln får sin röda färg av myoglobin, som fungerar som lager för syre.

Varje skelettmuskelfiber är i de flesta muskler 50–100 lm i diameter och ofta flera centimeter lång.

De sammandragande delarna i varje skelettmuskel består av ca 2 000 tunna trådar, myofibriller, som löper parallellt med varandra.

Dag 7, 8 och 9

Sarkomeren i muskeln gör så att den kan dra ihop sig. En sarkomer är ca 2,5 lm lång och begränsas av två s.k. Z-band, som i elektronmikroskop ses som en mörk, kompakt linje som löper vinkelrätt mot myofibrillens längdriktning. Varje sarkomer består av två typer av filament, vilka löper parallellt med varandra i myofibrillens längdriktning. Filamenten har olika diameter. De tjockare filamenten i den centrala delen av sarkomeren består av proteinet myosin. De tunnare filamenten består huvudsakligen av aktin, ett annat protein som bildar ett långt “pärlband”. I de tunnare filamenten finns även proteinerna troponin och tropomyosin, vilka reglerar muskelkontraktionen.

Myosin och aktin kallas kontraktila proteiner eftersom muskelns sammandragning åstadkoms genom att dessa proteiner reagerar med varandra.

Det finns flera typer av muskelfibrer i skelettmuskler. Långsamma muskelfibrer karakteriseras av att de kontraherar sig och slappnar av långsamt i jämförelse med snabba muskelfibrer. De snabba kan i sin tur delas in i dem som är både snabba och uthålliga, och de som är snabba men snabbt uttröttbara.

Det finns olikheter i den kemiska sammansättningen av muskelfibrerna hos olika personer, mellan olika muskler hos en och samma person samt mellan olika delar av en och samma muskel. Olikheterna beror både på ärftliga faktorer som på hur muskeln används.

Sammandragningen i en skelettmuskelcell styrs via en nervtråd som utgår från en motorisk nervcell i ryggmärgen och som når skelettmuskelcellen i en motorisk ändplatta. En motorisk nervcell och de muskelfibrer som försörjs med nerver från denna nervcell kallas en motorisk enhet.

Från den motoriska nerven till muskeln frisätts en signalsubstans, acetylkolin, som reagerar med en mottagare i muskeländplattan, vilket medför att kanaler, framför allt för natrium, öppnas och den elektriska spänningen över muskelns minskar.

När spänningen når ett visst värde uppstår en aktionspotential som sprider sig längs muskelfibern och når muskelfiberns inre via kanaler. Aktionspotentialen orsakar frisättning av kalcium från det sarkotubulära systemet. Kalcium binder sig till troponin, vilket i sin tur leder till en samverkan mellan myosin och aktin. De tunna aktinfilamenten glider mellan de tjocka myosinfilamenten, som består av en “svans” och ett rörligt “huvud”. Myosinhuvudet bildar en aktin–myosinbrygga (aktomyosinkomplex). Eftersom de tunna filamenten är förankrade i Z-bandet kommer sarkomeren att förkortas, vilket innebär att hela myofibrillen kontraherar.

I denna process krävs energi. En viktig energikälla för muskelarbete är fria fettsyror från kroppens fettdepåer. Energiproduktionen kan ske utan tillgång till syre (anaerobt) eller med tillgång till syre (aerobt). Vid anaerobt och mycket intensivt aerobt arbete bildas mjölksyra. Vid muskelavslappning tas kalcium upp av det sarkotubulära systemet, vilket är en energikrävande process. Energi krävs alltså inte bara för muskelkontraktion utan också för muskelavslappning.

Den kraft som kan utvecklas per cm2 muskelyta är lika hos en tränad och en otränad person och hos män och kvinnor. Den totala ytan av en muskel är emellertid i regel mindre hos kvinnor än hos män, och muskelstyrkan hos kvinnor är därför genomsnittligt mindre än hos män. Under åldrandet försvinner motoriska nerver i ryggmärgen, motoriska enheter faller bort och muskelytan minskar. Muskelfibrernas volym kan ökas genom intensiv träning under en längre tidsperiod.

Muskelstyrkan beror inte bara på muskulaturen utan även på nervsystemet. Det krävs träning för att kunna aktivera de motoriska nerverna i tillräckligt antal och med optimal frekvens av nervimpulser.

Uthålligheten i en muskelfiber bestäms av antalet blodkapillärer kring muskelcellen, mängden energi samt mängden av enzymer. Betydelsefull är också proportionen mellan långsamma och snabba muskelfibrer. De långsamma fibrerna har fler kapillärer samt en större mängd oxidativa enzymer än de snabba fibrerna.

Uthålligheten kan ökas genom träning som redan efter några få veckor ger bland anat ökad mängd blodkapillärer runt muskelfibrerna. Träning av uthållighet i långsamma muskelfibrer kan ske genom lätt till måttligt muskelarbete. Om man också vill träna uthålligheten i snabba muskelfibrer måste intensiteten på muskelarbetet vara hög.

Elevbild

Lika snabbt som uthålligheten kan öka vid träning, lika snabbt minskar den vid muskelinaktivitet.

I den glatta muskelcellen är aktin- och myosinfilamenten inte ordnade på samma regelbundna sätt som i de tvärstrimmiga muskelfibrerna.

Såväl i tarmväggen som i livmoderväggen drar den glatta muskulaturen ihop sig spontant, det vill säga utan utifrån kommande nervimpulser. Denna egenskap beror på att de glatta musklernas potential är mer instabil och ibland sjunker, vilket leder till spontant uppträdande muskelsammandragningar.

I tarmväggen finns också autonoma nerver som sprider nervimpulserna från ett tarmavsnitt till närmast intilliggande del av tarmen, så att den peristaltiska sammandragningsvågen på detta sätt sprids utefter tarmen utan egentlig kontroll från nervcentrum. En överordnad nervreglering finns dock via det autonoma nervsystemet samt genom olika hormoner.

Dag 11. Diktamen

Människans skelett

Skelett kommer från grekiskans skeletos som betyder förtorkad kropp. Människan och djurens skelett ger kroppen struktur och har en viktig stödfunktion. Hos växter talar man i stället för skelett om stödjevävnad.

Skelettet kan vara ett skydd och/eller behövas för att röra kroppen, vanligen förenas båda funktionerna.

Redan under fosterstadiet förbereds bildningen av benstommen så att den kan bli stödorganet för kroppen. Denna process fortsätter också efter födelsen. Vägen till stabilitet sker genom att benstommen lagrar kalk, både kalciumkarbonat och kalciumfosfat. Därigenom blir skelettet hårt.

Om skelettet inte kan bygga upp tillräckligt mycket kalk, mjuknar benstommen och luckras upp. En utebliven förhårdningsprocess i skelettet är ett sjukdomstillstånd som kallas rakitis.

Elevbild

Svampdjurens kroppsvägg har ett stödjande skelett bestående av nålar av kalk eller kisel. Nässeldjur, säckmaskar, ringmaskar och ollonmaskar, utnyttjar vätskefyllda hålrum i kroppen som hydrostatiskt skelett (vätskeskelett), där vätsketrycket ger kroppen stadga och form.

Elevbilder

Ytterligare en annan form, där vätskerummet motsvaras av en vätskerik vävnad, finns hos plattmaskar och iglar. Skelett uppbyggt av hård vävnad finns inom många grupper av djur. Skalet hos de flesta blötdjur är framför allt skyddande men bildar även fäste för vissa muskler. På samma sätt fungerar skelettet hos tagghudingar, men i ormstjärnornas starkt rörliga armar och i sjöborrarnas käke samarbetar muskler och skelett på ett invecklat sätt. Leddjur har välutvecklat yttre skelett (exoskelett, ektoskelett, hudskelett), som förutom att skydda kroppen också behövs för rörelser.

Elevbilder

I ryggradsdjurens skelett förenas också de två funktionerna skydd och rörelse. Det är i motsats till leddjurens ett inre skelett (endoskelett); det bildas i embryot från det mellersta groddbladet, mesodermet, och består av brosk och ben (hos rundmunnar och broskfiskar enbart brosk).

Elevbild

Många skelettdelar anläggs i embryot som brosk vilket senare ersätts med benvävnad; de är ersättningsben och utgör ett äkta endoskelett. Hit hör ryggraden, revbenen, bröstbenet, skallbasen och nackbenet samt extremiteterna. Andra ben kallas dermalben eller täckben och anläggs i läderhuden; de utgör rester av det välutvecklade hudpansar som fanns hos de primitiva ryggradsdjuren. Hit hör nyckelbenet samt ben i skalltaket och käkarna.
Hos människan består skelettet av 206 ben. Man skiljer mellan långa ben (rörben, ossa longa), som ingår i armar och ben, korta ben (ossa brevia), som finns i hand- och fotleder samt i ryggraden, samt platta ben (ossa plana), vilka finns i skallen, bröstkorgen och bäckenet, och lufthaltiga ben (ossa pneumatica) i ansiktsskelettet.

I rörben skiljer man mellan skaftet, diafysen, och de båda ändstyckena, epifyserna. Under uppväxten skiljs epifysen från diafysen av en tunn broskskiva, epifysbrosket, där rörbenets tillväxt sker. I samband med tillväxtens avslutning förbenas epifysskivan.

De långa benen fungerar som hävstänger på vilka skelettmusklerna verkar, och ryggkotorna är utformade så att de tål tryck och samtidigt skyddar ryggmärgen.

Skallens platta ben bildar ett skyddande hölje runt hjärnan, och bäckenskelettet skyddar bäckenhålans organ samtidigt som det utgör fäste för benens kraftiga muskler.

Elevbild

I skelettet finns röd och gul benmärg. Den röda benmärgen utgör kroppens blodbildande organ, den gula består av fett. I skelettet finns också kroppens mineraldepå (kalcium och fosfat), som har betydelse för skelettets hållfasthet och blodets kalkhalt.

Dag 12 – anteckna

Människans skelett består alltså av 206 ben och utgör omkring 20 % av kroppsvikten. Lårbenet är skalettets största ben. I skelettets centrala del, axialskelettet, ingår kraniet, ryggraden och bröstkorgen. Skuldergördeln och bäckengördeln förbinder de övre och nedre extremiteterna med axialskelettet.

I extremiteterna finns långa och korta rörformiga ben, i hjärnskålen och bäckenet platta ben samt i ryggraden, handroten och fotroten tärningformiga ben.

Extremitet kommer från latinets extremitas som betyder det yttersta, hos är det människan armarna och benen.

En förhållandevis enkel form av extremiteter är havsborstmaskarnas parapodier, ett par borstförsedda lober på varje kroppssegment. De kan vara uppdelade i platta flikar i den yttre delen och tjänar som sim- eller kryporgan eller till att hålla fast kroppen i rör eller andra hålrum.

Leddjurens extremiteter är komplicerade och kan anta många former. De består av rörformiga ledstycken, vilka hänger samman i leder som fungerar som gångjärn. Rörelsen i en led ombesörjs av muskler som har ett fäste på var sida om leden. Genom att varje extremitet består av flera leder kan komplicerade rörelser i alla plan utföras.

Hos bladfotingarna är extremiteterna enklare och består av platta skivor med otydlig uppdelning i ledstycken. Utmärkande för leddjuren är vidare att extremiteterna hos en och samma art kan anta högst varierande former som anpassning till skilda uppgifter, som födohantering och förflyttning.

De första ryggradsdjuren hade troligen inte några ”riktiga” extremiteter – i varje fall saknas sådana hos de äldsta kända fiskfossilen liksom hos nutidens rundmunnar. Men hos fiskar från och med devon finns de typiska pariga extremiteterna – bröstfenor och bukfenor.

Hos de fiskar som kom att bli föregångare till landryggradsdjuren (de är bara kända som fossiler) kan man urskilja från vilket landdjurens extremiteter kan härledas. Man urskiljer överarm/lår med ett skelettelement, underarm/underben med två parallella ben, handlove/vrist med en serie småben samt fem mellanhandsben/mellanfotsben till vilka fem fingrar/tår ansluter.

Några olika specialiseringar:

Grodornas bakben är utformade som hoppben och är starkt förlängda.

Havssköldpaddornas händer och fötter är platta och paddellika.

Ormarna (och vissa ödlor) har förlorat både fram- och bakben.

Fåglarnas främre extremiteter är utformade som vingar.

Hovdjurens extremiteter utmärks av mer eller mindre långtgående sammansmältningar och reduktioner, men de sker enligt olika mönster hos uddatåiga och partåiga hovdjur.

Hos fladdermössen är frambenen omvandlade till vingar, men alla fingrar finns kvar. Fyra av dem är starkt förlängda och hjälper till att bära upp flyghuden.

Hos valarna bildar frambenen ett slags bröstfenor, medan bakbenen försvunnit.

Hos primitiva däggdjur som insektsätare är det ganska liten skillnad mellan fram- och bakben. Hos människan, har det skett en specialisering som hänger samman med att de bakre extremiteterna har som viktigaste uppgift att sörja för kroppsförflyttningen, medan de främre kan användas för att gripa och hantera föremål. 

Hovdjuren, ungulaterna, är ettsammanfattande namn på de däggdjur som har hovar eller klövar på fötterna. Hit räknas vanligen de två nu levande uddatåiga hovdjuren och partåiga hovdjur  samt sju utdöda grupper. Hovdjuren är inte att betrakta som en enhetlig grupp utan snarare som en samling djur med likartade anpassningar.

Elefantdjur, klippgrävlingar, sirendjur och de utdöda embritopoderna och desmostylierna kallas ibland primitiva hovdjur.

De knappt 200 nu levande arterna hovdjur varierar i storlek från längd ca 45 cm, mankhöjd 20 cm och vikt ca 1,5 kg hos mindre mushjort, till längd 4,7 m och mankhöjd 3,7 m hos giraff samt vikt ca 3 000 kg hos flodhäst.

Kännetecknande för hovdjuren är i första hand att fötterna har hovar eller klövar av hornämne. På dessa bildar nageln en förtjockad kant runt den något mjukare kloplattan. Ofta finns också en mjukare trampdyna.

Hovar tycks ha uppkommit hos marklevande, växtätande djur som hade behov av att kunna förflytta sig snabbt. Antalet tår har reducerats så att första tån alltid saknas hos nu levande arter. Hos uddatåiga hovdjur är tredje tån störst, och hos moderna hästdjur är detta den enda tå som berör marken.

Hos partåiga hovdjur är tredje och fjärde tån lika stora, vilket ger foten ett tvåkluvet utseende, därav namnen klövar och klövdjur. Andra och femte tån är hos dessa ofta ganska välutvecklade och bildar lättklövar.

Hos snabblöpande former, som kameldjur och gaffelantiloper, har lättklövarna reducerats helt. Vidare har hos hovdjur mellanhandens och mellanfotens ben förlängts och ibland smält samman helt (hos hästdjur), nästan helt (hos kameldjur och gaffelantiloper) eller delvis (hos hjortdjur).

Hovdjurens fötter har förändrats efter två utvecklingslinjer, vilka båda har medfört att foten har höjts över marken så att djuret endast sätter i tåspetsarna. I samband med detta har det skett reduktioner i fotens och tårnas ben.

Alla nutida hovdjur saknar första tån, medan tredje och fjärde tån (hos partåiga hovdjur) eller endast tredje tån (hos uddatåiga hovdjur) bär största delen av djurets tyngd.

Svin och idisslare använder också andra och femte tån när de tar sig fram på mjuk mark, och tapirer och noshörningar använder hela tiden alla tårna. Hos kameldjur och hästdjur, som lever i torra områden med fast mark, har sidotårna reducerats helt. I många fall har mellanfotens ben smält samman helt eller delvis till ett kanonben, och hos hästdjur finns rester av andra och fjärde tåns mellanfotsben kvar som ett par benstavar, stilettben, på baksidan av tredje tåns kraftigt förlängda mellanfotsben.

Hovdjur förekommer på alla kontinenter utom Australien, dit människan dock fört in flera arter, och Antarktis. De finns i alla miljöer, från öken till regnskog och arktisk tundra. För arter som lever på öppna marker är kommunikation med synens hjälp av stor betydelse, och synsinnet är därför välutvecklat.

Skogslevande arter kommunicerar framför allt med doftsignaler och har välutvecklat luktsinne.

Hos många partåiga hovdjur har hanar, och ibland även honor, horn som används vid strider och som försvar mot rovdjur. Mushjortar, myskhjortar och vattenrådjur saknar horn men har i stället långa hörntänder, som används i samma syfte. Noshörningar är de enda uddatåiga hovdjur som har horn.

Hovdjur är huvudsakligen växtätare (äkta svin och navelsvin dock allätare), och de har tänder och matsmältningssystem som är anpassade för växtföda. Kindtänderna är anpassade för att kunna mala olika typer av växtfibrer.

Gräsätande former (hästdjur, kameldjur och många slidhornsdjur) har tänder anpassade för hårt slitage, eftersom gräs innehåller mycket fibrer. Sådana tänder är ofta högkronade (hypsodonta) och strecktecknade (selenodonta) med tvärgående skarpa åsar.

Bladätare har mindre behov av slittåliga tänder och har därför mer lågkronade tänder, medan de allätande svindjuren har trubbknöliga tänder, som påminner om människans.

Flera arter av hovdjur har tämjts och blivit husdjur, och de är utan tvekan de för människan mest betydelsefulla däggdjuren. De har under årtusenden täckt större delen av vårt behov av kött och mjölk. Av deras hud och päls har vi gjort kläder, och vi har använt ben, brosk och hud för produktion av lim. Hästar, oxdjur och kameldjur har under årtusenden använts som drag- och packdjur. De har också haft stor betydelse för våra fritidsaktiviteter som jakt och inom rid- och travsporten. Flera arter är nu starkt utrotningshotade på grund av alltför intensiv jakt, till exempel noshörningar. Andra arter som nästan utrotats av människan har kunnat räddas genom uppfödning i fångenskap till exempel davidshjorten.

Människans armar

Elevbild

Armarna är våra övre extremiteter. Människans armar frigjordes från att bära upp kroppen så att de i stället kunde utnyttjas till att bära och hantera föremål. Detta avspeglas framför allt i handens byggnad. Människans händer är inte specialiserade, till skillnad från däggdjurens händer/framfötter som alla är specialiserade i en eller annan riktning.

Armen består av skuldergördeln, överarmen, underarmen och handen.

Skuldergördeln utgörs av skulderbladet och nyckelbenet, som ledar mot bröstbenet. Armens rörlighet ökas med en tredjedel av att skulderbladet är förskjutbart utmed bröstkorgsväggen. Överarmsbenet, humerus, ledar mot skulderbladet i axelleden, en kulled med stor rörlighet. Kraftiga muskler från skelettet fäster i skulderbladet och i överarmsbenet och skyddar armhålans nerver och kärl. Axeln får sin kontur av en muskel, som medverkar när armen lyfts utåt-uppåt. Framför axelleden ligger den stora bröstmuskeln, som för armen mot kroppen.

Elevbild

Överarmsbenet ledar i armbågsleden mot armbågsbenet, ulna (på lillfingersidan), och strålbenet, radius (på tumsidan). Armbågsbenets kloliknande utformning och ledbanden gör armbågsleden stabil.

Genom handleden är handen förenad med strålbenet, som tillsammans med handen kan vridas omkring armbågsbenet, till exempel, när man vrider om en nyckel.

Armens skelett och leder bildar ett system av hävstänger, som ger handen dess stora rörelsefrihet och gripförmåga.

På överarmens framsida finns armbågens böjmuskler, till vilka hör bicepsmuskeln. På överarmens baksida finns en kraftig sträckmuskel (triceps), som fäster på armbågsbenet. Underarmens böj- och sträckmuskler aktiverar hand och fingrar, och dessutom finns muskler som roterar strålbenet och handen. På båda sidor om handleden fortsätter långa senor ner i handen och ut i fingrarna. Senornas friktion mot omgivande vävnader minskas av glatta senskidor vid handleden och ut i handen.

Elevbild

Armens tre stora nerver kommer från plexus brachialis, en nervfläta, under nyckelbenet. Radialisnerven går nära överarmsbenet på armens baksida och ger impulser till armens samtliga sträckmuskler samt svarar för känseln i huden på armens baksida och handryggen. Medianusnerven passerar utmed överarmens insida och fortsätter ner i armbågsvecket för att i underarmen ge nervimpulser till flertalet böjmuskler. Den passerar handleden tillsammans med fingrarnas böjsenor och försörjer större delen av handflatans hud närmast tummen. Ulnarisnerven går förbi armbågens insida där en stöt kan ge intensiv men hastigt övergående smärta ut i lillfingret och halva ringfingret, vilka försörjs av nerven.

Armens pulsåder, arteria brachialis, går från överarmens insida till armbågsvecket, där den delar sig i två grenar ner i underarmen. Vid handleden närmast tummen ligger artären ytligt och kan lätt kännas (radialispulsen). I handflatan bildar de båda artärerna tillsammans två kärlbågar, som avger mindre grenar till handen och fingrarna.

Armens vener är av två slag, ytligt och djupt belägna. De ytliga venerna är lätt iakttagbara och utnyttjas för blodprovstagning på handryggen och i armbågsvecket. Armens lymfkärl tömmer sig i armhålans lymfkörtlar, som också tar emot lymfa från bröstkorgsväggen och bröstkörteln.

Genom att de övre och nedre extremiteterna hos människan utvecklats för olika ändamål är anatomin annorlunda om än med principiella likheter. Medan den nedre extremiteterna är byggda för att tåla stora påfrestningar från tyngdkraft och tröghet och med större krav på stabilitet än på rörlighet, är armarna byggda för att ge största möjliga rörlighet till händerna: händerna är grip- och känselorgan. De största hoten är därför bristande rörlighet och nedsatt känsel. Vidare är de nedre extremiteternas cirkulation mer utsatt än de övres, men i gengäld är känseln mindre viktig.

Människans ben

Lårbenet, femur, har upptill ett ledhuvud som med höftbenets ledpanna bildar höftleden. Nertill har lårbenet två ledhuvuden, som med skenbenet och knäskålen bildar knäleden. Underbensskelettet utgörs av skenbenet, tibia, och vadbenet, fibula. Dessa bildar nedtill en gaffel som i fotleden omsluter fotens språngben.

Till lårets främre muskler hör den kraftiga fyrhövdade lårmuskeln, musculus quadriceps, vars främsta uppgift är att sträcka knäet. Vissa delar av muskeln böjer höften, medan sätesmusklerna sträcker höften.

Lårets bakre muskler sträcker också höften och böjer knät. På lårets insida finns adduktormusklerna, som för samman benen.

Underbenets muskler kan böja foten uppåt och sträcker tårna. I den bakre musklerna finns de kraftiga vadmusklerna, som fäster dels i tårna och dels i hälbenet med akillessenan. Vadmusklerna böjer fot och tår nedåt och svarar för avstampet. Den tredje muskelgruppen är belägen på vadbenets utsida. Dess muskler fäster i fotskelettet och vrider foten utåt.

Från bäckenet passerar lårpulsådern, arteria femoralis, under ljumsken ut på lårets framsida. Den leder grenar till låret, fortsätter ner på knäledens baksida och delar sig därefter i tre grenar till underben och fot. De djupa venerna löper bredvid pulsådrorna och har klaffar som mot tyngdkraftens inverkan styr blodet till hjärtat. De ytliga venerna ligger strax under huden. I benets lymfkärl strömmar lymfan från foten upp till lymfkörtlarna i ljumsken. Vid infektioner i benet kan lymfkörtlarna svullna och bli ömmande.

Kroppens största nerv, ischiasnerven, nervus ischiadicus, kommer från ländryggen via bäckenet ut i sätesregionen och fortsätter ner på lårets baksida, där den förgrenar sig till underben och fot. Tryck mot ischiasnervens rötter i ländryggen vid diskbråck ger smärtor (ischias) och ibland förlamning i underben och fot.

Benbrott

Lårbensfraktur hos vuxna uppstår vid kraftigt våld, oftast i samband med trafikolyckor. Ett brutet lårben stadgas med en grov spik, nedslagen i benets märghåla. Detta gör att patienten kan belasta benet omedelbart. Hos äldre med skört skelett kan fixeringen förstärkas med ett bandage. Lårbensfraktur hos barn åtgärdas vanligen med sträckbehandling. En viss förkortning i frakturen är önskvärd för att kompensera den tillfälligt ökade längdtillväxt som uppkommer när frakturen läker.

Underbensfrakturer förekommer i alla åldrar. Hos barn är underbensfrakturer oftast godartade och läker snabbt i gipsförband. De flesta drabbar unga män; nära hälften inträffar vid trafikolyckor och en fjärdedel i samband med idrottsutövning, oftast fotboll eller skidåkning. Frakturer som uppkommer i samband med skidåkning beror oftast på en vridning; frakturen är då spiralformad och huden oftast oskadad.

Fixering av underbensfrakturer ger sällan problem. Tvärfrakturer utan felställning behandlas med gipsförband och vid felställning med spik. Sprickfrakturer kan fixeras med skruvar. Efter några veckor räcker det med gips upp till knät. De flesta underbensfrakturer läker på några månader. Öppna frakturer hotas av infektion med bristande läkning som följd, varför det kan vara riskabelt att använda spikar eller skruvar. Vid svåra muskelskador används därför yttre fixering med hjälp av metallpinnar inborrade på ömse sidor om frakturen så att såren blir lättillgängliga för behandling.

En fraktur kan också uppstå utan våld genom utmattning av benvävnaden (stressfraktur), särskilt i skenben eller vadben hos löpare.  

En kraftig anspänning av lårmuskulaturen (sprinterlopp) eller en spark mot lårets framsida kan vålla muskelbristning med blödning, (lårkaka), och smärtsam tryckökning i muskulaturen som följd. Överansträngning kan ge smärtor i ljumsken

Olika benlängd

Det finns flera anledningar till att ett ben blir längre, eller vanligen kortare, än det andra. Lårbensfraktur i barndomen är den vanligaste orsaken till förlängning; när frakturen läker stimuleras tillväxten i knäet. Benförkortning hos barn kan bero på underutveckling av lårben eller skenben, för tidigt avslutad längdtillväxt hos dessa ben efter fraktur eller infektion, medfödd urledvridning i höften eller polio. Olika benlängd hos barn kan kompenseras genom klackförhöjning eller åtgärdas genom operation. Benförkortning hos vuxna vållas av felläkt fraktur.

Höfterna

Höften coxa, består av höftleden och omgivande mjuka vävnader.

Elevbild

Höftleden (articulatio coxae) förenar bäckenet och den nedre extremiteten i kroppens största kulled.

Ledpannan i höftbenet bildas genom sammanväxning av dess tre delar, tarmbenet (os ilium), sittbenet (os ischii) och blygdbenet (os pubis). En stram ledkapsel, förstärkt med ledband, omsluter ledpannan, lårbenshuvudet (caput femoris) och lårbenshalsen (collum femoris). Ledpannan och lårbenshuvudet är täckta av ledbrosk.

Höftens muskler förbinder bäckenet med den översta delen av lårbenet. Sätesmuskulaturen utgår från bäckenet, täcker höftleden bakifrån och fäster bland annat på ett utsprång på lårbenet, trochanter major. Den kraftiga sätesmuskulaturen möjliggör människans upprätta gång genom att sträcka höften. Ländmuskeln och en del av den fyrhövdade lårmuskeln böjer leden. Ländmuskeln (musculus iliopsoas) utgår från ryggraden och bäckenet och fäster på lårbenet i ett mindre benutsprång, trochanter minor.

Den fyrhövdade lårmuskeln (musculus quadriceps femoris) utgår från bäckenkanten och lårbenets framsida samt fäster i knäskålen. Den största nerven som försörjer benet, ischiasnerven (nervus ischiadicus), ligger bakom höften medan lårnerven (nervus femoralis) till den fyrhövdade lårmuskeln, liksom de stora blodkärlen arteria femoralis och vena femoralis, ligger på framsidan.

Höfterna. Bäckenet sett framifrån med vänster höftled i genomskärning.

Höften. Röntgenbild som visar resultatet av höftledsplastik. Ledpannan är av plast, och protesen i lårbenet är av metall. Båda proteserna är förankrade till skelettet med bencement.

Knäna

Knäleden, articula´tio genus, är kroppens största led.

Lårbenet har två ledhuvuden som är riktade mot två flacka ledpannor på skenbenet. Ledpannorna fördjupas av två C-formade broskskivor (menisker) som fäster utefter ledkapseln på knäets inre och yttre sidor. Knäskålen (patella) löper i en fåra mellan lårbenets ledhuvuden.

Knäleden stabiliseras av kraftiga ledband, både på ledens sidor och inne i leden (främre och bakre korsbandet). Sidoligamenten hindrar sidovackling i knäet. Korsbanden, som fått namn av att de korsar varandra, hindrar underbenet att glida framåt-bakåt i förhållande till låret.

Knäet sträcks av den fyrhövdade lårmuskeln (musculus quadriceps) som fäster på skenbenet med en kraftig sena; knäskålen ligger inbäddad i denna. Böjmusklerna på lårets baksida utgår från sittbensknölen och fäster på vad- och skenbenet. Vadmuskeln som utgår från lårbenet bidrar också till att böja knäet.

I knävecket (fossa poplitea) löper knäartären och knävenen (arteria och vena poplitea) samt nervus tibialis och på utsidan nervus peroneus (fibularis communis), som båda är grenar från ischiasnerven.

Knäet fungerar huvudsakligen som ett gångjärn med ungefär 140° böjförmåga. Vid full sträckning roterar underbenet ca 5° utåt. Under belastning är knäet då stabilt utan hjälp av muskulaturen. Framför knäet under huden finns slemsäckar, som bidrar till att huden och musklerna rör sig fritt vid rörelser i knäet.

Inflammation kan uppstå i slemsäckarna runt knäleden. Särskilt utsatt är slemsäcken under huden framför knäskålen som en följd av tryck vid knästående. Tillståndet är en vanlig yrkessjukdom hos mattläggare, som därför använder knäskydd.

Fötterna

Människans fot skiljer sig från andra levande varelsers fötter. Tack vare fotens rätvinkliga ställning mot underbenets längsaxel och fotskelettets fjädrande valvkonstruktion överförs kroppstyngden till underlaget via fotsulan.

Vissa fyrfotadjur, till exempel björnen, stöder sig liksom människan på hela foten, medan andra, som hunden och katten, endast använder tårna och mellanfotsbenens främre delar. Hovdjuren utnyttjar bara tåspetsarna, eller till och med bara ”naglarna”.

Tårnas antal är från början fem, men särskilt hos hovdjuren har detta reducerats till mellan en och fyra.

Foten delas in i vrist, mellanfot och tår. Fotskelettet hos människan består av 26 ben, som hålls ihop av kraftiga ledband (ligament). Benen bildar det längsgående fotvalvet, som sträcker sig från hälbenet till mellanfotsbenens huvuden. Det tvärgående fotvalvet går mellan första och femte mellanfotsbenen. Genom de sammanhållande ligamenten, främst på undersidan, blir fotvalven fjädrande, vilket är av betydelse vid belastning.

Vristen omfattar språngbenet (talus), hälbenet (kalkaneus), båtbenet (navikulare), tre kilformiga ben (ossa cuneiformia), och tärningbenet (kuboideum). Mellanfoten består av fem mellanfotsben (ossa metatarsalia), som tillsammans med vristbenen bildar fotryggen. I tårna finns tre ben (falanger), utom i stortån, som har två.

Språngbenet ledar i sin övre del mot underbenets gaffelformade ledskål, övre språngleden. Denna är på vardera sidan förstärkt med ligament som utgår från de båda fotknölarna, malleolerna. Det kraftigaste finns på insidan, medan utsidans ligament är svagare och lättare skadas vid stukning av foten. I övre språngleden sker fotens uppåt- och neråtböjning.

Mellan språngbenet och hälbenet finns undre språngleden. I denna kan foten vridas inåt och utåt.

Vid belastning överförs kroppstyngden via hälbenet samt mellanfotsbenen till underlaget. Detta bildar fotvalvens bakre och båda främre stödpunkter. I dessa är fotsulans hud förtjockad, och underhuden innehåller rikligt med fettväv, vilka utgör fotens trampdynor. Till skillnad mot fotsulans hud är fotryggens mycket tunn.

I fotsulan finns ett flertal muskler och senor som böjer tårna, flexorer, medan de i fotryggen sträcker tårna, extensorer. Fotens rörelser åstadkoms av underbensmusklerna. Särskilt kraftigt utvecklad är vadens trehövdade muskel (musculus triceps surae), vars sena, akillessenan (hälsenan), fäster i hälbenet och åstadkommer fotens neråttrampning.

Fotens utåtvridning i undre språngleden sker med hjälp av underbenets yttre muskler, musculi peronei. Utåtvridningen sker under medverkan av musklerna på underbenets fram- och baksida.

Händerna

Elevbild

Människans händer är inte bara griporgan utan lika mycket sinnesorgan, en förlängning av hjärnan mot yttervärlden. Funktionen är intimt förknippad med känseln, som gör det möjligt att med fingertopparna och utan synens hjälp uppleva formen hos mycket små föremål, som till exempel dammkorn på en blank yta, eller att särskilja ytstrukturen på silke och sammet. Handens förmåga att känna tredimensionellt är en specifikt mänsklig egenskap. Handen kan – i egenskap av sinnesorgan – kompensera vissa andra sinnen. I punktskriften kan en synskadad med fingertopparna urskilja mönster av små upphöjningar på en yta och på så sätt tolka en text. I dövas teckenspråk representerar handens rörelser ord och begrepp.

Handen upptar ett mycket stort område inom hjärnbarken, och handens väl koordinerade rörelser bygger på ett komplicerat samspel mellan musklerna och centrala nervsystemet.

Handens och handlovens skelett är uppbyggt av 27 ben som genom ett komplicerat inbördes rörelsemönster möjliggör stor rörlighet i alla plan. Särskilt stor rörlighet har båtbenet som tippar vertikalt när handen vinklas mot tumsidan. Leden mellan tummens mellanhandsben och motsvarande handlovsben har en sadelliknande utformning som möjliggör en bågrörelse av tummen över handflatan, en rörelse som bidrar till den mänskliga handens unika greppförmåga.

Handens skelett, höger hand sedd från handflatesidan.

Handryggen och handleden.

Böjning och sträckning av fingrarna styrs dels av muskler belägna i underarmen, dels av muskler i handen. Ett stort antal småmuskler, med ursprung på mellanhandsbenen och fäste på falangerna, möjliggör koordinerade rörelser av fingrarna i samband med precisionsgrepp.

På fingrarnas undersida löper böjsenor i väl avpassade senskidor. Handryggens sträcksenor övergår vid knoglederna i ett glidytesystem på fingrarnas ovansida.

Blodförsörjningen till handen sker via underarmens två huvudartärer, som inom handflatan delar sig i två artärbågar från vilka kärlgrenar löper ut i fingrarna.

Handens känselytor är till största delen kommer bland annat från armens medianusnerv. Denna nerv, som löper mycket ytligt ungefär mitt på handledens undersida, ger via grenar till fingrarna känsel i tumme, pekfinger, långfinger och halva ringfingret. Halva ringfingret, lillfingret samt handryggens lillfingersida är kopplade till ulnarisnerven. Denna, som till största delen är motorisk, går till de flesta av handens småmuskler.

Ryggraden

Ryggraden, eller kotpelaren, heter columna vertebralis på latin och är den del av skelettet som utgör en genomgående och stödjande del för kroppen. Tillsammans med skallen, revbenen och bröstbenet bildar den axialskelettet och utgör också stöd för bäckenet och – via revbenen och bröstbenet – för skuldergördeln.

Nutida rundmunnar, liksom störar, har svagt utvecklade kotor, och ryggsträngen kvarstår på vuxenstadiet som det viktigaste axialskelettet. Ryggraden hos övriga fiskar består av ett oftast stort antal kotor, som bildar två regioner: de främre kotorna bär revben som utgör stöd för bukhålans vägg, medan stjärtkotorna saknar revben.

Hos fyrfotadjuren – som har hals och hos vilka bäckenet är i kontakt med ryggraden – bildar ryggraden i regel fem regioner med var sin kottyp: halskotor, bröstkotor, ländkotor, korskotor (förenas med bäckenet) och svanskotor.

Antalet kotor varierar: en groda har bara nio kotor samt ett svansben, medan ormar kan ha flera hundra. Nästan alla däggdjur – såväl giraff som mus och val – har 7 halskotor. Bröst- och ländkotor är vanligen tillsammans ca 20, men antalet revben växlar betydligt. Korskotorna är hos människan och däggdjuren fem; antalet svanskotor växlar starkt.

Hos människa består ryggraden av 7 halskotor, 12 bröstkotor, 5 ländkotor, 5 korskotor (vilka i vuxen ålder sammansmälter till korsbenet) samt 3-4 svanskotor (som smälter samman till svansbenet).

Kotpelaren innehåller ryggradskanalen, där ryggmärgen ligger. På sidorna finns öppningar mellan kotorna, mellankotshål, genom vilka ryggmärgsnerverna lämnar ryggraden. Upptill och nedtill bildar halskotorna och ländkotorna en framåtriktad krökning på kotpelaren, halslordos respektive ländlordos. Bröstkotorna bildar i stället en bakåtriktad krökning, bröstkyfos. Ibland förekommer även en svag sidokrökning, skolios, i höjd med 3:e-5:e bröstkotorna.

Ryggradens rörelser möjliggörs genom kotkropparnas broskfogar och ledförbindelserna mellan kotornas ledutskott. Broskförbindelserna består av mellankotsskivor (diskar, disci intervertebrales), som förbinder kotorna med varandra. En disk består av en trådbroskring, som omsluter en central, äggformig gelatinös bildning. Diskarna har fjädrande egenskaper vilket ger kotorna viss rörlighet. Visserligen är rörligheten mellan varje enskilt kotpar ringa men genom det stora antalet kotor blir den sammanlagda rörligheten i kotpelaren stor.

Varje kota, vertebra, förutom atlas, består av kotkropp (corpus) och kotbåge (arcus) som tillsammans omsluter kothålet.

På kotbågen sitter utskott: taggutskottet, det pariga tvärutskottet samt de båda pariga uppåt- och nedåtriktade ledutskotten. Halskotorna är gracilt byggda, medan ländkotorna är kraftiga för att tåla större belastning. De båda översta halskotorna atlas och axis är annorlunda utformade än de övriga kotorna. I halskotornas tvärutskott finns hål för en artär (arteria vertebralis) till hjärnan.

Bröstkotornas taggutskott är långsmala medan ländkotornas är kortare och skivformiga. Kotornas ledutskott ingår i småleder på vardera sidan. Varje kota har två övre och två nedre ledutskott. Smålederna fungerar som planleder och verkar stabiliserande på ryggradens rörelser. I ryggraden sker dels framåt- och bakåtböjning, dels sidoböjningar och sidovridningar kring ryggradens längdaxel. Sammanhållande strukturer är dels långa ledband (ligament) på kotkropparnas fram- och baksida, dels korta ledband mellan kotbågarna, tvärutskotten och taggutskotten. Elastiska, gula ledband mellan kotbågarna, avgränsar ryggradskanalen bakåt och inskränker ryggradens framåtböjning.

Revbenen, costa, är en bågformig skelettdel i bröstkorgsväggen. Hos människa finns tolv revbenspar, vilka ledar mot bröstkotorna. De två nedersta revbensparen slutar framtill fritt i bålväggen medan de övriga är förenade med bröstbenet via brosk.

Fiskar har revben på de flesta av kotorna i ryggraden, medan groddjur saknar fria revben. Bland kräldjur märks särskilt ormarna med sina mycket talrika revben på alla kotor utom atlaskotan; hos sköldpaddor är åtta revben förenade med ryggskölden. Däggdjur har revben bara på bröstkotorna.

Ryggen är bålens baksida från nackbenet ned till svansbenet. Även nacken räknas alltså till ryggen.

Den djupt belägna ryggsträckarmuskeln, musculus erector spinae, svarar för ryggens hållning och sidoböjning. Utmed ryggraden finns ett komplext system av kortare muskler, som förbinder kotornas tagg- och tvärutskott med varandra och som medverkar till sidovridningar kring kroppens vertikala rörelseaxel. Kappmuskeln (musculus trapezius) hjälper till att staga upp huvudet och lyfta upp axlarna. Den breda ryggmuskeln (musculus latissimus dorsi) medverkar till skuldergördelns sänkning och armens bakåtföring. I nacken finns muskulatur i flera skikt.

Ryggens stomme utgörs av kotpelaren. Kotorna ledar mot varandra genom ledutskott, och kotkropparna är rörligt förbundna med varandra genom broskskivor, diskar. Vid diskbråck utsätts en av ryggmärgsnerverna för tryck

Den pariga ryggsträckarmuskeln, musculus erector spinae, löper på vardera sidan om kotpelaren och består av tre långa muskelstråk som utgår från korsbenet och fäster vid kotorna och revbenen.

Ryggens nerver kommer från ryggmärgsnervernas (spinalnervernas) bakre grenar, och svarar för den djupa ryggmuskulaturens rörelser och hudens känsel inom bestämda områden. Ryggens ytliga muskler försörjs av nerver som utgår från armflätan (plexus brachialis), bildad av ryggmärgsnervernas främre grenar i halsryggen.

Ryggen har kroppens tjockaste hud med glesare fördelning av känselorgan än andra hudområden, varför den är mindre känslig för beröring och smärta.

Ryggen försörjs med blod från stora kroppspulsåderns mellanrevbensartärer (arteriae intercostales). Det venösa blodet samlas upp i flätformigt anordnade vener, som breder ut sig utmed ryggraden.

Ryggskott (lumbago) är akut ryggvärk och kommer sig av plötslig, häftig smärta och stelhet i korsryggen. Besvären börjar någon gång i samband med ett tungt lyft, en häftig vridning i ryggen eller vid en nysning eller dylikt. Vanligen går besvären över av sig själva efter några dagar eller veckor. Ett svårt ryggskott är plågsamt och kan fordra sängläge och behandling med smärtstillande läkemedel. Det kan vara svårt att sitta, medan det ofta känns skönt att gå omkring. Ryggskott kan redan från början vara förenat med ischias utåt ena benet, och ibland går ryggskott plötsligt eller så småningom över i huvudsakligen ischias. Ryggskott är dock ovanligt hos barn och gamla.

Bäckenet

Bäcken kommer från tyskans becken, som i sin tur kommer av det latinets baccinum. Det är en benring i nedre delen av bålen, delad i stora och lilla bäckenet. Bäckenet består av korsbenet (os sacrum), som förenas med de båda höftbenen (ossae coxae) i de nästan orörliga sakro-iliakalederna.

Mellan höftbenen finns framtill en broskfog, symfysen. Höftbenet har bildats genom sammanväxning av tarmbenet, blygdbenet och sittbenet. Det vingformade tarmbenets övre kant är höftbenskammen. På vardera av höftbenens utsidor finns en höftledspanna.

Lilla bäckenet är det nedre, mindre rum som omsluts av korsbenet och höftbenen, och där urinblåsan, livmodern, slidan och ändtarmen är belägna ovanför en muskelplatta, bäckenbotten.

Stora bäckenet är det övre, större rummet. Jämfört med det manliga har det kvinnliga bäckenet mer utsvängda höftbenskammar och en större vinkel på symfysens undersida mellan de båda blygdbenen. När man står upp lutar bäckenets framkant nedåt, och planet genom ingången till lilla bäckenet bildar ca 55 graders vinkel med horisontalplanet. När man sitter minskar vinkeln genom att ländryggens svankning avtar och bäckenets främre del roteras uppåt.

Bäcken, a hos kvinna, b hos man. Hos kvinnan är bäckenet lågt och brett medan det hos mannen är högt och smalt. Vinkeln under symfysen är större hos det kvinnliga bäckenet än hos det manliga.

Huvudet

Hos människan bestäms huvudets form och utseende av hjärnskålen och ansiktsskelettet, vilka som en skyddande skal omger hjärnan samt syn-, hörsel- och luktorganen.

I ansiktsskelettet innesluts ingångarna till andnings- och matspjälkningsorganen. Ansiktsskelettet täcks av många muskler, med vilka man kan uttrycka sina känslor med olika miner. Ansiktsmusklerna styrs av impulser från den sjunde hjärnnerven, nervus facialis. Hjärnskålen täcks av huvudsvålen, skalpen, som är försedd med hår. Skalpens muskler åstadkommer ögonbrynens höjning och veckningen av pannan. Ansiktets känsel förmedlas av tre grenar från den femte hjärnnerven, nervus trigeminus, som även svarar för tuggmusklernas aktivitet. Huden på huvudets övre och bakre delar får känselnerver från halsryggmärgen.

Skallen (kraniet) består av ett flertal ben, förenade genom bensömmar som kallas suturer. Vid födelsen är sömmarna ännu inte förbenade utan består av bindväv, vilket ger benen rörlighet så att de kan förskjutas mot varandra. Detta möjliggör en anpassning av fosterhuvudets form till förlossningskanalen och hjärnans snabba tillväxt efter födelsen.

Under första levnadsåret finns upptill i skallens mittlinje två öppningar, den främre fontanellen och den bakre fontanellen. De kan normalt kännas genom huden och är täckta av bindväv. Vid slutet av andra levnadsåret är de som regel förbenade.

Hjärnskålens bakre del bildas av nackbenet (os occipitale), som utgör baseni den bakre skallgropen. I nackbenet finns det stora nackhålet (foramen magnum), genom vilket den förlängda märgen passerar. Nackbenet förenas i skallbasen med kilbenet, på vars ovansida det finns en sadelliknande bildning, turksadeln (sella turcica), i vilken hypofysen ligger nedsänkt. I skalltaket förenas nackbenet med det pariga hjässbenet (os parietale).

Hjärnskålens sidovägg består av tinningbenet, os temporale, på vars utsida man finner tinninggropen som är utfylld av muskulatur (tinningmuskeln) som tillhör tuggmusklerna. På tinningbenets insida finns ett pyramidliknande ben, klippbenet, som likt en klippa skjuter in från sidan i skallbasen. I klippbenet finns bland annat trumhålan, innerörat samt benkanaler för pulsådern till hjärnan och nerven till ansiktets muskler. Hjärnskålen avslutas framtill av pannbenet (os frontale).

Huvud ser mycket olika ut hos olika djur. Hos frilevande djur finns nästan alltid ett mer eller mindre tydligt huvud med ögon och andra sinnesorgan samt hjärna och oftast mun. Ofta används dock inte ordet huvud om till exempel ringmaskarnas prostomium. Fastsittande djur saknar huvud, och hos nässeldjur gäller detta även de frisimmande formerna.

Den process som leder till fram till att huvudet utvecklats genom årmiljonerna kallas cefalisation.

Hos leddjur finns karakteristiska antenner på huvudet (ett par hos insekter och tusenfotingar och två par hos kräftdjur; saknas hos spindeldjur) och mundelar av olika slag.

På snäckors huvud finns tentakler, med eller utan ögon, och hos bläckfiskar har huvudet smält samman med foten, vilken har ombildats till en uppsättning tentakler. Musslor saknar egentligt huvud.

Hos ryggradsdjurens huvud kan man urskilja olika delar Från ektodermet bildas huden, hjärnan och de tre stora sinnesorganen luktgroparna, ögonen respektive balans- och hörselorganet (innerörat). Härtill kommer känseln, som ju också finns på kroppen i övrigt, munhålans smakorgan och hos fiskarna delar av sidolinjesystemet. Från ektodermet anläggs också nervröret; dess främre del utvecklas till hjärnan, från vilken hjärnnerver utgår till huvudets olika delar. Munnen och gälarna består av munhålan, vars främre del är ektodermal, och dess endodermala fortsättning inkluderar svalget.

Hos fiskarna finns gälar med gälblad, gälbågar och gälmuskulatur. Delar av den återfinns i reducerad eller omvandlad form hos landryggradsdjur. Exempel på detta är tungbenet, ansiktets muskler och käkmusklerna. Örontrumpeten utgör en omvandlad gälspringa, och hörselbenen (hammaren, städet och stigbygeln) är omvandlade gälbågselement. Även käken kan sägas ingå i ”gälarna”; över- och underkäken anses ursprungligen ha uppkommit genom omvandling av gälbågar.

Huvudets skelett, skallen, är sammansatt av olika delar. Förutom de nämnda gälbågsdelarna ingår ersättningsbenen skallbasen och nackbenet samt täckbenen, ansiktets, hjässans och tinningsområdets ben.

Det pariga överkäksbenet, maxilla, bildar ansiktets centrala delar. Den begränsar näshålan från sidan och utgör väggen, på vilken den undre näsmusslan är upphängd.

Överkäksbenet, som innehåller käkhålan, en av näsans bihålor, bildar dessutom basen i ögonhålan och gomtaket i munhålan. Ansiktsskelettets övre delar utgörs av näsbenet, som bildar översta delen av näsryggen, och silbenet, som är fäst i näshåletaket. Namnet kommer av de små, fina hålen, avsedda för luktnervens trådar till luktorganet. Silbenet bildar även den mellersta och övre näsmusslan i näshålans sidovägg.

Vid näsroten i ögonhålans vägg finns tårbenet, som har en liten grop för tårsäcken.

I ögonhålans yttervägg finns okbenet, som formar kindknotan i ansiktet.

Ansiktsskelettets nedre del domineras av underkäken, mandibula, som ger hakan sin kontur och de båda käkvinklarna.

Till ansiktsskelettet räknas också plogbenet i nässkiljeväggen, gombenet i hårda gommens bakre del samt tungbenet längst bak i munbottnen vid övergången till halsen.

På vardera sidan av ansiktet finns fyra muskler, som utgår från skallbasen och fäster i underkäken: tuggarmuskeln, musculus masseter, tinningmuskeln, musculus temporalis, samt yttre och inre vingmuskeln, musculus pterygoideus lateralis och medialis. Genom underkäkens förbindelse med skallbasen i käkleden kan tuggmusklerna sänka, höja, framåt- och bakåt- samt föra underkäken åt sidan. Vid tuggningen medverkar också musklerna i läpparna, i kinderna och i tungan.

Huvudet får sin blodförsörjning genom ett flertal pulsådror från yttre halsartären, arteria carotis externa, samt genom några pulsådror från inre halsartären, arteria carotis interna, vilken i övrigt huvudsakligen svarar för hjärnans blodförsörjning.

Ansiktet försörjs av ansiktsartären, arteria facialis, vars puls kan kännas några cm framför käkvinkeln vid underkäkskanten. Pannregionen, ögonlocken och näsryggen försörjs av grenar från inre halsartären. Tinningregionen får blod från den ytliga tinningartären, arteria temporalis superficialis, vars slingriga förlopp kan ses genom huden. Mellan de båda sidornas pulsådror finns rikligt med förbindelser. Inom huvudets olika delar finns ett mycket stort antal lymfknutor. Vid infektioner kan knutorna svullna och bli ömmande.

Tänderna

Tänderna används i första hand för att sönderdela föda hos oss människor. Rovdjuren använder också tänderna till att slita sitt byte i stycken eller för att försvara sig. Hos många ryggradslösa djur finns tandlika bildningar i form av enkla utskott i munnen; de kan bildas av kalk, som till exempel hos sjöborrarna.

Egentliga tänder finns bara hos människan och ryggradsdjuren. De har en enhetlig byggnad och består av en stomme av tandben (dentin), som omsluter en pulpahåla och är överdragen av emalj.

Hos broskfiskar finns, förutom i munnen, tänder i form av fjäll över hela kroppen. Hos fyrfotadjur finns tänder längs över- och underkäkarna, ibland också på benen i muntaket. Det finns stora variationer i tandform och tanduppsättning mellan olika djurgrupper beroende på levnadssätt och på hur tänderna används när de äter.

Kräldjurens tänder är enhetligt koniska–spetsiga och växer och ersätts kontinuerligt. Sköldpaddor liksom fåglar saknar tänder. Däggdjurens tänder är uppdelade i mejsel- eller stämjärnsformiga framtänder (incisiver), spetsiga hörntänder (caniner) och flerspetsade eller flerknöliga kindtänder; de senare är av två slag: främre kindtänder (premolarer, hos människa små kindtänder), som föregås av mjölktänder, samt bakre kindtänder (molarer, stora kindtänder, oxeltänder), som bara finns i en uppsättning.

Kindtänder och tanduppsättningar för några djur.

Antalet framtänder, hörntänder, främre kindtänder och bakre kindtänder för olika djur brukar ges i form av tandformler.

Ofta ger tandformeln också det totala antalet tänder. Övre raden siffror i tandformeln ger antalet tänder i överkäkens ena sida, undre raden ger underkäkens. Exempel:

Tändernas infästning kan vara akrodont (de fäster mot käkkanten genom bindväv eller sammanväxning; finns hos fiskar och ormar), pleurodont (de fäster mot käkbenets sida; hos många ödlor) eller thecodont (tanden har en rot som är nedsänkt i en tandhåla, alveol, där den förankras med bindvävsfibrer; hos krokodiler och däggdjur).

Tänderna hos några olika djur

Rovdjur har starka hörntänder (huggtänder) för att hålla fast bytet. Kindtänderna är framför allt skärande och rör sig vertikalt som skänklarna i en sax.

Hos partåiga hovdjur (nötkreatur och andra idisslare) finns streckade kindtänder, som med malande rörelser sönderdelar födan, käkarna rör sig från sida till sida. Streckteckningen uppkommer genom att tandbenet, emaljen och cementen veckas när tanden bildas. När tanden sedan slits kommer den hårda emaljen och de andra skikten att bilda mönster på slitytan. Tänderna har öppna rötter och fortsätter att växa i takt med slitaget. Framtänder finns bara i underkäken.

Uddatåiga hovdjur (till exempel hästar) har också streckade kindtänder men av annat utseende än idisslarnas. Genom att titta på streckningen, kan man avgöra hur gammal hästen är. Framtänder finns i både över- och underkäken, liksom hörntänder; mellan varje hörntand och första kindtanden finns en tandlucka, lanerna, där betslet läggs hos tamhästar.

Gnagarnas framtänder har öppna rötter och växer hela livet. Hörntänder saknas, och mellan framtänderna och kindtänderna finns en lucka.

Den tredje framtanden i varje överkäkshalva är hos elefanter utvecklad som en bete, vilken växer hela livet. Kindtänderna är tre i varje käkhalva, men bara en är i bruk åt gången; när den är nedsliten skjuts nästa fram.

Bland valarna saknar bardvalarna tänder, medan tandvalarnas tänder är av enhetlig, konisk typ.

Tandfattiga djur, myrslokar, myrkottar, bältor och sengångare liksom jordsvin, saknar tänder eller har starkt förenklade tänder.

Människans tänder

Människans tänder är ett mellanting mellan rovdjurens och idisslarnas. De är av samma typ som till exempel björnarnas och svinens, med relativt små kindtänder med tuggknölar, som passar in i gropar i motsvarande tänder i den andra käken. Dessa knölar och gropar har glidbanor som gör att små sidorörelser sker under tuggningen, det mal sönder födan. Människans tandrötter växer inte även om tänderna slits, vilket inte är något problem med nutidens kosthåll. Under medeltiden och tidigare, då maten ofta innehöll sand och liknande partiklar, blev slitaget emellertid så starkt att tänderna ofta inte höll genom hela livet.

Människan får två omgångar naturliga tänder. Mjölktänderna, de primära tänderna, är 20 till antalet, 10 i vardera käken i form av 4 framtänder (incisiver), 2 hörntänder (caniner) och 4 kindtänder (molarer). Oftast är det de mittersta framtänderna i underkäken som först bryter igenom tandköttet vid omkring 1/2 års ålder (tandsprickningen). Alla mjölktänder är frambrutna vid 2 1/2 års ålder.

Mjölktänderna är vitare än de permanenta tänderna beroende på att deras emalj är mindre genomskinlig. Det är viktigt att mjölktänderna bevaras, eftersom de styr framväxten av de permanenta tänderna till rätt läge i bettet. Eventuell hål i mjölktänderna måste lagas för att de ska behålla sin funktion men också för att undvika tandvärk. Vid en skada in till pulpan kan tanden behöva tas ut.

I 6-årsåldern börjar de permanenta tänderna växa fram. Oftast kommer 6-årständerna först. Dessa är de främre av de stora kindtänderna, molarerna. De bryter igenom tandköttet bakom de innersta mjölkmolarerna. Därefter brukar framtänderna i underkäken växlas.

Anlagen till de permanenta tänderna har ända sedan födelsen varit väl utvecklade, och i käkarna på ett 3-årigt barn finns stora delar av alla de permanenta tändernas kronor färdigutvecklade.

Tanduppsättningen hos ett 5-årigt barn. Inne i käkbenet finns samtliga permanenta tandkronor väl utvecklade.

Det permanenta bettet består av 32 tänder inklusive fyra visdomständer. I vardera käken finns 4 framtänder (incisiver), 2 hörntänder (caniner), 4 små kindtänder (premolarer) och 6 stora kindtänder (molarer), också kallade oxeltänder. Visdomständerna räknas till de stora kindtänderna. Tandömsningen avslutas i 12-13-årsåldern av att de mellersta stora kindtänderna bryter fram och därefter med att visdomständerna, om de finns och ligger så att de kan bryta igenom tandköttet, kommer fram i 18-20-årsåldern.

Över- och underkäkens tänder hos vuxen människa, med benämningar på de olika tandtyperna och tandytorna.

Alla tänder anläggs inte alltid. Ca 25 % av alla människor saknar anlag för en eller flera visdomständer.

När tänderna brutit fram växer de upp så långt att de möter tänderna i andra käken.

Liksom hos ryggradsdjuren består tänderna av dentin, även kallat tandben, emalj, rotcement och pulpa. Huvuddelen av tanden är dentin, ett material som är hårdare och homogenare än benvävnad. Dentinet består till ca 70 % av oorganisk substans, kalkmineralet hydroxylapatit. Emaljen som täcker tandkronan är kroppens hårdaste vävnad. Den är tjockast på kindtändernas tuggknölar och fram- och hörntänderna, där den är ca 2 mm. På övriga delar av tandkronan varierar tjockleken för att vid övergången till roten vara mycket tunn. Denna tjockleksskillnad gör att tändernas färg inte är enhetlig.

Cementet har ett yttersta oförkalkat lager i vilket de trådar fäster som håller tanden förankrad i käkbenet. En viss blottläggning av roten i tandhalsområdet är mycket vanlig genom att tandköttet hos vuxna drar sig tillbaka något. Då slits cementet snabbt bort och rotytans dentin kommer fram.

Pulpan består av mjukvävnad, mest nerver och blodkärl, som fyller tandens inre. Pulpan svarar för tandens känsel och vätskeutbyte.

Tand i underkäken (molar) från människa i genomskärning.

Lederna

En led är där delar av skelettet, två eller flera ben, möter varandra och de kan röra sig i förhållande till varandra.

I en led kan ett ben antingen parallellförskjutas eller vinklas. Både förskjutningar och vridrörelser kan ske i tre mot varandra vinkelräta axlar.

Leder uppdelas i äkta leder, leder med en ledhåla, och oäkta leder, leder där benen förbinds genom stödvävnader.

De oäkta lederna uppdelas i fibrösa, kartilaginösa och förbenade.

Olika typer av äkta leder:
1. Kulled
2. Ägg- eller ellipsoidled
3. Sadelled
4. Glidled
5. Vridled

Äkta leder är leder där ledytorna åtskiljs av en ledhåla som omges av ett membran och ledbrosk. I ledhålan finns ledvätska.

Kulled: Led med tre mot varandra vinkelräta axlar som möts i en punkt.

Höftleden, mellan lårbenet och bäckenet.

Axelleden, mellan skulderbladet och överarmsbenet.

Gångjärnsled: Led med endast en transversell axel vilket resulterar i endast en frihetsgrad, likt ett gångjärn.

Exempel:

Armbågsleden, mellan överarmsbenet och strålbenet

Kondylärled: Led som liknar en gångjärnsled men som medger viss rotation.

Knäleden, mellan lårbenet och skenbenet.

Äggled eller ellipsoidled: Led där ledhuvudet och ledytan är elliptiska och vrider sig mot varandra med två frihetsgrader som ett ägg i en äggkopp.

Exempel:

Handleden

Sadelled: Led där axlarna är åtskilda och ledytorna har formen av en sadel.

Exempel:

Tummens karpometakarpalled

Glidled: Led med en rotation och två parallelförskjutningar.

Exempel:

Handlovens ben förbinds genom glidleder

Vridled: Led med endast en axel.

Exempel:

De två lederna mellan armbågsbenet och strålbenet

Reumatism kommer från grekiskans reuma som betyder flytt eller växling. Det är en inflammation i bindväven. Inflammationen finns dock inte på en och samma plats hela tiden, utan flyttar runt. Huvudsakligen drabbas leder och muskler. I lederna är det ledkapslarnas hinnor som först sväller upp. Samtidigt blir huden varm och röd och leden blir öm.


Leave a Reply

Your email address will not be published.