De föräldrar som väljer Waldorfpedagogik är förhoppningsvis så väl insatta, att de vill prova om en Waldorfskola är något för deras barn. Waldorfskolans uppgift är, precis som andra skolors, att ta hand om barnen och utbilda dem efter bästa tänkbara förmåga. Waldorfskolans kursplan betonar vikten av att möta varje barn där de befinner sig och genom undervisningen låta dem växa till fria individer med egen förmåga till omdömesbildning. Under årens lopp har det funnits en del elever som inte trivts i sin Waldorfskola precis som det funnits elever i andra skolformer som inte trivts. Varje sådant öde i sig är beklagansvärt. Att ett barn inte trivs i sin klass, sin skola, kan ha många olika orsaker. De vuxna runt barnet måste tillsammans med barnet, så snabbt som möjligt försöka utreda orsakerna. All tröghet, långbänkar och “vi-får-vänta-och-se-mentalitet” är absolut förkastlig. Här har många förseelser begåtts under årens lopp, i Waldorfskolor såväl som i andra skolor. Förloraren är den enskilde eleven, som inte fått chansen att arbeta och lära enligt sin förmåga. Med nya skollagen,Lgr 11, skriftliga omdömen, utvecklingssamtal, individuella utvecklingsplaner och åtgärdsprogram finns nu många viktiga förutsättningar och verktyg för att alla elever ska kunna trivas i skolan. Dessa gäller även i Waldorfskolan vilket enligt min mening är väldigt bra! Men om eleven ändå inte trivs? Under min tid som elev, lärare och förälder i Waldorfskolan, har jag stött på några personer, som minns sin tid i skolan som hemsk. Några exempel:
- En äldre dam som jag träffade i Tyskland avskydde tre saker: 1.Barn, 2. Waldorflärare och 3.
Kvinnor. Vad hon blivit utsatt för under sitt första och enda år i en
Waldorfskola (årskurs 1) fick jag aldrig veta. Jag vet bara att hennes hat var
intensivt.
- En mor i en liten svensk Waldorfskola, som hade enskild vårdnad om sin son,
blev efter en långdragen rättslig process med fadern hatiskt mot
Waldorfskolan, som medverkat till att vårdnaden blev gemensam (några lärare hade vittnat till faders fördel). Här användes skolan som ett slagträ,utan att lärarna kunde bemöta kritiken, eftersom uppgifterna var sekretessbelagda och eleven blev därmed också väldigt negativt inställd till sin skola.
- En annan elev kände sig gång på gång kränkt av lärarna i sin Waldorfskola. Han
hade visserligen tagits på bar gärning när han stal från klasskamrater,
utsatt dem för mångåriga trakasserier och hotat flera lärare. De sociala
myndigheterna var inkopplade sedan lång tid och ett massivt
"räddningsprogram" togs fram för eleven, som dock valde att sluta. Än i dag,
många år efter hans turbulenta skolgång, vill han att Waldorfskolor ska
förbjudas.
Waldorfskolan har alla förutsättningar för att eleverna ska kunna trivas, om
föräldrarna är villiga att samarbeta med skolan. När samarbetet kärvar eller
till och med upphör, finns det risk för att skolan misslyckas. Båda
parter måste vara ödmjuka och respektera varandra, först då finns möjlighet
att hjälpa barnet.
Men passar verkligen alla barn i en Waldorfskola?
Bättre vore att fråga: Passar alla lärare för alla barn?
Ur Lgr 11
Läraren ska :
- klargöra och med eleverna diskutera det svenska samhällets värdegrund och
dess konsekvenser för det personliga handlandet,
- öppet redovisa och diskutera skiljaktiga värderingar, uppfattningar och problem,
- uppmärksamma och i samråd med övrig skolpersonal vidta nödvändiga åtgärder för att förebygga och motverka alla former av diskriminering och kränkande behandling,
- tillsammans med eleverna utveckla regler för arbetet och samvaron i den egna gruppen, och samarbeta med hemmen i elevernas fostran och klargöra skolans normer och regler som en grund för arbetet och för samarbete./Christine
