Här följer texter till de tidiga kulturperioderna (Grekland finns på annan plats i bloggen).

Som avslutning finns mer vad som skrivits i En väg till frihet (Waldorfskolans kursplan) och utdrag ur boken Waldorfpedagogik, (Christine och Örjan Liebendörfer, utgiven 2013 på Studentlitteratur. Bilder är dels från Joanna Liebendörfer och Christines elever.

Historieämnet i waldorfskolans årskurs 5:

• Berättelser om det antika Indien, Persien, Mesopotamien och Egypten, och hur naturresurserna skapat förutsättningar för ett samhällsbygge

• Uppfinningar som tegelstenen, kanalbygge och olika jordbruksredskap

• Arbetsfördelning i antiken och kvinnor och barns situation

• Tidig statsförvaltning i Mesopotamien och Egypten och betydelsen av ett skriftspråk

En väg till frihet (2016)

Människans förståelse av det förflutna är inflätad i hennes föreställningar om samtiden och perspektiv på framtiden. På så sätt påverkar det förflutna både våra liv i dag och våra val inför framtiden.

Kvinnor och män har i alla tider skapat historiska berättelser för att tolka verkligheten och påverka sin omgivning. Ett historiskt perspektiv ger oss redskap att förstå och förändra vår egen tid.

Lgr11, 3.13 Historia

Ett huvudtema för året är steget från myt till historia och eleverna möter det gamla Indiens, Persiens och Egyptens mytiska värld och får höra de grekiska guda- och hjältesagorna, som slutligen mynnar ut i mötet med det antika Greklands historiska verklighet. Det här steget mot en mer iakttagande och kunskapsorienterad inriktning på undervisningen blir också tydligt i den första botaniken, där barnen börjar undersöka växtriket. Eller i geografin, där temat nu är Norden; välkänt men samtidigt omöjligt att överblicka utan en begynnande begreppsbildning.

Waldorfpedagogik (2013)

Genom de stora mytologiska berättelserna från högkulturer som forntida Indien, Babylonien, Egypten och Grekland får eleverna möta flera perspektiv av berättelsen om hur det är att vara människa, och genom inblick i dessa olikheter vaknar intresset för hur ett gott samhälle kan byggas genom demokrati och gemensam värdegrund. Genom att möta de stora högkulturerna runt Medelhavet och det forntida Indien, i synnerhet högkulturen kring Indusdalen, får eleverna ta steget från myt till historia. Eleverna ställs inför det gamla Indiens, Persiens, Mesopotamiens och Egyptens mytiska värld, och får bekanta sig med de grekiska guda- och hjältesagorna. Samtidigt följer de i detalj flodkulturernas – Indusdalens, Mesopotamiens och Egyptens – fascinerande civilisationsbyggen. Indiernas samhällsbygge med kastsystemet, babyloniernas astronomiska beräkningar, kilskriften och gradsystemet, och egyptiernas ofattbara pyramidbyggen. Om den levande, mytiska världsbilden succesivt förs över i saklig en saklig beskrivning av historiska skeenden, bibehålls bron mellan dessa båda aspekter av vårt förflutna.

En väg till frihet (2016)

Indien

Om Indienperioden:

Indien är den första kulturperioden som barnen möter i klass fem. Längden på perioden kan vara 1 -2 veckor. Det är fint om lite av orientens mystik kan tas in i klassrummet. Kanske ljusstakar, gudabilder, vackra tyger och rökelse kan finnas antingen på katedern eller årstidsbordet. Låt barnen få se indiska saris och ägna mycket tid åt det konstnärliga arbetet.

Ett klassrum på Josefinaskolan under Indienperioden

Lyssna på indisk musik och försök tillsammans spela en raga.

Berättartipps:

Den heliga indiska kon.

Indiskt tempel

Kasternas kläder

Konstnärliga övningar:

Spela raga på flöjterna

Traditionell indisk dans

Rita Indiens karta

Rita de olika gudarna (Brahma som fisk, Indra och draken, Vishnu – Lotusblomman) de olika kasterna, gamla mönster.

Måla Agnis heliga eld, det Indiska landskapet.

Eurytmi till Indisk dikt.

I begynnelsen

I Mahabarata, en av de urgamla indiska skrifterna berättas hur Manu tillsammans med rishierna, de sju heliga vishetslärarna, räddas ur syndafloden. I en båt dragen av en väldig fisk som visar sig vara Brahma, alla väsens fader, förs de över vida, stormande vatten till ett avlägset, bergigt land. Vandringen går vidare över bergen till en bördig trakt. Genom Manu belivas åter jorden. Doftande blommor spirar fram ur de medförda fröna och otaliga örter får jorden att grönska.

I de gamla egyptiska skrifterna berättas om ett land som en gång låg i det stora havet väster om Herkules stoder (Gibraltar). Det var ett mäktigt rike. Genom väldiga jordbävningar, stormar och oväder sjönk detta land som kallas Atlantis i havets djup. Människorna måste utvandra för att inte gå under i stormen och vattenfloden.

Enligt legenden grundade Manu och hans folk den urindiska kulturen. Detta skedde för omkring 9000 år sedan.

Gudavärlden

Människorna i det gamla Indien hade ett alldeles särskilt förhållande till luftelementet. Indra, luftens Gud, var den mest upphöjda av de härskande makterna. Han och gudasönerna kämpade mot Witra, draken, och de mörka djupens härskaror. Man offrade till Indra som himlens herre och konung.

Brahma är världssjälen, som fanns före allt annat och från vilken allt annat utgått. Det är människornas högsta mål att återvända till Brahma. Han har gjort sig fri från allt som hör till jordens ensidiga lockelser, så behöver man inte återfödas, utan kan återvända till Brahma.

Brahma visar sig i tre gestalter:

Som Brahma när han skapar.

Som Vishnu när han ser till att allt får leva. Han har Lotusblomman, livets blomma,  i sin hand. Vishnu bekämpar ondskan och träder ner till jorden i olika gestalter bland annat som Krishna.

Som Shiva när han ser till att allt dör. Men förstörelsens Gud bryter ner för att kunna bygga upp igen. Shiva har tre ögon med vilka han ser in i framtiden, i det förflutna och i nuet. Ormen är hans symbol och bilden för det nya livet som skall efterträda det gamla.

Liksom Indra stod Agni människan nära. Agni är den Gud som lever i och uppenbarar sig genom elden.

O, Agni, heliga eld, renande eld.

Du som lyser i skogarna

Och stiger i bländande

Flammor från altaret.

Du är offrets hjärta,

Bönens bärande kraft,

Den dolda, gudomliga

Gnistan i alla ting

Och solens lysande själ.

Man dyrkade även den i vattnet härskande Varuna.

Yama var rättfärdighetens och dödsrikets Gud.

Förutom dessa Gudar fanns det en nästan oöverskådlig skara av Gudar och makter, halvgudar, demoner och väsen. Allt i naturen var besjälat.

Bergen, dalarna, molnen och stjärnhimlen är inte den sanna världen, sa de gamla indierna. Allt detta är bara ett hölje. Det verkliga är det som finns bakom det vi ser. Gudarna och människans sanna gestalt kan vi inte längre se. Det vi ser är en skenvärld – Maya.

Kastväsendet

Det indiska folket indelas i fyra strängt åtskilda kaster, som alla var uttryck för Brahmas gudomliga väsen. Brahma lever i människans hela gestalt. Både i huvud, bål, händer och fötter.

Huvudet är en del av kroppen som ger råd. Likaså finns det människor som är visare än andra och därför mer lämpade att ge råd. De är Brahmas ansikte.

Andra människor är mer lämpade att förverkliga Brahmas vilja. De ska vara hans starka arm.

Somliga människor har till uppgift att sörja för det dagliga livet. De kallas Brahmas höfter.

Slutligen finns det arbetare som genom sin flit bär hela gemenskapen. De är Brahmas fötter.

Så är det indiska folket, som en enda stor människokropp. Kroppens olika delar kan inte överta arbete och liv från varandra. Det kan inte heller de fyra kasterna. Var och en skall hålla sig till sitt och inte bryta den heliga ordningen.

För den som bröt den heliga ordningen fanns inget värdigt liv. Han blev utstött ur kasterna och räknades som oren i resten av sitt liv. De kastlösa kallades för paria.

Genom ett gott leverne och offervillighet kan man höja sig på den heliga skalan nästa liv. Så lärde sig de heliga. Men lättast är det att falla ner steg för steg genom onda gärningar.

Brahmas ansikte

Brahmanerna – präster och vägledare.

De skulle inte sträva efter ägande eller världslig makt.

Från dem strömmar visdomens sanna, sköna ord till folket.

Vitt är deras färg.

Brahmas arm

Kshjattria-kasten – kungar och krigare.

De skulle leda och värja folket mot fiender samt

upprätthålla lag och ordning.

Rött är deras färg.

Brahmas höfter

Vaishji-kasten – bönder och hantverkare.

De skulle genom sitt arbete förse människorna med mat och bruksföremål.

Gul är deras färg.

Brahmas fötter

Shjudra-kasten – tjänare och arbetare.

Liksom fötterna tjänar kroppen skulle denna kast i underdånighet tjäna de tre högsta kasterna.

Svart är deras färg.

Indisk hymn

Detta är återfödelsens och vedergällningens lagar.

Åter och åter beträder du jorden,

Liv följer på liv till allt ont är gottgjort

Och du är ren och ljus

Som Gudarna i Indras,

Varunas och Agnis himmel.

Persien – berättelsen om Zarathustra

Om Persienperioden:

Det kan räcka att fördjupa sig i Zarathustras biografi. För att skriva, berätta och arbeta konstnärligt behövs 1-2 periodveckor.

Berättartipps:

Ur Zarathustras liv

Konstnärliga uppgifter:

Eurytmi till versen ”Förvandla dig själv”.

Rita: Den guldskimrande stjärnan – Zarathustra, Zarathustra plöjer

Måla: Persiens blå berg med en lysande sol.

Karta över Persien.

Berättelsen om Zarathustra

Persiens mäktige profet Zarathustra stiger fram som en lysande stjärna ur en mörk bakgrund. Redan i urminnes tider var han en legendarisk gestalt. Enligt de gamla antika skrifterna lär han ha levat ungefär 6000 år f. Kr.

Persien var på den tiden ett kargt land som till stor del bestod av vilda berg och högslätter, Också klimatet var strängt med isande kalla vintrar och torra, heta somrar. Även människornas liv var hårt. Deras tankar var förmörkade och många hängav sig åt svartkonst och djävulstro. Så hade århundradena gått medan den onde Ahriman mer och mer tycktes befästa sin makt på jorden.

Men Ahura Mazdau, den Gud som lever i solljusets glans, förberedde sitt sändebuds ankomst.

När solen stod i tvillingarnas tecken var tiden inne. I den timma då morgonsolen bredde ut sitt ljus över världen föddes han. Gossebarnet skrattade högt då det såg dagens ljus och ett klart ljus fyllde huset. Han fick namnet Zarathustra som betyder den guldskimrande stjärnan.

Alla ljusskygga trollkarlar som bedrev svartkonst blev nu rädda. De beslöt sig för att döda Zarathustra. Kung Duransarun ville döda barnet med egna händer. Men handen som höll i dolken miste all sin kraft. Kungen tappade dolken och flydde förfärad.

När en människohand inte kunde skada barnet lät kung Duransarun röva bort det och kasta det i elden. Men inte heller elden skadade barnet. Mörkrets onda makt Ahriman gav kungen rådet att låta djuren ha ihjäl barnet. Men när inget djur ville göra den lille illa, gav den onde kungen upp.

Då Zarathustra var sju år fick han lära sig att läsa i stjärnorna av en vis man. Vid femton års ålder kunde han tyda tecken och talade så klart och starkt mot trolldom att kung Duransarun inte tålde det. Kungen red snabbt iväg men han störtade från hästen och miste livet.

Zarathustra växte upp och lämnade föräldrahemmet. Vart han än kom frågade han:

Var finns den rättfärdiga människa som delar brödet med de fattiga?

Svaret han fick var: Turanerkungens yngste son! Hos honom tog Zarathustra tjänst. I tre år hjälpte han till med att baka bröd.

Det sägs att han sedan i sju år bodde i en grotta uppe i bergen där han dag och natt hade tysta samtal med ljusets skapare. Då han var trettio år steg han ned från berget och började sin gärning bland människorna. Men det var inte många som vågade lyssna till hans budskap. För lögnens och mörkrets herre, Ahriman, hade fått en omåttligt stor makt i världen.

Zarathustra ville visa människorna en väg ut ur mörkret. Till Ahura Mazdau skulle människoögat vända sig. Ett nytt liv skulle ta sin början på jorden. I tankar, ord och gärningar skulle människorna verka för det som är gott, sant och riktigt.

I en mäktig uppenbarelse möter Zarathustra solanden, Ahura Mazdau, som utser honom till budbärare på jorden. Genom att sprida solandens ljus kommer mörkret mista sin makt.

Zarathustra återvänder till Persien med förhoppningen att kung Gushtasp skall hjälpa honom i kampen mot Ahrimans välde. Men kungens rådgivare lyckas med Ahrimans hjälp att kasta Zarathustra i fängelse. När sedan Zarathustra lyckas bota kungens häst, efter att hovet lovat bekänna sig till ljusets Gud, blir han utsedd till kung Gushtasp andliga vägledare.

Hela tiden gjorde Zarathustra människorna uppmärksamma på de två motsatta väsenmakterna i världen: ljuset och mörkret, värmen och kölden, sommar och vinter, liv och död, gott och ont.

Från tidernas morgon kämpar dessa motsättningar med varandra. Och de drar in i människornas själ. På så sätt är människan ställd mitt inne i den eviga kampen mellan Ahura Mazdau och Ahriman. Människans uppgift är inte att vara en viljelös åskådare till striden mellan gott och ont. Hon kan och ska gripa in. Människan ska förädla naturen och därmed även sitt eget liv.

Zarathustra lärde inte bara människorna att se upp till ljusets skapare, han lärde dem också att bruka jorden. När de goda makterna går framåt, då kommer till slut Ahriman att fängslas kedjor.

Bär solen till jorden.

Du människa, är ställd

Mellan ljus och mörker.

Var en ljusets kämpe,

Älska jorden.

Till en lysande ädelsten

Förvandla växterna,

Förvandla djuren,

Förvandla dig själv.

Mesopotamien – Tvåflodslandet

Om Mesopotamienperioden:

För den som vill dela upp kulturperioderna i tre olika perioder under årskurs 5 är det lämpligt att avsluta den första perioden här och sedan fortsätta med en Egyptenperiod och en Greklandperiod. För att hinna med Mesopotamien ordentligt behövs minst en veckas periodundervisning.

Berättartipps:

Ur Gilgamesheposet

Konstnärliga uppgifter:

Bygg en ziggurat av lerstenar som ni tillverkat själva

Rita: Ziggurat, karta över tvåflodslandet, kilskrift

Måla: Olika stjärnbilder, planeter

Lertavlor med kilskrift

I Mesopotamien kom för mer än 5000 år sedan ett starkt och talrikt folk vandrande ner från bergstrakterna till Eufrat- och Tigrisdalen. Det var sumererna. Det var ett duktigt folk som tog ledningen i landet och grundade en högt utvecklad kultur. I Tvåflodslandet anlades några av mänsklighetens första riktiga städer. Sumererna hade ont om träd och därför byggde de sina hus av lera. Till tempel och andra större byggnader användes innerst soltorkat och ytterst bränt tegel. Sumererna kunde konsten att bygga valv. Vatten leddes in i staden genom kanaler. De uppfann hjulet och byggde vagnar. De äldsta vagnshjulen var gjorda av massivt trä.

En väg till frihet (2016)

Berättelsen om Mesopotamien

För mer än 5000 år sedan kom ett starkt och talrikt folk vandrande ner från bergstrakterna till Eufrat- och Tigrisdalen. Det var sumererna. Det var ett duktigt folk som tog ledningen i landet och grundade en högt utvecklad kultur.

I Tvåflodslandet grundades mänsklighetens första riktiga städer. Sumererna hade ont om träd, därför byggde de sina hus av lera. Till tempel och andra större byggnader användes innerst soltorkat och ytterst bränt tegel. Sumererna kunde konsten att bygga valv. Vatten leddes in i staden genom kanaler. De uppfann hjulet och byggde vagnar. De äldsta vagnshjulen var gjorda av massivt trä.

Från berättelser om Indien, mötet med hinduismens gudar och Buddha, kan berättelserna gå

över till Ahura Mazda, Zarathustra, och persernas vördnad för jordbruket och elden. Från sumerernas komplexa samhällsbygge med uppkomsten av skrift, städer, kanaler, ziggurater, handelsrelationer och astronomi förflyttas fokus till Egyptens Nilen, faraoner, hieroglyfer, gudavärld, mumier och pyramidbyggen. Till sist når den historisk-geografisk-kulturella exposén grekernas värld med vasmålningar, hexameter, alfabetet, kolonialism, drama, skulptur, filosofi, vetenskap, olympiska spel och alexandrinska fälttåg. Gilgamesh-eposet och Homeros Illiaden och Odyssén, skildrar människan och hennes olika val, och inbjuder till utvecklande diskussioner och grupparbeten om människans existens, och spänningen mellan natur och kultur.

En väg till frihet (2016)

I Gilgamesheposet berättas att sumerernas kung Gilgamesh byggde staden Uruks. Han lät smycka staden med vackra stenar.

Sumererna byggde tempelberg av lera i trappavsatser. Allra överst byggdes ett tempel åt någon av deras Gudar. Tempelbergen kallades för ziggurat.

Sumerernas kanske största insats i historien är skriften, kilskriften. Man skrev på mjuka lertavlor med ett stift av bambuträ. I anslutning till templen fanns skolor som undervisade kilskrift.

Eufrat var en bra flodväg och handeln blomstrade. Sumererna var skickliga hantverkare och byggde kanalsystem för bevattning,

Babylonier och Assyrier tränger undan Sumererna

Ett rikt utvecklat näringsliv behöver goda lagar. Babylonierna tillämpade samma straff som sedan Israelerna tog upp i Mose lag: ”Öga för öga, tand för tand.” Det vill säga den som fördärvade en annans öga skulle få sitt öga fördärvat.

För Babylonierna uppenbarade sig Gudarna i planeter och stjärnor. Kunde man läsa himlens skrift kunde man förutsäga framtiden. Indelningen av stjärnhimlen i djurkretsens tolv stjärnbilder har babyloniskt ursprung.

Mesopotamien utgör nu en del av Irak. Många av de orter där Sumererna, Babylonierna och Assyrierna en gång bodde är nu ruiner täckta av torr sand. Även om deras städer och åkrar är förstörda så har mycket av deras kunskaper och traditioner blivit bevarade.

Egypten – landet som var en gåva av Nilen

Om Egyptenperioden:

För att hinna med att skriva, berätta och arbeta konstnärligt behövs minst två veckor periodundervisning. Om man delar upp kulturperioderna vid tre olika tillfällen under klass fem kan Egyptenperioden utan vidare fylla fyra veckor. Det finns ett så rikt utbud av bilder och berättelser från det gamla Egypten att det egna urvalet och begränsningen kan kännas både svår och tidsödande.

Berättartipps:

Att arbeta som skrivare åt Farao.

Egyptiska myter.

Hur pyramiderna byggdes

Passa på och ha lite räkneövningar om pyramiderna.

Balsameringsprocessen

Betydelsefulla hantverk

Konstnärliga uppgifter:

Tutanchamons ansiktsmask med färgpennor och guldakrylfärg.

Karta över Nilen

Rita de olika gudarna, hieroglyfer,

Måla: Pyramiderna

Tillverka papyrus.

Maskerad

Recitation, Egypteninspirerade kläder

Egyptisk dans

Berättelsen om Egypten

Egypten är landet längs floden Nilen, som skurit ut en lång, smal dal genom öknen. Här är himlen ständigt blå. Solen bränner het och kastar skarpa blå skuggor i den bruna, gula eller vita sanden. Regn faller nästan aldrig. Om inte floden svämmade över varje år skulle hela landet vara en ofruktbar öken. När floden dränkt marken med sitt vatten är växtligheten intensiv i det varma landet.

Nilen har sina källor i Centralafrikas snöklädda berg och färdas över hundra mil innan den kommer fram till Egyptens land. Floden tar med sig slam som blir till gödsel vid översvämningarna. När vattnet runnit tillbaka kan människorna så och skörda snabbt växande grödor. Egypten kallas också för: ”Gåvan från Nilen”.

Vid Medelhavskusten delar Nilen upp sig i många förgreningar och bildar ett floddelta. För Egyptierna var det framför allt papyrusplantans land. I sumpmarkerna fanns en riktig djungel av papyrus med krokodiler och flodhästar.

Redan under förhistorisk tid var Egypten uppdelat i två riken: Övre Egypten (söderut) och Nedre Egypten (norrut).

Riket i nedre Egypten omfattade Nilens delta. Riksvapnet var en kvast av papyrusväxter och konungens kännetecken var ett bi. Rikets färg var rött. Konungen hade en röd krona och palatset kallades Röda Huset.

Riksvapnet i övre Egypten var en lilja. Konungens krona var vit och palatset kallades Vita Huset.

Så småningom enades de två rikena till ett enda. Det skedde ungefär 3000 år f.Kr, då regerade en Farao som hette Menes.

Egyptens pyramider, tempel och palats

Utefter Nilens stränder växte det upp städer, palats och tempel, så mäktiga och magnifika att människor fortfarande efter 5000 år reser från hela världen till Egypten för att se dessa fantastiska byggnadsverk.

I väster, där solen går ner, låg dödsriket. Därför uppfördes alltid dödstempel, gravar och pyramider på Nilens västra strand.

Omkring 2600 f.Kr började Farao Cheops bygga en väldig pyramid vid Gizeh nära Kairo och Memfis. Det är den största av alla pyramiderna: 148 meter hög och 233 meter bred. Den innehåller 2. 300 000 stenblock som var och ett väger 2,5 ton. Herodotos berättar att 100 000 man arbetade i 20 år med den.

Cheopspyramiden är forntidens största byggnadsverk. Inte bara storleken imponerar utan även det utomordentligt noggranna arbetet. Fogarna är bara 0.1 mm breda och passar så väl samman att man endast med svårighet kan se dem.

Under Nya Rikets tid (ca 1600 – 1100 f.Kr) byggde Faraonerna sina gravar i bergen i närheten av Thebe. I Konungarnas dal finns en mängd sådana klippgravar.

Gudavärlden

Egyptierna hade många gudar men den främste var Ra, solguden. Ra var den Gud som vägledde solen och som hade gett Egyptierna Nilen.

Ra ville hjälpa människorna att komma tillrätta med livet och sände Gudarna Osiris och Isis till jorden. De blev kung och drottning i Egypten. De vilda stammarna blev enade till ett folk och lärde sig göra papper av papyrus och skriva hieroglyfer, en bildskrift. För att skriva använde man sig av ett vasstrå som doppades i tusch av sot och lim. Egyptierna lärde sig också hur lin bearbetades till tråd som sedan kunde vävas till vackra linnetyger.

När Osiris dog blev han dödsrikets härskare och domare. Vad som hände människan efter döden fanns upptecknat på papyrusrullar i den så kallade dödsboken. Själen, Ka, måste först passera en lång, mörk dal där ondskefulla, fula demoner och monster ligger och väntar. Mot de goda själarna är demonerna maktlösa. De kan passera ganska fort. Men de onda själarna blir hela tiden skrämda av dessa fasanfulla uppenbarelser. För dem tar det lång tid att komma fram till dödsrikets flod.

Färjkarlen färjade dem över med bortvänt ansikte. På andra sidan fanns domarhallen. Vid porten stod dörrväktaren, en gud i människogestalt med schakalhuvud. Han leder in själen i domarhallen där Osiris sitter på sin tron.

I sina händer håller han maktens tecken som är krumstaven (en fåraherdes stav) och gisslet. Framför honom stod en enorm våg och bredvid den, den ibishövdade guden Toth me papyrus för att kunna nedteckna själens handlingar under jordelivet. Där finns också ett väsen med krokodilhuvud som förde bort de onda själarna till mörkrets boningar. Runt domarhallen satt också andra gudar som talade för eller mot den själ som dömdes.

Framför denna mäktiga församling stod nu dödens själ. Där kan han inte säga annat än sanningen om sitt liv. Så väger den schakalhövdade guden Anubis människans livsgärning i den ena vågskålen, i ett fjäderformat kärl. I Den andra vågskålen ligger endast en fjäder. Det är sanningens fjäder. Den ibishövdade guden Toth ropar ut resultatet efter vägningen. Sedan dömer Osiris. Om det är en god människas själ säger han: ”Han har vunnit en seger, låt honom vistas bland gudarna på Yarus ängar”. Och då kan Ba, det andliga väsendet i Ka frigöras.

En människas liv kunde liknas vid solens färd över himlavalvet. Själen var ett utflöde av de gudomliga ljustrådar som fanns i solen. Solstrålarna som var av ett himmelskt ursprung, tog sin boning i det nyfödda barnet och efter döden återfördes de till den eviga gudomen, till ljusets källa. En människas levnadslopp var en del av den väldiga soltillvaron. Människan föddes i öster och försvann i väster precis som solen. Efter död och undergång måste hon, ljusbärerskan, följa solens färd genom nattens riken för att sedan åter förena sig med det gudomliga i öster och inträda i det eviga ljuset. Eftersom solen går ner i väster leder också människans vandring från väster till öster mot detta mål.

Tutanchamons grav

Tutanchamon var endast 18 år när han dog. I Konungarnas dal hittades drygt 3000 år senare några skärvor med den unge kungens namn. Den engelske egyptologen Howard Carter misstänkte att Tutanchamons grav borde finnas där. Hösten 1922 träffade hans män på det översta steget till en trappa som ledde nedåt. Det visade sig vara ingången till graven, den enda kungagrav som varit nästan helt orörd då man fann den. Tutanchamon var en betydande Farao, men bakom dörren upptäckte arkeologerna den största kungliga gravskatt som bevarats till våra dagar.

Balsameringen

När en människa dött tänkte sig de gamla egyptierna att själen som överlevde henne fortfarande behövde kroppen till bostad. Om kroppen förfors så förtvinade även själen och dog så fort kroppen förmultnat. Därför balsamerades kroppen med stor omsorg. Så snart en Farao dog fördes hans kropp till balsamerarnas stenskivor och cister. Balsamerarna arbetade under schakalguden Anubis beskydd. Kroppen lades i natriumsalt för att fukten skulle dras ur och gneds sedan in med välluktande oljor. Inälvorna togs ur och lades i vackert utskurna behållare, så kallade knopkärl efter att de balsamerats. När kroppen hade konserverats, omvirades den med linnelindor, försågs med skarabéer i sten (snidade avbildningar av Egyptiernas heliga skalbagge), alla slags amuletter och juveler för att sedan läggas i en rad praktfulla kistor – den innersta var av rent guld.

Begravningsceremonien

Man kan bara föreställa sig de fantastiska begravningsceremonierna som ägde rum när den kungliga mumien fördes över Nilen, över fälten och sedan upp bland de branta och skrovliga klipporna till den plats där öppningen ledde in i klippan. Där fanns skaror av sörjande kvinnor som med håret hängande slog sig för pannan och klagade. Där var den långa kortegen av Faraons alla släktingar, prästerna, en mängd dyrbara möbler, bilder i lysande guld och stora korgar med mat och dryck.

Detta var tiden för Osiris fest, med honom skulle den döda kungen bli ett. Alla var säkra på att Faraon skulle gå ombord på solgudens båt, segla med honom genom västerns portar in i den andra världen. Efter att ha seglat genom mörkrets makter skulle Faraon återuppstå i öster. Fastän Faraon var instängd i berget var han ändå inte förlorad för sitt folk. Som en gudomlig stamfader skulle han hjälpa dem i världen och som Osiris skulle han förbättra deras utsikter i den andra världen.

Gamla riket                     2780 – 2160 f.Kr

                                        Pyramiderna Cheops, Chefren, Mykerinos

Mellersta riket                 2134 – 1570 f.Kr

Nya riket                         1570 – 1085 f.Kr

                                        Hatschepsut, Tothmes, Echnaton, Tutanchamon, Ramses II

Allmänt om historieämnet under årskurs 1 – 6 ur En väg till frihet:

Varje människas förståelse av sig själv är nära sammanlänkad med våra gemensamma berättelser om oss själva. Unikt mänskligt är att kunna reflektera över vilka vi är och varifrån vi kommer, så att vi också kan göra oss en föreställning om vart vi är på väg. Förståelsen av det förflutna påverkar därför vår upplevelse av samtiden och våra val inför framtiden. En av skolans viktigaste uppgifter är därför att ge eleverna möjlighet att utveckla ett historiskt medvetande. Historieämnet har alltid haft en central roll i waldorfskolans kursplan. Berättelsen om människan är en berättelse som utvecklar sig, från sagor och myter i de lägre årskurserna till en fördjupad förståelse för faktiska skeenden och historiska data i de högre årskurserna. Endast genom en fördjupad förståelse för historiska sammanhang kan eleverna få redskap att förändra sin egen tid. I få andra ämnen är ett källkritiskt förhållningssätt lika grundläggande som inom historieämnet. Genom studiebesök och utflykter får eleverna bekanta sig med olika arkeologiska fynd, och integrerat i svenskämnet får de läsa och diskutera olika historiska källor som urkunder, originalkällor och ögonvittnesskildringar. Det är också av avgörande betydelse att eleverna får ta del av och jämföra historisk forskning och historiskt förhållningssätt under olika tidsepoker, och att de får se hur den historieskrivningen färgats av den tid den är sprungen ur. Ett exempel är hur den historiska bildningsdiskursen i det närmaste förtigit kvinnohistorien. Det är av avgörande betydelse att eleverna får tillgång till en historieundervisning som skildrar hela mänsklighetens historia, oberoende av kön, klass och etnicitet. En annan aspekt som är viktig att lyfta fram i undervisningen är bruket av historieskrivning. Vår historieskrivning är inte bara färgad av tidsandan, den används också av samtiden för att påverka och argumentera i olika frågor.

Det är viktigt att historieundervisningen ger kunskaper och fördjupad förståelse om gångna tider och skeenden som kan fungera som gemensamma referenspunkter i livet, referenspunkter som varje människa kan mäta sig mot. Skildringar av färgstarka historiska personligheter inspirerar var och en av oss att aktivt gripa in i världen här och nu, och ger oss en insikt om att inte bara mänskligheten, utan varje individ, står mitt inne i en ständig utveckling.

Under sitt första skolår möter barnen historiska förlopp i den mytiska berättelsen. Dessa berättelser ger dem arketypiska bilder av mänskliga relationer, livsvägar och utmaningar, och barnen lär känna äldre tiders sociala relationer. I årskurs 2 får eleverna möta fabelberättelser och skildringar av naturen, och genom att lyssna på legender får de ta del av olika människoöden. Legenderna presenteras inte som historiska fakta men är berättelser som är placerade i tid och rum. Helige Franciskus eller heliga Birgitta är exempel på personer som kan sättas in i ett konkret historiskt sammanhang. Så ger myter och legender barnen en första ingång till historieämnet och tillsammans med fablerna ett underlag till existentiella och moraliskt etiska samtal. Eleverna ges därigenom möjlighet att fundera över sin roll i världen, och hur enskilda människors handlingar får konsekvenser längre fram i tiden. I samband med dessa beskrivningar berörs även den antika världens gudar och hjältar i jämförelse med gudsbilden i vår tid. I årskurs 3 delas berättelseinnehållet på ett mer tydligtvis in i ett mytologiskt berättande, där t.ex. Gamla testamentet och den judiska mytologin lyfts fram, och ett mer faktabaserat berättande som handlar om hur människan på olika sätt har brukat och kultiverat jorden. Eleverna ges möjlighet att ta del av konkreta skildringar av hur olika hantverkare arbetat, och får själva prova att smida, odla, mala säd etc. Genom att beskriva hur t.ex. jordbruket har utvecklats får eleverna en konkret känsla av tid och rum. Under det att eleverna får vara med och utforma någon typ av husbygge ges de tillfälle att reflektera över och diskutera hur människor genom historien skapat sina boplatser. Stenåldershus och de första boplatserna under brons- och järnåldern jämförs med dagens bebyggelse, och skillnaden mellan landsbygd och stadsmiljö lyfts fram.

Eleverna får också möta skildringar av hur människan gått från att vara nomadiserande till att bli bofast, och de introduceras till tidsbegrepp som stenålder, bronsålder och järnålder. Genom utflykter i närområdet introduceras eleverna i hembygdskunskap och de får möjlighet att iaktta spår av forntiden i närmiljön. I samband med detta får eleverna bekanta sig med begrepp som skriftliga och muntliga källor och fynd. I undervisningen kring de traditionella yrkena tar eleverna del av litterära och filmiska skildringar av livet förr och samtalar om sin egen familjehistoria och sin släkts ursprung. De kan t.ex. rita

ett släktträd, eller dela med sig av minnen från äldre släktingar. Ämnesintegrerat med svenskundervisningen lyfts också olika språkbruk fram som vittnar om äldre tider.

I årskurs 4 får eleverna arbeta med svensk historia från istiden fram till Nordens kristnande. De får fördjupa sina kunskaper om stenåldern, bronsåldern och järnåldern genom att teckna av olika fynd och redskap, hällristningar och runstenar och genom att göra exkursioner och studiebesök. I samband med beskrivningen av Vendeltid och vikingatid, då nordmännen reste både i öster- och västerled, får eleverna fördjupa sig i handelns betydelse. De får t.ex. ta del av olika fynd som europeiska mynt och små buddhastatyetter som dykt upp i Skandinavien, och de får höra om de avtryck som vikingarna gjort utanför Norden, t.ex. i form av runklottret i Hagia Sofia i Istanbul. Den nordiska mytologin och dess spår i t.ex. ortsnamn och veckodagar lyfts också fram i undervisningen. Under denna tidsepok uppstår också den första statsbildningen i Sverige. Dessutom belyses kvinnans och barnens platsi samhället under vikingatiden. På samma vis skildras i årskurs 5 och 6 historiska högkulturer som antika Indien, Persien, Mesopotamien, Egypten, Grekland och Romarriket mot en fond av mytologi och religion.

De gamla kulturepokerna – Mänsklighetens utveckling, ur Waldorfpedagogik (2016):

De gamla kulturepokerna i Indien, Persien, Egypten och Grekland, från det mytiskt sagoaktiga till det rent historiska, berättar om människors öden och förhållanden för länge, länge sedan.

Den indiska kulturepoken inleder med myter från olika källor som Vedaskrifterna och Bhagavad-Gita. Eleverna får stifta bekantskap med buddhismen och kastväsendet. Lite av Orientens mystik flyttar in i klassrummet. Kanske ljusstakar, gudabilder, vackra tyger och rökelse samlas på katedern eller årstidsbordet. Klassen lyssnar på indisk musik och försöker tillsammans spela en raga. En enkel indisk dans karakteriserar ragans svävande klanger.

Efter Indien beger sig klassen till det gamla Persien och Zarathustra. Klassläraren berättar om Persiens mäktige profet som stiger fram likt en lysande stjärna ur en mörk bakgrund, han får namnet Zarathustra som betyder den guldskimrande stjärnan. Ahura Mazda, den Gud som lever i solljusets glans, förberedde sitt sändebud Zarathustras ankomst och redan i urminnes tider var han en legendarisk gestalt. Enligt de antika skrifterna lär han ha levat ungefär 6000 år f. Kr.

Persien var på den tiden ett kargt land som till stor del bestod av vilda berg och högslätter, också klimatet var strängt med isande kalla vintrar och torra, heta somrar. Även människornas liv var hårt. Deras tankar var förmörkade och många hängav sig åt svartkonst och djävulstro. Så hade århundradena gått medan den onde Ahriman mer och mer tycktes befästa sin makt på jorden.

Under hela sitt liv gjorde Zarathustra människorna uppmärksamma på de två motsatta makterna i världen: ljuset och mörkret, värmen och kölden, sommar och vinter, liv och död, gott och ont. Från tidernas morgon kämpar dessa motsättningar med varandra. Och de drar in i människornas själ. På så sätt är människan ställd mitt inne i den eviga kampen mellan Ahura Mazdau och Ahriman. Människans uppgift är inte att vara en viljelös åskådare till striden mellan gott och ont. Hon kan och ska gripa in. Människan ska förädla naturen och därmed även sitt eget liv.

Zarathustra lärde inte bara människorna att se upp till ljusets skapare, han lärde dem också att bruka jorden. När de goda makterna går framåt, då kommer till slut ondskans kraft, Ahriman, att övervinnas.

I Gilgamesheposet blir omtalat att sumerernas kung Gilgamesh byggde staden Uruk. Han lät smycka staden med vackra stenar. Sumererna byggde tempelberg av lera i trappavsatser, en så kallad ziggurat. Sumerernas kanske största insats i historien är skriften, kilskriften. Man tryckte in tecken på mjuka lertavlor med ett stift av bambuträ.

I anslutning till templen fanns skolor som undervisade i kilskrift. Eufrat var en bra flodväg och handeln blomstrade. Sumererna var skickliga hantverkare och byggde kanalsystem för bevattning.

För att uppleva hur skickliga sumererna var inom byggkonsten, kan man tillverka små lerstenar som är ungefär lika stora som små tändsticksaskar. Varje lersten mäts noga så att alla blir lika stora. Sedan byggs en ziggurat upp på ett bord i klassrummet, ca 50 cm hög. Eleverna skriver kilskrift på lerplattor som lutas mot väggen. Att bygga en ziggurat som under sumerernas tid, utan moderna hjälpmedel, en byggnad som kanske mätte många tiotals meter i höjd, blir med ens en hisnande tanke.

Från sumerernas rike tar vi oss till det gamla Egypten, landet som ansågs vara en gåva från Nilen. Den egyptiska kulturperioden är både spännande och fascinerande att ta del av, någonting helt annat än vad barnen tidigare hört. Pyramidbygget, de egyptiska myterna, synen på dödsriket, balsameringen, mumierna och hur det var att vara Farao är alltihop saker som fängslar. Tutanchamons ansiktsmask blir omsorgsfullt tecknad och målad med akrylfärg i guld. Eleverna övar att skriva hieroglyfer på egenhändigt tillverkad papyrus. Tänk att det var förenat med dödsstraff att skriva fel i det gamla Egypten …

I seminariet för de första waldorflärarna uppmanar Steiner lärarna att beskriva historien åskådligt. Som klasslärare måste man koncentrera sig på enstaka gestalter och deras levnad och inför varje lektion behöver man göra sig en klar bild av det man vill berätta om.


Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *