Dokument inifrån: De utvalda barnen – Avsnitt 1

Av Örjan Liebendörfer, 6 maj 2021

Reflektioner efter den andra filmen hittar du här

Så kom den då till slut, den första filmen av 3 om Solviksskolan. Omdiskuterad redan i förväg. Polariserande redan i fördebatten. Men filmen överraskar. Inte minst genom att den är så vacker, sorglig och personlig. Jasper Lake har gått omsorgsfullt tillväga, det ligger många, många timmars research och intervjuer bakom filmen, det är uppenbart.

Resultatet är skakande, upprörande och det gör verkligen ont i själen. Dessvärre är den mest av allt högst sannolikt helt sann.Vacker och sorglig, men också fruktansvärd. Det är oerhört starka berättelser från före detta elever, blandad med naivitet och arrogans från flera av elevernas lärare, som tur var inte av alla. Avancerad mobbning förvandlas till personliga upplevelser och tolkningar, det personer faktiskt upplevt ifrågasätts.

Det vi bevittnar är Solviksskolans me-too, med förnekare och allt. Plötsligt slår det mig: är det kanske dags för antroposofernas me-too rörelse? Är det kanske tid att gräva upp gamla lik i garderoben som finns i andra skolor och institutioner?

Egentligen är det övergripande temat frihetens gränser, frihet på vems bekostnad? Vilket värde har den frihet som leder till ofrihet för andra? Men i filmen ställs också en central fråga om människovärde, om värdegrund. Är barn som är framåt, aktiva, påhittiga och modiga mer värda än barn som är eftertänksamma, försiktiga och tycker om att läsa böcker? Är barn med funktionsnedsättning mindre värda än andra barn? Anklagelseakten är brutal. Försvaret är blekt, i varje fall i första filmen. Vi får se hur det utvecklar sig.

För den som varit med på resan i waldorfrörelsen i 40 år är det väldigt jobbigt. Jag kan inte säga annat än att jag skäms. Då, på 80-och 90-talet, såg många som var ”riktiga waldorf” med viss fascination på Solviks spännande resa. Med gymnasieprojektet, Slavateatern, julspel och draklek. Dynamiska talföra personligheter dök ibland upp på möten och konferenser och odlade myten om den egna förträffligheten.

Jag och många med mig var dock ofta förundrade över skolmyndigheternas flathet. Flera gånger har jag läst inspektionsrapporter som punkt efter punkt visar i varje fall halvvägs att man var något på spåren, att skolan inte följde läroplan och timplan, att betyg inte sattes på riktigt sätt och att det kunde förekomma kränkande behandling. Likt förbannat fick de behålla sitt tillstånd, vad som än hände. Det fanns inga myndigheter som bevakade barnens rättigheter. Tex att få lära sig läsa och skriva. I filmen får vi det äntligen bekräftat: att lura myndigheterna blev en sport, en del av skolans livsstil. Samtidigt minns jag uttalanden att det var Solviksskolan som var den riktiga waldorfskolan, den äkta. Mer antroposofisk, mer genuin (som Steiner hade velat ha waldorfskolan om han startade om den….) Vid motfrågan: ni är väl ingen waldorfskola ändå, ni följer ju inte waldorfskolans kursplan? Blev svaret: det är ni som inte är en waldorfskola, det är ni som anpassar er, kryper inför pengarna och myndigheterna, inte lyssnar till barnens verkligt sanna natur och är intellektuella i stället för konstnärliga.

Det nog många med mig inte såg (eller blundade för?) var pennalismen, mobbningen och exkluderingen som följde av experimentet i frihetlig eller pedagogik, eller Skola för fostran genom konsterna som skolan kallades. Jag såg inte sekterismen fullt ut, eller tog den inte på allvar. Jag slog inte larm till skolmyndigheter och sociala myndigheter, många var vi som tittade på från sidan, skakade på huvudet och gick vidare. Jag såg inte att experimentet hade en så stark baksida, att barn for illa, skadades för livet. På det sättet blev jag en del av en utbredd tystnadskultur. Böjde jag mig också inför dogmatiska ledare och tänkte att det ändå fanns något positivt, kreativt och nyskapande i hela konceptet? Att de ju var modiga, kreativa och utmanade röster i en formell och byråkratisk värld? Röster som delvis fortfarande hörs i flödet, vill försvara och förklara. Förnekelsen lever vidare, me-too har inte nått fram.

Att barn offrades på ett pedagogiskt altare vill man inte tala om. I stället dyker det upp citat som ”mitt barn gick på Solvik och det var jättebra för hen”. Just det är ju hela poängen i Lakes film: för många barn var det en fantastisk skola, men inte för alla. Jag har länge tänkt att Solviksskolan var en skola för dom ”starka” barnen”, de som alltid klarar sig. Jag har träffat fantastiska unga vuxna som gått på Solviksskolan. Frimodiga och kompetenta, inte minst socialt. Jag tror dock att just de eleverna hade klarat sig precis överallt. De hade mått prima på Östra Real, Lundsberg eller i Rinkebyskolan. Smarta, välanpassade med engagerade föräldrar, personer som lär sig snabbt vid behov, läser in en examen som vuxen och blir väl etablerade samhällsmedborgare. De ”utvalda” som Jasper Lake så träffande benämnt sin film.

Men egentligen är det ointressant. Det intressanta är berättelsen om de som inte lärde sig läsa i skolan, som lekte bort sin barndom och aldrig kom igen. Elever med svagare begåvning, funktionsnedsättning och sämre hemförhållanden. Det är egentligen bara där man kan mäta en skolas framgång eller misslyckande. Det är lätt att bedriva skola för utvalda elever, oavsett kategori. Det svåra är att bedriva skola för alla barn, motverka segregering och utanförskap. Jag är full av beundran för skolor i Hammarkullen som får 90% av eleverna att bli godkända i svenska. Jag är inte ett dugg imponerad av att samma andel elever blir godkända i Engelska Skolan i Täby. Att ”lyckas” med den kategori elever som är ”utvalda” är ärligt talat enkelt, det klarar vilken skola som helst.

Som lärare på Kristofferskolan under många år hade vi ett betydande antal elever som var oerhört duktiga. Många sitter idag på höga poster i samhället, i kultur- och näringsliv, riksdag och myndigheter. Arkitekter, läkare, lärare, skådespelare, musiker och ingenjörer. Fascinerande duktiga personer som det har varit en glädje att få undervisa och följa under livets resa. Facebook är ju fantastiskt! Men hur har jag själv agerat på den tiden? Har jag verkligen sett dyslektikerna, de tysta eleverna längst bak i klassen? Såg jag mobbning, utfrysning och exkludering? Eller fanns den inte? Idag skulle jag säga: ja, den fanns. Och nej, jag såg inte eleverna som jag borde ha gjort. Jag såg inte alla elever. Jag, och många med mig på den tiden, lät oss fascineras av det blixtrande intellektuella, det välanpassade och framtidsorienterade som kom från Brommafamiljernas villor och kulturelitens självklara gemenskap i innerstan. De satte normen.

Jag anar samma fascination under Solviksskolans första årtioenden, men kanske av en något annorlunda kategori. De konstnärliga och modiga, som kunde måla, sjunga och klättra högst i repet var högst i rang. Det var drakarna i drakleken.Kanske var det för att i viss mån kliva över min egen skugga (ett bra tyskt talesätt) jag idag arbetar i grundsärskolan med elever med stora behov av stöd, omfattande funktionsnedsättningar och livslånga svårigheter att fungera i samhället, ja överhuvudtaget med andra människor. Så långt från ”de utvalda” man kan komma. I vår skola arbetar vi för de icke-utvalda, de exkluderade som förr i tiden satt inspärrade i järnburar på Vipeholm och Beckomberga och utsattes för experiment av fascistoida läkare. De som var bortvalda. Det är också en sida av waldorfpedagogiken med en djup etisk dimension. Lyssna på Göran Rosenbergs krönika i God Morgon Världen för en tid sedan, om Vipeholm och Årstahemmet.

https://sverigesradio.se/artikel/7601038

Det är en berättelse att vara stolt över, där man sannerligen inte behöver skämmas över waldorfpedagogiken. På sätt och vis är berättelsen om Solviksskolan även en berättelse om en tid, en epok, där liknande saker förekom lite överallt. Jag hör kollegor och vänner säga ”att så där var det på min skola också”. Tyvärr blir det dock väldigt lätt en ursäkt. Okey, vi gjorde fel, men det gjorde alla andra också.

På senare år har Solviksskolan närmat sig waldorfrörelsen igen, gått med i federationen och skriver uttryckligen på hemsidan att man följer waldorfskolans läroplan. Man har rektor och skolchef, skriver nationella prov och anpassar sig till regelverket. Ändå är det tydligt i filmen, att den gamla patriarken, den ursprunglige andliga ledaren fortfarande går runt på skolan som om han bodde där, vilket han ju faktiskt gör, är mentor åt en del lärare och kanske också chefsideolog? Jag hoppas jag har fel, men så ser det ut i filmen. Solviksskolan skulle behöva förklara vilken roll grundaren egentligen har idag, i maj 2021. (tillägg: sen jag skrev detta har Solviksskolan hört av sig och berättat att filmen är missvisande på den punkten utan att det är arrangerat för inspelningen, tack för förtydligandet!

Kommer Solviksskolan ur detta helskinnad, eller ser vi slutet på en 40-årig historia? Klarar experimentet av ett generationsskifte, kan det skaka av sig historien, pudla på allvar (halvpudlar räcker aldrig) och skriva sin egen vitbok? Är man beredd att ta in en oberoende granskning och lyssna även på de händelser som enligt filmaren inte ens finns med i filmen, men som är ännu värre enligt en intervju i Länstidningen den 4 maj. Han avstod att ta med dem eftersom de inte gick att verifiera. Ett tips är att ta lärdom av Svenska Akademin. Lägg korten på bordet, säg adjö till personer som står för gamla ideal, tvätta byken ordentligt, grundligt och offentligt.

Jag råkar bo så nära Solviksskolan man kan göra. Går ofta förbi, tittar in i de vackra klassrummen, njuter av de underfundiga hobbitshusen och de mäktiga klipporna runt skolan. Dörrarna är alltid öppna, det är varmt och välkomnande. På julbasaren brinner det alltid i kaminerna och det luktar mysigt och hemtrevligt. Ofta möter man, i varje fall innan pandemin, besökare från Tyskland och Nederländerna som fascineras av miljön och pedagogiken. En och annan familj har genom åren flyttat till trakten med stora familjer, allt för att kunna ha sina barn i Solviksskolan. En vän i Kina, högt uppburen skolmänniska, ville i första hand se Solviksskolan när han besökte Sverige för några år sedan. I en skog i Kina driver han och hans vänner en kopia, granne med en militäranläggning med höga stängsel. All mat lagas ute, eleverna bor på skolan i veckorna och gör i princip vad de vill. Jag tror inga myndigheter känner till dem, eller så har de mutat till sig en frizon. Familjerna tillhör stadens elit, säkert medlemmar i kommunistpartiet och mycket väl förankrade i samhället. Men barnen är ju utvalda, så det går bra. I klasserna går det 5-6 elever, mot 60-70 i en vanlig grundskoleklass. Deras barn kommer klara sig bra, ingen är orolig för det. De leker i skogen, odlar pumpor i trädgården och sjunger och spelar teater. De är fria individer i det kollektivistiska Kina, de står över massorna, får leka tills de tröttnar. För eller senare plockas de upp av sina väletablerade föräldrar, tar examen och blir nya makthavare.Jag har inte förrän i morse förstått varför de ser Solviksskolan som ett ideal.

Ikväll gråter jag för alla utsatta barn.

Categories: Debatt waldorf

3 Comments

Håkan Svenbro · 21/05/2021 at 09:18

Jag kommer ihåg hur några elever som varit mobbade i vanliga skolan på åttiotalet och nittiotalet fick en fristad i en Waldorfskola. Det hade varit på sin plats att intervjua även sådana fall och dessutom saknar man i filmen skälen till att solviksskolan uteslöts – Örjanskolan i Järna är såvitt jag vet till exempel en direkt följd av schismen inom waldorfrörelsen i Järna beträffande Solviksskolan. Och liknar ju inte Soviksskolan.

Det blir lika konstigt som att beskriva kristenheten i Sverige med Knutby som utgångspunkt. Det är väl detta som är problemet: att ett undantag får rollen som modell, att undantaget tänks klargöra en generell sjuklig fördold struktur.

Logiken ligger i linje med hur “migranter” beskrivs, av SD och andra, med någon kriminell terrorist som modellperson. Avvikaren är platsen där symtombilden är särskilt tydlig! Beskrivningen av terroristen spiller över på alla icke-terrorister. “Sådana är de alla i grunden”

En dokumentär borde innehålla något slags kommentar till detta problem för att undvika att den som tittar generaliserar på sådana sätt. Risken är annars att dokumentären blir konspirationsteoretisk, att man antyder att det finns en sjukdom som många, till synes symtomfria – är drabbade av.

Reflektioner efter filmen “De utvalda barnen, del 2” – Waldorf Online · 13/05/2021 at 21:21

[…] Reflektioner kring del 1 hittar du här. […]

Reflektioner efter filmen ”De utvalda barnen, del 3” – Waldorfbloggen · 20/05/2021 at 21:30

[…] Reflektioner efter filmen “De utvalda barnen, del 1” Reflektioner efter filmen “De utvalda barnen, del 2” […]

Leave a Reply

Your email address will not be published.