Av Örjan Liebendörfer 13 maj 2021

Reflektioner efter del 1 hittar du här.

I del 2 fortsätter resan in i det psykosociala mörker många av eleverna har i minne från sin skoltid på Solvikskolan. Berättelserna är starka och genuina och kan inte ifrågasättas. De flesta är från 80- och 90-talen, men någon även från början av 2000-talet. I inledningen handlar det om de strikta reglerna som fanns inom systemet, trots den skenbara anarkismen. Osynliga, icke nedskrivna regler som man måste förhålla sig till utan att de var officiella. Normer hur man skulle vara och bete sig, att vara fel utan att man kunde göra något åt det.

Vi får höra berättelsen om ”bänken” – en slags samtalsforum där alla satt i ring och ett barn i mitten. Förmodligen ett försök att lösa konflikter. Jag har aldrig hört talas om det förut men det låter som ett märkligt experiment utan grund i forskning, beprövad erfarenhet eller ens någon slags verklig plan. Ur ett värdegrundsperspektiv låter det vansinnigt. Kanske var det en del i anti-mobbningsprogrammet Projekt Charlie som användes på skolan (och många andra skolor i Sverige också).

Jasper Lake börjar söka rötterna till idealen, varifrån kom de? Här kommer som väntat bryggan över till antroposofin och Rudolf Steiner. Det går via begreppen ”hur det borde vara” och ”hur man skulle förändra människor”. Vad var tanken med allt, egentligen? En av de före detta eleverna pratar om en frälsarattityd, man skulle omvandla barnen till något. De före detta elevernas citat matchas elegant mot citat av Rudolf Steiner (tyvärr utan källor vad jag kan se, så lite svårt att kontrollera om de är korrekta och hur sammanhanget såg ut).

Ett kännetecken på ur vilken miljö filmaren själv kommer är uttrycket ”jag tror nästan alla jag kände hade porträttet av Steiner hängande på väggen”. Jag är själv uppvuxen i en antroposofisk familj, och ja, min pappa hade ett porträtt på skrivbordet. Man det hade sannerligen inte alla mina vänners föräldrar i Bromma runt Kristofferskolan. När vi på slutet får höra även Pär Ahlboms son berätta ser vi också en del i en uppgörelse med den egna uppväxten med föräldrar som inte sa ifrån, inte tog ansvar. En uppväxt med ”antisarna”. En förälder säger att det var ett slags medberoende, en av eleverna pratar om tystnadskultur. Och stark lojalitet. Det stämmer med min bild av skolans förhållande till myndigheterna vid inspektion. Alla sa samma sak, då var det svårt att leda missförhållanden i bevis (vilket inte fråntar svenska skolmyndigheters slappa attityd och svaga ansvarstagande för barnens rättigheter).

Ett stycke handlar om temperamenten, personlighetstyperna. Det förvånar mig vilken tyngd skolans lärare verkar ha lagt vid temperamenten. Många waldorflärare känner naturligtvis till det och det var nog en viktigare del av lärarutbildningen på 70-talet än vad det är nu. Då skrevs böcker om ämnet och det var lite av en trend. På samma sätt som vi på 2000-talet sett spekulativa pseudovetenskapliga bestsellers som tex Omgiven av idioter av Thomas Eriksson. Synsättet har starka Jungianska drag men kommer ursprungligen inte från Steiner (vilket hävdas i filmen) utan från Antiken (Empedokles). Vi berörde frågan i vår bok Waldorfpedagogik (Studentlitteratur, 2013, sid 262). Vi skrev då: ”Steiner använde sig av den här terminologin från den grekiska filosofin och menade att läraren bör intressera sig för barnens temperament. Det är dock viktigt att framhålla att temperamenten endast är en pusselbit i den komplexa bilden av en människa, andra viktiga faktorer är arv och miljö. Waldorfpedagogikens grundidé är att se till hela människan och där är temperamentet en aspekt bland många andra”. Vi skrev också att ”Inget temperament är bättre än något annat”. I filmen ställs den retoriska frågan om det var nästan som en betygsskala och uppenbarligen användes det som en kategorisering som man även förde in i samtalen med eleverna.  Det är ett synsätt och metod som jag tror känns främmande för flertalet waldorflärare idag. Det har nog betraktats som ett tabu att tala om den typen av frågor med eleverna.

Hela historien om Boll-Olle och rättegången var helt okänd för mig innan jag ser filmen. Historien illustrerar i all sin sjukhet det utanförskap som hela Solviksimpulsen nog levde i under den tiden. Vi mot dom, lojalitet inåt och förlöjligande av omvärlden är väl minst sagt typiska sektdrag. Fysisk aga verkar också ha använts som metod, som om det var på 1800-talet.

Det är dock väldigt bra att filmen i den senare delen verkligen trycker på att Solviksskolans tolkning av Steiner skiljde sig från andra waldorfskolors. ”Vi pluggade Steiner, inte vad waldorfrörelsen ville och försökte förstå vad det handlade om” säger Ahlbom. En god vän liknande det uttalandet med den strikta protestantismen, den som går tillbaka till källorna (bibeln) och inte bryr sig om etablerade former som dominerar (katolicismen).

Det beskrivs helt riktigt hur Solvikskolan uteslöts ur den svenska waldorfgemenskapen och gick sin egen väg. Som jag redan skrev i mitt första inlägg såg man sig som mycket bättre och högre. Bilden av stödet från omvärlden är enligt mina minnen överdrivet, men det fanns absolut fans runt om i världen. Problemet var att de inte fanns i någon större omfattning i Sverige, ja inte ens i Järna. Skolan förblev ganska isolerad ute i skogen i Ytterjärna.

Sammanfattningsvis illustrerar filmen till stor del hur en idé kan kidnappas av starka karismatiska personer som snart omgärdas av följare i en framväxande tystnadskultur.

Hur ser waldorfskolan och pedagogiken ut idag? Den antroposofiska synen på barnets utveckling finns med, men har inte den betydelse som fanns från början. Många waldorflärare skulle knappast kalla sig antroposofer. Idag har också helt andra impulser blivit en viktig del av identiteten, tex från den nutida barnpsykologin och pedagogiken. Allt färre läser Steiners böcker nu för tiden. Det finns en del som ser på detta med förfäran och pratar om att skolorna förlorat sin identitet, andra talar om utveckling och modernisering. Det vi ser är också är en betydande generationsväxling, idag är de flesta 40-talisterna som utbildades vid seminariet i Järna borta från skolrörelsen. I filmen ser vi en del av dem som pensionärer.

För några år sedan var vi några som drev ett utvecklingsprojekt vi kallade Waldorf 2.0. Frågeställningen om identitet och utveckling var central i de samtalen. Känns som att de väcks till liv igen genom filmen om Solvikskolan. Tack Jasper Lake!

Vad kan vi som verkar för och i en nutida waldorfskola ta med oss från filmerna om de utvalda barnen? En sak är hur lätt det verkar att i sin blinda tro gå över till medberoende, tystnadskultur och lojalitet som i mångt och mycket ignorerar samhällets värdegrund och skolans styrdokument. Vuxenperspektivet blir viktigare än barnperspektivet, föreställningar och tolkningar viktigare än förnuftet.

Categories: Debatt waldorf

6 Comments

Viktoria · 16/05/2021 at 19:53

Tack intressant sammanfattning. Denna dokumentär har väckt mycket inom mig som förälder till barn som snart gått 9 år i Waldorfskola. Mariaskolan i Järna. Jag upplever dock att det har funnits en transparens inom skolans organisation och öppen dialog inför myndigheter och föräldrar. Med anonyma trivselenkäter till Skolverket och samtalsforum i olika format. Jag upplever att det finns ett barnperspektiv och elevdemokrati. Så det känns oerhört positivt! Solviksskolan har alltid varit den mest radikala Waldorfskolan i Järna. Men den har med all sannolikhet förändrats mycket i dag mot på -80 -90talet. Det sista avsnittet kommer att visa mer hur skolan fungerar i dag, vad jag hört.

Mats Selander · 20/05/2021 at 13:54

Tack Örjan för att du skriver detta. Jag har ju en dotter på din skola och jag och min fru funderade lite på hur skolledningen (bland annat du) såg på den här dokumentärserien. Låt mig bara tillägga att vi aldrig upplevt något på vår dotters skola som påminner om den sekterism och anarki som framkommer i dokumentären (de två första avsnitten jag sett i alla fall). Vi har en enormt positiv erfarenhet av Solberga by. Men det känns bra att få den “vettighet” vi sett på vår dotters skola bekräftad av dig på detta sätt. Du skriver klokt, ärligt och medkännande. Det inger förtroende. Och de pyttesmå frågetecken vi hade hjälper du till att räta ut. Tack för det! /Mats Selander

Lisbeth Hagerman · 23/05/2021 at 12:55

tack Örjan för dina inkännande och insiktsfulla reflektioner, och att du så öppet erkänner din egen roll i sammanhanget. De behövs i samtalen inom och utom Waldorfrörelsen efter dessa filmer.

    admin · 24/05/2021 at 06:34

    Tack!

Reflektioner efter filmen “De utvalda barnen, del 1” – Waldorf Online · 13/05/2021 at 21:23

[…] Reflektioner efter den andra filmen hittar du här […]

Reflektioner efter filmen ”De utvalda barnen, del 3” – Waldorfbloggen · 20/05/2021 at 21:27

[…] Reflektioner efter filmen “De utvalda barnen, del 1” Reflektioner efter filmen “De utvalda barnen, del 2” […]

Leave a Reply to Reflektioner efter filmen ”De utvalda barnen, del 3” – Waldorfbloggen Cancel reply

Your email address will not be published.