Av Örjan Liebendörfer

Nu är det möjligt att summera de tre filmerna och ge några sammanfattande reflektioner. Men först en betraktelse kring den tredje filmen.

Om du inte läst mina tidigare inlägg rekommenderar jag att du gör det först, du hittar dem här:

Observera att de inläggen är skrivna löpande efter varje avsnitt, jag hade alltså inte sett hela serien när jag skrev dem.

I den tredje filmen får vi ännu mer kontakt med den ”andlige rektorn” Pär Ahlbom och delar av hans familj.

Den retoriska frågan ”många brukar ju sätta ett likhetstecken mellan antroposofi och waldorf” leder till Ahlboms ”ja, det stämmer, det ena är inte tänkbart utan det andra” och det sätter tonen för resten av filmens resonemang. Det framgår som tur var att det framför allt var Ahlboms tolkning av antroposofin som gällde. Likaså får vi höra om hur barnen står närmare änglarna och andra grubblerier från den 88 åriga chefsideologen.

Jasper Lake konstaterar att ”tankarna om ett annalkande hot ligger till grund för hela waldorfpedagogiken”, oklart om det är Ahlbom som säger det eller om det är en slags objektiv sanning. Här saknar jag verkligen en källa på ett väldigt generellt uttalande.

Erik Norlin säger samma sak som jag skrev i mitt första inlägg: vi kämpade för en waldorfskola som Steiner skulle ha velat ha den. Ett uttalande som är minst sagt märkligt eftersom Steiner själv ledde och var med och utvecklade den första waldorfskolan i Stuttgart i sex år, från 1919-1925 och vars första läroplan skrevs redan 1921. Min erfarenhet är att just det arroganta uttalandet präglade Solviksskolans förhållande till waldorfrörelsen under lång tid.

Berättelser om smärta och skräck, nära döden upplevelser och gränslöst beteende från lärare avlöser varandra. Lärarna fick uppenbarligen fria händer att göra som de ville, experimentera med eleverna och leva ut sina idéer. Det fanns inga styrdokument, ingen ledning och ingen utbildning hos lärarna. Att vara outbildad verkar ha varit ett viktigt kriterium för anställning (och förmodligen att ställa upp till mycket låg lön).

Vi får ta del hur fd elever redan som barn fått höra vad de gått igenom i tidigare liv. Oklart om det är i skolan eller familjen eller någon annan stans, det flyter ihop som så många gånger i filmen. Jag återkommer till det senare, men det är en av filmernas verkliga svagheter. Men karmiska spekulationer verkar ha varit vardag i Pärs kollegium men när skolinspektionen kom blev man plötsligt waldorfskola för att inte framstå som antroposofiska. Hela resonemanget om handikappade människor är groteskt även om jag kan tänka mig att det har förekommit även i andra sammanhang. Det ligger väldigt långt från den värdegrund jag förbinder med antroposofin.

Vad är min sammanfattning av de tre filmerna?

  1. Det är i grunden mycket viktiga berättelser som kommit fram. Inte bara om Solviksskolan utan också, med i varje fall viss bärkraft, för andra waldorfskolor och faktiskt även hela skolväsendet. Vi ser exempel på när en slags blind tro och extremism ersätter ett öppet sinne, vetenskapligt forskningssätt och kritiskt tänkande. Lägg till några starka personligheter, ledare med ambitioner som andliga förebilder och mixen är direkt skadlig. Det sa min far redan i slutet av 70-talet. Tyvärr är han inte i livet längre men jag hör fortfarande hans ord.

Självklart väcker det frågor för alla som arbetat i ”vanliga” waldorfskolor. Vilka berättelser finns även i våra verksamheter? En hel del har dykt upp på nätet och i artiklar genom åren. De är svåra att kvantifiera, är de många eller få? Är de fler eller färre än från andra skolor? Någon skrev att det behöver belysas i forskning för att kunna verifieras. Det är ju inte ens säkert att de är sanna om man ska vara noga. Jag tror waldorfpedagogiken och antroposofin måste öppna upp sig för den typen av berättelser och se vad man kan lära sig, vad kan vi ta med in i framtiden.

  • Det är också en berättelse som återspeglar en stor naivitet i arbetet med kränkningar och utsatthet i skolan. En brist som fanns i stora delar av skolväsendet, men jag tänker att det traditionella kollegiala ledarskapet i waldorfskolorna varit ett problem som faktiskt förstärkte risken för kränkningar. Den vanligaste kritiken jag hörde som lärare på Kristofferskolan och även framförde som elev var att det fanns ett slutet kollegium där alla och ingen var ansvarig. Det var en upplevelse som föräldrar och elever delade. Ja säkert en del lärare också. I början av 2000-talet bestämde regeringen att waldorfskolorna inte skulle vara undantagna från kravet på rektor. Kanske var det räddningen för waldorfskolorna som sedan dess utvecklats starkt, vuxit och absolut blivit mer orienterade på barnens rätt och styrning enligt skollag, läroplan och andra vägledande dokument. På det hela taget har waldorfskolorna blivit bättre på många sätt, det gäller även Solvikskolan. Ingen skola är förstås perfekt, men min gissning är att tex kränkningar inte är vanligare i waldorfskolor idag än i andra skolor. Metodiken att motverka kränkningar är idag likartad och orienterad mot skolans styrdokument.
  • Filmen återspeglar en koppling mellan waldorfpedagogik och antroposofi som känns förlegad och mossig. Waldorfskolan seglar sedan länge för eget segel och är större än antroposofin. Att ”antroposoferna” skulle styra waldorfskolan som ett Illuminati är inget annat än konspirationsteorier. En och annan skulle kanske önska att det var så, men det är det inte. Karmaspekulationer och kategorisering i temperament är knappast något som präglar waldorfskolor någonstans i Sverige. I stället är kollegierna väldigt upptagna med likabehandlingsplaner, kvalitetsarbete, timplaner och andra processer av styrdokument från staten. För jävligt tycker nog en och annan, men det är ett faktum. En ny generation waldorflärare skapar utbildningsvideos på You Tube, använder pekskärmar och chromebooks i klassrummet. Men de målar också vått-i-vått och ritar vackra bilder på svarta tavlan. Jag säger bara: välkommen ut i verkligheten Jasper Lake, du kommer bli förvånad.

Är det också tillåtet att kritisera själva filmen?

Låt mig än en gång betona att det är en viktig film och hög tid att de före detta elevernas berättelser kommer fram. Likaså att det granskas vad kontrollerande skolmyndigheter egentligen hade för sig som uppenbarligen lät detta pågå år efter år.

Men ändå, det finns en hel del som skaver med själva filmprojektet. Låt mig nämna en del:

  • Trots att det uppenbart finns hundratals elever som även i efterhand har en huvudsakligen positiv bild av sin skola kommer de knappt fram och får en röst. När jag dessutom hör berättelser om att de som är med i filmen känner att deras långa intervjuer klippts ner med fokus på just de mest extrema händelserna börjar jag tvivla på researchens kvalitet. Någonstans blir det ändå inte en berättelse ”Om en skola” som filmaren vill göra gällande, utan snarare en berättelse om några elevers och lärares upplevelse av en gemensam skoltid. En särskilt objektiv bild av Solvikskolan har vi knappast fått. Men en bra berättelse och en vacker och tankeväckande film, men det kanske var meningen.
  • Projektet har uppenbarligen också inspirerats av Erik M Nilssons famösa film om Kristofferskolan 1968 (som fälldes i Radionämnden) och som nu påpassligt åter lagts ut på SVT Play. Klipp ur den filmen finns med i De utvalda barnen. Den filmen fick mycket kritik eftersom den lanserades som en subjektiv dokumentär. Idag är det väl inte så ovanligt, men nog tar Jasper Lake rygg på den traditionen. Om man känner till bara en del av filmarens bakgrund finns en styvfar som jobbade på Solviksskolan under de åren Jasper var elev. Han finns med i filmen men nämns inte vid namn. Även Pär Ahlboms barns relation till sin far blir en del av berättelsen. I det läget får i varje fall jag en dålig smak i munnen. Det känns snaskigt och integritetskränkande.
  • Filmens egentliga budskap finns ju i den tredje filmen: antroposoferna försöker omvandla och träna barn i detta liv för att de ska få det lättare i nästa. Detta påstående måste ju bevisas, och som hjälp har man haft två researchers som nämns i eftertexterna. Jag vet att de gjort åtskilliga långa intervjuer med personer som inte finns med i filmen och även studerat en del dokument och säkert googlat en massa.  På Twitter skriver en av journalisterna som gjort researchen följande:

Missa inte del två. Där får vi komma närmare det Waldorfskolor ogärna talar om: idéerna om andevärlden, reinkarnation, o olika barntyper. En ideologi/religion som utvecklades av ockultisten Rudolf Steiner, o som har tydliga kopplingar till den mobbingkultur fd elever vittnar om.

…..


Den andlighet vi talar om, inom Waldorf, handlar inte om att betona människovärdet men kalla det för andlighet. Det är en väldigt specifik sorts ockultism med ett specifikt innehåll. Man tror att vår värld styrs av andevärlden, på inkarnation o på att personlighet, o agerande är direkt kopplat till vad som skett när de varit i andevärlden o vad som skett i deras “tidigare liv”. Det handlar om alltigenom ovetenskapliga idéer om hur världen och människan är uppbyggd och fungerar. O det är dessutom en tro som skolorna helst håller hemlig för omvärlden.

Det här sättet att uttrycka sig känner jag väl igen från olika grupperingar som sedan länge sprider kritik om antroposofin, inte minst i sociala medier. Grupperingar som ser nedläggningen av Vidarkliniken som en första seger, där nästa projekt är waldorfskolan. Några andra i samma gruppering har de senaste dagarna viftat med storsläggan i artiklar och krönikor i olika tidningar. Det känns ju inte precis som researchen gått in i projektet med en neutral saklig hållning.

  • I del 2 och 3 finns ett större antal citat av Rudolf Steiner med. De syftar till att illustrera hur strikt bokstavstrogna Solvikskolans lärare är och att det är antroposofin som styr allt agerande. Jag har bett SVT om källhänvisningar till citaten. Det är ju alltid intressant att kolla upp om de är korrekta, eventuellt översatta och i vilket sammanhang citaten är uttalade. Det är ju tex känt att majoriteten av Steiners uttalanden nedtecknades av stenografer och aldrig godkändes av honom själv. Som svar fick jag 4 titlar, varav en på tyska. Jag har bett igen om riktiga källhänvisningar men det har jag inte fått. Tydligen tycker de att jag ska sätta mig och leta efter just deras citat i flera hundra sidors text. Över lag känns själva härledningen svag och skulle knappast stå pall för en kritisk och akademiskt orienterad granskning. Flera uttalanden i filmen är generaliserande och utan källor. Kanske är det vad man får vänta sig av en dokumentär men det försvagar onekligen bevisföringen.
Categories: Debatt waldorf

6 Comments

Cecilia Örtenheim · 21/05/2021 at 09:08

Bra skrivet! Men det var Jaspers styvfar inte svärfar som jobbade på skolan.

    admin · 21/05/2021 at 17:28

    Jag vet, skrev fel bara, ändrat nu!

Johan Svenstrup · 21/05/2021 at 19:53

Örjan! Du skriver: “Karmaspekulationer och kategorisering i temperament är knappast något som präglar waldorfskolor någonstans i Sverige.” Den 22 oktober 2015 ordnade Lunds Waldorfskola en studiedag för Skånes Waldorfskolor. Huvudtalare var Ursula Flatters som ägnade en stor del av sitt föredrag åt just kategorisering. Detta var en del av två studiedagar med temat “fördjupande studier i den antroposofiska människosynen med Dr.Ursula Flatters från Vidarkliniken.” Ursula talade bl a om sambandet mellan kroppens fysionomi och personens karaktärsdrag. Delar av föredraget hade en unken stank av rasbiologi och kvasivetenskap men mest anmärkningsvärt var nog kollegiets igenkännande nickningar, och den totala avsaknaden av ifrågasättande. Kanske för att de faktiskt praktiserade kategorisering och att det var en del av skolkulturen i Hardeberga. Hur tänkte du kring dessa delar av Ursulas föredrag? Du deltog ju eftersom du då var rektor för skolan.

    admin · 23/05/2021 at 08:02

    Hej Johan! Tack för påminnelsen! Ursäkta att det dröjde någon dag att svara, många inlägg just nu!
    Jag minns det väl, och jag måste säga att jag idag skulle ha sagt nej till det upplägget. Det fanns ett intresse hos lärarna att lyssna på Ursula, därför bjöd vi in henne. Håller väl dock inte riktigt med dig om stanken av rasbiologi och kvasivetenskap, den tolkningen får stå för dig. Jag tycker inte heller det praktiserades kategorisering på det sättet du menar i Hardeberga, men historiskt har det nog funnits lite mer. Jag upplevde aldrig den typen av samtal på skolan i tex kollegiet eller elevhälsan. Just i Hardeberga har det ju funnits en del kopplingar med Solviksskolan tex.

Tullia Mednickson · 23/05/2021 at 18:26

Hej Örjan! Har du möjlighet att berätta vilka kopplingar som funnits mellan Hardeberga och Solvik?

    admin · 24/05/2021 at 06:33

    Hej! Det har funnits lärare som jobbat på Solvik först och sedan i Hardeberga. Det är dock ganska länge sedan så vitt jag vet.

Leave a Reply to admin Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *