Av Christine Liebendörfer

Här följer en berättelse om undervisningen i årskurs 2 i waldorfskolan. Texten bygger på uppdaterade avsnitt av boken Waldorfpedagogik (2013, Studentlitteratur), En väg till Frihet (2016), Lgr11 samt egna erfarenheter och tankar.

Läs gärna vidare i boken Waldorfpedagogik eller se andra avsnitt på waldorfbloggen.nu.

Planering av läsåret i årskurs 2

Formteckning 1 – 2 veckor

Svenska 4 – 5 veckor Legender

Matematik 4 – 5 veckor

Höstlov

Svenska 4 veckor Legender

Matematik 4 veckor

Jullov

Formteckning 1-2 veckor

Svenska 4 – 5 veckor Fabler

Matematik 4 – 5 veckor

Sportlov

Svenska 4 – 5 veckor Fabler

Påsklov

Matematik 2-3 veckor

Svenska 6 veckor (fram till sommaren) Franciskus

Årskurs 2

I årskurs 2 varierar perioderna mellan svenska, matematik och formteckning. Oftast kan det kännas bra med att inleda terminerna med ett par veckor formteckning. Resten av året kan man ha en formteckningslektion/vecka, alternativt ha en morgonlektion med formteckning/vecka.

I ämnet svenska tar man förutom elementär grammatik upp Fabler, Legender och Natursägner. Det är viktigt att eleverna får pröva att författa korta egna texter och inte bara skriva av text, även läsning behöver ges utrymme. I matematik är det viktigt att eleverna får öva självständig räkning regelbundet.

Alla morgonlektioner bör ha en kortare/längre rytmisk del, det vill säga rörelsedel med sånger, verser och lekar. Ofta är det bra att följa årstiden och/eller periodens innehåll (se tillexempel matematik nedan). 

Ur boken Waldorfpedagogik om årskurs 2 (2013, Studentlitteratur)

De första två skolåren i en waldorfskola har en likartad prägel. Det som blev påbörjat under första skolåret förs vidare, så att barnen livfullare och mer självständigt finner sig till rätta i de olika ämnena. Nu ska de första kunskaperna bli befästa och utvecklas vidare till nästa nivå, bokstäverna växer samman till ord och meningar som kan bli lästa och skrivna, talen blir till matematik. Berättelsestoffet ändrar karaktär, i årskurs 2 lämnar vi så småningom sagans värld och bekantar oss dels med de korta, kärnfulla fablerna, dels med de längre och beskrivande legenderna. Fablernas roller är gestaltade av djur som uppvisar mänskliga egenskaper, det är ju egentligen oss människor det handlar om. Fablerna kan på ett sätt som barnen kan ta till sig, berätta om både dråpliga och mer allvarliga händelser i livet. En bra kontrast till fablerna är legenderna. Där fablerna ger en kritisk skärpa, ger legenderna en respektfull beundran. Här handlar det om människor som varit vägledda av en inre röst och som ofta tagit på sig att gå lidandets väg för att hjälpa sina medmänniskor. Traditionellt finns betydligt fler legender berättade med män i huvudrollen. Därför är det viktigt att lyfta fram kvinnorna så att balans uppstår. Den heliga Birgitta, Syster Clara (i legenden om Franciskus) och Lucialegenden av Selma Lagerlöf är några exempel.

Det är viktigt att berätta legender från olika religioner, om Muhammed, Buddha och Krishna. Även andra, ickereligiösa legender från olika delar av världen passar fint i årskurs 2. Det legenderna berättar om goda hjälpande människor är det väsentliga, inte vilken religion de kommer från!

Fabel, latin för anekdot eller saga, är en kortare, allegorisk berättelse och de förmänskligade djuren i fabeln åskådliggör oftast en moralisk lärdom. Fabler har funnits i många delar av världen under lång tid. Fablerna i Europa anses härstamma från Aisopos, som tros ha levat i Grekland under 500-talet före Kristus. Djuren i fablerna har oftast stereotypa egenskaper, räven är slug, sköldpaddan långsam och björnen stark. Undervisningen bygger på det bildmässiga och konstnärliga så att de abstrakta och teoretiska begreppen får liv.

Med fablerna kommer också möjligheten för barnen att återberätta skriftligt på egen hand. Deras första texter består oftast av bara några få, korta meningar, men det är viktigt att de får öva sig att skriva självständigt också, inte bara skriva av texter.

För den kulturens framtid har ett nyanserat uttryckssätt stor betydelse. Om de vuxna runt omkring barnet kan tala på ett vårdat sätt med varandra hjälper vi till att skapa en människovärdig existens.

Modersmål

Språk är människans främsta redskap för att tänka, kommunicera och lära. Genom språket utvecklar människor sin identitet, uttrycker känslor och tankar och förstår hur andra känner och tänker. Att ha ett rikt och varierat språk är betydelsefullt för att kunna förstå och verka i ett samhälle där kulturer, livsåskådningar, generationer och språk möts. Att ha tillgång till sitt modersmål underlättar också språkutveckling och lärande inom olika områden.

Lgr 11

Sedan barnen via bilden lärt sig att rita och sedan skriva de stora bokstäverna i årskurs 1 och 2, lär de sig i årskurs 2 först skriva och känna igen bokstäverna och därefter skriva korta texter som de sedan läser. I årskurs 2 övergår man från att använda versaler till de små bokstäverna. Välskrivning av både stora och små bokstäver är bra att ge som läxa. 

Under läsåret övar man läsning av tryckt text i någon läsebok.

Exakt vad som händer med varje bokstav bestämmer läraren oftast tillsammans med barnen. Genom att de känner sig delaktiga blir det ”deras alfabete” som växer fram. Därför blir det inga abstrakta, nya skrivtecken som ska läras in.

När klassläraren själv ger barnen en berättelse som fortsätter från dag till dag, blir undervisningen metodisk och kan utformas på ett sätt som passar barnen.

I modersmålsundervisningen är utgångspunkten att genom språket förbinda människans inre och yttre värld med varandra. Språk och litteratur är ämnets centrala innehåll. Med språket får människan tillträde till sin omvärld, förmåga att tänka och forma begrepp. Utbildning och träning i språkets bruk, dvs. i konsten att i tal och skrift korrekt uttrycka ett innehåll, nyanser och stilvalörer, innebär samtidigt en ökad förmåga att tänka klart.

Under mänsklighetens medvetenhetsutveckling har bokstavstecknen utvecklats ur bildskriften. I Waldorfskolan går barnen samma väg – dvs. från det viljeartade och konstnärligt upplevbara till det begreppsartade – från handens verksamhet till huvudets aktivitet.

En väg till frihet, 2007

Formteckning är en viktig förberedelse även för arbetet med bokstäver och skrift. Handen får övning att forma linjer och figurer. Genom lärarens berättelser uppstår inre bilder hos barnet. Ur dessa bilder växer bokstavstecknen fram. Denna kunskapsväg, där livfulla berättelser och eget skapande ges mycket utrymme, innebär näring och glädje även åt de barn som vid skolstarten redan kan läsa.

I många waldorfskolor får legenden om Franciskus avsluta årskurs 2. Det är en både spännande och gripande berättelse om den rike köpmanssonen som får en uppenbarelse och sedan vill hjälpa behövande människor. Genom sin godhet får han människorna att vilja göra gott.

När klassen lärt sig skriva med små bokstäver är det dags att skriva med färgpennor. Kritorna använder barnen från och med nu bara till teckning. Först i årskurs 4 kan det vara lämpligt att börja teckna med färgpennor, de kommer också väl till pass i den första biologiperioden (se årskurs 4). Det är oftast olika hur snabbt barnen i klassen skriver. Några präntar noggrant bokstav för bokstav, andra skriver med betydligt mer flyt. Därför kan det vara bra att varje barn får skriva så mycket som just det klarar av. För några blir det flera sidor, för andra kanske bara hälften så mycket. Men själva basen i berättelsen finns med och alla kan känna sig nöjda med sin insats och sin arbetsbok. På samma sätt kan man göra med teckningarna. De barn som lägger ned mycket tid för att åstadkomma bilder med många detaljer, kanske inte behöver rita alla bilder, utan bara de viktigaste. Just att individuellt anpassa varje barns arbete med sina böcker/periodhäften är något som det finns stora möjligheter till i waldorfskolan.

Matematik

Under årskurs 1 blev talkvalitéerna befästa. Med stor omsorg och genom en bildrik berättelse har barnen fått en grundläggande känsla för varje tal upp till ca 20. Genom huvudräkning har alla räknesätten övats. Också själva begreppet räknesätt har blivit förmedlat till barnen via bilder. I den första matematikperioden i årskurs 2 kan det vara på sin plats att repetera räknesätten, men nu med en helt annan berättelse.

I årskurs 2 kan eleverna få höra om Kung Addition, Drottning Subtraktion, Kung Multiplikation och Drottning Division, fyra regenter som bor i var sitt rike. De fyra kungligheterna kan få representera också de fyra temperamenten:

• Addition – flegmatisk kvalité

• Subtraktion – melankolisk kvalité

• Multiplikation – sangvinsk kvalité

• Division – kolerisk kvalité

Berättelserna om de fyra räknesätten kan utvecklas till charader eller teater. Barnen blir delaktiga och får också agera och komma med förslag. Huvudräkning vävs in i berättelserna och återigen övar barnen flitigt med olika rörelselekar, kastanjer och bönor.

Nytt för årskurs 2 kan vara införandet av rispåsar (10×10 cm till ¾ fyllda med ris). Med dessa kan man jonglera som kung Multiplikation! Man kan balansera en rispåse på huvudet samtidigt som man i ringen ger vidare rispåsar, eller kasta rispåsar (i gångertabellerna) till varandra två och två eller i mindre grupper. Alla övningar med rispåsar går också bra att genomföra utomhus. Att kombinera mycket rörelse och fysisk aktivitet, med koncentrerad huvudräkning blir oftast lyckat. Barnen har ett stort rörelsebehov och trivs med att ”räkna med hela kroppen”, samtidigt som de också behöver komma till ro med huvudräkning (Läs mer i Henning Andersens Regn og hopp, 1984). Målet för varje morgonlektion under räkneperioderna är därför en balanserad harmoni av rörelse och stillhet – tillsammans och enskilt.

För de tysta räknestunderna i årskurs 2 – den självständiga räkningen – finns räknepapper med talen uppskrivna. Barnens uppgift är att räkna i huvudet och skriva svaret. Det här är helt nytt, året innan har barnen fått skriva av hela talen i sina böcker. Efter att barnen räknat färdigt ett papper, kan de hämta ett facit (kopior på färgat papper) och rätta själva. De snabbaste barnen kan gladeligen räkna bortåt 10–15 räknepapper på en tyst räknestund (och rätta själva), de långsammaste barnen klarar kanske ett räknepapper. Istället för att rätta tal, kan läraren koncentrera sig på de elever som har behov av hjälp. Eftersom alla barn har någonting att göra, blir klassen självgående under räknestunderna. De barn som behöver lite extra hjälp sätter sig i ett hörn av klassrummet, där de tillsammans med läraren, i lugn och ro kan gå igenom räknesätten en gång till. De allra flesta barn klarar utmärkt att hålla jämn takt med klassen om bara deras lärare har möjlighet att hjälpa dem tillräckligt mycket.

Under matematikperioderna i årskurs 2 kan man införa 4-talslapparna. En 4-talslapp är ett papper med fyra rutor. I varje ruta finns ett tal. Alla fyra räknesätten är representerade. Barnen räknar på egen hand, genom tyst huvudräkning, de fyra talen varje morgon och deras resultat ger en god bild av vilka räknesätt de är säkra/osäkra på.

I årskurs 2 räknar man endast huvudräkning, man ställer inte upp några tal utan sparar algoritmerna till årskurs 3. Algoritmer är abstraktare än huvudräkning och kan med fördel vänta lite. Om matematiklektionerna till största delen består av algoritmer, blir det i längden något mekaniskt över räkningen som försvårar taluppfattningen. Med för mycket algoritmer kan det också bli svårare att stimulera barnens kreativa och logiska tänkande och förmågan till problemlösning.

Det är viktigt att också tala matematik, barnen får beskriva hur de tänker. I stället för att rätta felen kan läraren gå in och ändra i tankeföljden, precis där det blev fel väg som valdes.

Lika viktigt som att komma fram till ett svar i räkningen, är att kunna beskriva hur man har tänkt.

Formteckning

Formens dynamik i den stelnade bilden är inte alltid genomskådlig för ett barn. Det kan t.ex. vara flera stora steg fram till en bokstav, siffra eller geometrisk figur. Att ur ögats och handens rörelse och skicklighet småningom få arbeta sig fram till sådana tecken och former är därför välgörande för ett obundet och plastiskt – men ändå medvetet förhållande till främst läsning och skrivning samt till geometriska grundelement. På ett subtilare plan fostras även omdömet genom krav på skönhet, balans, fantasi och ökande grad av exakthet.

En väg till frihet, 2007

Undervisningen i formteckning strävar efter att ge stöd för skrivinlärningen och lägga grund för geometrin. Eleven uppnår gradvis allt större säkerhet i samspelet mellan öga och hand och utvecklar förmågan att själv bedöma när en form är välbalanserad och korrekt avbildad. Vidare utvecklar barnen fantasin, särskilt vid formförvandlingar.

Det raka och det böjda är grundelementen i formvärlden. Undervisningen i formteckning skolar tanken, känslan och viljan. Formteckning ska inte förväxlas med fritt skapande, vilket eleverna ges rikliga tillfällen till i andra ämnen. Vanliga former är löpande, ornamentartade, slutna sigill- och speglingsformer samt formförvandlingar i bildserier.

I årskurs 2 utvecklas formteckningen till att gälla även spegelformer. Också då kan rörelser vara till hjälp. Två barn står mitt emot varandra, det ena barnet får spegla det andra barnets rörelser. Vad som är vänster för det ena barnet är höger för det andra. En ökad medvetenhet krävs för att formen ska bli riktig.

Främmande språk

I årskurs 2 behöver man ta hänsyn till barnens växande tankeförmåga. De behöver nu något längre och mera anspråksfulla texter att lära sig utantill. Att framföra små spel, där enskilda elever har roller att lära sig utantill, brukar vara populärt. Under årskurs 2 introduceras skrivandet och läsandet. Grammatikens grundelement övar barnen muntligt, som till exempel ental/flertal, personliga pronomen, ägandepronomen. Recitation tillhör varje lektion, repertoaren och ordförrådet växer och omfattar vid sidan av talspråket verser av olika slag där det poetiska och konstnärligt formade språket framträder.

Bild

Bilder har stor betydelse för människors sätt att tänka, lära och uppleva sig själva och omvärlden. Vi omges ständigt av bilder som har till syfte att informera, övertala, underhålla och ge oss estetiska och känslomässiga upplevelser. Kunskaper om bilder och bildkommunikation är betydelsefulla för att kunna uttrycka egna åsikter och delta aktivt i samhällslivet. Genom att arbeta med olika typer av bilder kan människor utveckla sin kreativitet och bildskapande förmåga.

Lgr 11

Bildämnet och det konstnärliga skapandet är centralt i waldorfskolan. Redan från årskurs 1 får eleverna möjlighet att utveckla sitt bildskapande genom olika tekniker och uttryckssätt. I akvarellmåleriet får kreativiteten utlopp i ett flöde, inget är stillastående, allt är möjligt och formen hela tiden stadd i förändring. Eleven kan fullständigt gå in i upplevelsen av färgen. De tre grundfärgerna, gult, blått och rött utvecklas vidare genom komplementfärgerna och ger så småningom mer brutna färger, på så vis förs alltmer avancerade färgblandningar in och svårighetsgraden stegras genom åren.

Tekniken i akvarellmålningen kallas för vått-i-vått, på våta papper målar man med flytande akvarellfärger. På många sätt blir målandet förenklat genom vått-i-vått-tekniken, färgerna flyter lätt ut på pappret och kan också blandas enkelt med varandra. Övergångarna

mellan färgerna kan bli mer eller mindre mjuka. De skarpa kontrasterna är inte lika framträdande. Därigenom är målningen i mångt och mycket motsatsen till formteckning.

Detta visar sig också i målningsuppgifterna. I årskurs 1 och 2 försöker man måla så lite föreställande bilder som möjligt. Man utgår från färgernas kvalitéer genom att berätta en kort ”målningssaga”. Sedan får barnen självständigt, utifrån sin egen inre bild, tolka uppgiften och måla sin egen bild. Färgerna presenteras och målas först enskilt och sedan tillsammans. Mot slutet av årskurs 1 kan så alla färgerna användas i uppgifter där det behövs, men man fortsätter också att måla med bara en eller två färger framöver.

Att uttrycka sig genom olika färger kan på ett harmoniskt sätt ge utlopp för de mest dramatiska stämningar i livet. Vi lär känna färgerna utan att ta med motiv som finns i vår omvärld. Motivet ska inte vara det primära, det blir nämligen lätt så när barnen koncentrerar sig på en viss form. Nej, det är själva färgen som är det primära vid målningen! Färgerna blir som personligheter med egenskaper. Vid en lärarkonferens (15/11 1920) talade Steiner om

Det viktigaste med målningen är att föreställningar förstärks och blir klarare samtidigt som varseblivningen intensifieras. Det som man en gång målat eller tecknat av, ser man sedan på ett annat sätt. Det är inte bara föreställningen om föremålets placering i rummet, sinnet för form och symmetri eller asymmetri som klarnar. Man upplever också färgernas språk i naturen och hos människan starkare och mer meningsfulla.

Lindenberg, 1977”en kokett lila med en fräck röd i nacken, som vilade på ett ödmjukt blått”. Som lärare får man använda sin fantasi och presentera färger med egenskaper, en riktig utmaning.

En målningslektion i årskurs 1/2

Det var en gång en färg som hette Gul. Hon hade födelsedag och ville bjuda in alla sina vänner till ett stort kalas. Först så kom den cinnoberröda färgen. Hon stormade in genom dörren och hälsade översvallande på sin goda gula vän. Sedan kom den karminröda färgen, med stadiga och kraftfulla steg gick han över golvet

och bugade sig artigt. Så knackade det försiktigt på dörren och in kom den ultramarinblå färgen med smygande steg. Sist kom den preussiska blå och svepte fram genom rummet. Festen kunde börja och alla hälsade på varandra och lekte roliga lekar.

Vad upplever barnet av och med färgerna när det målar? Umgänget med färgen blir ett samtal med det egna jaget och det förs inte med ord utan med färgnyanser.

Lindenberg, 1977

Barnen får måla färgberättelsen på sina egna sätt. Det enda som är givet från början är den ordning som färgerna kommer i till ”kalaset”.

Allt material, utom penslarna, har barnen fått i förväg. Först ska det i förväg blötlagda pappret torkas av med en svamp, ”försiktigt, precis som när ni klappar en liten katt”, papprets yta ska bli sidenmatt, som det vackraste sidentyg och alla vattenpölar försvinna. Sedan repeterar läraren kort målningsberättelsen och barnet får det ”hemliga tecknet” – penseln – som innebär att man måste vara helt tyst! Barnen passar på att prata innan de får sina penslar, när den sista penseln blivit utdelad är det alldeles tyst. Alla koncentrerar sig på sin målning, klassläraren målar också. Efter en liten stund räcker de först färdiga barnen upp handen och klassläraren ger sitt klartecken att de tyst kan smyga ut ur klassrummet. Alla barn får i ro avsluta sin målning. Nästa morgon blir målningarna utlagda tillsammans på golvet. Barnen får kommentera varandras bilder och varje gång förundras vi över hur spännande former och färger som visar sig i målningarna. Nu har färgerna ”fått tala” utifrån sig själva, ögonblicksbilderna sätter vi inte upp på väggen, det räcker med att vi tittat på dem och återberättat målningsövningen.

Musik

Alla människor blir berörda av musik. Redan fostret uppfattar musik och musiken följer oss genom livet. Musiken är starkt förankrad i människan och genomsyrar i rika och varierande former alla kulturer. På ett omedelbart sätt förenar och engagerar musiken tanken, känslan och viljan. Musiken har en enastående förmåga att påverka människan kognitivt, socialt och emotionellt. Musiken bidrar till en allsidig utveckling. I waldorfskolan efterstävar man i årskurs 1–3 att eleverna får möjlighet att dagligen arbeta med sång, musik och rytmer.

Eleverna använder en tid blockflöjter, som är pentatonisk stämda. En del waldorfskolor låter barnen spela stränginstrument som fiol, cello och lyror. Dessutom klanginstrument, fingercymbaler, trianglar, bjällror, stenar och rytminstrument. På samma vis utvecklas sången från enklare sång och danslekar i årskurs 1–2, till kanon och flerstämmig sång från årskurs 3.

I undervisningen blir musiken integrerad i så gott som alla ämnen under de första åren. På morgonlektionerna sjunger man årstidssånger eller gör danslekar och i de främmande språken sjunger man typiska sånger från respektive länder. Musikundervisningens spel på de pentatoniska flöjterna sker de två första skolåren. Dels är det lättare med färre hål som ska täckas, dels är den pentatoniska skalan enklare att röra sig i utan att det låter falskt, det finns ju bara en tonart. Men också för att man inom waldorfpedagogiken helt enkelt upplever att de yngre barnen är mest bekväma i de pentatoniska klangerna.

Flöjtundervisningen kan också användas för att lära barnen slappna av, lösgöra spända muskler och andas lugnt. Vi försöker andas i flöjterna, snarare än blåsa i dem för att ta fram en mjuk, musikalisk ton. Genom humor släpper de flesta spänningar! Viktigt är att ha roligt, prestationskraven ska lysa med sin frånvaro, själva spelglädjen är det som ska stå i centrum när man spelar flöjt. Därför undviker vi också solospel de första åren. Genom tryggheten i hela klassen eller i mindre grupper vågar barnen spela på sina flöjter, även om de inte är helt säkra rent motoriskt och tekniskt. Det är ansträngningen och spelglädjen snarare än själva resultatet som ska räknas så här i början.

En flöjtlektion i årskurs 2

Vi använder oss av pentatoniska flöjter i årskurs 2.

Vi värmer flöjterna genom att stoppa in dem i tröjärmen, sedan klappar vi rytmer och sjunger (bland annat de melodier vi sedan spelar). Den tysta flöjtorkestern spelar sedan: alla sätter sin flöjt mot hakan och låter fingrarna, ett i taget täppa till hålen i en skala. Då uppstår ett tyst ljud, liknande det när regndroppar faller mot ett plåttak. Vi övar upp skickligheten att träffa hålen och samtidigt hålla en viss rytm. Efter denna mycket tysta övning är det dags för att ta de första riktiga flöjttonerna. Vi spelar en skala från högsta tonen och ner och sedan tillbaka igen. Denna skala använder vi oss också av när vi spelar olika takter, tvåtakt, tretakt och fyrtakt. I stort sett hela första terminen i årskurs 1 går åt till att spela den pentatoniska skalan på olika sätt och i olika konstellationer. Därefter behärskar de flesta barnen sina flöjter så pass bra att ”riktiga” melodier kan spelas. De första melodierna vi spelar är de som barnen är väl bekanta med.

Handarbete

I årskurs 2 är det virkning som gäller. Här tar barnen den högra eller vänstra handen mer i anspråk och motoriken och ledigheten i skrivhanden blir flitigt övad, utan att den behöver forma bokstäver eller siffror. Först växer färgglada grytlappar fram, därefter tar sig barnen an fablernas djurvärld. Mot slutet av årskurs 2 övar barnen in olika fabler och en liten föreställning ställs samman som till exempel kan framföras för årskurs 1. Allting runt föreställningen ordnas av barnen, regin, musiken, eventuell rekvisita etc. Stolta barn i klass 2 får visa upp sina handvirkade djur och medverka i en skapande, kreativ process när föreställningen tar form. Visst kan det finnas många olika viljor som ska samsas, men med en klasslärare i bakgrunden som stöttar när det behövs klarar barnen för det mesta att reda ut meningsskiljaktigheter. Som extra uppgift för de snabbvirkande barnen kan man virka bollnät. Det är en god övning i att koncentrera sig på arbetet.

Praktiska handarbetspåsar blir också sydda under året, ofta med en broderad formteckning (spegelbild) på framsidan. Som final på virkandet gör barnen i årskurs 3 ofta en mössa till det egna huvudet.

Steiner menade att händernas smidighet hörde samman med den rörliga tanken. Genom att stärka barnens skicklighet kan vi hjälpa dem att få ett mer levande och rörligt intellekt. Handarbetet kan få barnen att förbinda viljan med tänkandet.

Ur En väg till frihet, årskurs 2

Här en sammanfattning av årskurs 2 som står i En väg till frihet om årskurs 2. (För mer detaljerade beskrivningar se En väg till frihet där varje ämne presenteras mer djupgående).

För eleverna som återvänder från sommarlovet är skolmiljön välkänd. De är redan en del av gemenskapen i klassen och de kan nu utveckla sitt sociala samspel på ett mer fördjupat vis. För att utveckla sin nyfikenhet och vetgirighet är det dags för eleverna att möta världen på ett nytt vis.

Nu tillåts världen att vara dualistisk, och det är dags för eleverna att få polarisera både i det inre och i det yttre. Att få väga tankar för och emot, att vrida, vända och jämföra, att dela upp och föra samman, blir centrala teman i årskurs 2. Klurigheter, gåtor och dråpliga historier med oväntade slut utmanar och roar, samtidigt som legendberättelsernas högtidliga bilder slår broar mellan verklighetens historiska personer och sagomotiven från årskurs 1. 

Årskursmotivet polaritet är ämnesövergripande och blir centralt, exempelvis i språkundervisningen, genom små dialoger, och i musiken där växelsång introduceras.

Ett av årskursens stora teman är legendberättelser och fabelskildringar, vars innehåll bearbetas på olika vis under året. Legender är berättelser som väver i verklighetens värld, men med ett fantasifullt skimmer omkring sig. I centrum för legenden står människoöden från olika länder och tider, människor som kämpat med sina svagheter, och som trots motgångar klarat av att vara goda mot sina medmänniskor på ett nästan overkligt, ”övermänskligt”, sätt. Eleverna ges genom legenderna en öppning till historieämnet och får samtidigt underlag till existentiella och etiska samtal där de kan fundera över sin egen roll i världen, och hur enskilda människors handlingar får konsekvenser vid en senare tidpunkt.

Kontrasten blir stor när eleverna sedan kommer till fablernas värld. Genom att klä berättelsernas karaktärer i djurdräkt kan egenheter i människans väsen bli tydliga. Djurendrivs av sina egenheter och är fångna i sina karaktärsdrag. Räven är och förblir listig, och i likhet med en människa som endast drivs av sin list, hamnar räven i svåra situationer; den blir ensam och till och med föraktad av sina djurvänner. I berättelserna om hunden och köttbenet, räven och rönnbären, haren och sköldpaddan eller storken och räven, får vi se hur det kan sluta när vi som individer blir alltför ensidiga. Det blir dråpliga och komiska bilder som inspirerar till samtal om individens ansvar och hur vi agerar mot varandra. Mer detaljerade naturberättelser är också ett berättartema i årskurs 2. Tanken är att genom nära och ingående miljöskildringar väcka intresset för naturstudier, ett intresse och en nyfikenhet som eleverna sedan har med sig under utflykter vid olika årstider och i varierande naturtyper.

Under årskurs 2 förbereds i möjligaste mån sådd och plantering, som är tänkt att bli till skörd i årskurs 3 då bearbetning av säd och grönsaker är ingår i årstematiken. Att från början ge en helhetsupplevelse av naturen är av avgörande betydelse för elevernas fortsatta kunskapsinhämtning i ekologi. Det är viktigt att eleverna får uppleva att människan kan bidra med något positivt till miljön, att hon inte bara skapar problem, utan att hon också kan medverka till lösning av framtidens utmaningar på miljöområdet. Huvudmålet för den naturvetenskapliga undervisningen i waldorfskolan är att väcka elevernas intresse för relationen mellan människan och omvärlden, mellan naturen och det samhälle människan skapar.

Dualism är ett genomgående tema i årskurs 2 i både formteckning och måleri. I formteckningen övar eleverna spegelformer i vertikala plan och symmetriövningar. Övningarna bygger på polarisering och dualism, och eleverna får själva teckna in den spegelform som saknas. I målningsövningar i vått-i-vått-teknik bereds eleverna tillfälle att arbeta med olika färgklanger. Man arbetar med s.k. mäktiga färgklanger (rött och gult, gult och blått, blått och rött, orange och grönt, grönt och violett, violett och orange), komplementära färgklanger (rött och grönt, gult och violett, orange och blått), och milda färgklanger (gult och orange, orange och rött, rött och violett, violett och blått, gult och grönt, blått och grönt). Färgerna ställs genom olika målningsövningar mot varandra, och färgupplevelsen av en enskild färg påverkas av vilken färg den kontrasteras emot och på vilket sätt. Exempelvis ger en röd färg omgiven av grönt en helt annan upplevelse än en grön färg omgiven av rött. I samband med målningslektionerna får eleverna samtala om gemensamma och enskilda upplevelser av färgernas förhållande till varandra.

Genom att lära sig virka bereds eleverna ytterligare möjlighet att utveckla sin händighet och handmotorik. De klarar nu av att hantera garn på ett mer komplicerat sätt än tidigare. Det är oftast lite svårare att komma underfund med den ickesymmetriska virkningen i jämförelse med den symmetriska stickningen. Att som elev varje år få lära sig nya slöjdtekniker, är ett sätt känna att man som människa mer och mer förbinder sig med omvärlden och dess material. Virkningen övar dessutom skrivarhanden.

Här följer en beskrivning av några ämnen 

Små bokstäver 

I klass 1 lär sig barnen versalerna (de stora bokstäverna). Under hösten i klass 2 kan man skriva versaler hela tiden för att befästa dem. Någon gång i slutet av höstterminen/början av vårterminen är det dags för att ”smida om” alla stora bokstäver till mer praktiska och mindre bokstäver – små bokstäver (detta kan också göras i årskurs 1).

I årskurs 1 spelar inte ordningen någon roll i vilken tur bokstäverna gås igenom. I årskurs 2 däremot kan det vara bra att gå i alfabetisk ordning för att göra alfabetet tydligt för alla barn.

Eftersom det finns 28 bokstäver i alfabetet och vi ”förvandlade” fyra bokstäver/vecka, tog det 7 veckor att genomföra perioden. Så här gick det till:

Första dagen 

Det var en gång en kung som bodde i ett fint slott. Han hade fru och barn och de trivdes speciellt bra i den stora trädgården och parken som fanns runt slottet. Kungen hade många tjänare. En del arbetade inne i slottet och andra skötte om trädgården, stallet eller vaktade fåren.

I ett av slottets rum arbetade skrivarna. De satt och skrev dagen lång med fina gåspennor. På sista tiden hade det muttrats en del bland skrivarna. Det verkade som om de inte fick plats, armbågarna stötte i varandra ibland och armarna blev trötta av att ständigt behöva lyftas. Flera skrivare önskade sig lättare och mindre bokstäver, till slut tappade de tålamodet och bestämde sig för att berätta om sitt missnöje för kungen.

En dag när kungen satt och åt frukost, hördes ett förfärligt buller ifrån trapphuset. Höga röster som lät upprörda och arga blandades med bestämda steg. Nu knackade det på kungens dörr och in klev kungens skrivare. 

Vi vägrar att skriva mer! Nästan skrek skrivarna, det här går inte – bokstäverna är för stora, de får inte plats i våra böcker… 

Kungen tittade förskräckt på sina skrivare, men nu måste han le ändå – en av skrivarna hade bläck på näsan, en annan hade alldeles trassligt hår och en tredje en avbruten gåspenna i skägget. Så de såg ut, hade de varit i slagsmål?

Vi kräver, fortsatte skrivarna, att du som kung gör något åt det här! Vi vill kunna få plats med texten i skrivböckerna nu – annars strejkar vi!

Kungen blev bekymrad, hur ska jag kunna finna på råd, frågade han. Skrivarna var obönhörliga, det bryr vi oss inte om det är DU som är kung och det är DU som bestämmer, sa de och marscherade upprört iväg.

Kungen åt upp sin frukost och tog därefter en promenad i trädgården. Det var lugnt och stilla. Nere vid damen, under den stora eken satte sig kungen på en sten. Hur skulle han kunna få skrivarna att skriva igen?

Plötsligt hördes ett svagt prasslande under en av ekens rötter. Kungen såg till sin häpnad att en liten figur kom uppkrypande. Det var en liten tomteflicka med grå klänning och röd luva. Två små flätor tittade fram under luvan. Hon verkade inte märka att kungen satt på stenen. Med bestämda tag sopade hon ut barr med en kvast. Nu hörde kungen vad hon sa: Å, vad mycket barr, tänk att det alltid skall blåsa in barr i min hall!

Rätt som det var fick den lilla tomteflickan syn på kungen. Hon blev inte det minsta rädd utan tittade honom rätt i ögonen och sa: God dag kungen, kan du flytta lite på dina fötter så jag kan sopa iväg barren. Kungen satt som fastvuxen, till slut kunde han få fram: Vad heter du min vän?

Jag heter Tussa, sa tomteflickan. Det är jag som bor under ekens rötter, vid dammen. 

Så kom det sig att kungen och Tussa lärde känna varandra. Precis innan de skulle gå åt vart sitt håll, berättade kungen om de arga skrivarna. Tussa lade sitt lilla huvud på sned och såg fundersam ut. Jag vet kanske några som kan hjälpa dig, sa hon. Kungen sken upp, vilka då, frågade han. 

Tussa berättade då om dvärgarna i skogen, de som har en smedja och kan smida vad som helst… 

Nu blev det fart på kungen, han sa adjö till Tussa och skyndade sig tillbaka till slottet och berättade för skrivarna.

Skrivarna såg tveksamma ut, kunde det verkligen stämma?? Vi får göra ett försök, sa de. Med mycket möda och stort besvär, baxade de ut stora A ur källarförrådet, där de gömt en del av bokstäverna. Hur ska vi få A ända till skogen, flämtade skrivarna när de ömsom bar, ömsom puttade ut A ur slottet. Vi får ta en kälke, sa kungen. Mina barn åkte kälke igår, den står nog här om hörnet. 

Det blev ett lustigt tåg som avgick mot skogen. Först Tussa som vigt hoppade över de små snöhögarna, sedan kom kungen pustande och röd i ansiktet av ansträngning. Sist kom skrivarna med kälken och bokstaven A. Några skrivare fick dra och några fick skjuta på, föret var ganska tungt.

Efter en vådlig färd genom skogen, på den slingrande stigen, var de framme vi dvärgarnas smedja.

Vänta här, sa Tussa och gick in i smedjan. Efter en stund kom hon ut med några av dvärgarna. En lång stund såg de på bokstaven A. De kliade sig i sina huvuden, lade pannorna i djupa veck och mumlade med varandra. Så tittade de på kungen och såg dystra ut. Vad är det här för något? En bokstav, skyndade sig skrivarna att förklara. Dvärgarna såg frågande ut, vad är en bokstav för något? Nu svimmade en skrivare av ren utmattning, de andra försökte dra upp honom ur snön samtidigt som de blängde på dvärgarna. Kungen förstod med ens att här gällde det att handla snabbt. Snälla, rara, söta, dvärgar, hjälp oss att smida om A till en liten bokstav, jag lovar er en riklig belöning!

Dvärgarna började måtta med händerna, de pratade med varandra med låga röster. Till slut stegade en liten dvärg fram till kungen och sa: Vi förstår att bokstäverna är viktiga för er, vi ska göra vårt bästa!

Skrivarna (som verkligen inte var klädda för vinterväder, de hade sina fina skrivarkostymer i siden och lågskor på sig) gjorde en sista ansträngning och puttade in stora A i smedjan. Därpå begav de sig tillbaka till slottet med kungen och Tussa.

Väl hemma, började skrivarna nysa och hosta, de hade förkylt sig allihopa och fick sitta bredvid brasan med varsin kopp kamomillte.

Nästa dag kom dvärgarna till slottet med lilla a. Det var en så fin och behändig liten bokstav. Kungen och de snuviga skrivarna blev mycket förtjusta. Nu bestämdes det att dvärgarna skulle smida om alla bokstäverna i alfabetet.

Nu ska vi gå till dvärgarnas land

Med stora A-et i min hand.

Jag hoppas de kan smida om

Min bokstav till en mindre form.

God dag, du bästa dvärgakarl,

Din slägga flink på städet tar,

Säg kan du hjälpa mig ett tag,

Att forma A-et nätt idag?

Kom in, sitt ned och ta det lugnt,

Mitt arbete är ganska tungt.

Jag klipper här och smider där,

Ja, blir det kanske bra så här?

Ja tack, så bra att det blev litet,

Nu ska jag skriva mera flitigt,

I böckerna på skrivarborden,

Där ryms nu bättre alla orden!

Karaktärerna i denna berättelse är följande:

Tussa – berättelsens huvudperson, lika naiv och klok som barnen i klassen. Som en liten älva, något melankolisk, vill att allt ska gå bra – mycket omtänksam, kanske lite lillgammal och alltid vänlig, den som finner råd i alla situationer, stark vilja.

Självklart talar man inte med barnen om de olika temperamenten – de får endast ge sin färg/egenskap till de olika karaktärerna.

Kungen – flegmatisk och mycket snäll, tycker inte om bråk, äter gärna mellanmål och har alltid tid att leka en stund, en ”idealförälder/lärare”, kan bli lätt förvirrad ibland, har inte så bra lokalsinne och går lätt vilse (också i sitt eget slott), har förmåga att hamna i komiska situationer, lite fumlig, känslomänniska, stor eterkropp

Skrivarna – ca 5-10 koleriska typer som är lite av ”viktigpettrar” i början av berättelsen, Blir mot slutet av berättelsen mer ödmjuka på grund av diverse äventyr… har lätt för att bli upprörda, är mycket opraktiska, tankemänniskor, perfektionister, höga och gälla röster, astrala 

Dvärgarna – lugna och skickliga med sina händer (tvärtemot skrivarna), fixar allt till det bästa, noggranna och flitiga

Andra personer som dyker upp här och var i berättelsen är:

Drottningen – sangvinisk och mycket snäll

Barnen – alltid hjälpsamma och lite busiga…

Olika tjänstefolk som pigor, betjänter, drängar, kökspersonal etc. djur och fåglar i trädgården, parken, mössen i slottet m.fl.

Om man börjar med de små bokstäverna på vintern, är det bra om berättelserna får utspela sig i vinterväder. Hur går det till exempel när två skrivare och Tussa ska åka skidor? Vad hände med bokstaven I när kungen och Tussa tog genvägen över isen?

Ofta visste jag inte precis vad jag skulle berätta när morgonlektionen började. Jag visste vilken bokstav naturligtvis, och jag bestämde mig för vem/vilka som skulle vara huvudperson. För att få omväxling utspelades historien på olika platser varje dag. Det fanns både roliga, spännande och alvarliga inslag. Ibland kunde jag fråga barnen om de visste vad som hände och fick då en vink i någon riktning som jag utvecklade vidare. Någon gång tog jag upp en händelse från klassen i berättelsen, då fick barnen uppleva ”sig själva” tillsammans med Tussa och kungen.

När alla bokstäver var omsmidda, blev skrivarna så glada och tacksamma att de ordnade en stor fest för att tacka dvärgarna. Skrivarna som aldrig velat smutsa ner sina händer, bakade bullar och kakor, drottningen sydde äntligen färdigt gardinerna (som äkta sangviniker kom alltid något annat i vägen när hon skulle sy – detta var en följetong genom berättelsen), barnen hade lärt sig alfabetet på kuppen, dvärgarna fick ett nytt hus av kungen (det gamla var så murket) och sist men inte minst – Tussa sken av lycka!

Genom att själv pussla ihop en berättelse som fortsätter från dag till dag, klarar man av alfabetet på ett både metodiskt och roligt sätt. Självklart väljer man en saga som man själv tycker om och med karaktärer som man själv känner för (försök att få med alla temperamenten). Får man idétorka någon dag finns alltid nödlösningar. En av mina ”favoritnödlösningar” kan låta så här:

Tussa och kungen satt framför den stora brasan i slottets sal. Kungen hade en stor schal runt sin hals. Tänk så förargligt, i morse hade han vaknat med nackspärr. Hur skall det nu gå med bokstaven? Jag ska muntra upp dig lite, sa Tussa och berättade en saga (här kan man som lärare ta fram en sagobok och läsa en kortare saga). När sagan är slut kommer till exempel några av kungens barn med den färdiga lilla bokstaven. På så sätt kan man fortsätta berättelsen någon enstaka gång även om man känner sig oinspirerad.

Vi gick igenom en bokstav om dagen måndag – torsdag. På vänster sida i häftet ritade vi en bild som hörde till dagens berättelse och på höger sida skrev vi den stora och den lilla bokstaven bredvid varandra. I ett speciellt häfte övade vi att skriva de små bokstäverna så vacker och noggrant som möjligt. Innan dess hade vi övat på griffeltavlorna. Fredagarna ägnade vi oss åt att göra färdigt veckans bilder och bokstäver. De barn som redan var färdiga fick rita och skriva i sina årstidsböcker och de barn som inte blev färdiga, trots fredagens ”extrastund”, fick ta hem sina böcker och göra färdigt över helgen. (Skulle då någon gnälla och säga att man inte FÅR ha läxor över helgen, kan man lugnt säga att läxan är från torsdag till måndag, fredagens morgonlektion har man bara som extrastund!)

Hela perioden med små bokstäver använde vi kritor. Varför inte färgpennor? Jo, för att ha någonting spännande att erbjuda lite senare under våren (vi använde färgpennor för första gången under Franciskusperioden) och för att små barnahänder utvecklas motoriskt när de greppar lite trubbiga kritor. 

Efter att ni gått igenom hela alfabetet med små bokstäver skriver ni med dessa fram till klass 3, när skrivstilen ersätter dessa.

En tid efter perioden med små bokstäver kan det vara dags att på ett försiktigt och trevligt sätt (gärna med saft och kaka!) kontrollera hur mycket av bokstäverna och läsningen (barnen har ju bara läst det som de skrivit ännu) som ”fastnat”, kort sagt: vilka har knäckt läskoden?

Ta helst en erfaren stödlärare eller motsvarande som känner klassen väl till hjälp. Varje morgonlektion hämtar läraren ett barn i taget och går iväg till en lugn vrå där barnet får skriva sitt eget namn med stora respektive små bokstäver, skriva sin adress, namnet på kamrater, syskon, favoritdjur etc. Sedan får barnet välja någonting ur en bok (Regnbågsboken är bra) och läsa högt för läraren. Hela ”testet” tar ca 10 minuter. Här märks tydligt vad barnen kan. Skriv noga ned varje barns ”resultat” och gå igenom det med föräldrarna på föräldrasamtalen. De barn som ännu inte knäckt läskoden blir uppmuntrade att skriva vykort och läsa någonting roligt tillsammans med föräldrarna under sommaren. I början av hösten i klass 3 görs en liknande ”test”. De barn som fortfarande inte kan läsa och är osäkra på bokstäverna behöver nu OMGÅENDE stödundervisning i svenska. Helst en massiv insats under hösten, varje dag en lektionstimme, eller åtminstone 2 gånger/ vecka. Följ upp insatsen med ytterligare ett ”test” efter halva klass 3 och beroende på hur det går där kan man slå av på takten lite eller fortsätta stödet. 

Genom att ha en noggrann plan för hur dyslektiker skall kunna upptäckas och hjälpas, känner föräldrarna trygghet och får förtroende för skolan och barnen behåller sitt självförtroende. Statistiskt sett finns det ett par dyslektiker i varje klass samt ytterligare några barn med långsam inlärning. De har alla rätt till stödundervisning!

Fablerna i klass 2

För att möta upp barnens språkliga utveckling berättar man fabler i klass 2. Det är någonting helt nytt! Korta, kärnfulla berättelser som oftast utgår från vad djuren gör. Här blir verben viktiga verksamhetsord och adjektiven beskrivande egenskapsord på ett tydligt och renodlat sätt. Adjektiven växlar mellan att vara subjektiva, en inre form, och objektiva, en yttre form. För att skilja på de subjektiva och objektiva adjektiven kan man också använda sig av ringen. På ett mer djuplodat sätt närmar man sig modersmålet i klass 2, språket blir till någonting mer än vad det varit. Grammatiken sparas dock till klass 3. I 9-årsåldern är syftet med grammatiken att väcka och medvetandegöra barnet ytterligare.

Eftersom fablerna är betydligt kortare än sagorna och legenderna, kan det vara bra med en ramberättelse. Jag berättade om en liten flicka som mindes tillbaka tiden hos sin farmor. Som barn hade flickan ofta vistats hos sin farmor som bodde i ett hus på landet. Hos farmodern fanns också en katt, flera husmöss och många fåglar samlades i trädgården vid fågelbordet. Berättelsen handlade först om helt vardagliga ting, ofta fick något djur vara med. Sedan satte sig farmodern i sin gungstol framför den öppna spisen och berättade ”dagens fabel”. På så sätt blev trots allt inte själva ”sagostunden” så starkt förkortad som den skulle ha blivit om jag bara berättat en fabel. 

För att barnen ska lära känna fablernas karaktär, är det bra att ha ”fabelperioder” under året, till exempel under en/flera räkneperioder. 

Mot slutet av klass 2 kan barnen själva få sätta upp fabler, till exempel med sina virkade handdjur. 

Det är roligt att ha en riktig fabelmaskerad med föräldrar och syskon.

I klass 2 gjorde vi ett litet sångspel om Klas Klättermus. Vi sjöng en fem-sex sånger samtidigt som barnen agerade, utklädda till möss, björn, räv, älg och ekorre.

Andra berättelser som lämpar sig väl i klass 2 är Det susar i säven samt några av Beatrix Potters djurberättelser.

Legender i klass 2

Berättelsestoffet i klass 2 utgörs till stor del av legender. Det finns många fina legender om män. Tyvärr finns det inte lika rikt utbud av legender med kvinnor i huvudrollen. Med genusperspektivet i bakhuvudet kan man dock jämna ut snedfördelningen en smula.

Legenderna som hör samman till en årstidshögtid berättas naturligtvis i anslutning till den, Franciskus passar bäst efter påsk i klass 2 när barnen lärt sig skriva med små bokstäver ordentligt. Det finns också flera motiv som hör samman med våren i berättelsen.

Årstidsbundna legender:

*Mikaeli-legender, 29 september

*St:Martin 11 november

*St.Nicholaus, 6 december

*Lucia –legenden av Selma Lagerlöf, 13 december

*Jullegender, adventstiden

*Tre Konunga-legender, början av januari

*Påsklegender

*Franciskuslegenden, efter påsk

*St:Johannilegender, maj/juni

Andra legender som inte direkt är knutna till någon årstid:

*Kristofferuslegenden

*Legenden om Genoveva

Legenden om Franciskus

Efter påsk i klass 2 är det hög tid att berätta och skriva om Franciskus liv. Nu är barnen säkra på små bokstäver och får skriva med färgpennor för första gången. Det känns lite högtidligt! Det blir så fin och tydlig text med färgpennor. Bilderna ritar vi fortfarande med kritor (först i klass 4, i zoologiperioden ritar vi med färgpennor, när det är viktigt med detaljer: till exempel örnens fjädrar).

Det är lagom att skriva ungefär 20-30 ord varje morgonlektion och göra 1-2 stora bilder/vecka i häftena. Hellre färre men mer detaljerade och genomarbetade bilder än en bild varje dag. För de snabba (och noggranna) eleverna kan man alltid lägga till bilder. Det är lite knepigare med de barn som tar riktigt lång tid på sig. Alla bilder kan inte göras färdiga som hemläxor. Vid det här laget känner man eleverna och vet vilka som behöver lång tid på sig. Bemöda dig att ordentligt förklara att alla bilder inte är obligatoriska, så slipper dessa barn att känna sig olyckliga över att de inte hinner med. Ev kan som extra anpassning vara att några barn inte behöver skriva all text.

För att hinna med hela Franciskus liv, skriva och rita varje dag samt recitera Solsången, läsa/berätta ur God morgon Syster Sol etc. behövs minst 6-8 veckor. Det blir en fin avrundning på årskurs 2 och kan utvecklas till harmonisk period under våren. Kanske har fler barn kommit in i 9-årsåldern, då kan det vara tryggt med en och samma period vårterminen ut.

Här följer den berättelse som eleverna skrev under perioden om Franciskus , fritt efter Christina di Marco och Eric Westerberg, bearbetad av Christine Liebendörfer.  

Eleverna skrev en vers/dag. Vi reciterade verserna varje dag. Ev kan man göra ett spel/pjäs av texten.

Franciskus

1.I staden Assisi för länge sen

Levde Franciskus bland heliga män.

Nu får ni hans levnadshistoria höra,

Så skärp eran syn, även spetsa ert öra.

2.Hans far Bernadore och modern sin Pica

De levde i slottet och var mycket rika.

I handelsbon’ sålde de vackra garn,

Och dyrbara tyger, men ack inga barn.

3.En son de sig önskat båd’ länge och väl,

Men just när Bernardo sa hej och farväl

Och for på en resa till Frankrikes land,

Så kom det en ängel och tog Picas hand.

4.Han sade: Ett barn snart du föda skall

Men ej i ditt slott, utan i ett stall.

Som jungfru Maria hon lydde hans bud,

Var ljusängeln sänd ifrån Herren Gud?

5.När barnet i stallet i krubban låg,

Från Frankrike vände så faderns tåg.

Till faderns och Frankrikes ära

Fick lillpojken namnet Franciskus bära.

6.Så omtyckt av alla och modig och lärd

Nu växte han upp under glam och flärd.

Han njöt utav fullo av livets rus,

Med fester, musik och i sus och dus.

7.Med ridderligt hjärta och önskan om ära

Han ville i strid skarpa svärdet bära.

Nu hölls det bankett för Frans och hans vänner.

Men vad är det för tyngd han i hjärtat känner?

8.Med rustningen blank och med ridderlig väst

Han gav sig iväg under natten till häst,

Men träffades som av en blixt i en dröm

Och föll så i dvala, i sjukdom och sömn.

9.I drömmen han hörde en underlig röst:

Att guld och stor ära ger männskan’ klen tröst.

En dag flög en duva ifrån hans bröst,

Ett vårtecken mitt i den dystraste höst.

10.Han vaknade upp och var stark och kry.

Inför sina ögon var världen som ny.

En fågelsång ledde hans trevande steg,

Till kyrkoruinen, och där föll han ned,

11.på knä inför träkorsets vädjande stämma.

Kom här, bygg mitt hus, det är nära att rämna!

I flygande fart sprang Franciskus hem,

Han tog faderns tyger och sålde dem.

12.Allt guld som han tjänade gav han bort,

Men bygglädjen blev honom mycket kort,

Ty far Bernadore blev väldigt vred.

Till torget togs Frans, på knä föll han ned.

13.Du är ej min far, han nu ropade fram.

Min far är i himlen, tag här i din famn:

Ditt guld, dina tyger, min dyrbara dräkt,

Låt nu alla fattiga bli till min släkt.

14.De spetälska räckte han nu sin hand,

de utstötta tog han sig kärleksfullt an.

S. Damianos kyrka blev Frans nya hem.

Hans vänner de kom och han välkomna’ dem. 

15.De lämnade allt och var snart över tolv,

Himlen var taket och jorden var golv.

De knogade med sina händer bara,

Från ort och till ort fick de barfota vandra.

16.Till klädnad en kåpa, som mat lite rester,

säg vilken stor skillnad mot fester.

En flicka fanns med uti ungdomens blom,

Ja, Clara hon hette och var mycket from.

17.I smyg i sitt hjärta hon länge drömt

att Frans kunna få, som hon älskade ömt.

Men Claras familj, hennes mäktige far

Ej Frans ville se som en brudgumskarl.

18.Jag blir ingalunda en rikemansbrud!

Mitt liv vill jag viga åt kärlek till Gud.

Hon bytte till kåpa och klippte sitt hår,

Och levde i klostret i alla år.

19.I kåpa och barfota Frans fick predika:

Bliv fattig på jorden, i anden rika,

Och vart han än gick, över berg, genom dal

Fick männskorna’ höra hans himmelska tal.

20.Franciskus ser världen som god, skön och sann,

För fåglarna alla predikade han.

I lufthavets vindar, och över en fors,

Där skingrades dem i ett flygande kors.

21.I Gubbio man frukta’ en hänsynslös varg,

Som var mycket hungrig och vresig och arg.

Det här är nog mer än vad människorna tåla,

Jag ensam får gå fram till vargens håla.

22.Nu varg, skall du aldrig mer någon döda

Ty folket skall troget förse dig med föda.

Och from som ett lamm lade vargen sig ner,

Han räckte fram tassen och skrämdes ej mer.

23.Franciskus predika’ i många år,

hans lidande blev som en ljusfylld tår,

och ögonen blinda såg andens ljus,

en boning han ägde i Gudomens hus.

24.Åt solen och månen, till vatten och jord,

Han skänkte som tack sina sista ord.

I himmelen var han nu äntligen hemma,

Och än hörs i Solsången Frans ljuva stämma!

Franciskus Solsång

Allra högste, din är all ära.

Lovad vare du 

Och alla dina skapelser,

Lovad vare du 

Som skapar dagens ljus,

Skönt och strålande

Med stor glans.

Lovad vare du

För Syster Måne och Stjärnorna,

Lovad vare du

För Broder Vind,

För Luften och för Skyarna

Och för Syster Vatten.

Lovad vare du för Broder Eld

Som upplyser natten,

Lovad vare du

För vår syster Moder Jord

Som bär oss

Och som frambringar 

Alla slags Frukter och Blommor och Gräs.

Lovad vare du,

Vi prisar dig,

Vi tjänar dig i stor tacksamhet

Räkneperioder i årskurs 2

Precis som i klass 1 behövs ungefär 2 räkneprioder på hösten och 2-3 på våren. Varje period bör vara 4-6 veckor.

Den första räkneperioden på hösten i klass 2 ägnas åt repetition av vad man gått igenom året innan. Men istället för att igen berätta hela historien om bonden, mjölnaren och bagaren (från årskurs 1), kan man berätta en helt annan historia för att repetera räknesätten.

Jag berättade om fyra riken som regerades av:

Kung Plus

Drottning Minus

Kung Multiplikation och

Drottning Division.

Varje räknesätt fick ta en hel vecka innan vi gick vidare. 

Berättelsen om kung Plus

Det var en gång en kung som hette kung Plus. Han satt mest på sin tron hela dagen lång. Det bästa han visste var att äta kakor och samla på olika saker. Han tyckte om att räkna och lägga till i lagom takt.

Talen växer när

Kung av Plus är här,

Räknar vad han ser,

Det blir fler och fler…

Kung av Plus ser på,

Ett plus ett blir två.

Kung av Plus får le,

Ett plus två blir tre.

Kung av Plus vill ha

Ännu mer idag,

Kakor, äpplen, guld,

Hela slottet fullt.

Addition är lätt,

Räkna plus är rätt!

Berättelsen om Drottning Minus

Det var en gång en drottning som hette Minus. Hon hade en korg som det var hål i. Hur hon än försökte laga det lilla hålet var det alltid någon mus som knaprade upp det – för de tyckte att det var så roligt att följa med drottningen ut på promenad. Drottningen brukade baka bullar och besöka sina vänner som bodde i skogen. Men varje gång hon gick iväg tappade hon en/flera bullar genom hålet.

Se drottning Minus har hål i sin korg,

Tappar kastanjer på väg till sin borg,

Färre och färre, till slut inga kvar.

Minus ger mindre och mindre till svar!

Berättelsen om Kung Multiplikation

Kung Multiplikation tyckte egentligen inte om att sitta stilla på sin tron. Han trivdes bäst när han fick jonglera, i sin ungdom hade han till och med uppträtt på cirkus. Ett av kung Multiplikations bästa jongleringsnummer är när bollar bara blir fler och fler. Med hjälp av gånger växer antalet riktigt snabbt!

Kung Multiplikation

Sitter ej på sin tron,

Jonglerar med bollar,

Han gångrar och trollar!

Drottning Division

Drottning Division hade en stor fårahjord. Med en herdestav i handen vaktade hon varje dag sina får ute på de gröna ängarna runt slottet. Varje kväll för drottning Division hem sina får till deras fårstallar. De 24 fåren bor i 4 små hus. Med hjälp av herdestaven delar hon upp hjorden så att alla får kommer till rätt stall.

Räknelektionens rörliga del

Berättelserna om de fyra räknesätten utvecklade sig till scharader/teater. Barnen blev delaktiga och fick också agera och komma med förslag. Vi befann oss tillsammans i sagans värld men fokuserade mer på själva räknesätten nu än vad vi gjort i klass 1. 

Huvudräkning vävdes in i berättelserna och vi övade flitigt med kastanjer och bönor. Nytt för klass 2 var rispåsarna (10×10 cm till ¾ fyllda med rundkorningt ris). Med dessa försökte vi också jonglera som kung Multiplikation! Vi balanserade en rispåse på huvudet samtidigt som vi i ringen gav vidare rispåsar, eller vi kastade rispåsar (i gångertabellerna) till varandra två och två eller i mindre grupper. Alla övningar med rispåsar går också bra att genomföra utomhus.

Eftersom gångertabellerna behöver övas flitigt för att riktigt sätta sig fast i ryggmärgen, gjorde vi ytterligare övningar utomhus. Barnen fick ställa sig tre och tre, med händerna i ”skridskofattning”. Sedan fick de på till exempel tvåans tabell gå på 1, hoppa jämfota på 2, gå på tre osv. På samma sätt övade de från ettan till tolvans tabell varje dag. Osäkra barn placeras i mitten av två säkra, då får de god hjälp. Placera aldrig två osäkra barn tillsammans. 

Att kombinera mycket rörelse och fysisk aktivitet, gärna utomhus, med koncentrerad huvudräkning är mycket lyckat. Barnen har ett mycket stort rörelsebehov och trivs med att ”räkna med hela kroppen”, samtidigt som de också behöver komma till ro med huvudräkning. Målet för varje morgonlektion under räkneperioderna var därför en balanserad harmoni av rörelse och stillhet – tillsammans och självständigt.

Stöd i räkning

De allra flesta barn klarar utmärkt att räkna med klassen OM deras lärare har möjlighet att hjälpa dem tillräckligt mycket.

Min erfarenhet är att ungefär hälften av barnen lär sig gångertabellerna tillräckligt bra genom övningarna på lektionerna, ca ¼ behöver öva lite extra hemma för att tabellerna skall sitta och ungefär ¼ behöver öva MYCKET mer i skolan och hemma. Vid föräldrasamtal är det viktigt att beskriva vad barnet tar in under lektionerna och vad det behöver lite extra hjälp med. Föräldrar är oftast beredda att hjälpa till den där sista biten, om de bara får veta det. Däremot kan man aldrig lägga över ansvaret på föräldrarna att bygga själva basen – det är skolans uppgift att göra. 

Exempel: Pelle går i klass 2. Han tycker det är lite jobbigt att hoppa och klappa i händerna… Egentligen är han ganska duktig på att räkna, men också lite bekväm. Rätt som det är har flera barn lärt sig gångertabellerna och Pelle har kommit en aning på efterkälken. På föräldrasamtalet nämner läraren detta och undrar om föräldrarna kan hjälpa till att då och då förhöra tabellerna hemma, som ett extra stöd för Pelle? Genom denna enkla lösning kom Pelle snabbt ikapp kamraterna. Om däremot läraren inte sagt någonting till föräldrarna hade Pelle kanske halkat efter ännu mer. Om Pelle överhuvudtaget inte hade förstått vad tabellerna gick ut på, hade läraren naturligtvis inte kunnat be föräldrarna om hjälp att förklara det… Grunden måste läggas i skolan, om så behövs med stödundervisning – extra övningsbehov kan göras hemma. Var tydlig i föräldrasamtalen, men begär inte orimliga saker av föräldrarna!

Uppställning av tal

I klass 2 räknade vi endast huvudräkning, vi ställde inte upp några tal utan algoritmerna sparade vi till slutet av klass 3. Algoritmer är abstraktare än huvudräkning och kan med fördel sparas, i klass 2 är det viktigaste att barnen lär sig ”se/läsa talen”. Med en riktig taluppfattning kan barnen lättare ta till sig abstrakta räknesätt.

Enligt Birgitta Roxström går 70% av matematiklektionerna åt till algoritmer, vilket i längden blir någonting mekaniskt och fördärvar taluppfattningen. Med för mycket algoritmer stimuleras inte barnens kreativa och logiska tänkande.

Huvudräkning

Som stöd för huvudräkningen övar man plus- och minustabeller, de är minst lika viktiga som gångertabeller.

Det är viktigt att tala matematik, barnen får tala om hur de tänker. I stället för att rätta felen kan man då som lärare gå in och ändra i tankeföljden. Lika viktigt som att komma fram till ett svar i räkningen, är att kunna beskriva hur man har tänkt. 

Räkneläxor

Under räkneperioderna kan man gott ge barnen några tal varje dag i läxa. Det ska vara sådana tal som noggrant gåtts igenom i skolan och barnen utan problem kan räkna på egen hand. När läxorna lämnats tillbaka går man noga igenom läxtalen på svarta tavlan. Viktigt är att skolan behöver ordna särskilda läxtimmar för elever vars föräldrar inte kan hjälpa till. 

Ibland protesterar en del föräldrar mot hemläxor, det har till och med förekommit förslag från politiker att avskaffa läxor. Vad säger man som lärare till en ensamstående förälder som heltidsarbetar och inte anser sig ha tid med barnens läxor? Jo, man svarar helt enkelt att barnet självt ska göra läxan, föräldrarnas insats är endast att påminna om läxan samt att kontrollera om den blivit gjord – en insats som tar en ganska kort tid varje läxtillfälle! Skolan förväntar sig inte att varje förälder sitter bredvid sitt barn och gör läxorna åt barnet eller ens tillsammans med barnet. Men, som sagt, då måste också läxorna vara tydligt konstruerade så barnen förstår vad som skall göras. En del skolor har också lagt in 1 till 2 lektioner som läxtimmar i anslutning till skoldagens slut. Dessa timmar kan också användas för elever som behöver öva mer.

Extratimme i räkning

Barn som räknar så långsamt att de inte hinner med själva basutbudet av tal kan behöva en extra lektion i veckan. Denna lektion läggs sist på dagen så att de barn som redan är färdiga kan gå hem/till fritids. Hinner barnen trots extra räknelektion inte med basutbudet av tal behöver man dels tala med föräldrarna, dels kontrollera barnets kunskapsnivå/koncentrationsförmåga. Ju tidigare man som lärare blir uppmärksam på barnens behov av stöd, desto större chans att barnen hänger med i den ordinarie undervisningen.


Leave a Reply

Your email address will not be published.