En personlig betraktelse baserad på erfarenheter

”Somliga blommor blommar sent!” fick vi höra av en stödlärare i en waldorfskola när ett av våra barn inte kunde läsa i årskurs 6. Efter genomgången logopedutredning som vi föräldrar tog initiativ till i början av årskursen visade det sig att vår son hade dyslexi. Ock inte bara ”en släng” av läs- och skrivsvårigheter.

Till all lycka för sonen sa logopeden att han behövde en egen dator att träna skrivning och läsning på. Sagt och gjort, en dator inhandlades och speciella dyslexiprogram installerades. Vår son satt självmant och tränade efter skolan. Ganska snart knäckte han läskoden och började skriva en lång berättelse om björnar.

I skolan går mycket ut på att kunna läsa

Vad står på svarta tavlan?

Vad har vi för läxa?

Vad ska vi ta med till badhuset när vi simmar?

Även i ämnet matematik behöver man kunna läsa. Benämnda tal förekommer i de nationella proven i matematik. Elever som inte kan läsa riskerar att inte uppfylla målen både i svenska och matematik.

Även SMS, Tic-Toc, Instagram, reklam, textade filmer, dataspel, serier, instruktioner etc – kräver läsning.    

Hur får man då barn att läsa?

Ja, i förskoleklassen övar man bokstavsljuden på ett lekfullt sätt. När barnen är säkra på bokstavsljuden får de läsa enkla ord med 2-3 bokstäver. Men så mycket träning är det inte fråga om utan det räcker med lekar, rim och ramsor som upprepar bokstavsljuden. Till exempel: Ett skepp kommer lastat! Med vad? Med apelsiner! Ett skepp kommer lastat! Med vad? Med en rosor! (nästa sak heter något som börjar på r).

Göra bokstäver av bivax och bilda ord är också roligt – baka bokstäver och ät upp dem, rita bokstäver i sand, gör bokstäver av små stenar som läggs i rad, låt barnen komma på egna sätta att göra bokstäver.

I årskurs 1 (eller förskoleklass, men då på ett enklare sätt) går man igenom bokstäverna och är noga med bokstavsljuden. Genom att skriva av kortare texter från svarta tavlan (eller bättre från papper för en del barn) kommer klassen allt längre fram i sin läsutveckling. På föräldramöten och i veckobrev uppmuntrar man alla att besöka biblioteket och läsa både med och för sina barn. Allt i från 5 minuter/dag till längre stunder är bra för läsutvecklingen. Kontinuiteten är viktig.

”Normal” läsutveckling

Min erfarenhet som klasslärare i ett par waldorfskolor i Sverige har visat att ca 75% av alla elever har en ”normal” läsutveckling och klarar sig med det man gör tillsammans i klassrummet. Med hjälp av Skolverkets bedömningsstöd kan man dokumentera läsutvecklingen och föra en dialog, dels med skolans speciallärare, dels med föräldrarna.

De barn som av olika anledningar inte kan läsa i slutet av årskurs 1 behöver man ägna extra uppmärksamhet åt. Några behöver bara lite mer tid, kanske sommarlovet mellan årskurs 1 och 2. Om ett barn är fortsatt osäker på höstterminen i årskurs 2 måste en ordentlig kartläggning göras. Detta brukar gälla ca 10 – 15% av eleverna enligt mina erfarenheter.

Det är precis här, precis nu som en stor stödinsats krävs för att hjälpa barnen att knäcka läskoden. Skolinspektionen har i sin rapport där man granskat en stor mängd waldorfskolor visat att en del skolor (eller kanske snarare lärare) fortfarande verkar tänka att “det mognar fram” och att man kan ta det lite lugnt. Jag tycker det är en helt felaktig hållning. Att inte lära sig läsa är ett gravt handikapp och gör att man riskerar att komma efter i många andra ämnen. Det går att göra väldigt mycket om man tar tag i det ordentligt senast i början av årskurs 2. Fullt engagemang från föräldrar och skola gör oftast underverk. Om eleven faktiskt har dyslexi kommer man ana det och kan utreda ordentligt och sedan sätta in adekvata insatser.

Att inte kunna läsa är att stå utanför, det är stigmatiserande och barn som inte kan läsa riskerar att tappa orken och motivationen. Många högstadieskolor sätter in extra resurser i årskurs 8 och 9 för att eleverna ska kunna gå ut med fullständiga betyg och klara målen. Det är i och för sig lovvärt men jag menar att stödet kommer in alldeles för sent. Genom att fånga upp elever som inte kan läsa tidigare, redan i årskurs 1-2 besparar man mycket lidande samt ökar förutsättningarna för att eleverna ska kunna uppfylla målen i samtliga ämnen.

Dessutom är Skolverkets bedömningsstöd obligatoriskt i årskurs 1 och ger bra hjälp att identifiera elevens eventuella svårigheter.

Exempel på läsning i klassrummet

I en av mina klasser (årskurs 2) hade vi en kort lässtund (ca 20 min) varje dag. De barn som kunde läsa fick som morot att gå till biblioteket och låna en valfri skönlitterär bok. I klassrummet fanns ett 50-tal lättlästa böcker med många bilder. Några barn tog med sig böcker hemifrån. Det var helt tyst i klassrummet under lässtunderna, till och med barnen med lässvårigheter insåg att läsa var någonting som hela tiden återkom. Jag satte mig på en stol längst bak i klassrummet och läste också.  Eleverna satt en och en. För många elever var det dagens skönaste stund (de som kunde läsa med någorlunda flyt). Barn med svårigheter fick turas om att läsa med en stödperson i ett litet rum bredvid klassrummet.

Mot mitten av höstterminen provade vi att under en 3 veckor lång svenskperiod börja morgonlektionen  med 20 min läsning i valfri bok.

Lärarens högläsning

Under alla år som jag arbetat som lärare, till och med på gymnasiet, har jag under sista delen av morgonlektionen läst högt (ca 10-15 minuter ) för mina elever. Att läsa högt är ett annorlunda sätt för eleverna att höra och förstå en berättelse. Det blir ett annat språk än lärarens. Vi berättar så mycket i waldorfskolan att det är bra om eleverna regelbundet får höra en annan ordföljd/språk än lärarens. Vid abstrakta, ovanliga ord gör man ett kort uppehåll och förklarar med en synonym. Selma Lagerlöfs böcker till exempel berättar jag aldrig, de är värda att läsas högt.

I årskurs 4-6 har jag läst Nils Holgerson från pärm till pärm. Om det fanns en svensk bokkanon borde absolut Nils Holgerson vara med.

En annan bokserie som jag ständigt återkommit till är böckerna om Kulla-Gulla. Första boken börjar när hon är 7 år och säljs på auktion. Den passar utmärkt att börja läsa i årskurs 2. Sedan får man följa Kulla-Gulla genom barndomen och ungdomsåren. Det brukar bli en bok varje termin fram till ungefär årskurs 5.

Det är en fin skildring av ett gammalt brukssamhälle med stora klyftor mellan fattiga och rika. Statare, brukspatroner, de första socialisterna – helt enkelt den svenska arbetarrörelsens historia. Inte minst pojkarna i mina klasser har tyckt om böckerna. En pojke valde till och med att läsa om alla böckerna i årskurs 6 när de fick välja bänkbok.

I årskurs 8 har man i waldorfskolan en period i ekonomisk historia – då kan man återvända till Kulla-Gulla och livet i brukssamhället.

Även sagor passar bra att läsa som omväxling istället för att enbart berätta i förskoleklassen/årskurs 1. Att blanda berättande med högläsning gör undervisningen varierande och ökar elevernas ordförråd.

Återberätta gör man antingen själv som lärare, eller låter den som vill berätta eller genom att ställa frågor om innehållet. Det blir alltför tjatigt med långa återberättelser – många barn tröttnar och orkar inte med att allt upprepas. Det kan vara en hårfin gräns mellan vad som är lagom tid. Det beror också på innehållet som ska återberättas. Om klassen är engagerad i berättelsen, om frågor finns, om olika åsikter står mot varandra kan det ibland vara en längre stunds återberättande. Men att slentrianmässigt ha långa återberättarstunder tröttar ut många elever.  


1 Comment

Botvid Aquilon · 16/11/2022 at 23:37

Tack för bra text! Det skulle vara intressant att höra dina tankar kring de barn som t ex redan i förskolan knäcker läskoden eller lär sig väldigt snabbt – hur kan man under de första skolåren upprätthålla intresset för och glädjen i det som möter dem i undervisningen?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *