Ingen har väl missat det: de första tonerna av koltrasten, snödropparna som kämpar sig upp och ljuset som plötsligt stannar kvar. Efter en ovanligt tung vinter är våren äntligen på gång.
Metaforen ligger nära till hands när vi talar om den svenska skolan. För tro det eller ej, det bubblar, jäser och pyser i skolans värld. Nånting vill upp, vill fram, vill bli till. Och det är inte de politiska utspelen eller nya direktiv från skolmyndigheterna som står för impulserna, snarare tvärtom. Det som vill upp kommer från skolans verkstadsgolv, från lärare, rektorer och andra yrkesverksamma inom skolans värld men också från föräldrar och andra engagerade som inser att vi måste tänka och handla på ett nytt sätt. Det är till och med så att vi har anledning att vara tacksamma för politiska utspel som ytterligare manifesterar övergreppsfilosofin. När skolan sätts under förmyndarskap vaknar ny frihetsenergi till liv, det påstådda liket lever, trots allt.
Det som gryr och vill upp är en livsvilja och en övertygelse som bottnar sig i insikten att det endast är de som verkligen har erfarenhet av skolans värld som kan driva förändringsprocessen. Alla är välkomna i samtalet om framtidens skola men till slut är det en fråga om engagemang, resurser och verktyg på plats i klassrum och skolkorridorer, i lärarrum och på rektorsexpeditioner.
All erfarenhet av förändringsprocesser visar vad som måste äga rum: hela organisationen måste vara engagerad och bära utvecklingen framåt. Bra ledarskap handlar om att få med sig varje enskild individ, inspirera, förklara och kommunicera men inte att själv genomföra alla förändringar. Just ett sådant ledarskap har den svenska skolan sett väldigt lite av. Istället har paniken över svaga PISA-resultat och andra mätvärden drivit på förmyndarmentaliteten – skolan måste sättas under förvaltning och övervakning, under press och konkurrens. Allt naturligtvis för ”elevernas bästa”.
Men nu är våren på gång! Som alltid finns förändringsagenter som går före, som driver på och väcker engagemang. Rektorer som skapar fantastisk arbetsstämning, lärare som utvecklar sin undervisning och väcker intresse hos andra, föräldrar som verkligen kämpar för sin skola och det man tror på. Den kraften är mycket större än alla tänkbara regelverk, mycket större än varje försök att pressa på skolan ytterligare uppgifter och mål.
Mycket av förändringsprocessen drivs av människor som möts i sociala medier, så ser världen ut idag. Personer med helt olika bakgrund och geografisk hemvist, olika plattformar och yrkesprofil kan mötas och samtala med varandra. I bloggar, facebookgrupper och på twittertrådar sprids bubblorna, ilskan och förändringsviljan. Nyligen skapades #Skolvåren, ett försök att under ett begrepp samla de olika initiativen och viljorna under ett gemensamt paraply. Kännetecknande är mångfalden, det är inte själva idéerna i sig som står i fokus, det är högt i tak. Istället står engagemanget, viljan till förändring och ägarskapet i förgrunden. Skolans folk vill och kan ta ansvar för utvecklingen av skolan, självfallet hand i hand med politiker och näringsliv.
För det svenska samhället i stort behövs ett nytänkande om vi verkligen ska få världens bästa skola. Det kommer nämligen aldrig att fungera genom direktiv och pålagor, press och mätningar. Det är inget annat än en gigantisk illusion. Den absolut enda vägen är att skapa förutsättningar för de människor som äger frågan, nämligen skolans yrkesgrupper, eleverna och föräldrarna. Ett verkligt politiskt ledarskap fokuserar på människorna och deras möjligheter att använda den energi vi alla har inom oss, den energi som finns där inne och vill ut. Ingen människa vill vara trött, håglös och desillusionerad. Ingen vill vara uppgiven och ingen vill lämna barn utanför samhället.
Ännu har politiker och media inte riktigt förstått vad som håller på att hända, nämligen att människorna i skolan håller på att ta skolans utveckling i egna starka och kompetenta händer. Det blir en spännande vår, som säkerligen sträcker sig många år framåt. /Örjan
