I efterklang av PISA-studien debatteras nu skolfrågan mer än någonsin. Uppenbarligen går vi mot en starkare statlig styrning av resursfördelningen inom skolväsendet och att det fria skolvalet i nuvarande form har nått vägs ände.  Röster höjs också som frågar vad som hänt med det humanistiska bildningsidealet som en gång präglade den svenska skolan, och hur gick det egentligen till när vi degraderade läraryrket och sköt oss själva i foten?

Maciej Zaremba beskriver i DN den 9 december hur Sverige tappade huvudet och drar paralleller till styckmordsrättegången och Quick-fallet. Zaremba: Några accepterade den falska motsättningen mellan kunskap och frihet. Andra vägrade att delta i en debatt där de först måste förklara att de inte är barnaplågare. Ännu andra fann det klokast att inte framstå som alltför oresonliga.

I SvD visar krönikören Daniel Sandström den 8 december hur bildning kommit att bli en läpparnas bekännelse som i praktiken inte är vägledande för utbildningspolitiken. I takt med detta har läraryrkets identitet förändrats och tappat i såväl ekonomiskt som kulturellt kapital. Denna bild kompletteras av varnande röster från landets universitet som menar att dagens studenter saknar såväl grundläggande bildning som engagemang och förmåga till högre studier. Högskolor och universitet blir en nödvändig fortsättning på gymnasiet istället för ett steg in i den akademiska världen.

Vart tog motståndet vägen?

Vad Zaremba inte nämner är att det faktiskt fanns de som kämpade vidare, som inte gav upp, som inte lät sig bedras. Många av de lärarna och skolledarna sökte sig till idéburna friskolor som på många sätt fortsatt sitt mångåriga och tålmodiga arbeta för grundläggande ideal som svensk skola skulle mått bra av i en högre dos när vi istället begåvades med kommunalisering och riskkapitalbolag.

Av den polariserade debatten kan man tro att det bara finns två alternativa skolformer: förstelnade kommunala skolor och vinsthungriga friskolor. En röd-blå polaritet som skapar den enkla debatt många vill ha. Även utbildningsministern låtsas som att det inte finns fler alternativ, trots att han mycket väl vet att 4 av 10 elever av fristående grundskolors elever går i skolor som inte drivs av vinstintresse. I närmare 400 idéburna friskolor i Sverige kämpar lärare, rektorer och föräldrar för ideal som under lång tid ställts på undantag. Dit hör grundläggande bildning, humaniora, läsning, lust till lärande och kreativitet. Bland skolorna ryms Waldorf-, Montessori- och Freinetskolor men även andra skolor som drivs i stiftelse- eller föreningsform. I de skolorna gömmer sig många lärare som dragit sig undan från debatten och istället fokuserar på den dagliga och svåra uppgiften att utveckla sina skolor och bedriva en bra pedagogik trots begränsande lagstiftning och knappa resurser. De bedriver skolor som säger ja till alla elever, även de med omfattande stödbehov, som ser möjligheter där andra ser kostnader.

I höstas beslutade regeringen att avsätta 10 miljoner/år för att finansiera utbildningen av waldorfpedagoger. Ett stor och efterlängtad steg som borde följas av liknande stöd till Montessori- och Freinetpedagogikens utövare. I övrigt finns några få undantag i lagar och förordningar som underlättar för alternativ pedagogik. I det stora hela är lagstiftningen anpassad till den röd-blå logiken och systemet gynnar de vinstorienterade friskolorna som snabbt lärde sig kapitalisera på luckorna i lagstiftningen.

Risken är nu stor att pendeln slår tillbaka, skolan skickas tillbaka i statens famn och för att minska det fria skolvalets negativa effekter begränsas friskolornas möjlighet att existera och utvecklas. En sådan förändring vore mycket olycklig för Sverige och skulle knappast stoppa raset i internationella mätningar, barnet åker nämligen ut med badvattnet. Istället borde politiker från alla läger enas om att dra en skiljelinje mellan idéburna friskolor och de som drivs av vinstintresse. Idéburna skolor bärs av en samsyn på bildning, kreativt skapande, trygg skolmiljö och kunskapsorientering. Självfallet finns många idealister och engagerade lärare i andra skolor men hos de idéburna skolorna är engagemanget själva visionen och det bärs fullt ut av skolornas huvudmän. Det rätta vore att ytterligare stötta idéburna skolors möjligheter genom att t.ex om att ge större frihet i förhållande till läro- och timplan, minska ner detaljregleringen som driver Skolinspektionen (enligt Riksrevisionens senaste rapport) och underlätta för investeringar i nya skolor.

Waldorfskolorna i Sverige representerar en världsomspännande skolrörelse med över 1000 skolor. Här bedrivs sedan närmare 100 år en pedagogik som sätter bildning, breda kunskaper, mänskliga värden, kreativitet och skapande i centrum. Det svenska skolväsendet har en hel del att lära av waldorfpedagogiken, inte minst i synen på lärarrollen och den breda kunskapsbasen utan tidig specialisering. I Norge har skolorna fått rätt att tillämpa en egen men av staten godkänd läroplan, något liknande borde vara möjligt även i Sverige.

När pendeln nu slår tillbaka är det avgörande för vår möjlighet att återta en stark position i internationella mätningar att ta vara på de goda krafter och det engagemang som finns i den svenska skolan. Den undergroundrörelse som Zaremba letar efter finns bland annat inom den så kallade Skolvåren, ett initiativ som startade på twitter. Men den finns också i många idéburna friskolor som t.ex som waldorfskolorna. Att gynna engagemang och vilja att utveckla skolan inifrån och underifrån, utan onödiga politiska direktiv, är ett av de viktigaste svaren på hur vi kan vända den negativa trenden och bygga Sveriges skola stark igen. De övriga svaren är naturligtvis att återupprätta läraryrkets status, höja lönerna och öka vuxennärvaron i skolan och på fritids. En resursfråga som politikerna bör ägna sig åt istället för att drivna av populism ständigt påpeka hur undervisningen ska gå till, eller att lärarna ska stänga dörren för elever som kommer för sent. 

Örjan Liebendörfer

Categories: Allmänt

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *