Alltför ofta hör man från föräldrar, lärare, skolledare eller politiker en logik som bygger på att man söker skulden hos någon annan, en motpart. I skolan handlar det t.ex. om barn som beter sig på ett ohanterligt sätt. Det kan heta att ”så beter sig inte barnet hemma, vi har inga problem” eller ” det här verkar snarare vara ett problem hemma än i skolan”. I ett vidare perspektiv kan det röra sig om barn som konsekvent stör undervisningen eftersom det har en funktionsnedsättning som gör att det har svårt att sitta still, eller om barn som är deprimerade. Vems är felet? Skolans, barnets, föräldrarnas eller samhällets?

En som under den senaste tiden gjort oss uppmärksamma på hur vi kan tänka mer konstruktivt är psykologen Bo Hejlskov Elvén som i den nya boken ”Beteendeproblem i skolan” (Natur och Kultur 2014) visar hur forskningen har kommit fram till att barnet alltid agerar begripligt och ”så gott det kan” efter de förutsättningar det har. Kort sagt kan man aldrig säga att det är barnets fel. Utifrån den miljö vi vuxna har skapat (fysiskt och psykosocialt) och det som barnet har med sig i sin konstitution agerar det alltid rationellt. Om det flyr, slåss eller går in i sig själv är det för att det inte kan annat i den givna situationen. Överhuvudtaget handlar mycket av det som händer kring barnet i skolan om vad vi ser som normalt och acceptabelt i den miljö vi skapat. Ett barn som har svårt att sitta still har det kämpigt i en skola som inte accepterar barn med mer rörelsebehov. Låt oss vara överens om en sak: det är inte barnets fel. I skuldfrågan kan vi räkna bort barnet, det gör alltid så gott det kan.

Hejlskov Elvén visar också hur lätt det är att trappa upp en konflikt genom olika typer av aggressiva handlingar eller ord som är mer impulsstyrda än genomtänkta. Det är en lärdom vi kan ta med oss även i resonemanget om skolan och föräldrarnas agerande.

Naturligtvis fattas det en massa felaktiga beslut på våra skolor. Beslut som verkade vettiga på förhand men som visade sig vara felaktiga. Det kan även röra sig om icke-beslut som gör att något fortsätter trots att det borde upphöra. Det finns också lärare som är olämpliga och okunniga. På samma sätt fattar föräldrar en mängd beslut som inte är bra för skolsituationen. Man kanske inte ser till så att barnet får sova tillräckligt, att det stressas av många fritidsaktiviteter eller kommer i kläm i en skilsmässa. Det är inte svårt att göra en lista på vår ömsesidiga otillräcklighet och relationen skola-förälder blir lätt ett ”blame game” där beskyllningar skickas fram och tillbaka, mer eller mindre i förtäckta ordalag. Det kan också leta sig in i föräldragruppen och är en viktig orsak till att föräldrar med ”stökiga barn” undviker föräldramöten eftersom de direkt eller indirekt blir beskyllda för oron i klassen.

På nästa nivå, inom skolpolitiken, blir beskyllningarna än mer öppna. Utbildningsminister Gustav Fridolin talade nyligen om att föräldrar som tar olovligt ledigt har ”attitydproblem”. Den förre utbildningsministern Jan Björklund var en mästare i att skicka skulden på lärarna. Här pågår sedan åratal ett maktspel om vems fel det är när resultaten rasar i internationella undersökningar, och den kategori som förlorat mest i det spelet de senaste åren är lärare och skolledare som följaktligen fått lägre status och auktoritet i samhället.

Retorikexperten Elaine Eksvärd har i boken ”Vardagsmakt” (Forum 2014) visat hur makt kan utövas med enkla medel. Ett sätt är den så kallade skuldmakten. Genom att få den andre att känna sig skyldig får man ett maktövertag som man kan utnyttja framöver. Ett slående exempel är att det ur maktsynpunkt är bättre att inte begära tillbaka en utlånad hundring eftersom skulden ger dig ett psykologiskt övertag framöver. Ett liknande maktspråk används av föräldrar som säger till skolan att ”vi är ju kunder” och menar att de alltså kan ta ”sin” skolpeng med sig och gå när de vill. I ett större perspektiv är det ett agerande som går tillbaka till New Public Managements intåg i skolvärlden. Att välja skola är som att välja elbolag eller pensionsförvaltare. På motsvarande sätt använder även skolan skuldmakten när man hänvisar till föräldrarnas bristande förmåga och forma barnet till en skötsam individ.

I nuläget präglas nästan alla relationer kring skolan av en skuldlogik som går ut på att tvinga den andra parten till något slags åtagande som indirekt innebär ett erkännande av egna tillkortakommanden. Därmed har den ena parten ”vunnit” och problemet är löst. Eftersom situationen ofta har eskalerats upp på en känslomässig nivå sätts dock en rad nya relationella fenomen i gång och känslor som bitterhet, frustration, ilska och sorg kommer in i spelet. Med största säkerhet har situationen nu kommit in i en ny och mer besvärlig fas.

Den riktigt stora utmaningen ligger inte i att ”lösa” konflikten i ett maktspel utan att på allvar ställa barnets bästa i centrum och fullständigt fokusera på ansvarstagande från alla parter. Det är verkligen ingen lätt sak eftersom det innebär en mängd offer som man sällan är beredd att göra. Inte minst måste man börja med att offra sin egen prestige. I skollagen och föräldrabalken är ansvarsfrågan mycket tydlig. Det är på en rad ställen definierat vad skolan ska göra och vad föräldrarollen innebär. Ändå vet vi alla att det konsekvent bryts mot detta i det dagliga livet. Skolan ger t.ex. inte varje barn det stöd det behöver för att utvecklas mot målen, inte minst för att resurserna inte räcker till. 2011 skrevs barnkonventionen in i skollagen och barnets bästa ska vara utgångspunkten. I realiteten är det snarare så att vi istället för att fokusera på vad som kan göras utifrån barnets bästa och hur vi ska ta maximalt ansvar riktar in oss på skuldfrågan i ett spel inom vuxenvärlden. Det sker på såväl politisk nivå som ute på skolorna.

Det är allt svårare att vara ung idag. I rapport efter rapport ser vi ett ökat antal kränkningar, mer självskadebeteende och en ständigt högre press av betyg och kunskapstester. Våra barn reagerar begripligt när de värjer sig mot ett samhälle som inte skapar den trygghet och framtidstro de behöver. Vem har ansvaret? Ja, det är naturligtvis vi vuxna, vi som formar samhället, som styr över resurserna och som med våra attityder skickar signaler till barn och ungdomar vad som är viktigt. Som vuxengeneration måste vi ta oss an den gigantiska utmaningen mot vår egen bekvämlighet och våga se på resursfördelningen och ansvar på ett nytt sätt. Det är en av vår tids stora utmaningar.

 

Categories: Allmänt

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

%d bloggers like this: