I Barnombudsmannens senaste rapport ”Välkommen till verkligheten” beskrivs återigen hur vuxna inom den svenska skolan regelmässigt utsätter barn för kränkningar och även fysiskt våld. Skollagen betonar elevernas rätt till trygghet och studiero och ger därför vissa befogenheter till rektor och lärare för att komma tillrätta med ordningsstörande beteende men innehåller inget direkt förbud mot fysiska ingrepp. BO menar dock att lagen är otydlig och ger ett för stort utrymme för fysiska ingrepp vilket även flera vägledande domar visat. Det finns i praktiken ett visst utrymme att utöva våld även i andra situationer än rent nödvärn. Enligt BO är det främst barn med funktionsnedsättningar som drabbas av våld från vuxna, inte minst utåtagerande pojkar med ADHD. Möjligheten att ingripa rent fysiskt måste finnas, i varje fall som hot, menar förespråkarna som även applåderas av en hel del skoldebattörer och ledningssidor, ja även av lärare och föräldrar. De senaste dagarna har vi bland annat på Expressens ledarsida kunnat läsa rubriken ”Ibland är det rätt att ”kränka” elever”. En argumentation som bygger på logiken att det barn som stör ordningen kränker andra barns rätt till trygghet och studiero. Med samma logik vill många se att mobbare omedelbart kastas ut, tvingas byta skola och bestraffas. Vuxenansvar är att sätta gränser, åtgärda och straffa. Att även det barn som mobbar eller stör ordningen behöver hjälp kommer lätt i skymundan, och i ännu högre grad själva orsaken till beteendet. Att barn ska lära sig att veta hut har fått en renässans i spåren av stigande PISA-panik och rädsla att Sverige ska hamna efter som kunskapsnation.
En motståndsrörelse mot det auktoritära tänkandet vinner dock allt mer mark. Den utgörs av psykologer och familjeterapeuter som Ross Greene, Jesper Juul och Bo Hejlskov Elvén. Med otaliga studier och mångåriga erfarenheter som stöd har de visat hur vi måste tänka tvärt om och att det går att bygga en skola på icke-auktoritära principer. De menar att barn alltid agerar så gott de kan, det är vi vuxna som skapar situationer där ett auktoritärt ingripande till slut är oundvikligt. Ett barn vill alltid göra sitt bästa, vill lära sig i skolan och bete sig på ett bra sätt i förhållande till omgivningen. Det är med andra ord inget fel på barnen! De nya icke-auktoritära synsättet applåderas inte av alla och har inte fått fullt genomslag i lagstiftningen vilket bland annat BO beklagar. Ett skäl är att politiken inte alls är forsknings- och evidensbaserad vilket den utgör sig för att vara. Istället är den baserad på tyckande, personliga erfarenheter och vanor. Även om vi får höra av forskningen att vi behöver tänka om låter vi bli, det är enklast så.
Med Greens ”Problemlösning i samförstånd” och Hejlskov Elvéns verktyg för hur man kan arbeta låg-affektivt i skolan begränsas behovet av auktoritära ingripanden till renodlade nödvärnssituationer. Ja inte ens för att stärka kunskaperna är disciplin den rätta metoden, kunskap kan aldrig bankas in i eleverna men som skola kan vi ska förutsättningar för lärande. Dit hör självklart trygghet och studiero. Men för att komma dit finns det andra vägar än den auktoritära.
Läraren som auktoritet istället för en auktoritär skola
Trots det nära släktskapet rent etymologiskt är begreppen auktoritär och auktoritet närmast diametralt motsatta. En lärare som är en auktoritet har inget behov av att vara auktoritär och förtjänar sin upphöjda roll istället för att ta den med, eller hot om våld. En lärare som kan berätta, inspirera, lära ut och som behärskar sitt ämne och sin sociala uppgift är en underbar inspiration och förebild. En lärare man ser upp till av fri vilja, inte av tvång.
En skola med lärare värda att beundra, värda att se som förebilder har mycket få disciplinära problem som inte går att lösa med humor, avledning och samtal. Det är därför läraryrkets degradering varit så fullständigt katastrofal för den svenska skolan. Läroböckernas dominans och elevernas ”forskande” på nätet har hjälpt till att sätta läraren på undantag. Istället för att stå upp för folkbildningsidealen som undervisningskonstnärer förväntas lärarkåren vara systemadministratörer i ett detaljstyrt skolsystem som inte alls är så målstyrt det sägs vara. Disciplin, regler och fysiska ingrepp är desperata försök att komma åt symptom på skolsystemets verkliga problem men blir inget annat än slag i luften.
En icke-auktoritär skola är fullt ut möjlig men vi behöver tänka om och göra upp med 1900-talets normer och värderingar som fortfarande präglar skolans värld på många håll. Nu är det faktiskt 2015 och Sveriges framtid handlar om att vara spjutspets för nya idéer och en hållbar livsstil inom ramen för ett multikulturellt globalt landskap. I det ljuset behöver skolans reformer riktas mot frihet för skolor, skolledningar, lärare och föräldrar. Frihet att låta bildning, kultur, forskning och lust till lärande strömma in i klassrummet. Den goda läraren måste lyftas fram, få stöd och resurser. Vi behöver en skola som snarare fångar upp de antika akademiernas ideal än katederskolans. En sådan skola kommer knappast vara en flumskola, men däremot en skola för livet så som det kommer gestalta sig under det minst sagt dramatiska 2000-talet.
Örjan Liebendörfer
Rektor
