Botanik i årskurs 5 och fortsättningen i årskurs 6 – förslag till pedagogisk planering

Av Christine

Botanikperioden i klass 5 kan med fördel delas i 2 delar, en på hösten och en på våren/sommaren som avslutning av läsåret. Själva perioderna behandlar hela växtriket från alger, svampar, lavar och mossor, ormbunksväxter och fröväxter. Som ”efterklang” i klass 6 (eventuellt direkt på hösten) kan man gå igenom alla träd.

Botanikperioden ger rika tillfällen till konstnärliga övningar. Rita och måla så mycket som möjligt! Pröva att rita och måla ute och samla växter som ni tar in i klassrummet.

I samband med botanikperioden på våren kan ni också lära er de vanligaste fågellätena. Öva först i klassrummet och lyssna på www.fågelsång.se. Jag valde ut de 23 vanligaste fåglarna och de första veckorna (vi började efter påsk och höll på fram till sommarlovets början, ca 10 minuter varje morgonlektion) lyssnade vi igenom alla fåglarna varje morgon (ca 10-15 sekunder/fågel). Därefter valde jag ut 10 fåglar varje morgon och eleverna fick gissa. Mot slutet av terminen var det många som fick alla rätt varje morgon!

Gör sedan promenader och titta både på växter och lyssna på fåglar. Kanske kan ni ordna en gökotta?

För att hinna med hela växtriket behövs ungefär 2 veckor på hösten samt 2 veckor på våren.

Latinska namn är spännande och ger en föraning till det som kommer i klass 6 (Romarriket). Lär er några av de vanligaste växterna på latin och vad namnen betyder samt beskriv kortfattat vad som är släktnamn, familjenamn etc. Berätta om Linné!

Som sommarläxa förr i tiden fick ofta eleverna göra ett eget herbarium. Kanske inte alltid så roligt med livlösa, bleka och platta växter. Men en sak var bra: barnen fick i uppgift att följa växterna längre tid, ja en hel säsong. Kanske kan de få i sommarläxa att beskriva i ord och bild minst 10 olika växter från skilda platser de varit på under sommaren. Ni kan göra en egen klassflora.

Spännande är också att titta på olika slags frön och rita av dem. Om ni sår några olika frön kan ni se hur snabbt de gror och hur hjärtbladen ser ut. Vad behöver de olika fröna för att kunna gro? Värme, frost, rikligt med vatten eller bara en droppe?

Finns det en botanisk trädgård och/eller växthus i närheten är det roligt att göra en utflykt dit. Ge barnen uppgifter/frågor i förväg så de verkligen måste titta ordentligt och inte bara ytligt betrakta växterna i förbifarten.

Har skolan en skolträdgård finns stora möjligheter att utvidga ämnet botanik.

Gå inte igenom växternas fortplantning som till exempel generationsväxling, fröämnets tillkomst eller celldelning. Det blir alltför abstrakt och tillför varken barnen eller ämnat någonting i klass 5.

Koncentrera er på morfologin och olika växtorter!

Beskriv växterna på ett levande, bildrikt sätt. Många dikter och sånger handlar om blommar. Välj ut några som får spegla ämnet under perioden.

 Vad kan man berätta om?

  • Vilka läkande krafter som finns i olika växter.
  • Vad man använt de olika växterna till under historien.

Vilka konstnärliga uppgifter kan man arbeta med?

  • Måla urplantan (Goethes bild)

  • Måla/rita de växter som tas upp under perioden
  • Maskrosens utveckling i fyra bilder: tidig vår – bladrosett, vår – stängel och knopp, sen vår – blomman och försommar – fröboll. Visa med bakgrundsfärger hur jorden och luften blir varmare.
  • Rita bild som jämför enhjärtbladig med tvåhjärtbladig växt omgiven av de fyra elementen.

  • Rita en lilja i genomskärning så att symmetrin framträder.
  • Rita en korgblomma i genomskärning
  • Illustrera olika växtdikter

Om perioden innan vårterminens botanikperiod varit en ”skrivperiod”, till exempel Antiken Grekland, kan man låta botanikperioden få en mer konstnärlig prägel. Överhuvudtaget kan man växla mellan mer ”teoretiska” och mer konstnärliga perioder.

Här följer lite användbara texter och planering för perioden:

 Dag 1 Växtriket

Du sol som uppenbarar

Din makt i minsta plantas saft.

Giv oss din ljusa skaparkraft,

Så länge dagen varar.

Av Verner von Heidenstam, tonsatt av Martin Hoffman (eurytmipianist en gång på Kristofferskolan)

Växandet sker inifrån. Det levande pressas fram samtidigt som det yttre dör och så småningom skalas av. När vi tittar på en blomknopp som sväller ser vi växandets kraft. Växterna lever på jorden i samklang med solen, luften, mineralerna och vattnet. Roten hänger ihop med jordens vattenliv och mineraler. Bladen utvecklas i luften och blomman i solljuset. Hela omgivningen är betydelsefull för växten. Vi kan se hur olika till exempel en maskros kan se ut om den vuxit i stark sol eller mörk skugga. På samma sätt blir växterna olika om de växer på torr eller fuktig mark, i lä eller ständig blåst eller om det funnits kalk eller granit i berggrunden. Överallt på jorden finns växter, från de varmaste till de kallaste platserna. Alla växter berättar någonting för oss om hur jorden är just där de växer. I den spirande grönskan anar vi jordens inre egenskaper.

Änglamark

Kalla den Änglamarken eller himlajorden om du vill,

Jorden vi ärvde och lunden den gröna,

Vildrosor och blåsippor och lindblommor och kamomill,

Låt dem få leva, de är ju så sköna!

Låt barnen dansa som änglar kring lönn och alm,

Leka tittut mellan blommande grenar,

Låt fåglar leva och sjunga för oss sin psalm,

Låt fiskar simma kring bryggor och stenar!

Sluta att utrota skogarnas alla djur.

Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa.

Låt sista älven som brusar i vår natur,

Brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur.

Kalla den Änglamark eller himlajorden om du vill,

Jorden vi ärvde och lunden den gröna,

Vildrosor och blåsippor och lindblommor och kamomill,

Låt dem få leva, de är ju så sköna.

av Evert Taube

 

Dag 2 & 3 Svamparna

Svamparna är nästan som små barn. De måste få hjälp att bereda sin näring. Svamparna växer i skuggan. De skyr starkt solsken. I skuggan bevaras fuktigheten och det är viktigt för svamparna för de behöver mycket fukt. Svamparna får nästan allting de behöver ur jorden och vattnet i jorden. Deras färger är som jorden i olika brun-oranga-gula nyanser.

Egentligen lever den riktiga svampen under jorden. Som ett fintrådigt nät breder mycelet ut sig. Det liknar ett träd. Svampen ovan jord är själva fruktkroppen.

Dag 4 & 5 Algerna

I vattnet finns en plantvärld som består av blad i olika former. Som ett helt sagolandskap breder algerna ut sig i ängar, skogar och undervattensträdgårdar. En del alger ser ut som sallad, andra som mossa eller små palmer. Algerna har inga rötter utan små sugskålar som fäster dem vid stenar och grus. Algerna närmast vattenytan får gröna nyanser. Lite djupare ner finner man bruna alger och allra djupast ner växer rödalgerna. På de stora oceanernas väldiga djup finns inga alger. Det är bara längs kusterna det kan växa alger, där en liten strimma solljus kan nå ned.

Dag 6 Lavarna

Det finns en stor växtgrupp i vårt land, som trots att den betyder så mycket, är liten och oansenlig till växten. Inte många tar sig tid och tittar närmare på de små, sirligt utformade lavarna. De växer på marken i våra skogar och på stenar och hällar uppe på de högsta fjälltopparna.

Drygt 2000 arter av lavar finns i Sverige. För ungefär hundra år sedan upptäckte man att en lav egentligen består av två växter som lever tillsammans: svampen och algen. Man kallar det för att leva i symbios.

Symbiosen är mycket känslig för hur luften är. Genom att titta närmare på lavarna förstår vi om luften är ren eller smutsig.

Det finns tre olika grupper av lavar: Busklavar som ser ut som små buskar, Bladlavar som liknar blad och Skorplavar som växer som en skorpa på stenar och berghällar.

Lavarna växer väldigt långsamt. De är de första växterna som klär marken efter ett vulkanutbrott eller en glaciärs avsmältning.

Människor har i alla tider använt sig av lavar både till att täta hus, som föda och som mediciner. Många lavar har bakteriedödande egenskaper och hjälper till att läka sår. Lavarna innehåller också olika färgämnen som man kan färga garn och tyg med.

Dag 7 Mossor

Där mossorna växer ser marken så mjuk och skön ut att man skulle vilja lägga sig ned och vila. Lägga sin kind mot de lena och svala ”kuddarna”.

Mossorna trivs bäst i skuggig mark. Djupt inne i den mörka skogen, i raviner, myrmarker och grottor kan man finna mossa. De vill gärna ha det fuktigt men kan också tåla uttorkning. Mossorna saknar rötter och suger upp vatten direkt ur regnet. Bladen hos mossorna är väldigt tunna och stammen är enkel. Precis som lavarna är mossorna känsliga för förorenad luft.

*****

Så här långt kan man göra på hösten.

Från och med ormbunkar till fröväxterna passar bra att gå igenom på våren.

*****

Dag 1 & 2 Ormbunkar

När vi såg på svamparna kunde vi jämföra dem med små barn. Lite längre i utvecklingen har fräken, lummer och ormbunkar kommit. De kan utbilda riktiga blad och har en tydlig stam. Ormbunksväxterna kan man därför jämföra med något större barn. De kan lite mer. Men fortfarande kan de inte utveckla varken blommor och frön.

Lummer växer i skogen eller på fjällhedarna. Den kryper ofta längs marken i revor.

Fräken står stolt upprätt i diken och på fuktiga ängar. Bladen är så smala och tunna att de inte liknar riktiga blad.

Ormbunkarna breder ut sina stora och flikiga blad i skuggan under träden. På våren liksom rullas bladen upp ur stjälken, det liknar en Biskopskräkla. När den första frosten kommer gulnar ormbunkarna och vissnar ned.

Dag 3-5 Fröväxterna

De växter som kommit längst i sin utveckling kan bilda både rot, blad och blomma. I blomman finns fruktämnet som innehåller fröet, och i fröet finns möjligheten till en helt ny planta. Tänk att det kan växa upp en ny växt ur ett litet frö!

När ett frö gror tittar en liten grodd fram. När denna grodd utvecklar ett litet blad säger vi att den är enhjärtbladig – Monocotyledon. Plantans allra första blad kallas alltså för hjärtblad.

Den enhjärtbladiga plantans första blad är smalt och långsträckt. På samma sätt ser sedan alla blad ut.

Bland de enhjärtbladiga växterna finner vi bland annat alla gräs och liljeväxter. Gräsen har små och oansenliga blommor medan många liljor har praktfulla blommor som doftar starkt. Alla liljeväxter har en symmetri som är jämt delbar med tre.

Efter att ha gått igenom mer allmänt om fröväxterna kan du välja ut några växter och berätta särskilt om dem

Dag 6 Gul svärdslilja – Iris pseudácorus

Vid stranden bland fuktiga tuvor av gräs- och starrväxter växer svärdsliljan. Majestätisk och lysande står den och vajar i vinden mot en bakgrund av kaveldun och vassblad. Sitt namn har liljan fått av de svärdslika bladen. Blomman är strålande gul och har två kransar av vardera tre kronblad. Roten är kraftig och djupt förankrad i jorden.

Svärdsliljan är en flerårig, perenn, växt. Från samma rot växer varje år upp en ny planta. En annuell, ettårig, växt däremot växer varje år upp ur ett frö för att sedan blomma, bilda nya frön och helt vissna ned. Hos alla perenna växter övervintrar plantan i roten. Hos annuella växter övervintrar plantan i fröet.

Dag 7 Astraceae – Composite – Korgblommiga växter

Blommorna är alltid många och sitter tätt samman, samlade i en korg. På undersidan av blomman finns små blad som kallas holkfjäll. De små frukterna sprids med hjälp av vinden. Frukten är som en liten nöt med en pensel av fjädrar i toppen. Många välkända blommor finns i den här familjen till exempel: maskros, prästkrage, ringblomma och blåklint.

 

 

 

*******************

Fortsättning på botanikperioden i årskurs 6

I årkurs 5 ingår en botanikperiod i kursplanen. På ett enkelt och beskrivande sätt närmar man sig växtriket utan att förirra sig i detaljer som pollinering och olika typer av förökning

Som en slags efterklang av botanikperioden kan man i klass 6 direkt på hösten ha en period om våra träd.

Trädperioden som kanske kan vara 1-2 veckor lång, erbjuder rika tillfällen att arbeta konstnärligt. Teckna och måla, iakttaga ett träd under ett år (en gång i månaden till exempel) skriva och rita en träddagbok, lära sig träslagen – tälja och jämföra.

Visst är det tråkigt att så få människor idag kan skilja en alm från en ask? Hur skall vi kunna ta hand om vår natur om vi inte vet lite mer om till exempel lövträden. De är viktiga för jordmånen, för insekterna och inte minst för människans närmiljö. Hur trist är det inte att bo intill en granplantering?

Vi bor i ett land med mycket skog, hela 52 % är täckt av mestadels barrskog. Vårt land har byggts upp med hjälp av skogen, tänk bara på exporten av virke och papper. Vi har en lång skogstradition i Sverige. För många människor betyder skogen naturupplevelser, bär-och svampplockning eller ”bara” välbehövlig avkoppling. Visst är det väl värt att lära sig lite mer om skogen?

Börja med att titta på träden runtomkring skolan. Vad är det för arter, hur gamla kan de vara, är de planterade eller självsådda. Hur mår träden, kan de må bättre, hur skall vi göra då? När ni känner er bekanta med omgivningens träd kanske ni väljer ut ett träd var/ett klassträd. Beskriv det, rita och måla det, när faller löven, hur ser knopparna ut, fröna, grenarna etc. Kort sagt, gör er riktigt bekanta med trädet/träden. Det/de blir ert vårdträd!

I klassrummet kan man för varje dag tala lite närmare om ett/ett par träd. Var växer de helst, hur ser de ut, hur gamla kan de bli etc, tas upp och varje träd ritas naturligtvis tillsammans med en lite större bild på ett blad.

Många träd har speciella betydelser, tänk bara på Yggdrasil – asken, hamlingen – pilen, julträdet – granen och skeppsbyggets träslag – eken. Hur har människan använt sig av de olika träden genom historien?

Misteln som växer som parasit i många träd används till framställning av cancerpreparat. Vad ger olika träd till misteln?

Vilka fåglar, insekter och andra djur trivs i träden, hur gammal måste en tall i Lappland vara för att härbärgera ett kungsörnsbo, var trivs den utrotningshotade vitryggiga hackspetten bäst, lever ekoxen i unga ekar?

Försök att beskriva träden på ett sådant sätt att det blir ekologi på ett organiskt och engagerande sätt. Inte ren ekologi! Det fungerar inte i klass 6, här måste andra saker till för att väcka barnens intresse. Den som någon gång har läst en ekologibok förstår vad jag menar. I moderna ekologiböcker är sidorna fulla av tabeller och diagram, man talar om populationer och hänvisar till olika vetenskapliga försök. Det är bra och viktiga saker för vuxna att veta, men knappast för sjätteklassare, det kan komma senare.

Vad vill vi uppnå med trädperioden? Jo, vi vill att barnen skall känna igen träden och bry sig om hur de har det! Med människor som lärt sig detta kommer förhoppningsvis våra skogar att må bättre i framtiden!

I kursplanen för klass 6 ingår Romarriket och latin. Det sistnämnda kanske man inte ägnar så mycket tid åt på grund av bristande kunskaper. Därför kan man passa på i just trädperioden och skriva förklaringar till trädens latinska namn. Många träd har både passande och beskrivande namn.

Ordningen på träden spelar naturligtvis ingen roll, inte heller vilka arter man tar upp. De allra vanligaste träden kan man ju ägna lite mer tid.

På youtube finns många kortfilmer om hur man flottade timmer förr i tiden, pappersmassatillverkning, modernt skogsbruk med maskiner och skogsbruk med häst.

Kanske kan man samarbeta med klassens träslöjdslärare för att känna på skillnaden mellan olika trädslag?

Här följer lite förslag på texter:

De vilda träden i Sverige:

(*beskrivs nedan)

*Gråal, klibbal

*Alm

*Ask

*Asp

Benved (buske)

Brakved (buske)

*Dvärgbjörk, fjällbjörk, glasbjörk, Ornäsbjörk, vårtbjörk (masurbjörk)

*Bok, rödbok

*Ek, druvek, rödek, stjälkek

*En

Fläder (buske)

*Avenbok

*Hassel

Hagtorn (buske)

Havtorn (buske)

*Hägg

Idegran

*Kastanj

*Bohuslind, parklind, skogslind

*Asklönn, naverlönn, skogslönn, tysklönn

Olvon (buske)

*Oxel, vitoxel

*Knäckepil, vitpil

Poppel

*Rönn

Skogstry (buske)

Slån (buske)

*Sälg

*Gran, rödgran, ädelgran, balsamgran, nordmannsgran, silvergran

*Lärk

*Tall, contortatall

tibast

*Vildapel

 

Dag 1 Om träd

Ett träd är som en kung eller drottning, med en egen krona! Varje träd är egentligen som en hel trädgård med många tusen likadana växter. Träden förbinder jorden med himlen. Trädet är ett levande förflutet. Tänk, denna ek stod här när Gustav Wasa red förbi.

Sverige är ett av världens skogrikaste länder. Mer än halva ytan täcks av skog, bara 1/10 är jordbruksmark och resten fjäll och myr. Ibland kallas skogen för det gröna guldet. Skogen har tillsammans med malmen varit en viktig bas för vår ekonomi. I vår datoriserade tidsålder, fylld av syntetiska produkter har känslan för träd återuppväckts. Folkstormar rasar när träden får ge vika för nya vägar, trädkramare klättrar upp i träden för att stoppa avverkningen.

I Sverige har vi ca 45 olika trädarter varav 4 är barrträd. De högsta träden i landet är de majestätiska granarna som kommer upp i en höjd av knappt 60 meter. De högsta träden i världen är redwood i Kalifornien, de blir drygt 100 meter och så tjocka att bilar kan köra igenom dem om man gjort en tunnel.

För att ett träd skall kunna bli stort och högt krävs en stark inre byggnad, annars skulle det lätt kunna knäckas av blåsten. Under året växer trädet olika snabbt. På sommaren växer det lite mer på grund av värmen och vattnet, på vintern när det är kallt och vattnet fruset växer det lite mindre. Denna växelvisa tillväxt ger upphov till trädets årsringar som man ser när man fällt trädet. Räknar man årsringarna kan man säga trädets ålder.

När trädet växer i tjocklek spricker barken mer eller mindre, den får ett skrovligare utseende. Yttersta barklagret kallas kork, hos björken kallas det näver. Det yttersta barklagret är dött, men redan en liten bit innanför finns floemet där näringen transporteras uppifrån och ned. Vattnet transporteras i veden nerifrån och upp. Om man tar näver från en björk måste man vara mycket försiktig så att inte floemet förstörs.

Vatten transporten i en trädstam kan vara imponerande, en björk kan en varm sommardag ta upp mer än 600 liter vatten. Det mesta av vattnet dunstar dock från bladen.

Dag 2 Hur var det förr?

Skogsmarken utnyttjades förr till bete för kreaturen, fortfarande är skogsbetet viktigt för renarna. Människorna avverkade skog, hämtade ved, tillverkade tjära och byggde kolmilor. Hela Sveriges skog utom i oländiga områden är kulturpåverkad. Endast på några få ställen i landet finns urskog, det vill säga självsådd skog som fått stå helt orörd. Många av dessa områden är idag nationalparker.

Människorna som kom till vårt land och följde i isens spår var jägare och samlare. Så småningom blev de bofasta och började använda sig av svedjebruk, det vill säga de brände ner skog för att kunna odla. Första året odlades rovor, andra året korn eller råg, sedan lät man marken vara och skogen växte upp igen. På 1700-talet kunde man inte längre använda sig av svedjebruk eftersom befolkningen vuxit – det krävdes helt enkelt för stora områden med skog för att det skulle räcka. När människan sedan lärde sig att utnyttja gödsel kunde hon odla på samma ställe år efter år. Nu har den gemensamma utmarken förvandlats till granåker.

Ända fram till 1800-talet tillverkades de allra flesta varor man behövde för sitt uppehälle i den bygd man bodde. Härvid fick man en mycket mångsidig användning av trä. Alla träslag hade olika kvalitéer som man tog till vara.

Trä tillhör människans äldsta naturresurser. Det har försett henne med bränsle, skydd och verktyg i tusentals år. Under historiens gång har en stor kunskap utvecklats om de olika träslagens användbarhet. Det har skett inom många skrån till exempel snickare, båtbyggare, musikinstrumentbyggare, korgflätare och många andra hantverk. En båtbyggare måste tänka sig noga för innan han väljer träslag till båtens olika delar. Kölsträckningen gjordes av ek. På större båtar där hela kölen var under vatten användes alm. Både ek och alm är hårt och står bra emot röta. Stäven och bottenstockar togs ur naturvuxen ek, det vill säga ek som vuxit i rätt form. Till spant togs ek eller ask och till bordläggningen oftast furu. Masten gjordes av gran och däcket av furu.

På ängen tolererades inga barrträd, däremot omhuldades lövträden väl. Löven som fälldes gav viktig näring på hösten och bidrog till mullen. På sommaren skuggade de gräset som blev bra hö vid för torra somrar (vid regniga somrar blev höet bäst utanför trädens skugga).

Dag 3 Träd blir till papper.

I trä finns ett ämne som heter cellulosa. Om man kokar träet och får fram den rena cellulosan kan man tillverka papper. I Sverige används framförallt två metoder: Sulfitmetoden och sulfat metoden. Det bästa pappret får man fram genom sulfitmetoden då gran och i viss mån även björk och asp används. Sulfitmassan tillsätts surt kalciumbisulfit. I sulfatmetoden som används till tall och lärk tillsätts en alkalisk lösning av natriumhydrat. Papper är en av Sveriges största exportprodukter.

Dag 4 Träden och de vilda djuren

Många fåglar trivs i träden. De har sitt bo där, söker skydd i trädet eller samlar föda. Hackspetten hackar hål i stammen, och har verkligen sitt bo i trädet. Ett hackspettsbo kan sedan övertas av någon annan fågel eller kanske en ekorrfamilj. Hackspettarna och nötväckan till exempel pickar i sig insekter och larver som finns i barken. På höstarna, när många träd har frukt, kommer bland annat trastarna och äter av äpplen och päron.

En trädstam är nära släkt med jorden. När trädet blir gammalt och murket, smulas det sönder i mull. Ett träd kan vara ihåligt och fyllt av mull, kommer en stark vind faller det lätt till marken. Därför måste man ibland ta ned stora träd i parker, alléer och på skolgårdar. Men egentligen borde alla träd få förmultna så småningom, i gamla träd trivs alldeles särskilda arter av smådjur och fåglar.

Dag 5 Träden under året

Årets gång förstärks av trädets växlande skepnad, från de kala vinterkronorna, över vårens skira grönska och sommarens kompakta lövmassa till höstens färgsprakande fyrverkeri. I det trädlösa landskapet sker tidens passage mer obemärkt.

På våren blir lövskogen vackert ljusgrön när de första löven slår ut. Under sommaren förvandlas den gröna färgen och blir mörkare och mer mättad. Om hösten får många lövträd sprakande höstfärger, de fallna löven ligger i drivor på marken och lyser upp de allt kortare dagarna. Så plötsligt en dag har de flesta löven fallit, kanske har det varit storm under natten. Lite ödsligt och dystert ser det nog ut i parken när träden inte har löv längre. Så kommer den första snön och klär grenverket, det kan se ut som virkade spetsar, som gnistrar i solskenet. När dagarna blir längre fram i mars väntar vi ivrigt på det första takdroppet och snart, snart blir det lövsprickning igen…

 

I gröna skogen.

Kom ut i gröna skogen

Det är så svalt i den.

Var björk är vår förtrogen

Och tallen är vår vän.

Var källa är vår spegel,

Allt i den klara sol,

Och vinden är vårt segel,

Och tuvan är vår stol.

 

Kom vandra vid min sida

Allt på den gröna färd.

Vårt hem är nu den vida,

Den obekanta värld.

Vår fot är lätt och yster,

Vår håg är glad och stor.

Var blomma är vår syster,

Var fågel är vår bror.

av Zackarias Topelius

 

 

Dag 6 Al

Alnus, Alen är nära släkt med björken. Det finns ungefär 30 arter i världen varav två, gråalen och klibbalen, växer i vårt land. Alarna är ett vanligt inslag i landskapet över hela Sverige. Dock är det inte samma art i Norrland som i södra delen av Sverige, gråalen växer i norr medan klibbalen trivs bäst i söder. Alens förmåga att växa i kärr som tidvis blir översvämmade kan man säga bereder marken för andra träd och buskar.

Alen är det enda lövträdet som får kottar. De små kottarnas nötfrön är omtyckta av grön- och gråsiskor.

Alens virke är mjukt och lättarbetat. Det har använts framförallt till träskor och leksaker, men är också vanligt till bryggor och pålar. Delar av Venedig och Amsterdam vilar på alpålar!

Alnus incana (XX grå), gråalen är ett litet ofta busklikt träd och blir som högst 5 meter. Stammen har slät och ren ljusgrå bark och kronans grenar är uppåtriktade. Grenarnas årsskott är filthåriga och det är också gråalens blad. Formen på bladen är äggrunda, spetsiga och med dubbelsågade kanter. De små svartbruna kottarna är äggformade och ca 1,5 cm långa. Alen blommar som ett av de tidigaste träden i Sverige i mars-april. Med livskraftiga rotskott föryngras alen.

Man hittar gråal på stränder och i kärr från Värmland och norrut till de lägre fjällområdena.

Alnus glutinosa ( XX klibbig), klibbalen blir ett upp till 20 meter högt träd. Stammen är rak med mörk och sprucken bark. Bladen är breda, mörkgröna och glatta. I spetsen är de runda eller inbuktade. De helt nya bladen på våren är klibbiga, därav namnet klibbal. Alen får aldrig några vackra höstfärger, om hösten faller bladen av gröna. Blommorna sitter i hängen som under sommaren mognar till alkottar. Blomningen sker på bar kvist tidigt om våren.

Klibbalen finns i kärr och på stränder från Skåne upp till Gästrikland samt längs hela Norrlandskusten. Skogar med klibbal kallas ofta alkärr och är en typ av ängsskog på fuktig mark. Dessa marker blir ofta översvämmade på våren i snösmältningen. Stora delar av alkärren har försvunnit och omvandlats till åkermark.

Hösten.

Om hösten de silvergrå vingar

Slår ut över lundarnas sal,

Och älvorna dansa i ringar

Till prasslet från kärrängens al.

Från klippan uvarna ropa

Och vindarna tjutande sopa

De virvlande löv ner i dal.

 

Alm

Ulmus glabra (ungefär alm med kala frukter), almen är ett upp till 40 meter högt träd med rak stam. Barken är fårad och mörk, kronan tät och välvd som en kupol. Almens blad är stora och har korta skaft och sågtandade kanter. Basen är lite sned och ovansidan sträv. En alm kan bli flera hundra år.

En bit in i april blommar almen på bar kvist. Då färgas kronan svagt rosa eftersom varje liten blomma har ett röt stift. Snart växer nötfrukterna med sina gröna vingkanter ut och redan i juni sprids de.

I Sverige är almen ganska vanlig i södra hälften av landet, men sällsynt längre norrut. Almen trivs bäst i lundar och finns också i många alléer.

Förr i tiden kunde man mala almens bark och använda i brödbak. På så sätt drygades det vanliga mjölet ut vid nödår. Man kunde också göra rep av almen. Kärnveden är ljusbrun till mörkbrun. Virket är tungt, segt och mycket starkt, det spricker inte så lätt. Därför användes också almträ till hjulnav och kvarnhjul. Få andra trädslag är så beständiga som alm. I London lade man ned ett rörsystem av alm i början av 1600-talet. Detta var alldeles helt när det grävdes upp på 1930-talet och nya tunnelbanetunnlar skulle byggas.

På senare år har alltfler almar drabbats av almsjuka. Det är en svamp som gör trädet så sjukt att det dör efter några år. Svampen täpper till grenarnas fina kärl så att saven inte kan komma fram. Svampen sprids av en liten skalbagge, almsplintborren. För att inte svampen skall kunna sprida sig har man fällt många almar och eldat upp dem, så småningom kanske man återigen kan plantera alléer med almträd.

Almen räknas som ett ädellövträd.

Dag 7 Ask

Fraxinus excelsior (ungefär svårbrytbar och högrest), asken är nära släkt med syrenbuskarna i våra trädgårdar. Det kan bli 30 meter högt och har en välvd krona. På unga träd är barken glatt, på äldre träd är den fårad och sprucken. Asken har parbladiga blad, det vill säga bladen sitter två och två, mitt emot varandra. Småbladen är lansettlika med fint sågade kanter. En ask kan bli mycket gammal, nära 400 år och få en omkrets på 6-7 meter.

I maj blommar asken på bar kvist. Blommorna är mörklila och sitter i täta knippen. Frukterna, som ofta sitter kvar hela vintern är avlånga nötter med vingar.

Eftersom askens blad är frostkänsliga är det oftast det sista trädet på våren med sin lövsprickning, och det första att fälla sina löv på hösten. Ett gammalt ordspråk säger: Kommer ask före ek blir sommaren blek, kommer ek före ask blir sommaren blask.

Man finner ask i södra delen av Sverige, ungefär till Dalarna, Hälsingland. Asken trivs bäst i lundar och strandsnår. Jorden skall vara lite fuktig, lerig och kalkrik. I askskogar är floran yppig, här trivs många arter men det finns inte så många askskogar kvar nu för tiden, de flesta har blivit åkermark.

Askens ved är lätt, seg och hård. Virket har använts till verktygsskaft, skidor, ishockeyklubbor, åror och lansar. Löven användes till kreatursfoder.

Vi känner asken Yggdrasil från den Nordiska mytologin. I Gudasagan skapade Oden den första mannen, Ask, av trä från en ask.

Många gårdar har en ask som vårdträd.

Asken räknas som ett ädellövträd.

Asp

Populus tremula (ungefär folk som darrar), aspen räknas som en av videväxterna och är en av våra vanligaste lövträd. Den kan bli 25 meter hög men är oftast runt 10 meter. Normalt blir en asp omkring 70 år. Om hösten får aspen starka gul-oranga-röda färger.

Aspens bark är blank hos lite yngre träd men blir mattare och mer sprucken ju äldre trädet blir. De nästan runda bladen har tillplattade skaft, vilket är anledningen till att asplöven darrar för minsta vind. Om vi blir riktigt rädda och skakar i hela kroppen kan vi säga att vi darrar som asplöv!

En gammal sägen förklarar aspens darrande löv med att det blev följden, eftersom Kristi kors timrades av aspträ.

Aspen blommar tidigt på bar kvist. Blommorna sitter samlade i håriga hängen. Frukterna är små kapslar som innehåller ludna frön.

I Sverige kan man hitta asp i större delen av landet, ända upp till trädgränsen, ca 1 000 meter över havet. Aspen klarar sig på de flesta typer av marker och uppskattas av älgen som gärna äter bladen och på vintern skalar av barken på unga stammar. Även rådjur, hare, vildkanin och sork äter med förtjusning av aspens blad och bark. Eftersom virket är mjukt brukar hackspettar hacka ut bon i trädet, som sedan övertas av andra fåglar eller ekorrar och mårdar.

Asparna trivs på kalhyggen där de snabbt växer upp till skogssly. Man ser också mycket asp längs med skogskanten intill åkrar, ängar och myrar. Kraftledningsgator som går fram genom landskapet växer snabbt igen med aspsly om man inte röjer med några års mellanrum. Att bli av med asp är inte så lätt, hugger man ner ett träd kommer tio nya! När man fällt ett träd skjuter det nämligen upp livsdugliga rotskott år efter år. Att gräva upp rötterna är inte heller det lättaste, de kan nå 20 meter ner i marken. Det bästa sättet att ta bort asp är att ringbarka stammen. Då svälts rotsystemet ut och dör

Aspens träslag är ganska mjukt, segt och lät. Det är lätt att tälja i aspvirket som är gult och saknar tydliga årsringar. Den mest kända användningen är tändstickor, men man tillverkar också finpapper av asp.

 

Björk

Betula (från fornsvenskans ljus), björken bildar en släkt med ungefär 40 arter, varav 5 förekommer i Sverige. Det anses vara det första träd som växte i Norden efter istiden och är mycket härdigt, det enda trädet som klarar sig på Island och Grönland. För att björken skall trivas behöver den mycket vatten, men den klarar inte av att översvämmas som alen. Regniga somrar dröjer det länge innan vi ser några gula blad i kronan. En solig och torr sommar kan man se en föraning om höstens färger redan i början av juli. Vi hittar björk i hela Sverige, även ovanför trädgränsen (dvärgbjörken). Det är ett av våra vanligaste träd och känns lätt igen på den vita stammen med svarta tecken.

Björkar växer snabbt och uppnår i 80-årsåldern sin slutliga höjd på runt 25 meter. En björk kan bli upp till 300 år gammal.

Björkens blad är ganska små, runda men med en utdragen spets, bladkanten är tandad (glasbjörken) eller dubbeltandad (vårtbjörken). Frukten är en liten nöt med vingar och sprids med vindens hjälp.

Vid avverkning bildar björken stubbskott som kan vara besvärliga att bli av med om man inte drar upp stubben.

Björk har historiskt sett haft en mycket mångsidig användning i vårt land: möbler, husgeråd, verktyg, slöjdföremål och skidor. Nu för tiden tillverkar man mest möbler och inredningar av björk.

Förr i tiden användes björkriset till sopkvastar och löven torkades som vinterfoder till kreaturen. Till sig själva samlade människorna den vitaminrika björksaven på våren och drack. Av björklöven gjordes björksaft (innan midsommar). Askan från björkveden kunde användas till pottaska som var en ingrediens i såpa, krut och glas.

Träslaget är relativt tungt, hårt och starkt. Det är inte så tåligt mot röta och används numer framförallt till massaved, sågtimmer och brännved (torr björkved har ett högt värmevärde). I Sverige utgör björkar (glasbjörk och vårtbjörk) drygt 10 % av virkesförrådet.

Av björkens näver kan man fläta korgar och skor. I Nordamerika byggde indianerna till och med kanoter av näver! Vallpigorna tutade i näverlurar för att samla ihop kreaturen uppe vid fäboden. Eftersom nävern är mycket motståndskraftig mot väta har den också använts som takläggningsmaterial.

Glasbjörk – trivs bra i skärgården men finns över hela landet.

Fjällbjörk – en variant av glasbjörk som är lågvuxen och krum. Fjällbjörken bildar ett bälte mellan barrskogen och kalfjället.

Dvärgbjörk – växer som ett ris ovanför trädgränsen.

Vårtbjörk – växer där de ädla lövträden inte trivs, till exempel i Småland, Bergslagen och Norrland. ”Vårtorna” kallas masur (därav namnat masurbjörk) och har ett alldeles speciellt sorts trä, hårt och vackert mönstrat. Av masurbildningarna kan man bland annat tillverka skålar.

Ornäsbjörk – utsedd till Sveriges nationalträd och finns planterad på många ställen i landet men är kanske vanligast i Dalarna.

 

Björken

Har du sett hur som björkarna kamma sitt hår

När en susande vind över grenarna går,

Hur de andas så lätt genom ådriga blad,

Hur de tvätta sig rena i morgonens bad?

 

Det var en där på kullen så högt vid en sjö,

Och hans stam var så vit som all bländande snö,

Och hans gren var så mjuk, och hans löv var så grönt,

Att en vackrare björk har ej kullarna krönt.

Av Zackarias Topelius

 

Höstkväll i hagen

Där viskar en nordan isande kall,

Där viskar en röst i hagen,

Är sommaren slut, är sagan all,

Är solen borta och slagen?

 

Det är en ungbjörk frusen och mörk

Som trött om kvällen klagar,

Det är en gammal masurbjörk,

Han mumlar i multnande hagar.

 

Den mörkaste natt oändligt lång

Allt liv må väl genomlida,

Att hälsa med hoppfull håg en gång

Den gråkalla gryning vi bida.

 

Allt tyngre sånger var höst som går

Djupt i min stam hör jag tona.

Allt högre jag lyfter var nyfödd vår

Mot skyn min gamla krona.

av Karl Erik Forsslund

 

Höstvers

Björkarna sprutar sin höstliga fontän

Högt över granarnas evigt gröna vågor.

På den hårt klingande skogsjorden

Trummar älgklövars kungsparad

Och i det frostiga nattgräset

Smyger grävlingen på frusna tassar

För att skövla den vintersovande

Myrstackspyramiden.

 

Dag 8 Bok

Fagus sylvatica (ungefär ätlig skog), boken kan bli nära 40 meter hög och är vårt högsta lövträd. Den har lika rak stam som en pelare, med silvergrå, glatt bark. Kronan är tät. Bladen, som är helbräddade, eller svagt tandade är äggrunda. Färgen är mörkgrönt glänsande, nästan läderartade. På kanterna och bladnerverna finns fina silkeshår. Bokens bladknoppar blir stora, 2 cm långa och smala, är rödbruna med en tydlig spets. Blomningen inträffar samtidigt med lövsprickningen under senvåren. En bok börjar blomma först i 60-årsåldern och kan bli upp till 400 år. Frukten kallas bokollon och är två trekantiga nötter som sitter ihop i ett taggigt skal. Bokollonets skal öppnar sig sedan i fyra flikar och släpper ut nötterna.

Boken är vårt enda vilda lövträd som ensamt bildar skogar. Den trivs allra bäst på kuperad och kalkrik mark.

Bokskog hittar man på såväl näringsrika som näringsfattiga marker. I Sverige är bokskog vanligast i Skåne samt på Västkusten men enstaka träd kan man hitta ända upp till mellersta Norrlands kusttrakter.

Förr i tiden ansågs bokskogarna viktiga i jordbruket, man släppte ut grisarna där för att de skulle äta sig feta av bokollonen. Fortfarande gör man så ibland annat Italien där den kända Parmaskinkan produceras.

Bokollon uppskattas också av nötskrikor, ekorrar och sorkar.

En bokskog bjuder på många olika stämningar under årets lopp. På våren, innan lövsprickningen, står de höga, ljusa pelarna bland tusentals vårblommor som blåsippor, vitsippor, violer och. Under sommarens grönska är det svalt och skönt i skuggan från träden. Eftersom det är så skuggigt hittar man inte så många växter på marken. På hösten faller de läderartade bladen till marken, där ligger fortfarande fjolårets blad och kanske även tidigare års. Bokbladen förmultnar långsamt. Vintertid är det åter ljust i skogen, som en pelarsal med vitt golv.

Bokträ är ljust, ofta med en röd ton. Det är ganska tungt, hårt och starkt. Bok är populärt till möbler och inredningar, främst i offentlig miljö. Ett parkettgolv av bok är slitstarkt.

 

Ek

Quercus robur (ungefär kraft och styrka), eken är släkt med boken men blir inte riktigt lika hög, 20-25 meter når den upp till som högst i vårt land. En ek kan bli mycket gammal, 700 år är ingen ovanlighet och betydligt äldre ekar finns. Den ljusgrå barken blir så småningom mycket grov och spricker upp i korta plattor. Kronan breder ut sig oregelbundet med grova och knotiga grenar som nästan är rätvinkliga i förhållande till stammen. Knippen av småkvistar växer direkt från stammen eller de tjocka grenarna. Årsskotten är grönbruna med spetsiga och ljusbruna bladknoppar. Lövsprickningen sker sent, betydligt senare än alla de andra lövträden. Det är bara asken som är senare. Ekens blad är ungefär 10 cm långa, ganska breda och parflikiga med en matt, mörkgrön färg på ovansidan och något ljusare på undersidan. Blomningen sker i maj men blommorna är små och oansenliga, frukten kallas ekollon och sitter 2-3 tillsammans på skaft.

Eken växer i södra delen av landet, särskilt i skogs- och hagmark och på näringsrik jord där det finns gott om ljus. Norr om Dalälven finns endast enstaka, planterade ekar.

Eken växer ganska snabbt, tvärtom kanske vad många tror. Ett 50 år gammalt träd är ungefär 20 meter högt och har en omkrets av 1 meter runt stammen. De riktigt stora ekarnas ålder kan vara svårt att bestämma beroende på att de ofta är ihåliga. Många jätteekar i vårt land är fridlysta. Den största eken i Sverige är Rumskullaeken i Norra Kvill i Småland.

Mängder av småkryp trivs i eken. Den stora skalbaggen ekoxen livnär sig på saften som sipprar fram ur barken. Med sina horn kämpar de mot varandra för att få de bästa platserna. Ibland mister någon greppet och ramlar ner, det låter som ett ekollon som dunsar mot marken.

Eken har i alla tider varit ett värdefullt träd för människan. Virket har använts till skeppsbygge (regalskeppet Wasa), pålning under hus, möbler, golv, fönsterkarmar, kistor, vinfat, ekrar på hjul samt de allra äldsta ekorna, urholkade ekstockar. Barken som är rik på garvsyra användes till garvning av skinn och ekollonen blev föda åt grisar eller rostades och maldes till ”fattigmanskaffe”.

Ekträ är mycket hårt, tungt och starkt. Färgen är ljusbrun eller mörkare brun. Nu för tiden används ek framförallt till möbler, inredningar, utomhussnickerier och parkettgolv.

Eken var en gång helgad åt krigsguden Mars. Det kan man förstå eftersom den så bra klarar alla stormar. Eken verkar ha klippans styrka i sig! Med lite fantasi kan man se grenarnas form som blixtar.

Eken dör mycket långsamt, en gren i taget. Man kan se över 1 000-åriga eker som verkar helt döda, men som i lövsprickningen får löv på en enda liten gren.

En

Juniperus communis (ungefär yngling som är vanlig), enen är släkt med cypressväxterna som framförallt finns i södra Europa. Den växer på ängsbackar och hedar i hela Sverige och kan bli upp till drygt 10 meter hög men oftast är den inte mer än 4-5 meter. Vanligtvis växer den upprätt med en konformad krona men den kan också vara marktäckare i till exempel skärgården på utsatta platser. Enen är en mycket härdig barrväxt och växer till och med på Grönland, men där är den inte så högrest.

Barken är gråbrun och spricker upp i tågor som lossnar. Barren sitter tre och tre i kransar, de är stela och nålvassa. Översidan är blekt grön medan undersidan är mörk. Frukten som utvecklas är de blåsvarta enbären som första vintern är ljusgröna. Enbär används som krydda till bland annat vilträtter men kan också smaksätta drycker. Enens ris blev förr golvströ i husen eller användes som nödfoder åt kreaturen.

Enens ved och bark används vid rökning av kött och fisk. Veden är ljus och i kärnan mörkt rödbrun. Den är seg, svårkluven och hållbar och används ofta till snideriarbeten. Man känner lätt igen en smörkniv av enträ på den goda doften!

Gärdsgårdar tillverkas av enstammar som stolpar och granar som tvärslår.

Enen spelar en stor roll för de vilda djuren, fåglar och smådjur söker skydd under grenarna, haren, rådjuren och älgen äter av de unga kvistarna. Orren och tjädern tycker om bären men domherren äter helst bara kärnorna.

Enen har använts flitigt som naturmedicin eftersom enbärsdricka är urin- och svettdrivande och röken från trät lindrar reumatiska besvär.

 

Enbusken

Tyst står han vid stenen,

Enig med ljungen.

Bland stickbarren

Sitta bären svärmvis

Som uppfångade hagelskott.

På honom biter ingenting.

Han brukar borsta nordanvinden.

Hans kvistar är sega som senor.

Med det kargaste härdar han ut,

Men doftar ändå, har ändå behag.

Åt gravar och golv gav han ris,

Och ett gott öl bryggde han

Där han stod, stark och vänlig,

Klämd mellan gråa stenar i Thule.

av Harry Martinson

 

Enen

På mager mark och stenig jord

Växer jag i högan nord.

Seg är stam och seg är rot,

Köld och torka står jag mot.

Gröna bär och blåa bär,

Sticks jag gör båd’ här och där.

Doftar gott i stugan din

Om du bara tar mig in.

 

Dag 9 Avenbok

Carpinus betulus, avenboken är släkt med hasselväxterna (alltså inte med boken). Den kan bli upp till 25 meter hög och har en slät, ljusgrå stam. Avenbokens blad är äggrunda och spetsiga med en sågad kant. Blomningen sker på senvåren i samband med lövsprickningen. Frukten är en liten nöt med treflikig bladskål. Denna skål fungerar som en liten flygapparat när vinden för med sig nöten.

Avenbok finns nästan bara i Skåne i Sverige. Den planteras främst som allé- och parkträd.

Virket är det hårdaste och starkaste av alla svenska träslag och används till olika redskap och till hyvelbänkar.

Hassel

Corylus avellana (ungefär hjälm från Abella i Kampanien), hasseln växer helst som stora buskar. Barken är tunn och glansigt brungrå. Den har fjädernerviga, omvänt äggrunda blad med en utdragen spets. Bladkanten är dubbelsågad. Blomningen sker på bar kvist tidigt om våren. Frukterna sitter ofta samlade 2-3 stycken och är tjockskaliga hasselnötter som med förtjusning äts av bland annat ekorren. Först är hasselnötterna ljust gröna men framemot hösten blir de glänsande ljusbruna.

Hassel hittar man i lundar, på lövängar och i hagar. I Sverige är den vanlig upp till Uppland.

Hasselnötter har i alla tider samlats och ätits av människan. De innehåller fett och var förr i tiden en viktig näringskälla under vinterhalvåret. Hasselnötsoljan som utvinns ur de pressade nötterna kunde man använda i matlagning eller som lampolja.

Hägg

Prunus padus (Ungefär vid floden Po), häggen är släkt med rosväxterna. Den kan både växa som buske och träd. Grenarna är först ganska upprätta men ju äldre trädet blir, desto mer vågräta eller till och med hängande grenar får det. Ett riktigt gammalt träd har en rundad krona med grenar som till och med ligger mot marken, där de kan utveckla rötter.

Häggen sprider sig med rotskott. I den gråbruna barken finns ett ämne (amygdalin) som doftar starkt av bittermandelolja. Bladen är mattgröna, ovala och har sågade kanter. Häggens blommor sitter i ca 10 cm långa hängen, de är vita och har en starkt söt doft. Blomningen sker under senvåren. Häggen kanske är ett lite anonymt träd, men det gäller minsann inte vid blomningen. En blommande hägg ser ut som ett träd insvept i en brudslöja av vita spetsar. Uttrycket: mellan hägg och syren brukar man använda för att tala om den tid (oftast inte mer än en vecka) då våren är som alla vackrast!

Frukten kallas häggbär och är en liten, svart stenfrukt som har mycket kärv smak. Av frukten görs ibland saft eller likör, i Norrland kallas de för fattigmanskörsbär.

Häggen trivs på lite fuktig mark, i snår och vid stränder och är vanlig i hela landet.

Virket är hårt och segt, det användes förr till tunnband och som slöjdvirke. Eftersom barken luktar så starkt har man också lagt den vid råtthål och i mullvadshögar för att hålla djuren borta.

 

Kastanj

Aesculus hippocastanus (hästkastanj), kastanjen är släkt med boken och kan bli nästan 30 meter hög och har en bred, vackert rundad krona. Träden växer snabbt och kan bli mycket gamla, säkert omkring 400 år. Bladen är stora och lansettliknande med tandade kanter. Blommorna sitter i knippen upp till 15 cm stora, de är vita med röda fläckar. På hösten är nötfrukten mogen och deras gröna, taggiga fodral faller till marken. Inuti fodralen ligger de glänsande kastanjerna. Många djur tycker om att äta dem, till exempel vildsvinen, rådjuren och hjortarna.

Namnet hästkastanj kommer troligen från Turkiet, där man gav sina hästar malda kastanjer om de fick hosta.

I Sverige hittar man ofta kastanjeträd i parker, vid gårdar och i alléer. Den växer också vild från Skåne och upp till södra Norrland. Kastanjerna från träden går inte att äta för människor (de är för beska). De kastanjer som rostas och äts kommer från en annan kastanjeart som växer i bland annat Frankrike.

Kastanjeträdets virke är för mjukt för att kunna användas.

Dag 10 Lind

Tilia cordata (fiber hjärtlik), linden blir ett uppemot 30 meter högt träd med hög och tät krona. En lind kan bli mycket gammal, det sägs att de äldsta lindarna blivit runt 2 000 år! Bladen är hjärtformiga med en tydlig spets. Linden blommar sent, en bit in i juli slår de små ljusgröna blommorna ut. Blommorna hänger ned i små buketter. Då doftar det verkligen lindblom, en stark och söt doft som lockar till sig många insekter. I kronan surrar tusentals bin en solig dag under blomningstiden. Linden växer gärna på lite stenig mark, främst i den södra delen av landet. Trädet har länge använts av människan. Av basten har man gjort mattor, rep och husgeråd, lindhonung har använts i naturmedicin och som smaksättare på likör. Te kan göras av blommorna och förr rostades frukterna till ”fattigmanskaffe”. Lindbladen hamlades och gavs åt kreaturen. Lindträ som förkolnat används som teckningskol och bland vårdträden är nog linden ett av de vanligaste.

Lindens trä är ljust gulvit. Det är lätt och mjukt men ändrar inte form eller spricker så lätt. Därför har man genom århundradena använt sig av lindträ till träskulpturer. Många medeltida kyrkoskulpturer och altartavlor är av lindträ liksom regalskeppet Wasas skulpturer.

Lönn

Acer platanoides (spetsig platanliknande), lönnen får en tät, lövrik krona och blir 20-25 meter hög. En lönn blir sällan äldre än 150 år. Barken är gråröd och slät men mörknar och blir fårad med åldern. Bladen är friskt gröna, glansiga och handflikiga med långa skaft, på hösten får de starka höstfärger i rött-orange-gult. I maj-april blommar lönnen på bar kvist. Blommorna, som är gröngula, sitter i små kvastar och blir så småningom ”lönnäsor”, de platta och bevingade fröna som sitter i par. Bina tycker mycket om lönnens blommor.

Lönnen trivs i lövskogar och lundar, den är vanlig från Skåne upp till Mälardalen och finns i viss utsträckning längs Norrlandskusten. Lönnen är också ett vanligt parkträd och finns på många platser som vårdträd.

Veden är efter torkning nästan vit, det är ett hårt och elastiskt träslag som är lätt att bearbeta. Lönnvirke används till finare möbler och snickeriarbeten. Fiolernas halsar och vackra bottenstycken brukar göras av lönn.

Det finns många sorters lönnar i världen. I Canada till exempel tappar man lönnar på sav (lönnsirap), det äter man till pannkakor.

Lönnen räknas som ett ädellövträd.

 

Ur tuvor

I dag kastar lönnen sin brinnande kappa

I stormregn som utsläckte sommarens glöd

Och kallnande stormar på dörrarna klappa,

De ropar att grönskan hos gräset är död.

Med lövmoln i famn far den glada orkanen,

Den skymtar förbi, klädd i flammande blad,

Den fäller på åsen den tungsinta granen,

Det mörkaste tornet i skogarnas stad.

av Harry Martinson

 

Oxel

Sorbus intermedia (dricka, korsning mellan två arter), oxeln är en art i den stora familjen rosväxter. Den blir upp till 20 meter hög och har en grov stam. Bladen är parflikiga med sågade kanter och gråludna på undersidan. De vita och ganska stora blommorna sitter i en kvast, blomningen äger rum i början av sommaren. Frukten är orangeröda, något ovala bär som smakar sött. Fasaner är mycket förtjusta i bären. Människan har förr i tiden kokat både mos och gelé av bären.

Oxeln trivs i bergig och backig terräng i södra delen av Sverige och längs Norrlandskusten.

Veden är seg och vit till färgen. Hårdheten har utnyttjas i framställningen av vagnsaxlar, tumstockar är vanligtvis gjorda av oxel.

 

Vildapel

Malus sylvestris (melon i skogen), vildapeln tillhör rosfamiljen. Det blir upp till 8 meter högt och kan växa både som träd eller buske. Bladen är ovala och blommorna rosavita. Blomningen sker i maj-juni på bar kvist. Då är det härligt att besöka en äppelträdgård! Frukten, äpplet, är ca 2 cm och gulgrön. Den smakar syrligt, för att inte säga surt och beskt, som surkart hos trädgårdens äppelträd.

Vildapeln växer i hagmarker, lövskogar och skogsbryn, den är vanlig från Skåne och upp till Uppland. Våra äppelträd som växer i trädgårdarna har odlats fram genom korsningar av vildapeln.

Av vildäpplena kan man göra god gelé och marmelad.

 

Dag 11 Pil

Salix (skjuta upp), sälg/videfamiljen är ett stort släkte med närmare 300 arter (varav ca 30 i Sverige) av träd och buskar. Sälg och pil blir vanligtvis inte så gamla, upp till ca 60 år är normalt. De kan se ganska olika ut sinsemellan. De olika sälgarna korsar sig med varandra, så därför kan det vara svårt att säga vilken art det egentligen är.

Barken hos sälgen är slät och grågrön i början för att sedan bli grå och uppsprucken. Den innehåller garvämnen och har använts för att garva skinn. Årsskotten är mjuka och böjliga. Blomningen sker tidigt och då tittar små ”videkissar” fram.

Bäst trivs sälg där det är lite fuktigt och ljust. Sälg är vanlig i hela Sverige men förknippas kanske mest med Skåne och dess pilevallar (rader av pilar, som ensidiga alléer) som planterades som skydd för blåsten. Årsskotten hamlades och användes till kreatursfoder eller till korgflätning. De tunna vidjorna kan också användas till att fläta pilkojor. I barken finns ett ämne som kan användas till framställning av huvudvärkstabletter (salicylsyra). Sälgskott rotar sig mycket lätt, på våren är det bara att sticka ned kvistar i fuktig mark, så vips växer nya sälgar upp!

De flesta av skogens växtätande djur tycker om sälgens årsskott. Bina flockas också kring sälgen eftersom den blommar så tidigt, innan några andra blommor har slagit ut.

På våren, när saven stigit kan man tälja sälgpipor.

På senare år har energiskog planterats på en del åkermark. Det är speciellt snabbväxande pil som odlas och som efter skörd blir till bränsle.

 

Rönn

Sorbus aucuparia (dricka, fågelfångande), rönnen tillhör familjen rosväxter. Den kan bli uppemot 15 meter hög buske eller träd och har en slät och blank bark. I allmänhet blir inte rönnen äldre än ca 70 år. Bladen är parbladiga med sågade småblad. Blommorna kommer i maj-juli och är vita och sitter i klasar. De luktar kvalmigt och en aning surt. Rönnbären mognar under hösten och är rödoranga till färgen. Eftersom de är rika på C-vitamin och har en syrlig och frisk smak nyttjas de ibland till marmelad och gelé.

Rönnen är ett av våra vanligaste lövträd och växer i hela landet, ända upp till fjällområdena.

I den fornnordiska mytologin var rönnen guden Tors träd. Det sägs att mycket rönnbär på hösten tyder på en kall vinter, men egentligen stämmer inte det har det visat sig.

Rönnbären är mycket omtyckta av fåglarna, bland annat kråkor, trastar och sidensvansar mumsar i sig bären under hösten och vintern. Med hjälp av fåglarna sprids rönnens frön till de mest udda platser, där de kanske kan börja gro: grenklykor, murar, ruiner och på tak.

Av rönnens ved gjorde man förr räfspinnar. Årsskott och löv kunde användas som nödfoder åt kreaturen.

Surt, sade räven om rönnbären, när han inte nådde dem.

 

Dag 12 Gran

Picea abies (tjära, levande), granen är vårt vanligaste trädslag, nästan vartannat träd i Sverige är en gran. Det är ett rakt och högstammigt träd som kan bli upp till 60 meter högt. Granar kan bli ungefär 500 år, men avverkas oftast runt 70. Barken är tunn och slät. I unga år är barkens färg rödbrun för att sedan bli alltmer gråbrun. Granens krona har en konisk form, grenarna är vågräta och böjda i en svag båge som pekar snett uppåt.

Granen, som tillhör släktet barrträd, har mörkgröna och nålvassa barr som är 1-2 cm långa. Kottarna är först ljust gröna för att sedan bli ljust bruna, de är ca 10 cm långa. Årsskotten som utvecklas under senvåren är ljust gulgröna och mycket C-vitaminrika. De smakar syrligt och något sötaktigt.

Granen växer naturligt i hela vårt land förutom i Skåne och på Västkusten. Den trivs på mullrik mark. Rotsystemet är ytligt vilket medför att granen är känslig för hård vind och torka. Stark kyla tål dock granen bra, i Sibirien kan temperaturen under vintern vara under -50 grader.

Granved blir efter torkning gulvit. Det är ett ganska mjukt trädslag, fattig på kåda och har ett brett användningsområde. Vid de svenska sågverken förvandlas granstammarna till olika breda plankor som kan användas till husbyggen, golv, möbler, båtbygge etc. Speciellt fint granvirke används till pianon och fioler. Störarna (tvärslåna) i gärdsgårdarna är gjorda av unggran. Eftersom granens cellulosafibrer är långa är trädet den bästa råvaran för massaframställning enligt sulfitmetoden och för vidare framställning av kvalitetspapper. Av grankådan utvinns terpentin och harts.

Granen är omtyckt av en hel rad olika djur i skogen. Korsnäbben till exempel föder upp sina ungar helt och hållet på granfrö. Gransångare, kungsfågel och svartmes är andra fåglar som livnär sig i granskogen. Ekorren bor gärna i granen och äter av dess frön. När det blir snöstorm på vintern, eller en solig och varm dag, söker sig många djur in under granens skyddande grenar. Men att ta en promenad i en riktigt tät granskog är kanske inte så roligt, det är mest barr och kanske lite blåbärsris på marken. För att granarna skall kunna växa ordentligt krävs gallring med jämna mellanrum, annars blir det bara granrissnår med tunna spinkiga träd.

Andra djur som tycker om granen är barkborren, en liten skalbagge som varje år orsakar skogsskador för miljonbelopp.

Granen har en speciell plats i många människors hjärtan under julen. Då lyser julljusen och granen är klädd med äpplen, röda kulor och glitter. Granen förvandlas till julens ljusbärande träd!

 

Granen

I skrevan högst på klippan

Har granen fattat rot,

Där ännu inte trampat

Någon människofot.

 

Där klamrar de sega rötter

Kring den skrovliga sten,

Densamme i vinterns snöstorm

So i glittrande vårsols sken.

 

Östersjöns vågor rulla

Allt från morgon till kväll

Och vita skummet ryker

Mot klippans kala häll.

 

De hårda vindarna unna

Ej grönskande granen ro,

Men under yviga barren

Reder ejdern sitt bo.

Fritt efter Edvard Fredin

 

Dag 13 Lärk

Larix decidua (XX avfallande), lärken tillhör barrväxterna men barren faller av på hösten och nya växer ut på våren igen. Lärkträd växer snabbt och kan bli uppåt 60 meter höga. Exempel finns på mycket gamla lärkar, över 600 år, men vanligtvis blir de inte så gamla. Precis som granen är lärken ett mycket härdigt träd och klarar av de Sibiriska vintrarna med ner till -50 grader.

Barken är tjock och kronan påminner om granens konformiga. Barren är lite längre och mjukare än granens. När lärkträdet grönskar på våren ser det nästan ut som det växer gräs på grenarna! På hösten blir barren gula och faller av. Kottarna blir ca 3 cm och sitter oftast kvar i flera år.

Lärkträ är mörkt rött, hårt och starkt. Det är härdigt och används gärna utomhus till träfasader, båtar, bryggor etc. Raka och höga lärkstammar var förr mycket värdefulla eftersom de användes som master på segelfartygen. Med tiden blir färgen grå med stänk av en blålila ton. Lärkträ behöver inte behandlas, som till exempel gran och furu, utan är redan ”färdiginpregnerat”. Av lärkens kåda görs terpentin. Nu för tiden går de flesta lärkträden till pappersmassaindustrin (sulfatmetoden).

I gamla lärkträd ser man ofta många olika fåglar på vintern, trädkrypare, mesar, grönsiskor, grönfinkar och steglitser söker föda bland trädens smäckra grenar.

Tall

Pinus sylvestris (tall i skogen), tallen är ett barrträd och ett av Sveriges två vanligaste träd. Den blir vanligen 20-30 meter hög och kan bli nästan 1 000 år gammal. Normalt avverkas tall vid 80 års ålder. Barken är längst ned brun och tjock, högre upp på stammen är den ljus, tunn och flagnar lätt i papperstunna flagor. Tallbarren sitter två och två, är blågrågröna och mellan 3-6 cm långa och mjuka. Tallens kottar är koniska till formen och 3-8 cm långa.

Tallar trivs på mager mark med mycket ljus, den har en pålrot som når djupt ned i jorden och är därför inte så känslig för storm som sin släkting granen. Den förekommer allmänt i hela Sverige. Tallar som fått dåligt med näring och växt i stark vind (till exempel i skärgården eller i fjällen) kallas martallar.

Trät från tallen kallas furu. Färgen är gulvit som mörknar med tiden. Det är ett ganska mjukt träslag och har en mycket mångsidig användning: snickerier, möbler, inredningar och golv samt till papperstillverkning (sulfatmetoden). Av kådan görs terpentin, aceton, träsprit och harts

I Norge byggdes Stavkyrkorna av tallvirke och är fortfarande efter mer än 800 år sedan beständiga.

Förr i tiden framställdes tjära av tallar. Vid nödår blandades malen tallbark med rågmjölet. Precis som hos granen är tallens årsskott C-vitaminrika. Under en skörbjuggepedemi bland karolinerna i Ukraina år 1709 lyckades fältskären med tallskott bota de flesta soldaterna.

I riktigt gamla tallar i fjällen kan det hända att man får se ett kungsörnsbo.

 

Martallen

Med en knippa ris på ryggen

Från skogarnas hyggen,

Martallen knogar

Mot fjället opp.

Riven och sliten

Är hela habiten

Och ruggig och liten

Är martallens kropp.

Men envis som synden,

Ja, mer än de fleste’,

I skrevan ett fäste

Hon tar,

Och petar och letar

I klyftan och stretar,

I blåsten – och håller sig kvar.

Av Sigurd Dahlöf

 

Furornas sång

Hör vårt ord,

högt i nord

Långt i tid

Djupt i jord

Går vår rot,

Står vår fot.

Vi kan stå

Stormen mot.

Vintrar snöar,

Somrar duggar,

Sekler skuggar

För vårt öga

Molnet far.

Männskor’ födas

Och förödas,

Vi står kvar.

Männskobarn,

Väx som vi,

stor och stark

rotad i

berg och mark.

Väx i brus,

Väx i ljus,

Väx med pannan

Som vår topp,

Lyftad högt mot

Himlen opp.

Fritt efter Zacharias Topelius

 

 

Lycka till med perioden!